Lasses hörna: Inga nya krigsinvalider

lars HeDmaN

Skribenten är vice ordförande i SAMS styrelse, medlem i Hörselförbundets styrelse och ordförande för Finlands svenska taltidningsförening. Han har skrivit en historik över Krigsinvalidernas brödraförbunds verksamhet i Jakobstadsregionen.

Inga nya krigsinvalider

”Vi måste jobba för att det inte blir några nya krigsinvalider.” Det sade Jonas Enbacka, mångårig ordförande för Krigsinvalidernas brödraförbunds avdelning i Jakobstad, när han beskrev verksamheten. Han, som förbundets andra medlemmar, bland dem min far som sårades svårt vid Tali kvarn, hade fått uppleva krigets grymma ansikte. De led av sina skador och tyngdes av sorg och tunga minnen hela resten av sina liv. Det är naturligt att de ville bespara kommande generationer från samma öde.

Krigsinvalidernas brödraförbund grundades under mellankrigstiden, sommaren 1940. Då hade Finland genomgått det Ukraina nu drabbas av, att försvara sig kraftfullt och tappert mot en mäktig och aggressiv granne. Krigsinvalidernas brödraförbund har också skickat en hälsning till Ukrainas befolkning där man betonar likheterna mellan vinterkriget och Rysslands anfall mot Ukraina. ”Med lärdom av likadana erfarenheter är våra tankar och vår sympati varmt på det ukrainska folkets sida.” Brödraförbundet skriver också i sin hälsning att ”vi är övertygade om att den ukrainska nationen, som är tio gånger större än Finland, inte faller heller för den här prövningen”.

Finlands prövning var på sin tid stor efter vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget. Minst 95 000 finländare, soldater, lottor och civila hade dödats och 90 000 hade fått bestående skador. Krigsinvalidernas brödraförbund hade då över 40 000 medlemmar. I fjol hade medlemsantalet sjunkit till 900 och Jonas Enbackas önskan om ”inga nya krigsinvalider” har uppfyllts. Den sista årsklassen som kallades in var 1926, så de yngsta krigsinvaliderna är minst 96 år gamla.

Jag har alltid känt starkt för Krigsinvalidernas brödraförbunds verksamhet. Då min far var aktiv medlem såg jag kamratskapen och viljan att hjälpa andra, bland de ärrade veteraner som delade likadana erfarenheter och traumatiska minnen. Fasaden utåt höll alltid, men jag undrade ofta vilka tankar och drömmar som sökte sig till dem när mörkret föll på. Det känns så beklämmande att kriget nu skapar samma trauman och sprider död och förstörelse i Ukraina. Brödraförbundets solidaritetsadress till ukrainarna är därför talande, despoters hänsynslöshet och grymhet tycks vara oförändrade efter över 80 år. Och människans förmåga till uppoffringar för att försvara sitt land, sina hem och sina nära tycks vara bestående. Det enda som stör mig i förbundets verksamhet är namnet, Sotainvalidien veljesliitto – Krigsinvalidernas brödraförbund. Visst bar både Jonas Enbacka och min far beteckningen ”krigsinvalid” med stolthet, men ordet ”invalid” är översatt från engelskan, ”värdelös”. De människor som genomgick krigets fasor och sårades då de kämpade för vår frihet är allt annat än värdelösa. •

När olyckan inträffar ska ingen bli ensam

Ambitionen bakom beredskapsplaner är god: personer med funktionsnedsättning ska högprioriteras i händelse av en kris. Men exakt hur det ska gå till sägs inte i detalj.

text: HeleNa fOrsgårD

På ålaNd är personer med funktionsnedsättning omnämnda i beredskapsplaner, men beaktandet av särskilda behov måste lösas från fall till fall, beroende på krisens art. Karl Nordlund, som är räddningschef vid Mariehamns räddningsverk, intygar att ingen ska bli lämnad ensam i en krissituation. Samtidigt poängterar han att det vid kriser kan vara svårt att uppfylla kraven på god tillgänglighet för alla. – Ta ett skyddsrum till exempel. Det finns krav på hur de ska vara konstruerade för att vara säkra och de kraven, exempelvis höga trösklar, kolliderar ibland med kraven för tillgänglighet.

Torrtoaletterna i ett skyddsrum är inte heller de bästa för personer med fysiska funktionsnedsättningar. Husdjur får inte tas till ett skyddsrum – men ledarhundar är tillåtna. Ansvaret för att alla boende i ett hus ska kunna ta sig till skyddsrummet ligger på fastighetsägaren. – Det måste finnas en ansvarig, som känner till de som bor i huset och deras eventuella specialbehov, för att kunna bistå dem i ett skarpt läge, konstaterar Nordlund. – Intresset för de här frågorna har vaknat till liv rejält efter den senaste tidens krigiska händelser i vår omvärld, säger han.

