Lasses hörna: Brexit sabbar för tillgängligheten

larshedman

Skribenten är pensionerad journalist och aktiv debattör i funktionshinderfrågor

Brexit för jämlika bussar

tågstationen london bridge en mörk vinterkväll, någon timme efter den värsta rusningen. Jag står på plattform sex och väntar på tåget österut. Det är som det brukar– bullrigt, smått kaosartat för en främling och mina hörapparater plockar upp sorlet från otaliga konversationer omkring mig. Plötsligt är jag den enda passageraren på perrongen, och det kommer inte något tåg. Eller, jo, det kommer till plattform 4, men det säger anslagstavlan ingenting om. Mina hörapparater hade inte plockat upp högtalarmeddelandet.

Men det här kunde lika väl ha hänt i Dickursby eller på tåget till Seinäjoki. Mass- transporten tycks alltid ha svårt att uppfylla kraven på tillgänglighet, speciellt om utrustningen är gammal och pengarna tryter.

Att resa i London borde egentligen vara en mardröm för personer med funktionsnedsättning. Transportsystemet är planerat för över ett sekel sedan då ordet accessibility, tillgänglighet, knappast användes. Branta trappor överallt, höga trösklar, dålig belysning, långa promenader när man byter och bullrig miljö är problem som fortfarande finns kvar på många ställen. Ändå gör personer med funktionsnedsättning 1,3 miljoner resor varje dag med Londons transportsystem.

Och man jobbar på saken. Den nya pinfärska metrolinjen Elisabeth Line, från bland annat Abbey Wood i sydöstra London till Heathrow, stoltserar med att alla 40 stationer är tillgängliga, samtidigt som övriga stationer görs mer åtkomliga. Där finns ännu en bit kvar – bara en tredjedel av 270 tunnelbanestationer och bara en fjärdedel av tågstationerna

är helt tillgängliga. Det är, förvånansvärt nog, Londons bussar som tar priset i tillgänglighet. Borta är de gamla ärevördiga bussarna med öppen avsats baktill och dörrarna högt ovanför marken. London har i dag 8 500 bussar med ingång på marknivå eller en automatisk ramp för rullstolar och barnvagnar. Alla bussar har också ett audiovisuellt informationssystem som ska underlätta resan för personer med syn- eller hörselskador. Och allt detta är gratis. Om du kan bevisa att du bor i London och att du har en funktionsnedsättning får du lars hedman ett så kallat Freedom pass och kan utnyttja tåg, tunnelbana, bussar och Themsenbåtar utan att betala. It could be worse, som britterna brukar säga, det kunde vara värre. Och nu ser det ut att bli det. Den brittiska ekonomin stapplar och landet är på väg ner i en lågkonjunktur som också påverkar huvudstaden. Nu planerar Transport for London att skära ner servicen och minska antalet bussrutter. Föreningen Transport for All som arbetar för jämlik service i kollektivtrafiken ryter till och varnar för att 1,2 miljoner kollektivtrafik. Londons bussar transporterar Londonbor med funktionsnedårligen 2,3 miljarder passagerare och räknas till de mest sättning drabbas. Färre bussar tillgängliga i världen. Dålig ekonomi, bland annat på grund betyder bland annat ökad trängav brexit, kan nu försämra servicen för personer med sel och flera bussbyten, ofta i funktionsnedsättning. trafikerade områden. Buss- resorna blir svåra, till och med omöjliga för personer med funktionsnedsättning, varnar föreningen. Efter tio år av goda föresatser och mångmiljonsatsningar på tillgänglighet, börjar London nu spara. De som drabbas hårdast är de som behöver servicen mest. Jämlikheten blöder av krig i Europa, inflation, misskött ekonomi, stigande räntor och brexit. •