MÖTET: Jorden runt för att lära sig mer om djursjukdomar

Jorden runt för att lära sig mer om djursjukdomar

Vid utnämningen i februari skrev tidningarna att ”han blir djursjukdomarnas Anders Tegnell”. Vi har pratat med Sveriges nye statsepizootolog Karl Ståhl om varför det är viktigt för alla att rapportera dött vilt, hur en allvarlig djursjukdom bekämpas i praktiken och om det kanske mest hektiska året i hans yrkesliv.

TEXT: PONTUS LJUNGHILL

Det är ett understatement att säga att det varit mycket att göra det senaste året för Karl Ståhl och hans kollegor på Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. En allvarlig salmonellatyp som inte funnits i landet på över fyrtio år har hittats hos svenska grisar och vildsvin. Det har varit omfattande smittspridning av Sars-CoV-2, viruset som orsakar covid-19, på svenska minkfarmer. Dessutom har Sverige haft det största utbrottet av fågelinfluensa någonsin, båda vad gäller antal drabbade djur och besättningar. – Vi har haft kontinuerliga smittutbrott i landet sedan i höstas. Först hittades salmonella choleraesuis i en skånsk grisbesättning efter en kontroll i september. Det är en allvarlig salmonellatyp som utrotades i Sverige 1978, men som alltså dök upp igen förra året. Minkarna kom i oktober och i november började fågelinfluensan – sedan har de här händelserna pågått parallellt. Det har varit tufft och extremt intensivt. Jag vet inte om vi haft många sådana här år på SVA, det lär i alla fall vara länge sedan vi hade ett liknande, säger Karl Ståhl.

EN MYNDIGHET MED LÅNG HISTORIA

Karl Ståhl utnämndes till statsepizootolog i februari efter att ha varit tillförordnad statsepizootolog sedan augusti 2019. Han håller till på SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt. Det är en myndighet med en över hundra år lång historia bakom sig. Den startade sin verksamhet den 1 november 1911, då under namnet Statens veterinärbakteriologiska anstalt. Dagens SVA har omkring 380 medarbetare och myndigheten ska bland annat utreda

smittsamma djursjukdomars uppkomst, orsak och spridningssätt. Man ska också förebygga och bekämpa smittorna och i det ingår att göra nationella övervakningsplaner för epizootiska sjukdomar (allvarliga smittsamma djursjukdomar) och zoonoser (sjukdomar som på ett naturligt sätt kan spridas mellan djur och människor). En av de viktigaste tjänsterna på SVA är statsepizootologens, det uppdrag Karl Ståhl har. Men vad gör egentligen en statsepizootolog? – Dels har man en expertroll där man är SVA:s högste ansvarige i frågor som rör allvarliga, smittsamma sjukdomar. Dels är man krisledare vid smitthändelser som gör att SVA går upp i krisläge, säger Karl Ståhl.

”Hur stort hotet från djursjukdomar är, är svårt att svara på”

MÄNNISKAN HELT AVGÖRANDE

Enligt Världshälsoorganisationen har över 60 procent av alla infektionssjukdomar som kan drabba människor kommit från djur från början. I en rapport från FN:s naturpanel från 2020 uppskattas det att det finns ungefär 1,7 miljoner ännu inte upptäckta virus hos däggdjur och fåglar. Så många som hälften av dessa skulle kunna drabba människor och FN varnar för att vi kan stå inför en tid med fler pandemier som sprider sig snabbare, dödar fler och gör större skada på världsekonomin. En gemensam nämnare för de allra flesta sjukdomar är att människan är helt avgörande för hur de sprids och utvecklas. – Så är det absolut, både när det gäller

FOTO: DUSAN PETKOVIC / SHUTTERSTOCK

sjukdomar hos människor och hos djur. Även om man säger att covid-19 kommer från djur från början är det ju människors agerande som gjort att det har hoppat från djur till människa. Och det finns en del som gör att risken för smittor ökar i världen. Att vi tränger bort stora ekosystem. Hur klimatförändringar vi orsakar kan förändra sådant som hur flyttfåglar rör sig, risken för översvämningar och att det blir lättare för smittor att överleva på fler platser. Att människor och tama djur kommer i närmre kontakt med vilda djur och att det ökar risken för att smittor hoppar. Sådant som ändrade handelsmönster och öppnare gränser påverkar också. Samtidigt hotas vi av antibiotikaresistens, säger Karl Ståhl.

