SUCCÉ MÖTER
Andreas Lundstedt
Alcazar - Mission completed
I 20 år har discotrion Alcazar spridit musik och kärlek till det svenska folket och ut i världen. Nu meddelar bandet att 2018 blir deras sista år tillsammans, mission completed. Till hösten ger de sig ut på en avskedsturné vilken utlovas komma att bli något utöver det vanliga.
– Ja, och den är så fin. Vi i Alcazar har alltid försökt, jag menar, vi har den filosofin att alla är välkomna i vår värld. Så var det när det började på diskoteken i Harlem. Svarta, vita, spanska, transsexuella, gay, straight, alla var välkomna. Musiken som föddes ur den svarta funken förenade ett USA som annars var väldigt segregerat. Det var några glada dagar innan AIDS kom och satte käppar i hjulet och solkade ner discokulan. Alla dog och ingen orkade festa vidare längre. Det utbröt panik och det växte fram en slags puritanism och när Reagan blev president åkte det utför med hela rörelsen. Nu känns det som att jag vill representera en mer modern och fräsch discokula!
Deras sista år tillsammans inleddes med en release av den splitternya låten ”In the name of love”, en officiell Europride-låt som redan nu är tillgänglig på streamingsajterna. ”Det har varit 20 år av hjärta, smärta, utmaningar, erövringar och allt som hör livet till. Vi har ett glädjens år framför oss och det finns inga vi hellre vill fira med än alla fans. Det är vår chans att personligen tacka. Vi ska dansa natten lång, som om morgondagen inte finns, då är vårt mission completed”, hälsar bandmedlemmarna Andreas Lundstedt, Tess Merkel och Lina Hedlund i ett pressmeddelande. I en varm, personlig och öppenhjärtlig intervju berättar en entusiastisk Andreas Lundstedt för Succé om avskedet och vad som kan komma att hända sedan, efter festen. Finns det nya inplanerade projekt på gång? – Det vet jag inte riktigt ännu, för det är inte så viktigt! Vi är så närvarande inför turnén och så uppe i det just nu. Sista giget blir på nyårsafton och det kommer att bli en minst sagt sprakande show! Alcazar har varit en del av halva mitt vuxna liv, så det är svårt att springa på en annan boll just nu. När man har börjat bli för bekväm med sitt liv, då måste man ruska om det! Livet är kort, det har jag upptäckt nu, vad hände med de här åren? Vi har kämpat och harvat och framgångarna kom inte över en natt av sig självt. Från början var vi den skumma trion som gigade på bögbarer i Tyskland 1998-1999. Det var när Magnus Carlsson kom in bilden 2003 och vi hamnade i sammanhang som Allsång på Skansen och Melodifestivalen som det började hända saker. Det är bara att tacka universum, publiken och sig själv, säger Andreas, sprudlande av ny energi. Vi känner honom från Alcazar, musikalscenen och en mängd andra glamorösa och glittriga sammanhang. Men bakom fasaden förde han en kamp som han under lång tid höll hemlig, till och med för sin familj och bandet. Andreas bär på HIV. I sin bok ”Mitt positiva liv” (2012) berättade han för första gången hela sin historia och hur han i många år desperat kämpade för att bevara bilden av sig själv som en lättsam och bekymmerslös person, trots sjukdomen. Hur mår du idag? – Jag mår bättre än någonsin! Viruset i min kropp har trätt tillbaka och jag
SID 16
smittar inte alls längre om jag sköter medicinerna. AI DS är ingen dödlig sjukdom längre, den är i princip utrotad i Sverige tack vare utvecklingen av bra bromsmediciner. Det är en gåva och känns som att få livet tillbaka och idag ser jag det som ett kall att få visa att man kan vara den fräscha, härliga och finsjungande pojken som ingen kanske var den första man tänker på som har HIV. Jag vill statuera ett levande exempel på att folk kan göra upp med sina fördomar. Som homosexuell och HIV-smittad har jag känt att jag bär på ett dubbelt stigma. Jag har fått stå längst fram på den barrikaden också, men jag gör det så gärna. Jag tar den bollen. Men det hade varit roligt om någon en gång hade trätt fram och tagit min hand och sagt hej. Jag skulle gärna sett någon i framskjutande position inom näringslivet, inom idrotten eller som jag i artistbranschen, som vill vara med och lyfta fram frågan. Det finns ungefär 6000 hivsmittade personer i Sverige just nu. Det är ett kall jag känner. Jag har åkt runt och föreläst om mina erfarenheter av hiv efter att jag släppte boken. Nu vill jag nå ut till en större publik än i föreläsningssalarna. Jag vill göra en musikalisk show på temat som når ut till massor av folk. Det är en av mina drömmar jag har haft sedan länge men jag har inte haft tid.
