SOS Alarm om framtidens alarmeringstjänst

SOS ALARM om framtidens ALARMERINGSTJÄNST

Alarmeringstjänsten är vital för att säkra ett tryggare Sverige för alla I september väntas regeringen fatta beslut om direktiven för en ny alarmeringstjänstutredning, som tar sin utgångspunkt i en sammanhållen larmkedja. SOS Alarm välkomnar detta – en sammanhållen larmkedja är vital för att säkerställa ett tryggare Sverige för alla.

Det bästa vore naturligtvis om nödsituationer aldrig behövde inträffa, men alla vet att det är en utopi. En nödsituation kan handla om alltifrån ett allvarligt vårdärende för den enskilde, en brand i hemmet för en familj, en översvämning i en skola till en samhällsfarlig händelse såsom branden i Västmanland år 2014.

När en nödsituation inträffar är det absolut viktigaste att det finns ett nödnummer som kan nås och att den hjälpsökande därefter kan känna sig trygg i att den samlade resurs som behövs kommer att skickas ut på kortast möjliga tid. Och att det finns ett nationellt informationsnummer som kan nås där den samlade informationen om en större händelse finns att tillgå.

Utredningsdirektiven kommer även omfatta samhällets allmänna krisberedskap. SOS Alarm välkomnar även detta. Vi har sedan flera år tillbaka en viktig uppgift när det gäller att säkerställa en operativ krisberedskap i Sverige. På uppdrag av andra myndigheter ser vi till att upprätthålla och förmedla den samlade informationen om olika händelser. Med andra ord är vi något av ett nav när det gäller att skapa trygghet och säkerhet. Detta är en uppgift och roll som vi är stolta över och som vi vill utveckla.

I denna skrift beskriver vi SOS Alarms syn på vad vi tror är viktigt att beakta när framtidens alarmeringstjänst nu återigen ska utredas. Vi ser även att SOS Alarm fortsättningsvis bör ha en central roll i den samlade alarmeringstjänsten och vi är övertygade att denna roll kan utvecklas än mer. Allt i syfte att skapa ett tryggare Sverige för alla.

Stockholm juni 2015 Eva Fernvall, styrelseordförande SOS Alarm

Ett av statens viktigaste mål är att verka för ett tryggare Sverige för

alla. SOS Alarm har ett viktigt uppdrag i detta – att vara navet som skapar trygghet och säkerhet. En sammanhållen larmkedja är avgörande för att människor ska få rätt hjälp och vård i tid i en akut nödsituation. SOS Alarm är den sammanhållande länken i denna larmkedja. SOS Alarm har även en tydlig roll i samhällets krisberedskap.

En sammanfattning I denna skrift presenteras SOS Alarms perspektiv och förslag för att lösa de centrala utmaningar som samhällets alarmeringstjänst står inför. Förslaget tar sin utgångspunkt i en sammanhållen larmkedja eftersom det finns starka argument för att det fungerar mest snabbt och effektivt i en nödsituation.

Synsättet har fått ett brett stöd i Alarmeringstjänstutredningen (2013) och dess remissopinion, i uttalanden från regering och riksdag och nu senast i Riksrevisionens granskning av statens styrning av SOS Alarm (2015).

Det sker mot en bakgrund av att det på några håll i landet pågår initiativ som leder till att larmkedjan kapas i flera bitar, en uppsplittring som kan öka kostnaderna och som kan medföra risker för den hjälpsökande.

Nu ska alarmeringstjänsten återigen utredas. Därför är det angeläget att diskussionen fördjupas.

Om det inte sker ser vi flera risker: •

Skilda arbetssätt i olika delar av landet.

•

Kommuner och landsting skaffar tekniklösningar som inte är kompatibla med varandra eller med SOS Alarm.

•

En uppdelning som skapar en splittrad och mindre effektiv alarmeringstjänst - till nackdel för den som snabbt måste få rätt hjälp i en nödsituation.

SOS Alarm behöver långsiktigt stabila förutsättningar för att kunna utföra det samhällsuppdrag som ålagts oss. Det gäller ett förtydligande av alarmeringsuppdraget samt att det finansiella ramverket går hand i hand med vad som behövs för att uppdraget ska kunna utföras.

Bakgrund Utvecklingen av alarmeringstjänsten har alltid balanserat mellan å ena sidan en strävan från nationellt perspektiv om enhetlighet och samordning och å andra sidan ambitioner om regional och lokal anpassning.