Men statsepizootologen ser också att de motverkande krafterna mot de ökande hoten blir starkare. – Vi blir bättre på att förstå vilka faktorer som ökar riskerna och är viktiga, och vi blir skickligare på att förebygga och hitta hot. Hur stort hotet från djursjukdomar är är svårt att svara på, men vi har absolut möjlighet att göra så att det minskar – det är något vi på SVA arbetar med varje dag, säger han.

– I Sverige har vi ett bra djurhälsoläge och en mycket god situation när det gäller antimikrobiell resistens (antimikrobiella är ämnen som dödar eller förhindrar förökning av exempelvis bakterier) och en låg användning av antibiotika. Och de sakerna hänger givetvis ihop.

Vad kan jag som vanlig medborgare göra för att hjälpa till i kampen mot djursjukdomar? Ska jag till exempel rapportera om jag hittar dött vilt?

– Ja, det tycker jag är jättebra. Vi har en mycket bra viltsjukdomsövervakning i Sverige och i den ingår att man kan rapportera till SVA att man hittat döda vilda djur. Bäst är att göra det via rapporteravilt. sva.se, men man kan också ringa oss – vi är alltid tillgängliga. Ofta är det jägare som kontaktar oss, men alla kan höra av sig. Det ger oss möjlighet att upptäcka smittor tidigt, förstå utbredningen av dem och få en bild av vilka risker de utgör. Det gör också att vi kan upptäcka nya sjukdomar som eventuellt har tagit sig hit. Vi kan inte se allting själva, därför är det viktigt att folk hör av sig till oss.

SÅ BEKÄMPAS EN ALLVARLIG DJURSJUKDOM

Att som SVA förebygga och bekämpa allvarliga djursjukdomar är ofta ett mycket omfattande arbete med många olika komponenter, och ibland är det något av ett detektivarbete. Men hur kan arbetet gå till i praktiken? För att ge ett exempel på det ber jag Karl Ståhl berätta om hur man arbetar mot det som blivit hans expertområde nummer ett: afrikansk svinpest.

Det är en allvarlig virussjukdom som kan drabba vildsvin och tamgrisar, men inte människor. Den smittar mellan svindjur. Afrikansk svinpest är en sorts blödarfeber – lite som ebola – med extremt hög dödlighet. Mycket smittsam, med ursprung i södra och östra Afrika. Viruset kan överleva länge i kött från smittade djur. Än så länge har afrikansk svinpest aldrig hittats i Sverige, men sedan den kom till EU första gången 2014 har den spridit sig till ett antal länder inom unionen. Hösten 2020 hittades virussjukdomen för första gången i Tyskland, hos vildsvin. Det ledde bland annat till att Kina, Japan och Sydkorea helt slutade importera tyskt fläskkött.

FOTO: PRIVAT

Karl Ståhl utnämndes till statsepizootolog i februari. Foto: Göran Ekeberg/AddLight

”Då får man ta hjälp av lokala myndigheter och jägare för att ta reda på var smittan finns och hur stort det området är.”

Hur jobbar man i Sverige för att afrikansk svinpest inte ska komma hit?

– På många olika sätt. En del handlar om information till jägare, djurägare, allmänhet och andra som är relevanta i det här sammanhanget. Kunskapsbyggande. Det handlar också om omvärldsbevakning, att vi ska få en uppfattning om var smittan finns runtomkring oss, hur risken förändras över tid och vad det kan innebära. En annan bit är att ha en så god sjukdomsövervakning i Sverige som möjligt – där är det jag nämnde tidigare, rapporteringen om dött vilt, en bit. Om sjukdomen kommer hit ska vi hitta den så snabbt som möjligt så att vi kan vidta åtgärder som gör att utbrottet inte blir så stort, utan något vi kan hantera, säger Karl Ståhl. –Utöver det har vi en massa forskning på SVA som gör att vi i Sverige har en hög kunskapsnivå om afrikansk svinpest som vi hela tiden bygger på. Det har även varit övningar i hur man arbetar mot smittan om den kommer hit som letts av Jordbruksverket, där jag vet att Svenska Blå Stjärnan varit med. Beredskapen är också en viktig del.

Om afrikansk svinpest hittas i Sverige – vad händer då?

