22 minute read
Ledaren: Lobbning för svenskan behövs
NiNa af Hällström
Skribenten är verksamhetsledare vid SAMS
Lobbning för svenskan behövs
Vi leVer i historiska tider. Det verkar som om vi håller på att se slutet på en pandemi som drabbat både unga och gamla på många sätt. Det känns fantastiskt att få träffa varandra på riktigt, resa, gå på konsert, umgås med släkt och vänner. Glädjen överskuggas dock av situationen i Ukraina och det förfärliga kriget som kommit oss nära. Våra tankar är med det ukrainska folket, med dem som kämpar för sina liv och för demokrati. Här hemma berörs vi av att vårdreformen nu är verklighet. All social och hälsovård Nu har vi en möjlighet samt räddningsväsatt utveckla de endet flyttas över från kommunerna till välsvenska servicestigarna färdsområdena den – också för personer med funktionsnedsättning. 1.1.2023. Processen med överföringen är i full gång. Överflyttningen av personal, avtal och byggnader måste förberedas så att det sker smärtfritt för alla parter. Invånarna ska inte drabbas av den här processen. Just nu håller man på och skapar strukturer och administration för välfärdsområdena. Välfärdsområdesdirektörer och andra höga chefer söks och det filas på förvaltningsstadganden och strategier. Situationerna är olika i de olika områdena. Tidtabellen är stram och såväl tjänstemännen som förtroendevalda arbetar på högtryck. Ekonomin är en utmaning. Välfärdsområden är beroende av statlig finansiering. Till exempel i Västra Nyland går det mycket pengar till att skapa ICTsystem, så att välfärdsområdet får fungerande system för bland annat patient och klientdata, löneutbetalning och bokföring. Löneharmoniseringen kommer också att medföra ökade kostnader åtminstone i en del av välfärdsområdena. För att överföringen ska kunna ske enligt den utstakade tidtabellen bör staten ta beslut om ytterligare finansiering.
Hur går det med svenskan i de tvåspråkiga välfärdsområdena? Vi har åtta tvåspråkiga välfärdsområden, varav i sju är svenskan i minoritetsställning. Nationalspråksnämnderna, som ska finnas i de tvåspråkiga områdena, är ett nytt redskap som ska utreda, bedöma och uttala sig om hur de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken.
Nämnden ska göra en sorts språkkonsekvensbedömning av de beslut som välfärdsområdets fullmäktige fattar. Samtidigt ska nämnden klarlägga vilken service som behövs och följa upp tillgången till tjänster. Man ska kunna förutse behoven och bedöma hur välfärdsområdet i praktiken har lyckats med att ordna tjänster på svenska.
De lagstadgade uppdragen som nationalspråksnämnden har blir inte verklighet över en natt. Nu har vi emellertid en möjlighet att utveckla de svenska servicestigarna – också för personer med funktionsnedsättning. Det behövs dock koordinering och samarbete de tvåspråkiga välfärdsområdena emellan. Vi organisationer bör också aktivera oss. Vi kan lyfta fram våra målgruppers behov och peka på brister. Vi bör flitigt lobba för svenskan såväl gentemot politiker som tjänstemän i hela Svenskfinland.
Hur administrationen eller förvaltningen ser ut spelar knappast någon roll för individen. Att inte behöva springa från lucka till lucka, att få service och vård i rätt tid på eget modersmål – det har betydelse.•
Känn ditt värde
Sjukskötare, lärare, företagare. Camilla Mattjus har valt att gå sin egen väg i livet och struntat i utomståendes åsikter om vad en person med hörselskada kan och inte kan göra.
text: mikaela remes ●fOtO: JOHaNNes tervO
iDYlliskt. Camilla bor i Hemstrand i Vasa, ett grönskande område med trähus.
– Här, kobe!
Hos Camilla Mattjus i Vasa möts besökaren av en ny fyrbent familjemedlem som tittar bakom sin vita lugg med nyfikna blågröna ögon. Lagottohunden Kobe har blivit en del av Camillas vardag för två veckor sedan och utforskar terrassmöbler med sina kliande valptänder. I stadsdelen Hemstrands idylliska grönska känns den pågående vårdkrisen avlägsen, men även denna dag rapporterar medierna om växande vårdköer och att sjukhusen landet runt förbereder sig på en svår sommar på grund av brist på personal.