Beredskap att improvisera

Även väderkriser har varit aktuella. Åland drabbades exempelvis av en svår storm i januari 2019 och i dess spår följde långvariga elavbrott. Behoven är ofta Varje kommun på så individuella Åland har en övergripande beredskapsplan att man inte kan ha och varje sektor inom färdiga lösningar för alla situationer. kommunen har därtill en egen plan. Efter en omorganisering ansvarar kommunernas socialsektor numera för barn och äldreomsorgen, medan vården av och servicen till personer med funktionsnedsättningar sker gemensamt för hela Åland inom KST, Kommunernas socialtjänst.

De kommunala beredskapsplanerna måste nu uppdateras så att alla är synkroniserade i enlighet med den nya strukturen för socialvården. – Det arbetet har inletts, säger Veronika Snellman som är ledande socialarbetare vid KST med funktionsservice som specialområde.

Hon säger att personer med funktionsnedsättning är högprioriterade i beredskapsplanerna. – Men behoven är ofta så individuella och kan förändras över tid att man inte kan ha färdiga lösningar för alla situationer som kan uppstå. Man måste ha en beredskap till att improvisera och göra det bästa av varje situation, säger hon.

Alla specialbehov är inte heller synliga. En del kan exempelvis drabbas av panik i trängda situationer och i folkmassor, och beredskap för att hjälpa dem måste också finnas.

Storleken en fördel

Det är viktigt att ha god förhandskunskap om var invånarna bor i en kommun och vilka specialbehov de har. Ett gott samarbete mellan de ansvariga i kommunerna och räddningstjänsten är därför en grundförutsättning. – Vi har en fördel i vårt lilla samhälle. Vi känner till varandra och beslutsvägarna är korta, säger Snellman.

I varje kommun finns listade uppsamlingsplatser där invånare kan samlas och få tak över huvudet i händelse av till exempel ett längre elavbrott eller en katastrof ombord på ett fartyg. – Offentliga byggnader ska vara tillgängliga, men hur väl de i verkligheten är anpassade kan variera. Därför måste man se till att personer med specialbehov kommer till en lokal som bäst lämpar sig för dem, säger Veronika Snellman. •

Svenska staten krävs på ursäkt för övergrepp

I Sverige vill Miljöpartiet grunda en sanningskommission om hur personer med funktionsnedsättning behandlats. Också Finland borde erkänna de mörka delarna av i sin historia, anser diskrimineringsombudsman Kristina Stenman.

text: eva lamPPU●bilD: sHUtterstOck / aliNa krUk

det sVeNska miljöPartiet har i vår lagt fram sitt initiativ om grundandet av en sanningskommission med syftet att ge minoriteten kollektiv upprättelse. Partiets sjukvårdspolitiska talesperson Margareta Fransson menar att en sådan skulle främja försoning och bidra till att liknande saker inte ska hända på nytt. – Den svenska institutionsvården är ett mörkt kapitel i vår historia, som kantas av övergrepp, våld, misskötsel och medicinska experiment. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar uppmanades att lämna bort sina barn till institutioner och glömma bort dem, skriver Fransson till FUNK. per epost. – Statens förda politik under 1900talet mot personer med funktionsnedsättning och de övergrepp den har medfört har inneburit stora trauman för de enskilda individer som drabbades av den, men den ger även eko in i nutiden, i samhällets syn på personer med funktionsnedsättning, konstaterar Fransson.

Initiativet har välkomnats av bland annat av riksförbundet DHR som arbetar för att

främja rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Än så länge är det oklart om förslaget får gehör hos övriga politiska partier. Finlands diskrimineringsombudsman Kristina Stenman anser det vara viktigt att man reder ut det som skett i det förflutna. Olika minoriteters historia tenderar hamna i skymundan i den allmänna historieInstitutionsvården är skrivningen. – Men processett mörkt kapitel i vår erna är krävande. historia. Det krävs resurser och beredskap att faktiskt höra, ta till sig och involvera de grupper som arbetet handlar om, säger Stenman.