Denna avvägning har funnits med från det att 90 000-numret skapades för snart 60 år sedan och framåt. Det är en naturlig följd av att alarmeringstjänst är ett begrepp som samlar olika verksamheter och som drivs av olika aktörer på statlig, landstingskommunal och kommunal nivå.

Lösningarna på lokal och regional nivå för alarmeringstjänsten har skiftat beroende på egna behov och prioriteringar samt tradition. Det bör noteras att de statliga aktörerna som exempelvis Polisen och Sjöräddningen valt särskilda lösningar för att organisera larmverksamheten under nödnumret112.

Det är på området alarmering och dirigering av ambulanser som det finns den mest omfattande diskussionen och där några landsting under ett antal år har tagit initiativ till förändringar av alarmeringstjänsten.

En viktig fråga som har lyfts fram genom den förra Alarmeringstjänstutredningens arbete är den mekanism som å ena sidan krävs för ge ansvariga aktörer handlingsutrymme metodmässigt och ekonomiskt och å andra sidan en enhetlighet i larmhantering och gemensam teknik över landet.

Samtidigt som vi har ett system med kommunalt självstyre och som därmed ska vara anpassningsbart lokalt och regionalt ska medborgarnas hjälpmöjligheter vara rimligt likvärdiga över hela landet.

Dagens modeller för alarmeringstjänst Rörande räddningsärenden finns i dag, förenklat beskrivet, i huvudsak två modeller för utalarmering av räddningstjänsten. SOS Alarm tar alltid emot nödsamtalet och hanterar intervjun och skickar samtalet på medlyssning.

I de flesta fall ansvarar SOS Alarm för utalarmering och dirigering av brandbilarna, men det förekommer även att utalarmeringen överlämnas till räddningstjänsten, som då själva ansvarar för dirigeringen.

Alarmeringstjänsten för personer som söker ambulans via 112 hanteras i huvudsak enligt nedan tre modeller: 1. Normalmodellen.

Verksamheten organiseras i SOS Alarms lokaler, med SOS Alarms teknik och personal.

Förekommer i de flesta landsting.

2. Samverkansmodellen.

Verksamheten organiseras i SOS Alarms lokaler, med SOS Alarms teknik och delvis med landstingets personal. Förekommer i Landstinget Dalarna.

3. Egen regimodellen.

Verksamheten organiseras i externa lokaler, annan teknik och med extern personal. I dag finns denna modell i Västmanlands och Uppsala län.

I modell 1 – 2 sker den fortsatta hanteringen i den tekniklösning som SOS Alarm står för.

I modell 3 sker det i en annan teknisk plattform. I SKLs öppna jämförelser framgår att det är svårt att följa utalarmeringstiderna när överkoppling sker till annan teknik.

Det finns dock skäl att anta att den kan bli längre eftersom en manuell överföring måste ske mellan 112-operatören och operatören i den andra tekniken. Organisationen och tekniken för 112 måste dessutom dimensioneras för att klara att ta över i de fall när den andra tekniken eller organisationen sviktar vilket fördyrar alarmeringstjänsten totalt sett.

Detta medför även att kvalitetskraven kan bli svåra att uppfylla liksom jämförelser med andra landsting och kommuner. Därtill finns en uppenbar risk för ökade väntetider för den hjälpsökande.

Olika utgångspunkter I de diskussioner som följt på Alarmeringstjänstutredningen 2013 är det i huvudsak två producentperspektiv som stått emot varandra när det gäller utalarmering av ambulans.

•

Alarmeringskedjan som tar sin utgångspunkt i en snabb, säker och effektiv hantering av de samtal som kommer in på 112.

Det handlar om att svara på 112, ställa frågorna, Vad har hänt? och Var har det hänt? och därefter om larmet bedöms ha hög prioritet larma ut ambulans. Effektiviteten mäts i svars- och utalarmeringstider.

•

Vårdkedjan som företräds av vissa landsting. Utgångspunkter är en sammanhållen informationskedja och att hushålla med vårdens resurser och styra patienter till rätt vårdnivå.

Landstingen är angelägna att begränsa ambulansuppdragen och inflödet till akutmottagningarna på sjukhusen. Det är mot denna bakgrund som några landsting önskar att sjuksköterskor ansvarar för vårdärenden i SOS-centralerna. Argumentet för egen regimodellen är som tidigare sagt ett ökat fokus på den prehospitala vården och en tätare koppling till akutsjukhusen.

