Stadgaensium 2/2011

2/2011 HÖGTID

Stad gaen sium innehåll

Ansvarig utgivare: Stadga r.f.

Chefredaktör: Vera Saarentaus Skribenter: Benita Asikainen Solveig Hagnäs Paul Karlsson Sofia Portin Jannie Rehnström

11 Dublinexkursionen 14 Behind the Scenes: 2 Ledare Den Nordiska 3 Ordförandekolumn Rättegångstävlingen om de Mänskliga 4 Tingsnotarie auskulterar för att bli Rättigheterna 20 Jubileumsårsfest vicehäradshövding 8 Ett år mitt i Europa 26 Kolumn

VERA SAARENTAUS

PAUL KARLSSON

LEDARE

Högtid, fritid

J

ubileumsåret 2011 lider mot sitt slut, och 2012 väntar bakom knuten. Samtidigt som hiatusen mellan andra periodens sista och tredje periodens första vecka bringar oss en välförtjänt paus, planerar säkert många av oss redan nästa termins studier och kanske framför allt sommarsysselsättningen. För de studerande kan det kännas svårt att koppla av, eftersom det sällan finns någon klarskuren gränslinje mellan studierna och fritiden.

Samtidigt får man ofta höra den arbetande generationen sucka över hur bekymmersfritt studielivet är. Är det verkligen så?

Tiden är det visserligen lättare att behärska när man studerar - i synnerhet om man inte arbetar vid sidan om - eftersom man mycket långt själv får bestämma sin

ORDF. studietakt och dagsrytm.

Detta innebär dock inte att man inte känner av pressen av diverse uppgifter, tentor och deadlines som hopar sig. Jag har ännu inte träffat någon som rentav njuter av att läsa till en tent - man måste ju konstant sträva efter en så bra behärskning som möjligt av ett oftast mycket omfattande ämnesområde, sedan släppa det inlärda och börja om samma process igen inför nästa tent, som kanske inte har någon anknytning till det man just läste in. Handen på hjärtat, vem tjuter av glädje av att gå på förhör?

Inte jag!

Men nödvändigt är det ju med tvång. Det är i själva verket det oangenäma måstet som nämligen gör att vi kan uppskatta fritiden och med gott samvete kapitulera inför lättjan, det latinska otium. Efter en intensiv 2

arbetsperiod kan vi koppla av och se tillbaka på allt det vi åstadkommit. Vi kan lyfta upp fötterna på bordet och smutta på julmust, eggnogg eller sherry, vad nu var och en av oss gillar bäst.

Jovisst, det är viktigt med högtid, tycker ni inte det?

Och under en så etablerad högtid som jul och nyår kan till och med en jur.stud.

- oberoende av hur mycket arbete som väntar bakom knuten - ta semester.

Det sagt vill jag hjärtligt tacka alla duktiga stadgeiter som bidragit till vår medlemstidning denna höst: Solveig Hagnäs, Paul Karlsson, Sofia Portin och Jannie Rehnström – för att inte glömma Benita Asikainen från Rättsvetenskapliga institutionen. Tackar och bockar! Och till den stadgaensiska allmänheten önskar jag en Riktigt Glad Jul och Gott Nytt År 2012!

2012!

J

ubileumsåret är så gott som över. Jag konstaterar bara kort att det har varit ett intressant och givande år. Det känns ändå som om jag har mycket kvar att ge ännu och därför är jag tacksam att jag får fortsätta som ordförande ett år till. Året har egentligen gått mycket åt till att lära sig saker, att ta reda på saker. Nu när jag vet hur det mesta fungerar blir det lättare att ta tag i ny idéer. Såna som kanske har figurerat i föreningen också en längre tid. Nu väljer jag att inte berätta allt för mycket. Det finns alltid den risken att någon tolkar det som löften. Och sådana

har en tendens att dyka upp och bita en där bak förr eller senare.

Men det är klart att det kommande året kommer att vara ett utmanande år för föreningen. Jubileumsåret är som jag inledningsvis nämnde i praktiken slut och den allmänna uppfattningen tycks vara att nästa år kommer att vara lugnare.

Jag är av helt motsatt åsikt.

Nu är det mer viktigt än nånsin att fortsätta på topp.

Föreningen växer. De två senaste kullarna av nya studeranden har varit rekordstora och de som kommit in har visat sig vara aktivt med i verksamheten. Detta är extremt viktigt att ta vara 3

på. Det är ändå föreningens framtid det gäller. Året som kommer för med sig den stora förändringen att Domvillan kommer att renoveras.

