Jamila Boccaccio - Innerligt (Smakprov)

Håll minnen och drömmar vid liv

INNEHÅLL

ETT ÖGONBLICK 5

FÖRORD 7 INLEDANDE ORD 11

KAPITEL ETT – EN ANLEDNING ATT STIGA UPP VARJE MORGON

Om Meningsfullhet 19

Hur skapar vi en mening med dagen – Vårt undermedvetna –Identitetsförlust – Personcentrerad vård

KAPITEL TVÅ – PÅ MIN TID, DÅ ... Om en livshistoria 63 Barn av vår tid – Samtalens djup – Inflytande – En guldgruva av kunskap –När tiden inte finns – Sunda reglementen eller burar av guld –Längs minnenas allé

KAPITEL TRE – BERÖR MIG Om behov 87 I journalen – Tillgodose behov – Lirka fram behov – Glädjen i att få åldras –Små fragment av glädje

KAPITEL FYRA – MÖT MIG DÄR Om bemötande och kommunikation 109 Att kommunicera – Att bemöta – Ett vackert möte – Anhöriga och närstående – Anhörig i sorg och saknad – Subtil kommunikation

KAPITEL FEM – EN LITEN BIT AV HIMLEN TILL LÅNS

Om bokslut och livets storhet 127

Låt oss bjuda in döden – Att acceptera är inte synonymt med att kapitulera –Lidande – Förlåtelse – Humor – To hold space – Genom naturen – En stund på jorden

EPILOG –  VISDOMEN I ATT DU OCH JAG ÄR FRAMTIDEN 157

FÖRFATTARENS TACK 160

ETT ÖGONBLICK

”Tiden går fortare”

Detvar så hon sa, den där fredagseftermiddagen i januari. Det grå vädret dominerade världen utanför glasfönstret. Under den första sekunden tog jag ingen notis om kommentaren, men när jag mötte hennes blick förstod jag både situation och sam manhang. Känslan av att någon behövde henne gnistrade genom de blå ögonen, som ett stolt barn lyftes hennes självkänsla från marken. Jag blir sedd, jag finns, jag är någonting värd.

En knytnäve träffade min mage samtidigt som tårarna brände bakom ögonlocken. Ska det vara så här? Är det så här vi ska behandla våra äldre? Varför ligger inte vårt fokus på att de äldre ska få leva varje dag, inte bara överleva dagarna.

Känslan som hennes blick förmedlade gjorde mig stum. Där och då bestämde jag mig: Nu är det dags att skriva ner orden som själen bär på. Jag ska lyfta dig och alla de andra som inte orkar göra sin röst hörd i syfte att förändra vardagen från mediokert grå till regnbågens alla färger. Tiden i ålderdomen ska inte föregås av en önskan om att tiden ska gå fortare, den ska njutas till fullo alla dagar som är kvar till tidens slut. För nuet är allt vi har och vår bästa tid kommer alltid att vara nu.

En regnig eftermiddag i oktober sitter jag framför jobbdatorn i mitt arbete som kommunsjuksköterska. Jag är i färd med att dokumentera det sista för dagen innan klockan slår fyra och rullar snabbt igenom de senaste journalnotaten. Jag ryggar till av en återkommande formulering de senaste dagarna. Texten lyder: Ledsen och orolig efter fruns bortgång, får en tablett lugnande á 5mg. I mitt stilla sinne börjar funderingarnas kugghjul att snurra. Hur har man tröstat den här mannen? På vilka sätt har man försökt lindra hans lidande innan alla dessa lugnande tabletter gavs?

Det är klart att han är ledsen. Han befinner sig mitt i en sorg. Ensam. Med personal som hjälper till med de kroppsliga behoven, men de själsliga behoven befinner sig mitt i stormens öga. En skälvande längtan efter den person som stått honom närmst. Som gnott spilld mjölk från köksbordet, som läst läxor med barnen och klätt granen med glitter vid jul. Det är klart att själen värker.