Camilla har en hel del erfarenhet inom sjukvården. I dagsläget utbildar hon blivande sjukskötare på yrkeshögskolan Novia samtidigt som hon doktorerar i hälsovetenskaper, men hon ser också situationen på avdelningarna på nära håll, i och med att hon regelbundet gör inhopp vid sjukvården i Vasa.
Även om den övriga befolkningen så småningom börjat klä av sig munskydden fortsätter pandemin att spöka på sjukhusen och underbemanning är mer regel än undantag. Efter flera år av jobb på högvarv med extraordinära säkerhetsåtgärder och exponerade avdelningar har vårdarna fått ta sig an följande utmaning – upptrappningen av kampen för bättre löner och arbetsvillkor. Det konstanta undantagsläget har synts i orken vid avdelningarna. – Många är trötta och har sagt upp sig. Min telefon plingar hela tiden med meddelanden där extra skift erbjuds, konstaterar Camilla.
Enligt Camillas erfarenhet varierar arbetsklimatet mycket från ställe till ställe. På en del arbetsplatser finns förmän som är mottagliga för personalens bekymmer, på andra upplever de anställda att ingen lyssnar och de talar ut i media i stället. Då brister det i kommunikationen åt båda hållen, konstaterar hon. – Parterna borde bli bättre på att diskutera neutralt sinsemellan. När budskapet från den ena sidan gång på gång är att allt är nattsvart och motparten rycker på axlarna skapas ingen dialog.
Hon menar att branschens problem varit kända i flera årtionden. Att flera årskullar nu går i pension är inget man förberett sig på, och därmed hotar personalbristen att bli kronisk medan lönenivån fortsätter att försvåra nyrekryteringar. – Det verkar som om beslutsfattarna är redo att utsätta patienterna för det här. Jag är på allvar oroad över patientsäkerheten. Man verkar lita på att en lösning plötsligt uppenbarar sig, eller att vårdarna fortsätter i Florence Nightingaleanda i all evighet. Men man måste få betalt för utfört arbete.
Konsten att lyssna
Om vårdkrisen ska lösas på långsikt Många tror att vi bara hjälper folk på är framtidens för toaletten och serverar saft. mågor avgörande. I sin lärarroll har Camilla Mattjus sett hur ansökningarna till vårdarutbildningen minskat och studerande hoppar av. Hon efterlyser åtgärder som skulle motivera unga att gå utbildningen till slut och stanna i branschen. – Kombinationen av låg lön, besvärliga arbetstider och helgjobb lockar inte unga som vill hinna umgås med vänner och familj. Det är
familJmeDlem.
Hundvalpen Kobe har alldeles nyligen blivit en del av vardagen. lätthänt att sämre skift delas ut åt nyanställda som måste ta vad de får. Det borde satsas mer på att ta hand om ungdomarna, lyssna på deras önskemål och få med dem i gemenskapen.
Det som i dagarna fick Camilla själv att fastna för sjukvården var möjligheten att på ett konkret sätt hjälpa en medmänniska. Övergången till lärare skedde sedan till följd av viljan att förbättra den allmänna uppfattningen om yrket. Camilla är irriterad över fördomen om att det främst är mindre begåvade människor som väljer att studera till sjukskötare. – Många tror att vi bara hjälper folk på toaletten och serverar saft. Men det handlar faktiskt om att upprätthålla liv.
Hon medger att sjukskötarna själva inte alltid är de bästa på att kommunicera ut hur krävande jobbet faktiskt är. Att hålla reda på mediciner, ge injektioner, lägga in kanyler, avlägsna stygn, veta hur läkemedel påverkar varandra och vad det är patienten reagerar på, och sedan kommunicera patientens besvär till läkaren som tar beslut om fortsatt vård – allt detta kräver att man hela tiden är på alerten. – Vi måste höja vårdarnas professionella självkänsla. Vi måste själva inse vårt värde, och vara stolta över hur viktiga vi är för våra patienter.
En av de viktigaste egenskaperna hos en
Camilla Mattjus
ålDer: 32 JObbar sOm: lektor i vård, sjukvårdare, grundare av företaget COMPALL HemOrt: Vasa familJ: sambo och hundvalp
god sjukskötare är förmågan att lyssna. Många gånger är det pusselbiten som får människan att uppleva att hon fått bra vård – men också den bit av jobbet som lider då brådskan tynger på.