När renoveringen är färdig har vi blivit utlovade nya kansliutrymmen. Men om vi är hemlösa där emellan är ännu oklart. Den naturliga festlokalen kommer av samma orsak att vara ur bruk. Mycket kommer att vara annorlunda. Men trots allt detta är en sak säker. År 2012 ska inte, får inte och kommer inte att vara bara ett mellanår i föreningens historia.

TEXT & BILD SOLVEIG HAGNÄS

Tingsnotarie auskulterar för att bli vicehäradshövding

I

nkeri Kuuskoskis skratt hörs på långa vägar i tingsrättens gångar, också under hennes sista dag där som notarie. Kuuskoski har varit mycket nöjd med sitt auskulteringsår. Domstolsarbetet har blivit mer bekant även om hon känner att hon ännu har mycket att lära sig. Aldrig tidigare har hon använt sig av lagboken lika flitigt som på tingsrätten och hon beklagar att den inte utnyttjas lika mycket för att lösa juridiska 4

problem redan under studietiden.

Kuuskoski studerade vid Åbo universitet, där hon var aktiv inom ELSA bland annat som marknadsföringsansvarig i styrelsen i Åbo. Det var hon som i tiderna tog kontakt med Stadga och återupplivade ett aktivt samarbete. Efter att Kuuskoski varit på utbyte i Stockholm började hon vid sidan om studierna jobba på en advokatbyrå som specialiserat sig på sjöoch transporträtt.

5

Utmanande och intressant Vad Kuuskoski i synnerhet uppskattar med att jobba vid domstolsväsendet är att man får och ska vara objektiv. ”Vid domstolen ser man mer på helhetsbilden, hur lagen ska tillämpas rätt och vilket ändamål det har. Du får inte ha någon förutfattad åsikt om målet utan din uppgift är att fatta rätt beslut enligt lagen.

Det njuter Kuuskoski av varje dag. Det känns bra att gå hem då man fattat

välmotiverade beslut som också har grund i ens egen rättsuppfattning,” berättar Kuuskoski.

Kuuskoski berättar att

man under en typisk arbetsvecka som notarie, efter att man fått rätten att fungera som ordförande för tingsrätten, har minst ett sam-

”Kuuskoski medger att notarielönen inte är något att hänga i julgranen, men att man måste inställa sig vid det och ta det som ett praktikantår under vilken man lär sig nya saker och utvecklas som jurist.”

manträde. Dessutom förbereder man nya mål och skriver dom. Tingsnotarier behandlar både brott- och enklare civilmål. Kuuskoski har under sin tid på tingsrätten dessutom suttit fyra gånger i tredomarsammansättning och fått följa med hur övriga tingsdomare leder processen, vilket varit mycket intressant. Med nämnd eller i tredomarsammansättning behandlas mer krävande mål.

Kuuskoski medger att notarielönen inte är något att hänga i julgranen, men att man måste inställa sig vid det och ta det som ett praktikantår under vilken man lär sig nya saker och utvecklas som jurist. Som notarie sätter man sig på linjen, så att säga, och blir tvungen att snabbt fatta svåra men samtidigt också välmotiverade beslut, vilket nödvändigtvis utvecklar ens yrkeskunskap och färdigheter.

Ta vara på mentorernas hjälp Tingsnotarierna är inte ensamma i sitt arbete utan får stöd av andra notarier och tingsrättens övriga personal. Kuuskoski är själv tacksam över att hon hade en erfaren tingssekreterare till stort hjälp. Man kan också gå och fråga om hjälp av domare.

Kuuskoski hade en del arbetserfarenhet före hon kom för att auskultera och anser att det varit bra. Under de första arbetsåren lär man sig mycket. Det förväntas av en auskultant att man är aktiv, utåtriktad, beredd att lära sig och sätta sig själv i spel. Kuuskoski har fått flera nära vänner av sina notariekolleger.

6

7

SOFIA PORTIN

Ett år mitt i Europa

I

augusti 2010 packade jag allt som rymdes i en stor kappsäck.

Det som inte rymdes i den klädde jag på mig.

Resultatet blev en resa i 28 graders värme med några tröjor, vinterrock och vinter stövlar. Jag var påväg på utbyte till Tilburg, Holland.

Jag hade aldrig varit i Beneluxländerna och visste inte vad jag skulle förvänta mig. Min plan om att åka på utbyte till London kros-

sades av byråkrati varpå jag lite halvt besviken tog emot platsen på Tilburg University. Det visade sig ändå att detta skulle komma att bli den bästa motgången jag någonsin haft.