Mycket är diskriminerande i strukturerna

Bland annat samernas sanningskommission som har inlett sitt arbete nyligen har redan stött på stora utmaningar. I maj blev det klart att kommissionens nyvalda ordförande Miina Seurujärvi avgår. Seurujärvi anser att det råd

Sanningskommissioner

En sanningskommission är ett officiellt organ som sammanställer och beskriver statens historiska övergrepp och kränkningar. Arbetet kan resultera i rekommendationer och förslag på politiska åtgärder. Det finns flera internationella exempel på olika sannings- och försoningskommissioner – till exempel i Sydafrika utredde en kommission följderna av rasåtskillnadspolitiken apartheid och i Norges har man undersökt följderna av förnorskningspolitiken för samer och kväner.

er brist på resurser samt respekt för processen och samerna själva. I Finland utreder man för närvarande möjligheten till en sanningskommission kring dövas rättigheter, i enlighet med en skrivelse i det nuvarande regeringsprogrammet. Enligt Stenman kan det vara bra att arbeta kring olika minoriteter bit för bit, eftersom situationerna kan vara specifika och sinsemellan olika. – Jag tycker att det är bra att man börjar med den här gruppen och sedan kan man gå vidare. På detta sätt får man byggt upp ett system och en bra bas att arbeta vidare kring, säger Stenman.

Till frågor om skedda kränkningar som diskuterats både i Finland och i Sverige hör bland annat steriliseringen av personer med intellektuell funktionsnedsättning. Ännu i

dag lever spår av den institutionaliserade omsorgen kvar. Enligt Stenman förhåller sig samhället fortfarande omsorgsinriktat till personer med funktionsnedsättning, även om många framsteg gjorts – bland annat tack vare FNkonventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. – Vi har ännu stora problem med att personer med funktionsnedsättning är väldigt underrepresenterade på arbetsmarknaden. Många unga människor sjukpensioneras automatiskt. I våra strukturer finns mycket som Olika minoriteters är diskriminerande, säger Stenman, och historia tenderar tillägger: hamna i skymundan. – Vi kan inte ändra på det som hänt i det förflutna, men som samhälle är det viktigt att vi tillkännager att det också har skett kränkningar. I Finland har vi en sådan bild att grundrättigheterna och de mänskliga rättigheterna alltid varit ganska bra. Vi har gjort stora framsteg på många områden – vi har en fin skola och har på många sätt byggt en bra social trygghet. Men det finns också de mörka kapitlen och de är viktiga att se och erkänna. •

Få färdtjänsten att funka igen

Lanseringen av välfärdsområden innebär nya tider också för färdtjänsterna. Regionala variationer, långa väntetider och begränsningar kring att använda sig av bekanta chaufförer är bara några av de problem som nu borde åtgärdas.

text: Pia backmaN-NOrD

beHoVet aV att förflytta oss har vi alla, oavsett funktionsförmåga. Men som den offentliga debatten under senaste år visat har personer med funktionsnedsättningar som använder sig av färdtjänst betydligt sämre förutsättningar att röra sig, då servicen konstaterats ha stora brister på många håll i landet.

Att överhuvudtaget beviljas färdtjänst har visat sig vara knepigt. Handikappservicelagen berättar visserligen vem som ska ha rätt till färdtjänst och varför, men den har gett kommunerna ett rätt stort utrymme att själva tolka och slå fast hur deras färdtjänst ska ordnas i praktiken. I och med social och hälsovårdsreformen i början av år 2023 blir det de nya välfärdsområdena som bestämmer om färdtjänsten, och förhoppningen är att de regionala variationerna blir mindre. – Ett stort problem är att olika kommuner har haft så olika praxis: de kommuner som har haft sämre ekonomi har kunnat tolka lagen snävare, så det är bra att man försöker göra det mera jämlikt.

Det säger Karin Cederlöf, som är fullmäktigeledamot i Västra Nylands nya välfärdsområde. Färdtjänsten var en del av hennes magisteravhandling vid juridiska fakulteten. Hon har också följt med hur tjänsten fungerar i egenskap av anhörig, och vet att det inte är en service utan utmaningar. – Till exempel i Esbo har situationen varit katastrofal. Konkurrensutsättningen har fört med sig stora svårigheter. Förmedlingscentralen söker efter den billigaste bilen, som kan befinna sig på långt avstånd från klienten. Det betyder att man kan få vänta länge eller i några fall inte ens få tag i en taxi, och det säger ju sig självt att det inte är rimligt.

Ett problem i systemet är enligt Karin Cederlöf den låga taxan som gör att chaufförerna väljer att tacka nej till körningar som är för korta eller ligger för långt borta. – Taxibranschen måste vara lönsam och locka nya företagare för att färdtjänsten ska fungera ordentligt.

Ta organisationerna i beaktande

Den låga taxan som gör att chaufförerna väljer att tacka nej till korta körningar.

