232 ·
karl x gustav
och i gryningen samlas vid färjestället på dess östkust. En kurir sändes till Wrangel som med infanteriet stod kvar längre norrut, vid Nyborg. Riksamiralen fick friheten att antingen gå rakt över till Korsør på Själland eller följa efter kungen på den sydligare leden. Om möjligt borde han ta den förstnämnda vägen, som var kortare och kunde leda till att de fientliga trupperna på Själland anfölls både västerifrån av honom och söderifrån av kungen. Efter att ha expedierat allehanda order och gått igenom posten från Tyskland unnade sig Karl Gustav en stunds vila och lät därefter ryttarna sitta upp. Omgiven av sin eskort for han i släde ut på isen. Det bör ha varit strax efter midnatt den 6 februari. Natten var klar och månljus, och det blev under dess lopp allt kallare. Isen höll men snön smälte under de framtågande hästarna, så att vattnet enligt Terlon stod mer än två fot högt. Andra ögonvittnen uppger vattnets höjd till några tum eller en fot. Efter omkring två mils marsch var man något före soluppgången framme i Rudkøbing på Langeland. Karl Gustavs armékår var inte stor. Vid de tyska regementena hade många ryttare deserterat och förbanden tycks sammanlagt inte ha omfattat mer än mellan 3 000 och 3 500 man, befälet inräknat. I Rudkøbing gjordes ett kort uppehåll medan kungen tog emot israpporter från de spaningsavdelningar som skickats i förväg. Alla försäkrade att isen skulle hålla. Karl Gustav beslöt sig för att fortsätta. Till Wrangel skickades en generaladjutant med order att så fort som möjligt bryta upp med fotfolket och artilleriet. Riksamiralen fick ta vilken väg han ville.253 Efter några timmars vila satte sig Karl Gustavs kår på förmiddagen den 6 februari åter i rörelse. Kungen följde långsamt efter i en öppen släde med Terlon vid sin sida. Före solnedgången stod hela styrkan, efter tretton kilometers marsch över den snötäckta isen, på Lollands jord. Till svenskarnas förvåning syntes inga danska trupper till. Kungen tog in på Grimsted gård och skickade omedelbart en ny kurir till Wrangel med underrättelse om framkomsten och en upprepad order att avmarschera. Till Lollands huvudort Nakskov, där en del värvade ryttare och uppbådade bönder dragits samman, skickades en trumpetare med uppmaning till kommendanten att överlämna staden till svenske kungen. Kommendanten vägrade men borgerskapet, som fruktade stormning och blodbad, skickade på egen hand en förhandlingsdelegation till Karl Gustav. I det läget valde också kommendanten att inte göra motstånd. Den 7 februari överlämnades stadens nyck-
Karl_X_Gustav.indd 232
09-06-25 15.54.53