Till Tilburg anlände jag dötrött och med en väldigt borttappad känsla. Men då jag äntligen hittade fram till stället där jag skulle spendera ett år av mitt liv, så väntade blåklädda mentorer på mig på stationen som 8

glada kastade in min något övertunga väska i bilen och körde mig till universitetet.

Detta var inte någon förvriden bild av hur saker och ting fungerade i Tilburg. Då jag skulle välja kurser hade jag ett privat möte med min egen utbyteskordinator.

Då jag klarat av min första termin ville den utbytesansarige diskutera hur jag trivats. Man kände sig väldigt omhändertagen av universitetet och dess personal.

Ja, universitetet som jag aldrig hört om tidigare och inte varit så glad att ha blivit antagen till visade sig vara ett väldigt känt universitet inom den internationella offentliga rätten. Jag hade professorer från alla håll i Europa. Dessutom hade jag en kurs där proffessorerna kom från Sydafrika och från USA. Det fanns en enorm mängd intressanta kurser som jag skulle ha velat ta, men tyvärr

finns det bara ett visst antal timmar i dygnet. Som ett exempel kan jag säga att ämnet den Internationella brottsmålsdomstolen får en helt annan vidd då åklagarna från domstolen kom för att hålla föreläsningar, och vi åkte för att höra på några sessioner i ICC i Haag.

Tilburg ligger mitt i Europa. Bryssel hittar man två timmar söderut, Amsterdam två timmar norrut, 9

Köln två timmar mot öst och London två timmar mot väst. Möjligheterna är så otroligt mycket fler än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Mångsidigt och internationellt var även det sociala livet. Jag bodde tillsammans med nio holländare, en amerikan, en spanjor, en fransman och en irländare.

Jag studerade med afrikaner, kineser, mexikaner, och förstås en massa européer.

Jag vet att jag nu i varje världsdel har någon att bo hos ifall jag skulle hitta vägen någonstans ute i världen en vacker dag.

Ett år på utbyte är oförnekligen kopplat till fester, alkohol och underliga äventyr. Utbyteslivet i Tilburg skiljde sig inte från denna föruppfattning. Fester skedde på initiativ av ESNs mentor; middagar samt efterfest varje tisdag, ESNs andra festligeheter, samt fester som vi på eget initiativ ordnades med holländarna på våningen.

Alkohol kom i 2 dl ”provrörsglas” och kallades Euroshopperöl eller tillyxat en god belgisk öl. Ja, en kropp kan bara inmundiga en viss mängd sådant, så en hel del stabiliserande vinkvällar fick levern också glädja sig över. Galna äventyr finns det gott om. Eftersom det var i Nederländerna jag befann mig är många av

minnena cykelrelaterade.

En kompis lyckades få cykeln stulen då hon själv satt på pakethållaren, en annan lite ovan cyklist klarade efter fyra månader av att för första gången cykla nykter (cyklade gjorde hon varje dag, men efter varje nykter cykeltur hade hon skrubbsår och blåmärken – med balanserande vätska i blodet hölls cykeln däremot rak). Och min egen cykel, den som jag trots alla stölder och dess inte helt nya skick lyckats behålla hela åtta månader; den brann upp då en pyroman tände på en soffa som stod bredvid cykelstället.

Det var en utmaning att åka på utbyte. Jag lärde mig juridik jag aldrig skulle ha lärt mig i Finland. Jag lärde mig om kulturer på ett sätt jag aldrig skulle ha lärt mig annanstans. Jag lärde mig hur ett västeuropeiskt land kan kännas så annorlunda.

Jag lärde mig att riktigt förstå ordspråket ”Var och en är sin egen lyckas smed”.

Det var utmanande att åka på utbyte, men det hade jag förväntat mig. Det jag inte hade föreställt mig var hur otroligt svårt det skulle bli att säga hejdå åt vänner man bott med i ett år, och kanske inte kommer att se igen. Att säga adjö till ett av de bästa kapitlen i ditt liv och veta att dit inte finns någon återvändo, det är något jag inte hade förväntat mig. Min räddning har varit de nära och kära som fanns kvar på så gott som samma ställe där jag lämnade dem för ett år sedan, att de orkat vänta på mig och stå ut med att min hjärna tagit ett senare returflyg än resten av mig, vilket gör att jag nu är beredd att säga; utbyte är nåt som lönar sig för var och en.