Bildandet av SOS Alarmering syftade till att den hjälpsökande kunde komma i kontakt med en SOS-central och därmed inte skulle behöva framföra samma uppgifter till både SOS-central och hjälporgan. SOS Alarm vill värna och ta ansvar för den obrutna larmkedjan i vårt samhälle där ett av ändamålen är att skapa ett tryggare Sverige för alla. Vi vill därför verka för en ordning där ovan två kedjor kopplas samman till en enda sammanhållen kedja, där kvalitet och effektivitet för såväl hjälpsökande som vårdgivare och räddningstjänst är ledstjärnan.

Vi ser en närmare samverkan med den prehospitala vården och rådgivande insatser som en naturlig och nödvändig utveckling för SOS Alarm.

Den prehospitala vården, det vill säga den vård som utförs av ambulanspersonal innan patienten kommer till sjukhus men även genom rådgivning av SOS-operatörer och sjuksköterskor samt 1177, är en viktig del av vårdkedjan.

För att detta ska kunna utvecklas och fungera optimalt krävs en sammanhållen larmkedja där information och flöde mellan larmnummer, SOS-operatör, SOS-sjuksköterska, ambulanssjukvård, räddningstjänst och polis med flera fungerar på ett så effektivt sätt som möjligt.

Alarmeringen är en dörr in till akutsjukvården. Några landsting ställer krav på att arbetet med prioritering ska utföras av sjuksköterskor. Arbetet med prioritering är en central del av verksamheten och det behöver föras ett resonemang mellan SOS Alarm och landstingen om hur arbetet med prioritering ska utföras i SOS-centralerna.

Det finns i dag ingen evidens som styrker att ambulansprioritering måste utföras av sjuksköterskor.

Internationellt går utvecklingen av ambulansprioriteringen heller inte åt detta håll. SOS Alarm menar att en viktig förutsättning är att de som utför arbetet har rätt kompetens. Vi är övertygade om att en kombination där kompetenta SOS-operatörer har tillgång till stöd av SOS-sjuksköterskor är en framgångsrik lösning där den hjälpsökandes behov står i fokus.

Det är också viktigt att det finns en helhetssyn i analysen av hur samhället bäst använder sina resurser utifrån den brist på sjuksköterskor som råder inom hela vårdsektorn.

Ett reformerat alarmeringssystem För att komma vidare i diskussionen om framtidens alarmeringstjänst bör arbetet starta i vad som ska göras snarare än hur.

Utgår man ifrån medborgarperspektivet är det naturligt att alarmeringstjänsten bör präglas av enhetlighet och likvärdighet över landet med en sammanhållen larmkedja. En kontakt med 112 ska vara tillräcklig och utifrån det ska den hjälpsökande tas om hand med största möjliga effektivitet och kvalitet.

För att detta ska ske så effektivt och likvärdigt som möjligt krävs: 1. Ett regelverk som säkerställer att en organisation får det nationella ansvaret för alarmeringstjänsten. Det kan ske genom SOS Alarm via lagstiftning och genom anpassningar av bolagsordning och ägardirektiv för SOS Alarm.

2. Nationella riktlinjer och kvalitetskrav för alarmeringstjänsten utarbetas, som är mer utvecklade och meningsfulla än dagens krav som enbart gäller svarstider. De bygger på en avvägning mellan behoven lokalt och regionalt och önskemålen om likvärdighet i hela landet.

3. En gemensam teknisk plattform. För att klara en effektiv och trygg alarmeringstjänst krävs en enhetlig nationell

teknisk plattform som kan förändras i takt med den tekniska utvecklingen och förändringar av den enskildes beteende.

Ansvaret för att utveckla plattformen bör ligga hos den organisation som bedriver verksamheten. Utvecklingen ska ske i samverkan med andra berörda organ som polis, räddningstjänst, sjukvården, länsstyrelser, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) med flera. Samlokalisering mellan aktörerna kan vara ytterligare en åtgärd för en effektivare alarmeringstjänst.

De nationella besluten kompletteras, liksom idag, med 4. Lokala och regionala avtal.

Behoven skiftar mellan storstadsområdena, mindre städer på landsbygden och de mest glest befolkade områdena.

Därför bör det, liksom idag träffas avtal regionalt och lokalt inom ramen för de nationella regelverken och riktlinjerna. Dessa avtal som kan träffas mellan SOS Alarm och landstingen, räddningstjänst eller polis kan innehålla exempelvis en utvecklad patientstyrningsmodell, dirigeringsmodeller, personalsamverkan och lokala lägesbilder. Avtalen kan även ange hur den tekniska plattformen ska utvecklas, anpassas och finansieras.

Samverkan 2.0 Denna reformerade modell skulle öka förmågan till operativ regional krisberedskap liksom skapandet av regionala och lokala lägesbilder.

