SUCCÉ MÖTER
Pernilla Andersson
En omstart i livet nästan slänger in tjejer nu på olika utbildningar men fortfarande verkar det vara så att det tyvärr är väldigt få sökanden. Det gäller att få tjejer att tro på att de kan.
Pernilla Andersson - Låtskrivaren och den särdeles begåvade musikproducenten har gjort en omstart i livet och nyligen släppt ett kritikerrosat nytt album. Det är ett både ljust och lättsamt vis- och popalbum med starka popdängor. Det innehåller också starka jazzinfluenser och textmässigt bjuder det på ett djupare allvar som tar upp ett smärtsamt sorgearbete efter en älskad pappas bortgång. Både som person och låtskrivare visar Andersson prov på en inre mognad och ett jävlar anamma med rebelliska undertoner. Albumtiteln ”Samma dag som Elvis” syftar på samma dag som Elvis Presley och Pernillas egen pappa gick bort, den 16 augusti. Den innehåller, förutom det nyskrivna materialet, två bonuslåtar som tidigare släppts som singlar och som genast fick stor genomslagskraft. De medryckande popdängorna ”Säga någonting bra” och ”Låt det gå”. – Ja, de bara låg i en låda. Nu har du inte mindre än fyra låtar från albumet som har tagit sig in på A-rotation på radio, berättade min skivbolagskille nyligen, säger Pernilla. Nu måste du skryta lite tyckte han, får man det? skrattar hon. Det har varit en process med singelsläpp med start 2018, en om året. Förutom de två singellåtarna så spelas även ”Koltrast vid Haväng” flitigt och nu har ”Weatherman” också letat sig in på listan. Det är så klart jätteroligt! DU HAR kallat albumet för både ett avslut och en nystart, berätta! – Jag läste precis en bra recension som jag blev väldigt glad över. Den var väldigt rolig för den tog upp ett härligt minne som handlade om min far som gick bort efter en tids sjukdom i Alzheimers. Pappa råkade snubbla in i en skivback en gång när vi var ute och promenerade. Där fick han syn på en platta av Ulf Lundell, när han tog upp den konstaterade han att ”den jäveln har jag aldrig gillat!” Det är både lite ironiskt och rätt kul med tanke på att hela nya skivan avslutas med en Lundell-låt, ”Lit de parade”. Jag känner att tack vare min uppväxt, med jazz och grogg höll jag på att säga, som på ett sätt var alldeles underbar men på ett annat sätt ville jag också göra ett avslut och den här låten kändes mitt i prick, det var därför jag ville göra den. På mitt eget vis, att ta den vis- och popgenren och spela in den så att den blev en Pernilla Anderssonlåt. Det mod och den oräddhet som pappa ingöt i mig kom fram där. Det musikaliska jag fått av pappa går inte att köpa för pengar men jag var också tvungen att ta itu med det jobbigare sakerna i samband med att jag växte upp med honom efter att mina
16
alltid haft ett väldigt starkt rättspatos” säger Pernilla. Jämlikhet mellan könen inom branschen är en sak hon brinner för. 2016 mer eller mindre bojkottade hon Grammisgalan efter att ha blivit förminskad under en direktsändning där hon skulle presentera de nominerade. – Ja, det stämmer. Jag gick därifrån av den enkla anledningen att hela presentationen av mig blev så otroligt konstig och förenklad. Det var jag och Andreas Kleerup som skulle presenteras på galan, jag var där för att dela ut Årets Producentpris. När Kleerup går på scenen presenteras han som mannen, myten, legenden och den store multitalangen, lite som en gud som kom nedstigandes från himlen ungefär. Jag var naturligtvis helt fine med det! Men när jag själv skulle presenteras droppades mindre storstilade epitet, jag blev reducerad till musikstudenten, balettdansösen och fiskaren! Jag blev så chockad att jag bara gick rakt på och gjorde det jag skulle göra, det var trots allt direktsändning. Samtidigt noterade jag att det inte fanns en enda kvinna nominerad i den kategori jag skulle presentera. Då ruttnade jag och sa bara ” … och de nominerade MÄNNEN är… ”, vilket Silvana Imam hade väldigt roligt åt, men jag fick jättefint stöd av publiken och rev ner en jätteapplåd, därefter gick jag bara därifrån! ”JAG HAR
