Du behöver inte vara som alla andra säger Fredrik Lindgren

”Allt blir bättre med tiden”

Som barn blev han mobbad för sin synskada, i dag ser han den som en del av sig själv. Mångsysslaren Fredrik Lindgren är utbildad inom musik, ljudteknik och ekonomi – och siktar mot drömjobbet som radio-DJ. Hans livsråd lyder: våga gå din egen väg och hitta din nisch.

text och bild: sebastian dahlström

"sVenska synskadade i Västnyland rf." ,

står det med tydliga tryckbokstäver på skylten ute vid gatan. Jag knackar på, och Fredrik Lindgren hälsar mig välkommen. Vi slår oss ner i den gedigna bruna lädersoffan i hörnet av klubblokalen i Ekenäs, där traktens synskadade brukar samlas. – Min synskada är en del av mig, jag har haft den sedan födseln och den har format mig. Förr upplevde jag den som jobbig, i dag ser jag synskadan närmast som ett litet hinder för att göra vissa saker. Men inget är oöverkomligt, konstaterar Lindgren.

Fredrik Lindgren har ledsyn, vilket betyder att han kan urskilja konturer och färger. Detaljer ser han inte.

Lindgren berättar om musikstudierna på Lärkkulla folkakademi, där han studerade pop och rock i tre års tid efter gymnasiet. Efter det blev det studier i ljudteknik i Sverige, och sedan ett år tillbaka är Lindgren även merkonom från yrkesskolan Axxell, där han valdes till årets optimistisk. Fredrik vuxenstuderande 2020. – Jag har sysslat med allt möjligt, men musik Lindgren anser att man förr eller senare hittar rätt i livet. är min stora hobby. Huvudinstrumenten är piano och sång.

Trots att vi bara är ytligt bekanta flyter diskussionen obehindrat. Fredrik Lindgren har en avväpnande stil, och förmågan att få Det gäller att hitta de alla i sin omgivning sammanhang där man att känna sig bekväma. Det är en egenskap verkligen hör hemma. som skulle komma väl till pass i drömyrket. – Helst av allt skulle jag vilja arbeta som radio-DJ och programledare. Eller något annat inom underhållningsbranschen. Skådespelare skulle jag också gärna vara.

Än så länge har drömjobbet inte uppenbarat sig. Lindgren fortsätter som arbetssökande.

Det viktigaste är trots allt inte är att vara som alla andra.

Mobbad i grundskolan

Under grundskoletiden gick Fredrik Lindgren i en skola för seende elever. Han beskriver det som både tur och otur. Tur för att han kunde gå i samma skola som de flesta andra, otur för att han hade svårt att passa in. – För att kunna följa med på lektionerna behövde jag en dator. Jag satt i ett hörn i klassrummet, skilt från de andra eleverna. Det kändes exkluderande.

Värst av allt var att han blev mobbad. För att han var annorlunda. – Men i gymnasiet blev allting bättre. Jag fick en bärbar dator och kunde sitta bland de andra i klassrummet. Då fick jag också vänner som delade mina intressen.

I 18-årsåldern var det ändå tungt när kompisarna en efter en tog körkort. – Då kände jag mig utanför. Känslan av att inte få köra bil, och veta att jag aldrig kommer att få göra det. Förutom när jag spelar TV-spel, förstås.

Jag hajar till. TV-spel? – Visst kan man spela TV-spel trots att man har en synskada. Jag klarar det bra så länge spelen har tillräckligt klara färger och tydliga kontraster. I en del moderna spel finns dessutom en inbyggd talsyntes som gör att även helt blinda kan spela dem.

Tekniska utvecklingen öppnar dörrar

Fredrik Lindgren minns när han fick sin första smarttelefon. Han beskriver den som ett revolutionerande hjälpmedel för personer med synskada. Plötsligt öppnades världen på ett helt nytt sätt. Lindgren är aktiv på sociala medier, och håller kontakt med folk världen över. – Jag använder en inbyggd talsyntes som läser upp så gott som allt, förklarar Lindgren och plockar fram sin smarttelefon ur fickan för att demonstrera.

Han knackar på skärmen och i rasande fart börjar en dämpad röst läsa upp notifikationerna. Robotrösten pratar så snabbt att jag inte har en chans att hänga med. – Det här är bara 80 procents hastighet, skrattar Fredrik.

Det krävs ett tränat öra för att uppfatta vad talsyntesen säger. Det är en bra sak när man läser privata meddelanden på allmänna platser.

– Hastigheten hjälper att hålla saker lite konfidentiella.

Väl bemött, men alltid samma frågor

I dagens läge upplever Fredrik Lindgren att folk i allmänhet bemöter honom på ett bra sätt. En synskada syns inte utanpå, förutom i vissa fall när han väljer att använda vit käpp.

Ibland tycker han att det kan bli lite tröttsamt att synskadan uppmärksammas. Särskilt när han träffar nya människor. – Då får man alltid svara på samma frågor: Hur mycket ser du och vad ser du?