För en sjukskötare med nedsatt hörsel är lyssnandet ett kapitel för sig. Camilla har fått klura ut lösningar för att göra vardagen smidig. Sist och slutligen har det rört sig om enkla praktiska arrangemang. – På en tidigare arbetsplats hade vi jättedåliga telefoner, så jag hörde knappt vad som sades i andra ändan av luren. Då kom vi helt enkelt överens med kollegorna att de sköter samtal medan jag tar hand om deras patienter under tiden.
Pandemitiden med sina munskydd har orsakat huvudbry för Camilla, som läser på läpparna. – Under mitt första arbetspass med munskydd funderade jag på hur jag kommer att överleva. Men rätt snabbt lärde jag mig att tolka ljud och efter tre år börjar det kännas ganska normalt. Nu då folk använder munskydd i mindre utsträckning märker jag stor skillnad – jag har inte insett hur trött jag varit under den här tiden.
Ta hand om de unga
På fritiden är Camilla Mattjus aktiv inom den internationella organisationen för unga hörsel
skadade, IFHOHYP – och har varit det snart i tio år. Organisationen sysslar med internationella kampanjer och påverkansarbete, och har till exempel samlat in medel för att införskaffa batterier och hörhjälpmedel till krigsdrabbade ukrainare med hörselnedsättning.
För medlemmarna brukar höjdpunkten vara de träffar som fram till pandemin ordnades årligen. Ungdomarna har bland annat varit på sommarläger i Ungern och studerat mänskliga rättigheter i Strasbourg och ledarskap i Bryssel. De gemensamma resorna görs så tillgängliga som möjligt och är ett bra tillfälle att lära sig engelska i en trygg miljö. – Det är många som tycker att träffarna är det bästa på hela året – då man för en gångs skull blir hörd och sedd som man är. Jag har sett många människor blomstra efter att de kommit med i verksamheten.
En fråga som det finländska föreningsfältet tampas med är hur man får verksamheten att fortsätta då medlemmarna blir allt äldre och allt färre unga aktiverar sig. Camilla menar att föreningarna borde bli skickligare på att ge unga möjligheten att kravlöst hänga på. – Man borde först få uppleva glädjen i att höra till en förening, för att senare känna att man vill ta över. Börjar folk genast pracka på med styrelseuppdrag kan det kännas avskräckande för dagens ungdomar som redan har ett hektiskt liv med krävande studier och arbete.
Att det finns sammanhang där unga med funktionsnedsättning kan träffa varandra betraktar hon som mycket viktigt. Att få kamratstöd under en avgörande period då ens identitet söker sin form kan ha konsekvenser för hela livet. – Till exempel när det gäller hörselnedsättning är den allmänna uppfattningen att unga människor inte kan höra dåligt. Man kanske inte blir tagen på allvar, eller så anses man ha nedsatt intelligens. Därför tror jag att det är jätteviktigt att man får träffa andra i samma situation, säger hon.
Vid IFHOHYP förs viktiga diskussioner kring karriärmöjligheter, vilket får många att slå upp ögonen för sina alternativ i arbetslivet. – Det är flera som börjat studera till sjukskötare efter att de träffat mig, konstaterar Camilla.
Under senaste år har hon mött flera unga sjukskötare med hörapparat och känt glädje över att de inte låtit omvärldens fördomar styra sina livsval. Själv hade hon inga egentliga förebilder när hon växte upp, men nog en uppmuntrande närkrets. – Mina föräldrar stöttade mig. De sade att det är klart jag kan göra som jag vill, bara jag själv inser vad jag klarar och inte klarar av och sätter gränser.
Orka bättre med anpassningar
Utomståendes förutfattade meningar kring vilka val en person med funktionsnedsättning borde göra kan få långtgående konsekvenser. Camillas erfarenheter kring bristfälligt bemötande kommer från skolvärlden, då hon under högstadiet avråddes från att söka vidare till gymnasiet. – Man lät förstå att jag är alltför korkad för att göra det. Det var nog på grund av min hörselnedsättning.
Gymnasiestudier blev det ändå, men också på följande utbildningsnivå behandlades hon som ett problem. – I stället för att se mig som en individ sågs jag genom min hörselnedsättning. Vuxna diskuterade hur besvärligt det var med min hörselnedsättning, mitt framför ögonen på mig.