TEXT: PAUL KARLSSON BILD: SOLVEIG HAGNÄS

Dublinexkursionen 2011

E

xkursionen 2011 gick till Dublin, en stad som jag hade en del förutfattade meningar om.

Men jag behöver nog inte skämmas, mycket visade sig vara sant. Många irländare ser ut ganska exakt som man trodde att de skulle göra och dessutom talar de än förväntad dialekt. För att inte snacka om det stora 10

antalet rödhåriga personer och pubkulturen. Men vädret spelade oss ett spratt.

I stället för regn möttes vi av årets varmaste dagar och det kändes mera som en vistelse vid Medelhavet.

Detta störde nog knappast någon. Och jag uppfattade de flesta irländarna som genuint trevliga. Dessutom var där inte alls något överdrivet dyrt som jag trott, 11

snarare snäppet billigare än här hemma.

Eftersom det var fråga om en studieresa ingick några besök till mera studierelaterade besöksmål.

Först i turen stod ett besök till universitetet Trinity College. Där guidades vi runt av lokala juridikstuderanden i de imponerande byggnaderna för att sedan njuta av en picknick på uni-

lämnade Dublin och begav oss till den närbelägna landsbygden, Wicklow och Glendalough.

Dublin som stad tyckte jag inte var så speciell. Mest var den som vilken stad som helst egentligen. Floden Liffey, som flyter rakt igenom staden, var också ganska intetsägande. Städer i anknytning till vattendrag brukar förstå att dra mera nytta av dessa så där i turistbemärkelse. Nu kändes den mest ganska överflödig.

En mycket fotgängar-ovän-

versitetsområdet. På kvällen agerade vi publik till en debatt vilket på många olika sätt visades sig vara ett oväntat evenemang.

Av de officiella besöken var besöket till advokatbyrån Arthur Cox och besöket till Finlands ambassad kanske mera i min smak. Vi togs väl emot och i alla fall jag lärde

mig till och med någonting nytt. Det är inte så ofta sånt sker numera och därför är det värt att notera.

Förutom de studierelaterade besöken fanns det också tid för helt vanligt turistande. Vi besökte bland annat Kilmainham Gaol som är ett historiskt viktigt fängelse med tanke på Ir12

lig stad, men bara man förstod hur man skulle göra så gick det helt bra.

Men trots dessa observationer tyckte jag ändå hela staden genomsyrades av en atmosfär som är svår att sätta fingret på. En ganska trygg sådan. Kanske en snäll sådan. En rejäl sådan.

En stad som inte försöker vara någonting annat än vad den är och trivs bra med det.

Irländska pubar är ju ett varumärke överallt i världen. Efter att ha besökt

lands historia och Guinness Storehouse, vars Gravity bar erbjöd en fantastisk utsikt över hela staden.

Dessutom åkte några av oss med en så kallad Hop on-Hop off buss ett varv runt staden vilket verkligen är att rekommendera.

En höjdpunkt under resan var också när vi för en dag 13

Dublin känns de man befunnit sig på tidigare mest som bleka kopior. Jag tror jag vet varför. En irländsk pub är ingenting utan irländare.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det är ganska beskrivande för om en resa eller en destination varit bra är väl om man skulle vilja återvända dit någon gång.

Jag är ganska säker på att jag kommer att befinna mig i Dublin eller åtminstone på Irland förr eller senare igen.

TEXT & BILD SOLVEIG HAGNÄS

Behind the Scenes: Den Nordiska Rättegångstävlingen om de Mänskliga Rättigheterna

D

et var en vacker novemberdag i Rom år 1950 som Europarådet underskrev Europakonventionen, d.v.s. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg-

gande friheterna, och lade således också grunden till den Nordiska Rättegångstävlingen om de Mänskliga Rättigheterna, även känd som Tävlingen om det Sporrong-Lönnrothska Priset eller SpLö. På basis av denna konvention anförde 14

herr Sporrongs ärvingar och fru Lönnroth på 1980talet ett klagomål gentemot Sverige till Europeiska människorättsdomstolen och vann detta mål. Tack vare deras donation av den dömda gottgörelsen och tävlingens grundares Jacob 15

W.F. Sundberg insatser blev denna prestigefyllda nordiska rättegångstävling till redan år 1984. I tävlingen som sedan 2004 kallats den Nordiska Rättegångstävlingen deltar tolv s.k. advokatklubbar från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island på basis av ett fiktivt fall. Sedan 2005 har Åbo Akademi och Åbo universitet deltagit i tävlingen med ett gemensamt lag vid namn Club Åbo. I laget kan ingå såväl rättsnotariestuderande som folkrättsstuderande. År 2011 bestod Club Åbo av Solveig Hagnäs, Joanna Rindell, Katja

Rothsten, Matias Kallio, Visa Kurki och Anna Suksi. Som coach hade vi universitetslärare Viljam Engström.