Plötsligt skäms jag en smula eftersom jag precis hade ställt de frågorna till Fredrik. – No offense, säger han och vi kan båda skratta gott.

Men på arbetsmarknaden stöter Lindgren fortsättningsvis på hinder. En fråga han ofta brottas med är i vilket skede av processen kring en arbetsansökan han skall berätta att han har en synskada. – Visst har jag upplevt att det tolkas som något negativt. Ingen säger det förstås rakt ut, men vanligt är att potentiella arbetsgivare som först verkar intresserade senare återkommer med besked om att man trots allt inte har fått jobbet.

Lindgren tror att det delvis bottnar i okunskap. – I dagens läge finns bra hjälpmedel som både arbetsgivare och arbetstagare kan dra nytta av. Bara viljan finns så går det mesta.

Allt blir bättre med tiden

Jag frågar Fredrik Lindgren vilka råd han skulle ge till unga som befinner dig i samma situation som han befann sig i under sin egen skoltid. – Det är kanske lättare sagt än gjort, men det gäller att minnas att allt blir bättre med tiden. Även sådant som känns riktigt jobbigt för tillfället. Det rådet fick jag själv som ung, och det visade sig vara sant, säger Lindgren.

Sedan gäller det att komma ihåg att det viktigaste trots allt inte är att vara som alla andra. Det gäller att gå sin egen väg och hitta den nisch och de sammanhang där man verkligen hör hemma. – När jag var yngre var det svårare för mig att lära känna nya människor, men det hjälpte när jag började studera musik. Vi var alla där för att vi delade samma intresse. Då var det lättare att smälta in som en i mängden. •

Vänskap känner inga gränser

Det sägs att goda vänner är som stjärnor – alltid ser man dem inte, men man vet att de finns där för en. Det här kan Sonja Karnell och Carola Boxström skriva under: deras vänskap sträcker sig över tre årtionden och har överlevt livsförändringar, flyttar och nu också en pandemi.

text: mikaela remes, irene bäckman • Foto: mikaela remes

gemensamtid. På SAMS vänverksamhets Må bra-helg fick Carola Boxström och Sonja Karnell bekanta sig med orientalisk dans. Vänner – människor som vi blir glada av, som vi gärna träffar och delar tankar med i vardagen. Vi antas ha vänner, de är en naturlig beståndsdel av mångas liv, och en avsaknad av dem kan få känna oss utanför.

Men forskning har visat att vänskapsrelationer är mindre självklara och mer mångfacetterade än man kunde tro.

Det vet vänskapsforskare Mats Hilte vid Lunds universitet, som intresserade sig för att forska i ämnet då han stötte på problem i sin egen vänskapsrelation. Han noterade att det inte finns någon handbok för hur dessa relationer skapas och hur de ska upprätthållas. – Kärleksrelationer regleras av en slags rutin, som gör det enklare till exempel att reda upp konflikter. Vissa gör slut, andra går hos en parterapeut. Men kan man ringa upp sin vän och säga att nu måste vi prata ut, för det här fungerar inte? Eller låter man bara bli att höra av sig och signalerar att man inte längre är intresserad utan att säga det rakt ut? Total förvirring.

Det är vännerna själva som definierar hur deras relation ser ut.

Hilte beskriver vänskaper som komplexa och svårgreppade relationer. Samtidigt ligger vänskapens styrka i detta kreativa kaos. – Vänskaper är personliga och kan se väldigt olika ut. Det är vännerna själva som definierar hur deras relation ser ut. Om vi började lägga vänskapen inför liknande krav som en parrelation uppstår förväntningar och regler. Det kunde leda till att vänskapen inte längre skulle vara lika intressant och meningsfull.

aktiVa. Före pandemin brukade Carola och Sonja träffas ungefär en gång i månaden.

En riktigt god vän är inte alltför självupptagen.

Från arbetsuppgift till vänskapsrelation

En duo som format sin vänskapsrelation på sitt eget unika sätt är Carola Boxström och Sonja Karnell. Deras vänskap växte fram på 1990-talet och började som ett arbetsuppdrag. Som ung socialarbetarstuderande utförde Sonja praktik på Kårkullas omsorgsbyrå och en av hennes arbetsuppgifter var att agera stödperson åt en person med intellektuell funktionsnedsättning.

På detta sätt kom hon i kontakt med Carola. Carola befann sig mitt i en tung period i sitt liv och Sonja tyckte hon såg ut att behöva en vän. De började träffas regelbundet. – När uppgiften var fullbordad tillfrågades jag om jag ville fortsätta. Det var klart jag ville, och det ville Carola också. Med åren har relationen blivit naturlig – Carola har blivit viktig för mig, som en slags familjemedlem. Hon hör till vänskapskretsen, säger Sonja.

Under de senaste åren har de träffats ungefär en gång i månaden för att gå på stan, på teater, ut och äta eller shoppa. – Carola älskar loppmarknader. Hon har varit före sin tid med att uppskatta använda prylar framför nya som man köper i butiken. – Jag brukar köpa lite armband, säger Carola.