Det hon skulle ha behövt var hjälp med att kartlägga sina möjligheter inför framtiden utgående från det hon var intresserad av. – Helst provar man ju på och tar sedan beslutet själv, om inte valet fungerar för en. Man borde själv få reflektera över sina begräsningar.
privat
sJUkskötare.
Camilla Mattjus har också jobbat i Norge.
Före studierna hade Camilla planer på att jobba på ambulans, men hon insåg att ljudmiljön skulle bli alltför tuff på långsikt. Det innebar ändå inte att hon behövde ge upp tanken om att jobba inom sjukvården. Som sjukskötare på avdelning rullar vardagen på med hjälp av anpassningar här och där. Hon anser att barn med funktionsnedsättning borde få veta om möjligheten till anpassningar i ett så tidigt skede som möjligt. Till exVi måste höja empel i skolan hjälper vårdarnas professionella självkänsla. lämpliga hjälpmedel en att hänga med i undervisningen. – Anpassningar är inget jag själv varit bra på, men jag rekommenderar dem varmt. Med rätt hjälpmedel skulle jag ha haft det mycket lättare och orkat bättre i skolan. Camilla har en medelsvår hörselnedsättning och är döv på vänstra örat. Sin första hörapparat fick hon som sjuåring, och hon kommer väl ihåg de på tok för höga skräniga diskantljuden. Under åren har tekniken lyckligtvis gått framåt, och i dag underlättas livet av trådlös crosapparat som exempelvis kan kopplas till mobilen via Bluetooth. I vår får Camilla också prova på ett stetoskop som kopplas till hörapparaten, vilket hon hoppas och tror kommer att underlätta arbetsvardagen.
Vid sidan av jobben inom vårdbranschen är Camilla även företagare. Produktidén föddes på sjukhusavdelningen, när hon funderade på hur svårt det var för förmän att följa upp att personalen faktiskt besitter alla nödvändiga kompetenser.
Medan arbetsplatser tidigare kunnat förlita sig på att den tysta kunskapen som sitter i väggarna överförs till nya generationer är det inte längre lika självklart, då människor i dagsläget sällan stannar i 30 år på samma arbetsplats. Dessutom faller inhoppare lätt mellan stolarna. – Brister i uppföljningen bli farligt för patientsäkerheten. Därför utvecklar vi en produkt som hjälper förmän att på ett enkelt sätt följa med anställdas kunskaper. Har man skickats till den återupplivningskurs som man regelbundet borde gå på?
Just nu är utvecklingsarbetet i full gång och företaget söker finansiering. Visionen är att produkten också kan tillämpas inom industrin, och vårdbranschen har redan visat intresse. – I slutändan blir arbetsmiljön tryggare för både patienter och kollegor. Samtidigt blir det tydligt för arbetstagaren vad man förväntas kunna. När du ser allt det fina du redan kan har du lättare att bilda dig en uppfattning om ditt värde. ∙
Lämnad åt sitt öde
Kriget i Ukraina har förvärrat situationen för landets 2,7 miljoner invånare med funktionsnedsättning. Redan tidigare har det funnits brister i omsorg och bemötande, och nu då familjer flyr utomlands kan personer med specialbehov tvingas klara sig helt ensamma.
text: mikael sJövall ∙illUstratiON: sebastiaN DaHlström
öVer 6 miljoNer ukrainare har flytt sitt hemland efter att Ryssland påbörjade anfallskriget mot Ukraina den 24 februari. Enligt Förenta nationernas flyktingorganisation UNHCR klassas därtill 7 miljoner ukrainare som internt fördrivna personer som har tvingats fly till annan ort innanför landets gränser.