Förberedelserna inför tävlingen, som rivstartar i april, påbörjas redan i januari. Varje år ordnas tävlingen i olika nordiska länder och det behövs således upprättas en budget, bokas resor och hotell samt sökas finansiering. Men framförallt gäller det att redan i januari bygga upp sin expertis på Europakonvention genom deltagande i den intensiva men mycket intressanta engelskspråkiga 16

kursen vid Åbo Akademi vid namnet Course on the European Convention on Human Rights. På denna kurs görs regelbundet grupparbeten på basis av verkliga fall vid Europeiska människorättsdomstolen och man lär sig känna igen människorättslig problematik och använda sig av Europakonventionen. Kursen avslutas med en Moot Court-övning, dvs. en fiktiv rättegång där parterna ska argumentera för sitt fall på ett liknande sätt som i själva rättegångstävlingen.

Alla i laget deltog i kursen och sökandet av finansie-

ring gick lätt i synnerhet eftersom kostnaderna för en resa till Helsingfors, där tävlingen i år ordnades, inte var stora. Vi diskuterade strategier och delade laget i svaranden och klaganden samt beslöt preliminärt om vem som skulle plädera och vem som skulle konsultera.

Av både svaranden och klaganden ska två agera pläderare, dvs. hålla ett muntligt anförande i den muntliga delen av tävlingen. Konsultens uppgift är förutom att rådge pläderare också att bland annat uppgöra och hålla ordning på rättegångskorten (förkortningar

på relevanta rättsfall) under Finalen.

Händelseförloppet vi fick i början av april överraskade oss. Det handlade om en ung pojke vid namnet Benno Johansson vars föräldrar skilt sig. Händelseförloppet började med en noggrann beskrivning över hur hans föräldrar förälskat sig, gift sig, fått Benno och hans bror samt hur äktenskapet började halta och hur de efter många om och men skilt sig och slutligen hittat nya kumpaner i olika länder. Detta fanns i fallet tydligen som diversion och de rättsliga frågorna hand17

lade i huvudsak om Bennos religionsfrihet eftersom Benno var en ateistisk ITfantast på en IT-inriktad skola vid namnet Evangelic School of Prayers Bit by Bit där rektorn bland annat hotat att avtalet mellan skolan och ett IT-företag i Silicon Valley skulle gå i kras om inte Benno slutade uppvisa icke-religiöst beteende. Efter att händelseförloppet publicerats började de långa dagarna i Tryckerihusets seminarierum där vi satt och skrev flera gånger långt in på natten, i synnerhet de sista veckorna före deadline. Också under val-

borg och påsklovet satt vi i Tryckerihuset och arbetade.

Det var en hetsig tid, men vi lärde oss mycket både om oss själva och varandra och hur det är att arbeta under press. Att samtidigt jobba eller studera och skriva på inlagan var en tung kombination. Men vi klarade det. Trycket var stort, och även om svaranden och klaganden arbetade största delen av tiden skilt, sammansvetsades laget sista natten då inlagorna skulle in och vi firade inlämningen av inlagorna i varm stämning redan nästa dag.

Efter att inlagorna äntligen var inlämnade var det dags att börja fundera på pläderingarna. Pläderarna skrev sina pläderingar och konsulterna skrev tiotals rättegångskort på basis av alla fall vi och motstående lagen använt sig av. Vi ordnade övningspläderingar inför seniormedlemmar i Club Åbo och tränade på övertygande argumentering och att hålla oss till tidsbegränsningen. En dag reste vi till Helsingförs för att plädera i Högsta domstolen för två erfarna domare i rättegångstävlingen och justitieråd i Högsta domstolen respektive Högsta förvaltningsdomstolen.

Rundvandringen som Gustav Bygglin höll på HD var intressant och det

kändes besynnerligt att föreställa sig hur Finlands mest betydande rättsfall handlagts och avgjorts i samma utrymmen. En vecka innan finalen hade vi för första gången ordnat en övningsplädering också på Egentliga Finlands tingsrätt där tingsdomare Annika Nygård utvärderade vår prestation samt tingsdomare Asko Nurmi höll en föreläsning i rättegångsbeteende rikligt kryddad med roliga exempel på riktiga fall och misstag vi skulle se till att undvika.