Jag vill kombinera den här historien och min berättelse med musik. Att få sjunga och berätta om den. vi få se Andreas som programledare i en ny musikdokumentär, en ”discomentär” på SVT som handlar om just discoeran. Det finns sex färdiginspelade program om en resa som börjar i Stockholm men fortätter till USA där man gräver djupt i discons riktiga rötter. Serien kommer att sändas samma kväll i veckan som ”Jill Johnsons veranda”. – Ja, jag har fått ett alldeles eget TVprogram, jag är så tacksam! Det är inspelat i Los Angeles och tittarna kommer även att få se mig sjunga några discolåtar, fast avskalat med bara en gitarr, på ett hustak i New York. Det var min idé från början, jag pitchade den för SVT som tyckte det var intressant. Discon kom tyvärr att få en lite nedlåtande stämpel och man har lätt föreställt sig en firmafest på finlandsbåten där folk står och skrålar ”YMCA” på fyllan. Det är naturligtvis inte bara det. Från början var det ett politiskt och roligt allvar bakom då det begav sig i USA. TILL HÖSTEN KOMMER
Du menar att det finns en tyngre historia bakom discomusik än glitter och paljetter?
I nuläget lever Andreas ensam och ska passa på att stanna upp och reflektera nu när bandet lägger av efter årets slut. Själv menar han att han var gift med jobbet och att Alcazar var hans enda och stora passion som uppslukade all tid och energi. Bakom den stora artisten och varumärket har det stundtals bott en kille med ganska taskig självkänsla. Så du har inte hunnit med att bilda familj? – Nej för fan, jag är singel. Man måste hitta sig själv först, man kan inte älska någon annan innan man älskar sig själv och jag har haft fullt upp med att springa på min karriär som jag har älskat, en illusion. Jag har haft flera, långa förhållanden sedan jag var 17 år. Sedan har det tagit slut och då har jag träffat någon ny efter ett tag och hoppat in i nästa relation. Jag har aldrig försökt växa själv. Jag har tagit bort alla dejtingappar, det var det bästa jag gjort. Livet tar inte slut för att vi använder färre sociala medier. Tvärtom, det är då livet börjar! Jag kunde inte andas när jag inte stod på scen och levde bara för det. Jag hade en krasch för några år sedan och var tvungen att ta paus. Men jag tror inte jag är ensam, ju större framgångarna blir, desto mer förväntningar ställer du på dig själv. Jag är den som ser till att andra mår bra, nu ska jag ta lite bättre hand om mig själv och har precis påbörjat min egen inre resa. Vad har jag för värderingar, vem är jag? Visst, det är väl en liten medelålderskris. Det ska vara så, det finns en mening med det. Det är skönt att bli äldre, det handlar om nya insikter i livet och man bryr sig inte lika mycket om rynkor eller vad folk tycker och tänker. Jag brukar säga att nu reser jag med ”Air Lundstedt”. Den osäkra lilla grabben börjar suddas ut mer och mer. Det händer så mycket vackra saker i mitt liv just nu.
Fortsättning på sidan 18