Mitt i kaoset har ukrainare med funktionsnedsättning lämnats vind för våg, konstaterar experter. – Många personer med intellektuell funktionsnedsättning har övergivits i institutioner utan tillgång till vård samtidigt som personalen flytt fältet, säger Jyrki Pinomaa, ordförande för Inclusion Europe, en paraplyorganisation för funktionshinderorganisationer i 39 länder, som fokuserar på politisk påverkan inom EU och Europarådet. Det finns ingen statistik på hur många personer med funktionsnedsättning som har dött under det förödande kriget. Inhemska Abilisstiftelsen uppskattar att det finns cirka 2,7 miljoner människor med funktionsnedsättning i Ukraina. Omkring 261 000 av dem har intellektuell funktionsnedsättning, uppger Inclusion Europe. Organisationerna Många har övergivits understryker att det i vårdinstitutioner finns ett mörkertal som inte syns i statistiken, eftersom många samtidigt som personalen flytt fältet. ukrainska familjer förknippar funktionsnedsättning med stigma och skam. De som är utsatta riskerar att bli efter då resten av familjen ger sig iväg. – Personer med funktionsnedsättning har ofta svårigheter att ta sig till skyddsrum eller ta sig vidare med kollektivtrafik. Jag känner till fall där familjen har flytt utomlands och en morförälder fick överta ansvaret för barnbarnet med funktionsnedsättning, säger Marjo Heinonen, verksamhetsledare vid Abilisstiftelsen.
Dagcentraler lägger ned
Behovet av humanitär hjälp i Ukraina är fortsättningsvis enormt. Det finländska funktionshinderfältet har lyckats kanalisera medel till målgruppen med hjälp av lokala aktörer.
• Personer med funktionsnedsättning har rätt till samma trygghet som alla andra. Under kriser har man rätt att få hjälp och skydd på ett tillgängligt sätt. Genèvekonventionen förbjuder diskriminering i fråga om skydd av befolkningen. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning gäller också i krigstid. • Under krig kan personer med funktionsnedsättning ha problem med att ta sig till säkerhet från utsatta platser; de är kanske inte medvetna om att de borde lämna en plats och kan gå miste om sin stödperson. Skyddsutrymmen kan vara otillgängliga och man kan ha svårt att få den service som behövs. Bristen på medicin kan skapa stora problem. • FN:s specialrapportör poängterar att internationella avtal ofta saknar konkreta planer för hur man ska hjälpa personer med funktionsnedsättning i konflikter och hur varningar utfärdas på ett tillgängligt sätt. Rapportören uppmanar världens länder att formulera direktiv kring detta.
Källa: Rapport om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i krig av FN:s specialrapportör Gerard Quinn.
– Vår samarbetspartner i Ukraina, organisationen VGO Coalition, har bett om understöd för att köpa mediciner, mat, sovsäckar och liggunderlag. De behöver också pengar för att avlöna personliga assistenter, säger Pinomaa.
I till exempel Rumänien saknas de ekonomiska resurserna för donationer, men landet har i stället tagit emot stora flyktinggrupper, inklusive ukrainare med funktionsnedsättning.
Inclusion Europe har hittills samlat in över 500 000 euro för att hjälpa ukrainare med intellektuell funktionsnedsättning. En femtedel av beloppet samlades in i Finland. Pengarna kommer väl till pass i ett läge där det redan tidigare funnits brister i det ukrainska servicesystemet. – Den service som ges till personer med funktionsnedsättning har stadigt försämrats från och med Krimkrisen 2014, men situationen har förvärrats ytterligare under Rysslands angrepp som började i februari. En lång rad dagcentraler har stängts och många föräldrar har därmed tvingats in i rollen som anhörigvårdare, säger Pinomaa.
Abilisstiftelsen har tidigare drivit flera biståndsprojekt i Ukraina. Innan kriget började övervägde stiftelsen att avveckla sin verksamhet i landet, men efter den 24 februari kom man på andra tankar.
– När kriget började bestämde vi oss för att starta en insamling för att hjälpa våra samarbetspartners. Vi är beredda att hjälpa dem så länge behovet av bistånd kvarstår, säger Marjo Heinonen.
Ljusglimtar i eländet
I takt med att de väpnade striderna drar ut på tiden blir det allt svårare att förmedla pengar till alla hjälpbehövande. – Vissa mindre banker kan inte länge överföra våra donationer till en del lokalorganisationer. Banksystemet ligger nere till vissa delar. Av samma anledning har några av våra donationer återbetalats, säger Jyri Pinomaa.
Har Inclusion Europe övervägt att stödja en evakuering av personer med funktionsnedsättning? – Nej, vi har inte sådana resurser. Vår organisation har endast fyra anställda i Bryssel. Vi koncentrerar oss på att ge akut hjälp och samla in pengar för humanitärt bistånd tills vidare, säger han.