Det var ett mycket varmt veckoslut i Helsingfors i början av juni då stunden vi alla väntat på kom och vi skulle till Högsta domstolen och ge vårt bästa. Till fredag hade Club Lejonhjärta ordnat en sightseeing till Sveaborg, lunch på restaurang Sipuli samt en designrundvandring i centrala Helsingfors.

Fredag kväll bjöd Helsingfors universitets rektor och professor i civilrätt Thomas Wilhelmsson alla lag på en fin cocktailtillställning där vi minglade med de övriga lagen samt självaste tävlingens grundare Jacob W.F. Sundberg. Stämningen var minst sagt förväntansfull och det var intressant att träffa de övriga lagen.

Efter allt det roliga var det ännu dags för Club Åbo 18

att på kvällen vid hotellet sätta oss ner och gå igenom pläderingarna och rättegångskorten ännu en sista gång. Snart skulle det gälla och vi skulle vara förberedda. Lördag morgon visade sitt bästa då vi äntligen gav oss iväg till Högsta domstolen där vi fick sitta i vårt egna rum och peppa varandra tills det var dags för svaranden att tävla emot ett danskt lag.

Club Åbo klaganden satt i publiken och undrade om svaranden verkligen förstod allt danskarna sade.

Då den danska domaren efter pläderingen ställde en fråga till pläderaren fick en av de svenskspråkiga domarna ställa frågan på nytt på svenska. Men det gick trots allt synnerligen bra för svaranden och de vann över danskarna. Senare fick vi veta att konsulten skrivit ner danskarnas frågeställningar på svenska så att pläderingen lyckades trots språkmuren. På banketten fick vi dessutom höra att danskarna inte hade förstått ett ord och tyckte finlandssvenska är det svåraste av de nordiska språken. Klaganden skulle sedan plädera mot ett svenskt lag och den matchen gick också mycket bra och flera blev förvånade över att vi inte vunnit den. Club Åbo kom alltså inte vidare med sina poäng

till semifinalen och kunde dra en lättnadens suck efteråt. Vi hade gjort vårt bästa och klarat oss mycket bra. Och det hade vi gjort utan flera advokatbyråer och tiotals seniorjurister till stöd såsom de andra klubbarna hade. Lagandan låg så högt att Club Åbo började planera att själva också grunda en förening kring verksamheten och hitta en advokatbyrå att delta i coachingen sidan om vår coach Viljam Engström från universitetets sida.

Lördag kväll deltog alla lag samt seniorer och andra stödpersoner i tävlingen på banketten på Börshuset.

Lagen splittrades så att t.ex. undertecknad satt i samma bord med ett justitieråd från Sverige, en advokat och lagmedlemmar från Island. Traditionellt skulle alla lag i tur och ordning ställa sig upp vid scenen och sjunga en sång eller bjuda på annat program. Jacob W.F. Sundberg höll ett tal på sitt säregna sätt och vi blev bekanta med bland annat några juris studerande från Lund.

På söndag var det dags för finalen vid Högsta förvaltningsdomstolen, som var så fullspäckad att en del fick följa med tävlingen via videostreaming. Un-

19

der finalen fick Club Åbo äran att träffa och diskutera med självaste Matti Pellonpää, vars bok om Europeiska människorättskonventionen var till oerhört stor hjälp. Pellonpää gav beröm för svarandens plädering och vi kände oss som vinnare. Tävlingsupplevelsen har varit en otroligt stor och lärorik upplevelse för oss alla och vi kan inte låta bli att uppmuntra andra att ställa upp i Club Åbo och vara med om det bästa och mest lärorika man kan uppleva under sin studietid. Detta förblev ett minne för livet åt oss alla.

TEXT: JANNIE REHNSTRÖM BILD: BENJAMIN WÄRNÅ

Jubileumsårsfest 2011

F

örberedelserna för Stadgas jubileumsårsfest sparkade igång redan i början av året 2011. ÅFK (årsfestkommittén) bestod detta år av sju aktiva och ivriga stadgeiter; Solveig Hagnäs, Johanna Smedjebacka, Pernilla Siggberg, Benjamin af Hällström, Minna Räisänen, A-K Ihalainen och Janni

Lehtola, samt ordförande Paul Karlsson, som även om han inte satt med i ÅFK som officiell medlem, hjälpte till med allehanda ordnande.

