SUCCÉ MÖTER
CajsaStina Åkerström
Äventyret börjar här
”Aldrig för sent!” Så lyder titeln på den singel som CajsaStina Åkerström släppte i maj 2019. Det var upptakten till ett firande av 25 år som sångerska och artist. ”XXV – Äventyret börjar här” heter skivan, den är en uppföljning av ”Vreden och stormen” som gavs ut fyra år tidigare. Som dotter till Fred Åkerström föddes hon i princip till att bli artist. Om än delvis uppväxt i Stockholm slog hon dock tidigt under ungdomsåren ner bopålarna för gott i Blekinge/Småland. Det är alltså känslan av att livet är en ständig resa som börjar om på nytt varje dag som fått ge form åt albumet ”XXV - Äventyret börjar här”. CajsaStinas texter präglas av en närhet och ger ofta ett träffande uttryck för det vardagliga och nutida. Oavsett om det handlar om att sitta i bilkö, handla i snabbköpet, nätdejting eller ett tema på metoo. – Det var något som slog mig när jag hade fyllt femtio. Det är liksom den här tidlösheten som jag upplever. Den ängsliga och kaxiga 15-åringen lever kvar i mig lika mycket samtidigt som jag står här som vuxen med kanske mer än halva livet bakom mig. Eftersom jag lever ensam och inte har några barn som förankrar mig familjemässigt kan jag känna mig ganska tidlös i det. Att vara oberoende på det sättet som jag är skapar också möjligheter till äventyr! Jag skriver om det som känns angeläget för mig, här och nu. CajsaStina debuterade för 25 år sedan och fick sitt stora genombrott med de välkända hitlåtarna ”Fråga stjärnorna” och ”Änglarna håller hov ikväll”. 1994 turnerade hon i Rocktåget med bland andra Just D, Magnus Uggla och Orup. Det var då, vad är det som driver dig vidare till där du är idag? – Det är knappt så att jag vet det själv. Det finns en liten maskin därinne som bara vill fortsätta och fortsätta. Jag har en känsla av att man aldrig blir klar. Det är hela tiden något man vill
SID 16
fila på, utforska och förbättra. Jag bär på en ständig lust till skapande och en nyfikenhet på livet. Jag drivs av att tolka och gestalta livet i en salig blandning, samt av kärleken till musiken och ordet. har kallats den musikaliska guldåldern för svensk vistradition. I sin bok ”Du och jag, farsan” (Norstedts 2010), berättar CajsaStina om sin kärlek och sorg men också saknaden efter sin far, Fred Åkerström. Han är och förblir en av våra främsta vistolkare jämte Cornelis Vreeswijk. Han nådde stora framgångar inte minst för sina tolkningar av Carl Michael Bellman, vilken han enligt sin dotter föredrog framför andra tonsättare som till exempel Evert Taube och Dan Andersson. CajsaStina förklarar att det till viss del kanske kunde bero på hans förkärlek till att främst tolka visor som härrörde sig från den miljö han själv kände sig mest hemtam i, Stockholm. I sin bok beskriver hon trubadurens mer eller mindre frekventa besök på den gamla anrika ”Gyldene Freden” där han frotterade bland likasinnade och hämtade inspiration. 1960- OCH 70-TALEN
Naturlyriken låg längre bort från hans egen sfär. Stadslivet och stadens gator var honom mer bekant och utgjorde en kostym som han kände sig mest bekväm med, menar CajsaStina. Hur var det att växa upp med Fred Åkerström? – Jag har den stora ynnesten att få
ha närstuderat en av de absolut främsta i Sverige vad det gäller tolkning och gestaltning av svensk visa. Det var ju en ren lyx redan från början för den där lilla ungen som var jag. Sedan var det naturligtvis stundtals väldigt förvirrande emellanåt när det gällde att försöka hitta sin egen fåra i allt det där. Jag känner mig genrelös, många vill placera mig i ett fack som vissångare, inte minst genom kopplingen till Åsa Jinder och låten ”Längtan till dig”, vilket jag är oerhört tacksam för, att jag fick den chansen. Men jag tycker det är roligt att utforska så mycket mer, det är liksom sådan jag är. 1980-talet valde Fred att bosatta sig i Karlskrona, främst för att komma närmare sin dotter. – Det är en long story men för att fatta mig kort. Min mammas nya man jobbade i byggbranschen och hade fått jobb i Karlskrona så vi flyttade dit och jag tillbringade gymnasieåren på Chapmanskolan. Pappa Fred hade något år tidigare genomgått en tuff skilsmässa och var egentligen ganska slut som människa. Han for runt som en slags satellit i tillvaron, fullständigt uppryckt med rötterna kan man säga och valde att följa efter. Det var väl hans längtan efter familj, jag var den enda han hade kvar. Han bodde i Karlskrona ett par år innan han gick bort 1985.
gravar från 600- till 700-talet e.Kr. Det var en handelsplats som senare kom att bli det som idag utgör Köpingsvik. Det var rikt utstyrda gravplatser och vi grävde fram dräktspännen och väl bevarade tyger, vilket är relativt ovanligt. Delar av utgrävningen är arkiverade hos Riksantikvarieämbetet och en del är utställda på museet i Kalmar. Jag hyrde ett ställe och här har jag blivit kvar. Jag är singel, äger två tomter söder om Kalmar som ligger nära varandra. Den ena bor syrran på, den andra min mamma och jag själv någonstans i mitten, skrattar CajsaStina. Min syster är konstnär och vi inspirerar varandra. Det har blivit som ett slags familje/konstnärskollektiv!
EN PERIOD PÅ
Du valde att stanna kvar i gränslandet Blekinge/Småland, hur lever du idag? – Ja, fast jag pluggade några år i Lund efter gymnasiet. Jag läste till arkeolog på universitetet, jag gick Kulturvetarlinjen. Sedan fick jag jobb på Kalmar läns museum. Jag var med och gjorde en fantastisk utgrävning på Öland, vid en plats som kunde vittna om en stor historisk folkvandringstid. Vi snackar
inte längre som arkeolog, musiken tog överhand och den där fåran, den egna plattformen för hennes eget musikskapande tog sig en allt fastare form. –Jo, idag är det bara musiken som gäller och så har det varit sedan 1992. Men jag är så klarat fortfarande otroligt intresserad och följer med i vad som händer inom dagens arkeologi. Just nu finns ett projekt på Sandby Borg i Södra Sandby som jag tycker är otroligt spännande. Jag satsade tidigt på att skriva eget musikaliskt material. Det var viktigt för mig att göra det mitt sätt, att hitta min egen väg och det som kändes angeläget för mig. Visst upplever jag att jag har blivit ganska styvmoderligt behandlad ibland. Det upplevde jag redan från början, inte minst från de som förväntade sig att jag skulle släppa ett visalbum istället för en syntpop-platta, vilket det blev då för 25 år sedan. Fast det har vänt mer och mer och idag upplever jag ett mer schysst bemötande, berättar CajsaStina. CAJSASTI NA JOBBAR
Fortsättning på sidan 18