Då jag känner till mannen från en såromläggande sjuksköterskeinsats springer jag ner och pratar med personalen. Enligt deras utsago är det ingen som riktigt pratat med honom eller ens har någon koll på en djupare förklaring angående sorgens härkomst.

”Vi har gett en tablett lugnande för det är så vi blivit tillsagda att göra när han börjar stimma upp.”

Min primära frågeställning i det här fallet blir: Vilka känslor lämnar vi personen med när vi i första hand väljer att medicinera i stället för att samtala? Min sekundära frågeställning lyder: Vad beror det på att vi inom vården, i vissa verksamheter, så lättvindigt handlar på detta vis? Alltså varför agerar vi som att en tablett lugnande ersätter en axel att gråta mot eller den ljugarbänk av gemenskap som gubbarna på Skyttegatan turligt nog var berikade med? Hade inte du också velat få hjälp att navigera dig i sorgen, en trygg hand att hålla i och en vän

som viskar: ”Allt blir okej ska du se …”. Sorgen är en nyttig process som varken kan eller ska medicineras bort, den ska tröstas, lindras och hanteras med omtanke. Och den slutliga frågan blir: Hur kan vi göra i stället?

Jag vill att du tar några minuter och funderar över …

Vilka känslor lämnar vi personen med när vi primärt väljer att medici nera i stället för att samtala?

• Känner han sig trygg?

• Känner han sig tröstad?

• Känner han sig sedd?

• Känner han sig trodd och förstådd?

• Känner han sig behövd?

• Känner han sig värdefull?

• Känner han att hans dagar kantas av meningsfullhet?

Varför agerar vi som att en tablett lugnande ersätter en tröstande famn?

• Är det på grund av tidsbrist?

• Är det på grund av hög arbetsbelastning?

• Är det på grund av språkförbistringar?

• Är det på grund av rädsla för vad som kan komma när man ställer frågan och gläntar på dragkedjan till den där livsryggsäcken?

• Är det på grund av ett agerande på ren rutin?

• Är det för att det i många fall förefaller vara den enkla vägen ut?

• Är vi så stressade som vårdpersonal att orken till att ”ge det där lilla extra” inte finns?

Äldre. Våra älskade äldre. Detta verk är en hyllning till er och till den ålderdom vi alla förhoppningsvis kommer att vandra igenom.

Äldre. Våra älskade äldre. Detta verk är en hyllning till er och den ålderdom vi alla förhoppningsvis kommer att vandra igenom.

I ljuset av lust och kreativitet redogör jag för min syn på en grönskande ålderdom. Ni kommer att få läsa om våra äldres upplevelser, som jag till största del fått berättade för mig i mitt yrke som sjuksköterska, dessa varvas sedan med reflektioner och glädjeämnen som skapar en mening, en anledning att stiga upp varje dag.

ljuset av lust och kreativitet redogör jag för min syn på grönskande ålderdom. Ni kommer att få läsa om våra äldres upplevelser, som jag till största del fått berättade för i mitt yrke som sjuksköterska, dessa varvas sedan med reflektioner och glädjeämnen som skapar en mening, en anledning att stiga upp varje dag. hoppas att denna bok ska inspirera omsorgens arena mod och nytänk. En framtid där våra äldres dagar kan få bestå av fröjd och gemenskap, livgivande samtal, kittlande skratt och omfamnande naturupplevelser. Helt enkelt en färgglad ålderdom fylld av innerlig värme, alla dagar till tidens slut.

gott.

Jag hoppas att denna bok ska inspirera omsorgens arena till mod och nytänk. En framtid där våra äldres dagar kan få bestå av fröjd och gemenskap, livgivande samtal, kittlande skratt och omfamnande naturupplevelser. Helt enkelt en färgglad ålderdom fylld av innerlig värme, alla dagar till tidens slut.

Allt gott.