Under det här året har Stadga firat sitt femtonårsjubileum, vilket också satt en speciell prägel på ordnandet av själva årsfesten.

Stadgas första årsfest ordnades år 2005 på initiativet 20

av den då sittande styrelsen och syftet var att skapa en årlig fest där såväl gamla som nya stadgeiter kunde samlas och lära känna varandra. Vi hade som syfte också detta år att samla så många stadgeiter, gulisar och gamyler, som bara möjligt under ett och samma tak. Årsfesten har under åren ordnats på flera olika

ställen, de flesta gångerna på kuppis paviljong. Vi bollade länge med vilket ställe festen skulle bli på, men till slut, efter tiotals offertförfrågningar, var vi alla ändå överens om att det skulle bli på Kåren, ett ställe där årsfesten inte tidigare ordnats i Stadgas historia, men som på bästa sätt kunde utrymma alla gäster samtidigt som stället kan anses vara

ett förmånligt alternativ.

Förberedelserna började med ganska flummiga idéer och planer, men sakta men säkert började festen ändå ta form under vårmånaderna. Vi hade bland annat turen att få bekräftat Högsta Domstolens president Pauliine Koskelo som årsfesttalare redan tidigt på våren.

Efter en sommarlång 21

paus tog årsfestförberedandet ordentligt fart på hösten, då vi hade mindre än två månader tid på oss att fixa alla de mer praktiska grejerna inför festen. När själva dagen sedan närmade sig, var det med en blandning av panik och iver som vi satte igång med att posta inbjudningar, krafsa ihop den sista sponsen och plåta ihop ett preliminärt program.

Årets årsfest hade inte som tidigare år något tema, utan vi försökte passa in lite olika program under årsfestveckan men ändå uppmärksamma att föreningen genom att fylla 15 år blev en tvättäkta tonåring. Under årsfestveckan ordnades en intressant Campusrundvandring i ÅA-kvarteren, skräckinjagande klättring upp i Domkyrkotornet, Megazone i äkta tonårsstil,

teinifilmkväll och årsfestseminarium. På fredagen efter årsfestseminariet ordnades också ett historikreleaseparty för föreningens 15års jubileumshistorik som arkivkommittén jobbat på i nästan två år.

Efter många långa månader av planerande var det den 22 oktober äntligen dags för den efterlängtade årsfesten. Festen började med solennakt och häls22

ningar av vänföreningar i Argentinasalen med därefter följande cocktail och mingel innan själva banketten satte igång. Trots en liten miss i kommunikationen, vilket ledde till att sångledarna tillfälligt var borttappade i början av banketten, kom festen till slut ändå bra igång, och såväl stadgeiter som andra festdeltagare verkade ha en lyckad kväll.

Nachspielet fyllde K till bristningsgränsen av frackklätt och långklänningsprytt festfolk, och flera årsfestdeltagare tog tillfället i akt och fortsatte dansen under valven in på morgonnattens första timmar; årets nachpiel och sillis var nämligen sista på en längre tid framöver då Domvillan och därmed också K renoveras.

Ett årsfestveckoslut

skulle ändå inte vara fullbordat om inte för sillisen. Årets sillis ordnades också traditionsenligt på K och den här gången med open bar, vilket satt fart på de flesta sillisdeltagare.

Under sillisen fick man förutom god mat och tillräckligt med dryck, också lyssna till bändet The Marvellouz. Åresfestveckoslutet gick alltför snabbt förbi, 23

men lämnade åtminstone personligen för mig kvar många bra minnen från såväl festen som själva ordnandet. Något som är givet utan att säga det är att årsfesten skulle inte ha blivit av om inte vi haft en så duktigt ÅFK och en så duktig styrelse, så ett stort tack till alla som var med och medverkade!

24

25

BENITA ASIKAINEN KOLUMN

Hög tid för högtid

C

hefredaktören för nättidningen Stadgaensium kom en dag in till rättsvetenskapliga institutionens kansli och behövde en person som skulle skriva en kolumn i följande tidning. Min vana trogen undrade jag vem av professorerna, lektorerna, doktoranderna eller forskarna som man kunde tänka sig att skulle få den den äran att skriva de tänkvärda orden. Men då fick jag svaret att denna gång skulle det vara intressant med ett skriveri från den administrativa sidan. Chefredaktören undrade om jag kunde tänka mig att skriva några rader.

Jag bad om en natts betänketid eftersom dethär med kolumnskrivande inte riktigt är ”vardagsmat” för mig. Alltnog, varför inte göra ett försök.