Just i dag träffas Carola och Sonja på SAMS Må bra-dag för vänpar på Lappvikens gamla sjukhus i Helsingfors. Dagen bjuder på roliga saker att göra tillsammans – pyssel, orientalisk dans och paddling.

Men viktigt är också att få sitta ner för att umgås med varandra. Under coronapandemin har kontakten mellan vännerna varit betydligt mer sporadisk. Det har Sonja dåligt samvete över. Även Carola upplever att nedstängningen varit trist. – Nog har det varit lite tråkigt, konstaterar Carola.

Men också tidigare har det blivit pauser i relationen. Under 90-talet jobbade Sonja på boendet där Carola bodde, och då träffades de inte på fritiden. Likväl blev det avbrott när Sonja bodde utomlands i ett år. – Men vi har alltid lyckats återuppta kontakten. Kanske kan pandemin också betraktas som en liten paus, säger Sonja.

Den goda vänskapen är oegennyttig

Det finns olika sorters vänskap och vänner kan spela olika roller i våra liv. Filosofen Aristoteles talar om två ytligare former av vänskap: nöjesvänskapen – de vänner man har kul med, och nyttovänskapen – de som kan hjälpa oss i karriären eller med en flytt. Dessa relationer gagnar oss, men präglas av en avsikt och en baktanke. – Det rör sig sällan om personer som vi vill dela våra innersta tankar och känslor med, summerar vänskapsforskaren Mats Hilte.

Högst värderade Aristoteles karaktärsvänskapen: en relation som kännetecknas av ömsesidighet och oegennyttighet, en som uppmuntrar till intima samtal och utvecklar oss som etiska varelser.

För att uppnå detta krävs satsningar av båda parterna. – Som vän har man ansvar att se till att det finns ett samspel och den andra också får komma till tals. Att det inte alltid bara handlar om mitt liv, utan också den andras liv. En riktigt god vän är inte alltför självupptagen, utan lyssnar och finns där för andra.

Många gånger uppfattas romantiska relationer som livets viktigaste beståndsdel. Det är inte helt sällan vänner tappas bort när man inleder ett förhållande. Men alla hittar inte en partner, och därigenom skulle en ökad uppskattning för vänskap kunna motarbeta ensamhet och ha en god effekt på folkhälsan, tror Hilte. – Undersökningar visar ju att vänskap skapar god psykisk hälsa. Skulle vänskapens positiva aspekter lyftas fram mer kunde det upplevas vara viktigare.

Förtroendet är det viktiga

Vännerna spelar en viktig roll i Sonjas liv. Hon har många människor som hon klassar som nära vänner, och är glad över att ha vänner i olika åldrar och i olika livssituationer. De äldsta relationerna går tillbaka till lågstadietiden. – Men geografiskt är mina vänner väldigt utspridda – de flesta finns i olika länder och olika städer. När jag tänker efter är det få jag träffar regelbundet. Som yngre var det viktigt att hålla mycket kontakt, träffas ofta och göra saker tillsammans. Nu vet man att de goda vännerna finns där, och redan vetskapen om dem är viktig, säger Sonja. – Nog är det kiva att ha vänner, instämmer Carola.

Sin vän Carola beskriver Sonja som en prima kvinna med egen stil och eget sätt att kommunicera. Vissa dagar är bättre och andra är sämre, men Carola är alltid intresserad av hur hennes nära och kära mår. Om Carola reser har hon alltid med sig små souvenirer och köper gåvor till sina syskonbarn.

Enligt Sonja har deras vänskap lärt henne många saker. Särskilt i situationer där de inte varit överens. – Carola har utmanat mitt tålamod och fått mig att reflektera kring mina egna fördomar. Ibland har jag till exempel tyckt att man inte kan göra eller uppträda på ett visst sätt på offentliga platser. Men sedan har jag insett – vem är jag att tycka så?

pauser. När Sonja jobbade på Carolas boende träffades de inte Hurdan är då en god vän? på fritiden. För Sonja är förtroende en av vänskapens viktigaste byggstenar. – Vetskapen om att man kan vända sig till de bästa vännerna när som helst, om man har något på hjärtat.

Samma ingrediens finns också i vänskapen mellan Sonja och Carola. – Vi vet att vi har varandra där, säger Sonja.

Under åren har Sonja fått reflektera kring sina motiv: varför en del sysslar med vänverksamhet i ett halvår och hon varit Vi vet att vi har aktiv i tre årtionden. varandra där. Slutsatsen är ändå att deras relation, där gränsen mellan frivilliguppdrag och vänskap suddats ut under åren, är så värdefull för båda parter att den förtjänar att leva vidare. – Jag har funderat på om Carola kunde få en vän som har mer tid, som kunde vara aktivare med att träffas. Samtidigt har vi en lång historia bakom oss. Jag tror också att jag är en av få människor som är bestående i hennes liv, när personalen och grannarna på boendet byts ut. •