I Västra Nyland har arbetet för en enhetlig, fungerande färdtjänst pågått intensivt, men tidtabellen har varit knapp. Därför drar man nu i handbromsen och siktar på att fortsätta med sina nuvarande system och taxiavtal tills hösten 2023 – förutom i Esbo, där upphandlingen av en förmedlingsfirma förbereds. Under våren har Västra Nylands invånare kunnat svara på en enkät om hur servicen kunde förbättras. – Personligen skulle jag hoppas att vi kritiskt granskar om det finns ett behov av separata förmedlingsfirmor, eftersom de innebär dyra mellanhänder och ofta försvårar beställningarna. En annan sak jag hoppas förbättras är att man verkligen lyssnar på funktionshinderorganisationerna och tar dem i beaktande bättre än

freepik.com

camilla ostberg

Den omdebatterade färdtjänsten

• Färdtjänsten hjälper personer med funktionsnedsättningar att klara sig på egen hand i vardagen. Avsikten är att man ska kunna ta sig till skolan, arbetsplatsen och hobbyer på samma villkor som andra invånare. • Kriterierna för vem som har rätt till färdtjänst finns i handikappservicelagen, som kommunerna sedan tolkar när de beviljar service. Bedömningen görs bl.a. utgående från läkarutlåtanden och vilken möjlighet personen har att använda sig av kollektivtrafik. • Transporterna ordnas bl.a. med taxi och samtransporter. • Kostnaderna för resorna kan betalas av kommunen i efterhand eller genom taxikort eller -sedlar.

Servicetagaren betalar en självriskandel. • Under de senaste åren har färdtjänsten varit föremål för kritik och medierapportering. Bland annat varierar reglerna för att få färdtjänst stort mellan kommuner i Svenskfinland, ojämlika inkomstgränser har tillämpats och personer har fått avslag på sin ansökan på grund av åldrande.

tidigare – deras önskemål och behov har inte synts tillräckligt mycket i praktiken, säger Cederlöf.

Kommer kriterierna för beviljande av färdtjänst att ändra? – Inte i samband med vårdreformen, men handikappservicelagen håller på att uppdateras. Det senaste lagförslaget som lades fram har fått kritik för att lagen inte längre skulle inkludera personer vars funktionsnedsättning har att göra med åldrande. Det blir snabbt åldersdiskriminerande när man försöker dra gränsen för vad som hör till normalt åldrande och inte, så jag hoppas att regeringen drar tillbaka det förslaget.

Carola Lithén har också erfarenhet av färdtjänsten, både personligen och som kommunstyrelseordförande i Korsholm samt förtroendevald i Österbottens välfärdsområde. – För användarna är färdtjänsten något väldigt personligt, och det i sig skapar förstås utmaningar. Vem har rätt att begränsa en annans behov av att förflytta sig? Det är ju människors välmående det handlar om!

Viktigt med bekant taxi

Också Lithén anser att förmedlingscentralerna ökar osäkerhetskänslan hos användarna. Servicetagarna har ofta varit vana vid att känna taxibolaget och chauffören, vilket har gjort relationen mellan klient och chaufför smidig

och trygg. Passageraren vet att chauffören talar samma språk, hittar dit användaren ska åka, och känner till behoven. I dagens läge har Alternativet är att man laglig rätt att via människor stannar hemma och isolerar sig. Folkpensionsanstalten anlita så kallad bekant taxi om man uppfyller vissa kriterier. Vilket system för att beställa taxi som ska användas i Österbottens välfärdsområde framöver är ännu under planering av tjänstemännen, men Carola Lithén hoppas att det igen ska bli möjligt för fler att anlita en bekant taxi. – Överhuvudtaget anser jag att den individuella friheten är en av de viktigaste faktorerna att beakta och förbättra inom färdtjänsten. Vi ska jobba för att alla ska ha tillgång till den service de har rätt till, annars är alternativet att de stannar hemma och isolerar sig. Det är också viktigt att trygga taxichaufförernas kompetens. Mycket är med andra ord öppet vad gäller färdtjänstens framtid i välfärdsområdena. Parallellt med arbetet kring att göra socialtjänsten jämlik mellan kommunerna inom ett välfärdsområde borde områdena hålla kontakt sinsemellan för att deras system inte ska skilja sig alltför mycket nationellt. Hur detta ska ske är för tidigt att säga. Åtminstone i Österbotten sammanställer välfärdsområdets direktör en lista över vad som har fungerat bättre och sämre, med hopp om att kunna dela med sig av erfarenheterna till övriga välfärdsområden. – Jag måste ju tro på att reformen leder till att tjänsterna förbättras, men det kommer att bli en lång kamp innan vi är där, säger Carola Lithén. •