Temat för det andra numret av 2011 års Stadgaensium skulle vara högtid.

Då undrade jag om det var ordet högtid, i den egentliga bemärkelsen, såsom t.ex. helg eller fest. Den som brukar lösa korsord har säkert många gånger råkat ut för dessa ”ordsvängerier” där man läser ett ord och tankarna går i en viss riktning, men de tomma rutorna vill inte fyllas med det ord som man kanske vill att skulle vara den rätta lösningen. Efter en stund kommer ahaupplevelsen: ordet skulle betonas på ett helt annat sätt och, vips, har har de tomma rutorna fyllts av bokstäver.

Eller var det hög tid som kanske var temat, ni vet i tidningarna står att läsa; att nu är det hög tid till att plocka undan sommarmöblerna, grabba tag i krattan och räfsa bort de sista löven innan snön breder ut sitt vita duntäcke över skog och mark.

Eller kan man kombinera högtid och hög tid? I skrivandes stund när novembersolens solstrålar lyser lite bleka och gråheten breder ut sig, går tankarna till den stundande adventstiden som kulmineras i julkvällens dignande matbord och julklappspapprens prassel när förväntansfulla unga och gamla öppnar de spännande ”byltena”.

Eller tänker man kanske på lilla jul och de traditioner som man kanske som barn måhända hade hemma på landet där endast stjärnorna och månen fungerade som ”gatlampor”. Hur lilltomten kom smygande med något smått och gott i en påse i 26

kvällningen som han lämnade på ytterdörrens handtag. Kanske knackade han till och med försiktigt på fönsterrutan. Det var spännande! Nu började de långa dagarna, sett ur barnets perspektiv, före den stora dagen D. Man skulle vara extra snäll annars bådade det inte gott när julkvällen äntligen kom.

Eller tänker man kanske på dagens julfestfirande på arbetsplatser och krogar. Där glöggen doftar, kinderna blir rosigare och rosigare, humöret är på topp – eller så inte - och allt är Morsgrisar är vi allihopa..... Morgondagen efter helan går är en annan historia, men livet går vidare....

Eller går tanken till den andra betoningen på hög tid?

Då tänker jag på Domvillan och dess högaktuella grundrenovering som är på kommande inom kort. Det är hög tid att renoveringen kommer igång i det ”nedsmittade” och av tidens tand slitna huset. Det betyder mycket jobb, svett och tårar innan huset är tömt både för personal och studerande. Många och stora frågor som skall lösas på ett eller annat sätt. Kommer tid, kommer råd, heter det gamla ordspråket.

Efter upprustningen skall huset igen vara en pärla bland husen på Åbo Akademis campusområde.

Flera tankar som berör hög tid.

Om man ser ordet ur den studerandes synvinkel så är det hög tid att åhöra de sista föreläsningarna innan högtiden tar vid.

Man skall kanske ännu prestera några åtråvärda studiepoäng vid årets sista tentamenstillfälle. Läsa många, långa och svårbegripliga tentböcker. Gå till tentlokalen med bävande hjärta. Huvudet är ett enda virr-varr av tankar. Hoppas på att det lästa skulle komma som en eller flera tentfrågor och att man skulle kunna skriva så pennan glöder. Framme vid podiet sitter kustodianden och spejar över auditoriet med hökögon. Efter några timmars slit med skrivdonet på det rutiga kunskapsprövningens papper kan man pusta ut och ta sig an nya utmaningar. Pärsen är över för denna gång!

Det är också hög tid för studerandena att fira en eller flera julpartajer eller bara annars ta de lite ”relaxt” och chilla med kompisarna. Kanske man slår klackarna lite extra i taket detta år när den gamla sedvanliga glöggrundan inhiberades p.g.a. lagens paragrafer eller vad det nu sen var som satte punkt för den gamla traditionen. En historisk milstople som bröts mitt itu i lilla juls tider.

Alltnog, snart är det hög tid för studerandena att packa sin väskor och kassar och bege sig hem till sina hemorter och mammas ”köttgrytor” för att fira årets största högtid!

God Jul och ett Lyckosamt Nytt (Studie)År 2012!

27

Stadgeit!

Stadgaensium behöver varje vår och höst nya idéer och bidrag i form av text och bild. Var med om att skapa vårt språkrör - inga förkunskaper krävs. Medlemstidningen är en guldvärd chans att utvecklas som skribent. Kontakt: vera.saarentaus@abo.fi