Trots den humanitära katastrofen ser experterna ljusglimtar mitt i allt elände: när det väl är dags att hjälpa Ukraina tillbaka på fötterna är det möjligt att göra nya satsningar på service och omsorg. – Det nuvarande ukrainska systemet med ett hundratal institutioner där personer med funktionsnedsättning är fastbundna i sina sängar och inlåsta i anstalter är inte ett tidsenligt eller värdigt sätt att bemöta människor. Vi hoppas att systemet reformeras, säger Marjo Heinonen.
Jyrki Pinomaa är inne på samma spår. – Vi kommer att behöva stora understöd för återuppbyggnad när kriget tar slut en dag. Vi fortsätter att hjälpa våra samarbetspartners medan kriget pågår. Vi vill samtidigt skapa ett bättre system för vår målgrupp. Personer med intellektuell funktionsnedsättning ska inte bo på institutioner. De ska kunna bo i sina egna hem och få den personliga assistans de behöver, säger han. •
Från mörker till ljus
Ibrahim Milanovic blev blind till följd av ett krig han aldrig ville delta i. Försöket att rädda hans syn tog honom från ett fördärvat Sarajevo till ett smällkallt Helsingfors.
text: PONtUs aNckar ●bilD: HeleNe WalliN
ibraHim milaNoVic skrattar till. Ett kort skratt, men i det ryms ett helt liv av sorg och kamp för en bättre tillvaro. Skrattet är ett svar på frågan hur det känns för en ung man att bli blind på grund av ett krig han aldrig ville vara delaktig i, ett krig han tvingades utkämpa mot män som tidigare varit hans grannar. Ett krig som enligt honom bara lett till mera hat och förstörd infrastruktur. – Föreställ dig! Jag var 21 år gammal, en man som älskade livet och hade en framtid.
Det är nu 29 år sedan den ödesdigra dagen. Julafton vid fronten i BosnienHercegovina. En julafton utan julgranar och julklappar. I likhet med många andra unga landsmän hade Ibrahim redan vistats vid fronten i över ett år. – När jag blev skickad till fronten hade vi bosnier knappt någon utrustning alls. Många var klädda i civila kläder och jaktgevär och hagelgevär, vad nu folk råkade ha hemma, fick duga som vapen.
Småningom började dock de krigande bosnierna få mera vapen. Ibrahim beskriver kriget som rörigt. Ett krig som gick ut på att alla slogs mot alla. – I början krigade vi mot serber som hörde till jugoslaviska armén. Sedan mot Kroatien. Det var komplicerat. I till exempel Sarajevo bodde det ju förutom bosnier även serber och kroater. Man kan nog säga att det var som att slåss mot våra grannar.
Grannar som Ibrahim Milanovics gick i skola med, spelade fotboll med, umgicks med. Allt förändrades när Slovenien bröt sig ut ur Jugoslavien, som förutom Slovenien bestod av Serbien, Kroatien, BosnienHercegovina, Kosovo, Nordmakedonien och Montenegro. BosnienHercegovina blev indraget i kriget 1992. De serbiska och kroatiska ledarna ville dela landet i två.
Resan norrut
Ibrahim klarade sig oskadd fram till den där julaftonen 1993. Då sprängs en granat rakt framför honom. Granatskärvor skadar hans vänstra hand och träffar hans ögon. Det vänstra ögat förstörs helt och hållet och en skärva tränger in i hans högra öga. – Det blev genast mörkt. Det enda jag såg var lite ljus.
Det finns ett litet sjukhus nära fronten där de lägger en bindel runt hans huvud. Problemet är att de inte kan göra något för hans ögon. Närmaste ögonklinik finns i Sarajevo, och staden är omringad av serbiska trupper som beskjuter staden från bergen runt omkring. – Jag minns att jag blev skuffad i en vagn, på en räls av något slag, genom en tunnel som bosnierna byggt under Sarajevos flygfält. Men tunneln och rälsen gick inte ända fram till sjukhuset.
En man fattar Ibrahims hand och säger: – Nu måste vi springa. Håll i min hand hela tiden och spring så att du hela tiden är framåtlutad.
De börjar springa, från skyttegrav till skyttegrav. Ibrahim hör hur kulor och granater visslar förbi. Han håller hårt i mannens hand. Sedan stannar de plötsligt. De är i trygghet bakom några hus. Mannen klappar Ibrahims axel och säger: ”Grattis! Du klarade det!”