Det strategiska krisberedskapsoch krisledningsarbetet skulle som idag ligga kvar och vara lokaliserade på respektive myndigheter.

En förändring av detta slag kan genomföras på kort tid med relativt enkla medel. Beslut om lagstiftning, ändrade ägardirektiv och bolagsordningar kräver ingen omfattande utredning. Nationella riktlinjer tar något längre tid att arbeta fram eftersom de kräver samråd mellan ett flertal departement, myndigheter och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Denna lösning leder till skillnad från den tidigare alarmeringstjänstutredningens förslag inte till krav på omfattande resurstillskott.

Lösningen med regionala och lokala avtal mellan alarmeringsorganisationen och kommuner och landsting ger intäkter både till verksamheten och för den kompetens-, kvalitets- och teknikutveckling som behövs. Kommuner och landsting slipper dessutom att investera i lokala och regionala larmcentraler.

Den föreslagna lösningen ger frågan om den framtida organisations- eller associationsformen för SOS Alarm rimligare proportioner. För det unika uppdrag som SOS Alarm har med ansvar för att knyta samman verksamheter som drivs på statlig, regional och kommunal nivå är bolagsformen en effektiv lösning som kan fungera på både kort och lång sikt.

Därmed skulle behovet av att skapa kostsamma kommunala och regionala larmcentraler försvinna.

En återgång till 1970-talets ineffektiva och splittrade alarmeringslösningar skulle undvikas.

Skilda tekniska och organisatoriska lösningar i olika delar av landet är inte något som hjälper den enskilde i akuta nödsituationer.

Ökande antal samtal till 112 Det snabbt ökande antalet samtal till nödnumret 112 utgör en stor utmaning för samhället. SOS Alarm tar årligen emot drygt tre miljoner samtal. Av dessa är två miljoner faktiska nödsamtal, det vill säga som innebär att SOS Alarm vidtar en åtgärd. De faktiska nödsamtalen har ökat med nära 25 procent de senaste fem åren.

I den dryga miljon samtal som ej är nödsamtal ingår ett antal rena okynnessamtal. Riksrevisionen konstaterar i sin rapport att SOS Alarm de senaste sju åren har behövt lägga drygt en månad årligen på att hantera samtal som inte är nödsamtal, vilket är en misshushållning med resurser som hade kunnat användas på bättre sätt inom vårdkedjan.

Den övervägande andelen icke nödsamtal är dock fall där den hjälpsökande behöver hjälp men inte akut. Samtalet borde därför ha ringts till sjukvårdsrådgivningen 1177 eller till polisen via 114 14.

Det krävs därför ett mer samlat arbete mellan aktörerna för att gemensamt informera allmänheten i syfte att styra samtalen till rätt instans.

Den ökande samtalsvolymen i kombination med en ryckighet i uppdragen från landstingen har lett till problem för SOS Alarm att klara kravet på medelsvarstider de senaste åren. Men tack var ett målmedvetet arbete för att korta svarstiderna finns nu en positiv trend. Sedan våren 2015 har medelsvarstiden sjunkit vilket är ett mycket positivt trendbrott.

Arbetet fortsätter för att nå det uppsatta kravet på åtta sekunders medelsvarstid.

Den ökande belastningen på nödnumret 112 är ingen tillfällig höjning utan snarare en permanent höjning beroende på faktorer som ökad folkmängd, åldrande befolkning och insatser för att öka kännedomen om nödnumret 112. Men trots denna permanenta ökning har grundanslaget till SOS Alarm för att utföra uppdraget om att sköta om alarmeringen via 112 inte ökats sedan 2006. Det är viktigt att SOS Alarm har långsiktigt stabila förutsättningar för att kunna utföra det viktiga samhällsuppdraget.

SOS Alarm fyller en unik samhällsfunktion som dygnet runt larmar ut hjälpresurser vid olyckor och samhällskriser.

På regeringens uppdrag ansvarar SOS Alarm för nödnumret 112, informationsnumret 113 13 och har även en central roll i samhällets krisberedskap. 112-uppdraget ska inte drivas med överskott.

Den vinst som SOS Alarm redovisar kommer från andra delar inom verksamheten.

SOS Alarms kunder återfinns primärt inom den offentliga sektorn, men även andra aktörer inom alarmering och beredskap samt säkerhet och jourtele. Den eventuella vinst som delas ut går till ägarna svenska staten och Sveriges Kommuner och Landsting som äger SOS Alarm till lika delar.

2015 SOS Alarm Sverige AB

www.sosalarm.se