– Hittas den först på en gård med tamgrisar, vilket är mindre sannolikt, är det precis som med andra allvarliga smittor, då finns en lagstiftning som säger exakt hur man ska göra. Gården spärras av, alla grisar på den avlivas och man tittar på eventuella kontakter den drabbade gården haft med andra gårdar för att snabbt få en uppfattning om hur smittan spridits. Skyddszoner upprättas runt gården där det finns skärpta bestämmelser för den som har grisar och sådant som transporter av djur, säger Karl Ståhl.

Hittas smittan först hos vildsvin, som är troligast, är det en helt annan sak. – Då blir det mycket svårare. Tamgrisarna vet vi var de finns, när det gäller vildsvinen vet vi inte exakt var de är eller hur de rör sig. Då får man ta hjälp av lokala myndigheter och jägare för att ta reda på var smittan finns och hur stort det området är. När man har gjort det gäller det att avgränsa på något sätt – i Europa har man jobbat med olika typer av instängslingar med viss framgång. I det drabbade området införs restriktioner för att hindra människor från att dra med sig smittan ut – det kan till exempel handla om jaktförbud och att man inte får röra sig hursomhelst i skogen. Sedan kommer man ha en noggrann övervakning så att man fort hittar och kan ta bort vildsvinskadaver eftersom de innehåller viruset. Det kommer också bli en hel del extra smittskyddsåtgärder på tamgrisgår-

darna i området, säger Karl Ståhl. – Man skapar också en buffertzon utanför det drabbade området där man minskar antalet vildsvin. Tanken är att om ett smittat vildsvin tar sig ut från det smittade området ska det lägga sig ner och dö i buffertzonen utan att andra vildsvin kommer i kontakt med det, så att smittan inte sprids vidare.

Hur är det troligast att afrikansk svinpest skulle ta sig till Sverige?

– Risken är människor, absolut. Och då kan man tänka sig flera olika scenarier. Det som vi bedömer som sannolikast är att någon från ett annat europeiskt land – kanske utanför EU, för inom EU finns ett väldigt tydligt regelverk om införsel av livsmedel – tar med sig smittat kött hit, till exempel smörgåsskinka. Och så hamnar någon del av det i miljön, kanske vid en rastplats. Sedan kommer ett vildsvin och får i sig köttet, och så sprids smittan vidare, säger Karl Ståhl.

Afrikansk svinpest är ett högprioriterat forskningsområde för SVA. På senare tid har Karl Ståhl och en del av hans kollegor bland annat studerat hur kontakter mellan vildsvin och tamgrisar ser ut i Sverige, både direkta och indirekta. Vilken risk vildsvin har för tamgrisar. Med de kunskaperna kan man sedan förbättra smittskyddsrutiner på tamgrisgårdar. Man har arbetat med att ta fram en matematisk modell som i en dator simulerar smittspridning hos vildsvin och som gör det möjligt att jämföra effekten av olika åtgärder. Man har också tittat på hur vildsvins beteende förändras av till exempel jakt och utfodring. – Projekten pågår fortfarande. Vi har en del intressanta resultat som jag tror vi kommer få stor nytta av, men de behöver analyseras färdigt innan jag kan gå in mer på dem, säger Karl Ståhl.

CV MED INTERNATIONELL PRÄGEL

Läser man Karl Ståhls CV kan man konstatera att han jobbat mycket internationellt. Han har rest till Peru för att studera virussjukdomar hos nötkreatur och arbetat i Sydostasien, för att ta två exempel. 2010 hamnade Karl Ståhl i Uganda. Fram till 2012 bodde han och familjen i huvudstaden Kampala – under de där två åren arbetade Karl Ståhl med ett forskningsprojekt om afrikansk svinpest på Makereuniversitetet.

Varför har det blivit så mycket internationellt arbete för dig?

– Delvis är det slumpen. När möjligheter öppnat sig har jag tagit chansen, av nyfikenhet, av intresse. Och det är viktigt att jobba internationellt, eftersom det här är frågor som berör hela världen. Sedan, när det gäller många av sjukdomarna som inte finns i Sverige, så är det svårt att riktigt förstå dem om man inte varit på plats där de finns och sett dem med egna ögon, säger Karl Ståhl.

FOTO: PEPITA RUNDBLAD

Karl Ståhl har en bit land i norra Uganda där han har en forskningsstation. På bilden ses Karl tillsammans med två grannar till stationen, Mzee Jolly Joe Odong och Mzee Okoth. Mzee är ett ord på swahili som används för att visa respekt för äldre erfarna personer. Foto: Privat