På sjukhuset i Sarajevo stannar Ibrahim i tre månader. Han genomgår en operation. Men läkarna får inte bort skärvan i hans öga. – Jag var inte helt blind, jag såg lite färger, skepnader och ljus. Läkaren sade att vänstra ögat inte går att rädda och föreslog att de via FN:s flyktingkommissariat skulle ansöka om fortsatt vård utomlands.
Den 24 mars 1994 kom svaret. Finland tar emot Ibrahim Milanovic. – Jag visste ingenting om Finland, annat än att det låg i norr och att Helsingfors är huvudstad. Jag minns chocken när vi landat i Helsingfors och jag steg ur planet. Det var kallt och snön gick till knäna.
Otaliga operationer
Ibrahim funderar vart han riktigt kommit, men lyckligtvis är han inte ensam. Hans farbror och
författare. I boken Voitto Pimeästä skriver Ibrahim Milanovic om erfarenheterna från kriget.
faster har följt med. Ibrahim blir undersökt på ögonkliniken vid HUS. Han stannar över natten och flyttar sedan till Malms flyktingförläggning där han väntar på ögonoperation. – Under den första operationen tog de bort skärvan från mitt högra öga. Efter det såg jag ännu mindre, jag såg bara ett orange, mycket märkvärdigt ljus. Men läkaren sade att det är normalt, att det beror på den blödning som uppstod när de tog bort skärvan.
Efter en tid blir Ibrahims syn lite bättre. Men inte så bra att han kan röra sig ensam. Läkarna opererar en gång till. Den här gången för att sätta tillbaka näthinnan som lossnat i explosionen. Igen en gång ser Ibrahim en aning bättre, men fortfarande inte så bra att han klarar sig själv. Och så lossnar näthinnan. Det blir en tredje operation. – Och sedan en fjärde och en femte. Men näthinnan lossnade efter varje operation.
Dessutom sprider sig ärrbildningen i ögat. Läkarna säger att de inte kan göra mera. Att flera operationer är lönlösa. 21 år gammal har Ibrahim förlorat sin syn. Han har hela tiden levt i hoppet att hans högra öga skall kunna räddas. Nu är det som om en matta dras bort under hans fötter. Det känns som om livet tar slut. Han sitter i ett främmande
land. Ser ingenting. Klarar sig inte själv. Känner ingen. Pratar inte språket. – Förstås försökte min farbror och faster trösta mig. De gjorde sitt bästa, men de var gamla.
Tanken på självmord börjar snurra i hans huvud. Men så börjar han tänka på sina släktingar i Bosnien. Sin bror, som riskerade sitt liv och gick 240 kilometer till fots längs små stigar, för att hälsa på honom i sjukhuset i Sarajevo. Och framför allt på sin mamma. Han kan se henne framför sig. – Jag började diskutera med mig själv. Jag sade att det är dags att ta tjuren vid hornen. Jag beslöt att överleva!
Livslusten återvänder
Ibrahim biter ihop och börjar studera. Finska, punktskrift, tiofingerssystemet, datateknik. Samtidigt genomgår han en rehabilitering och får lära sig hur han ska klara sig själv. Diska, laga mat, sköta sin hygien, röra sig och så vidare. Han får en egen bostad. Småningom studerar han sig till datanom. Processen är lång, men sakta men säkert återvänder livslusten.
År 1998 besöker Ibrahim sitt forna hemland BosnienHercegovina, och det är då han träffar en kvinna som under en kort tid var hans flickvän när de var tonåringar. Hon är änka, hennes man har stupat i kriget, och hon har en dotter. – Vi sällskapade i en månad och sedan gifte vi oss. Och så kom de småningom hit.
Ibrahims ansikte förändras när han pratar om sin fru och sina tre döttrar, 15, 22 och 29 år gamla.
Kan man säga att ditt liv tog en bättre vändning, att du hittade lyckan trots allt? – Jo, det kan man nog säga.
I dag bor Ibrahim i Kottby i Helsingfors, studerar pedagogik och jobbar som ICTstödperson vid Synskadade i Helsingfors och Nyland. Han har nyligen gett ut boken Voitto pimeydestä, där han berättar om sina erfarenheter om kriget och hur han fick kämpa för att komma på fötterna.•