föräldrar skilde sig. Idag har jag accepterat min sorg efter pappa och den jag är idag. Jag har kommit vidare nu. Nystarten ligger så klart också i att ha förmåga till att när sorgens alla faser har gåtts igenom, även kunna hitta en styrka i att ta fram alla de vackra minnena. Pernilla står som producent för ett album som Svante Thuresson släppte 2002, vilket ledde till en grammisnominering. Hennes senaste album har starka jazzinslag, är det så du vill knyta ihop ditt musikaliska arv? – Jag vill röra mig där jag är bekväm för tillfället. Mamma var jazzsångerska och sjöng med Putte Wickman. Pappa jobbade ihop med och producerade Svante långt före mig. De gjorde en skiva ihop 1973 och de stod varandra nära så det var naturligt för mig att ta över den rollen senare. Jag har alltid varit pappas flicka och intresserat mig för det han var intresserad av. den första kvinnliga producenten i Sverige på ett majorbolag som EMI. I sina tidigare år gick hon på Kungliga Musikhögskolan och har en gedigen musikalisk skolning. Hon har också utsetts till mentor för unga kvinnliga elever från samma institution. – Det stämmer, som låtskrivare och artist kan det ibland vara svårt att anpassa sig. Jag tror inte ens att man ska det i alla lägen. Om man vill ha ett eget ID så tror jag man gör bäst i att vara på sin vakt ibland. Har man en idé om sitt eget sound gäller det att inte smeta ut det så det tappas bort under resans gång. Redan då tryckte jag hårt på att jag ville producera och hade redan fått skivkontrakt på EMI. Retrospektivt är jag mycket tacksam för mina år på Musik-
högskolan och möjligen var jag något ungdomligt nonchalant på den tiden. Det är väl som med alla andra institutioner, de kan bli lite soffiga ibland. Men jag bråkade runt en del, drog mitt svärd överallt, fast i själva verket var de faktiskt ganska lyhörda ändå för mina idéer. ”Du har myror i brallan och nässlor i skorna”, minns jag någon som sa, säger Pernilla. Vad handlar mentorskapet du åtagit dig? – Att göra något för unga musiker som vill ta sig fram. Jag fick två unga tjejer som jag engagerar. En av dem medverkar på min nya platta, på pukor. Den första tjejen jag hade har ett enormt intresse för mixning bland annat, det är jättekul! Som min pappa brukade säga, det finns bara en plats, helvetet, för de musiker som inte hjälper varandra. Det ligger i sakens natur att vi stöttar och lyfter fram unga artister, den nya generationen oavsett kön.
PERN I LLA ÄR
Är det så att det fortfarande är så svårt för tjejer att ta sig fram i musikbranschen? – Ja, det går framåt, men det går långsamt. Om vi återgår till Sveriges Radios radiolistor till exempel, det är i princip bara Laleh och jag som själva mixar våra skivor. Fortfarande! Jag började prata om detta redan 2001 när jag producerade Svante Thuresson för första gången. Nyligen fick jag en lista i handen som jag är med på, när jag närmare kollade in den upptäckte jag att det var bara jag som var den enda kvinnliga producenten på samma lista! Då har det gått 20 år, det finns lite kvar att jobba på. Jag vet inte vad det beror på, man
Det är bara fem år sedan. Det här med att få unga tjejer, kvinnliga artister och producenter att ta plats på musikestraderna och erhålla ett fullskaligt erkännande av spetskompetens och ett hundraprocentigt know-how, det kan fortfarande synas ganska motigt? Varför är det så och har vi kommit någonvart överhuvudtaget? – Ledningen skyllde på researchtjejen vilket är ganska lågt tycker jag. Kulturnyheterna kom hem till mig efteråt för att reda ut hela storyn. Jag har en masterexamen och producerat själv sedan så många år, jag går liksom inte med på att få en klapp på huvudet eller något annat puttenuttigt. Grammisgalan gjorde en halv avbön. Nu har jag strukit streck över det, jag är inte långsint. Först tänkte jag att nu blir jag väl själv aldrig någonsin nominerad för något för resten av livet (fast det blev jag ändå), men kände att det var värt att sätta ner foten. Vi artister som varit med ett tag måste finnas och bana väg för att kunna hjälpa och lyfta fram unga, nya artister som kanske har svårare att hävda sin röst.
Fortsättning på sidan 18