karl x gustav
Karl_X_Gustav.indd 1
09-06-25 15.54.10
Karl X Gustav En biografi
Bjรถrn Asker
historiska media
Karl_X_Gustav.indd 3
09-06-25 15.54.11
Tidigare arbeten av författaren: Officerarna och det svenska samhället 1650–1700 (1983) I konungens stad och ställe. Länsstyrelser i arbete 1635–1735 (2004) Stormakten som sjömakt (red., 2005) Hur riket styrdes. Förvaltning, politik och arkiv 1520–1920 (2007)
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Björn Asker 2009 Faktagranskning: Stellan Dahlgren och Helmut Backhaus Sättning: Gyllene Snittet Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: Tronarvingen Karl X Gustav av den franske konstnären Sébastien Bourdon (1616–1671), som var drottning Kristinas hovmålare 1652–1653. Foto: © Nationalmuseum För- och eftersättsblad: Karl X Gustavs handstil. Foto: Kurt Eriksson, Riksarkivet Tryck: ScandBook, Falun 2009 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-85873-80-7
Karl_X_Gustav.indd 4
09-06-26 09.44.11
Innehåll Mannen och eftermälet 9 Först men sist av pfalzarna 9 De svala beundrarna 11 Bronsryttaren 14 Den unge pfalzgreven och hans familj 17 Av kunglig börd 17 Migranten från Pfalz 19 På Stegeborg 21 Till hovet i Stockholm 26 En furstlig utbildning 27 Kontaktnät i vardande 32 Från student till volontär 35 Akademiska preludier 35 Student i Uppsala 37 Ut i Europa 40 Frankrike 43 Hem till Sverige 49 Furste i disponibilitet 51 I fält med Torstenson 56 Slaget vid Leipzig 57 En tjugoårig överste 63 Fälttåg i Holstein och Jylland 65 I kejsarens arvländer 68 Krigarens frestelser 71
Karl_X_Gustav.indd 5
09-06-25 15.54.11
Friare och generalissimus 75 Debatten om Kristina 76 Ett förväntat kusingifte 78 Den försmådde friaren 81 Av ungdoms oförstånd 86 Belägringen av Prag 91 Fredsexekutorn 92 La belle Tarente 99 Tronföljaren 102 Den ovillige successorn 102 Tronföljdsfrågan avgörs 106 Arvfursten på Borgholm 110 Mat, dryck och nätverk 113 Den avvärjda abdikationen 115 Inför tronskiftet 120 6 juni 1654 124 Hans rike och dess grannar 129 Sverige, Finland och provinserna 129 Kungen, riksrådet och riksdagen 131 Adel, präster, borgare och bönder 134 Presidenter, landshövdingar, generaler och biskopar Kunglig Majestäts militie 139 Den hatiske juten och andra falska fiender 143 Regent och inrikespolitiker 147 Giftermålet 148 Reduktion och räfst 152 Folket, kriget och propagandan Ständerna och kriget 159 Reformer med förhinder 161 På väg mot enväldet? 167 Skrivbordsmänniskan 170
135
156
Kriget i Polen 173 Riksrådet och kriget 174 Krig utan pengar 178 En kunglig republik 181
Karl_X_Gustav.indd 6
09-06-25 15.54.11
Framgångarnas halvår 183 Nya allianser 194 Tredagarsslaget vid Warszawa 198 Från Warszawa till Labiau 206 Det avbrutna fälttåget 210 Över Bälten till Roskilde 213 Kungariket Danmark 214 I Torstensons spår 216 Erövringen av Frederiksodde 222 Tåget över Lilla Bält 224 Tåget över småöarna 229 De andra fronterna 237 Freden i Roskilde 246 Motgångarnas år 250 Kungamöte 251 Krigsförberedelser 252 Sjöslaget i Öresund 258 Stormen mot Köpenhamn 262 Defensivkrig 267 Preussen, Kurland och Norge 272 Fast icke ett ben igenkommer 275 Kungens död 276 Livläkarens berättelse 281 Personen Karl Gustav 283 Arvet efter Karl Gustav 287 Förmyndarregeringen 288 Oliva, Köpenhamn och Kardis 290 Änkan och den lille sonen 292 Danmark i Skåne 293 Testamentsakten 294 Noter
296
Kronologiska hållpunkter i Karl X Gustavs liv 311 Källor och litteratur 315 Personregister
Karl_X_Gustav.indd 7
327
09-06-25 15.54.11
Den unge pfalzgreven och hans familj Den blivande konung Karl X Gustav föddes på Nyköpingshus fredagen den 8 november 1622 som son till pfalzgreve Johan Kasimir och prinsessan Katarina av Sverige. Enligt faderns anteckningar skedde nedkomsten ”morgens frühe zwischen 2 undt 3 Uhren”, det vill säga mellan klockan två och tre om natten. På mödernet härstammade den nyfödde gossen från Gustav Vasa, på fädernet tillhörde han en gren av den urgamla sydtyska ätten Wittelsbach. Söndagen den 24 november döptes han i Nyköping och fick i dopet namn efter två kungar av Sverige: sin morfar, Karl IX, och sin morbror, Gustav II Adolf. En tidigare son till fursteparet, kallad Karl Fredrik, hade fötts i Pfalz 1618 men avlidit efter några månader. Däremot hade Karl Gustav vid födelsen två systrar av vilka en, Kristina Magdalena, skulle leva till vuxen ålder.17
Av kunglig börd Furstliga och adliga ätter lever och dör med anfaderns inomäktenskapliga manliga ättlingar, även om naturen ibland har måst hjälpas på traven genom adoptioner. Så har det varit sedan medeltiden. Detta betyder inte att de ingifta kvinnornas börd varit oväsentlig, tvärtom. Släkten, börden, var snarast viktigare än brudens person. Detta gällde inte bara inom adeln utan också bland ofrälse. Ett av många tecken på det är att gifta kvinnor i Sverige ännu på 1700-talet brukade behålla sin faders släktnamn, om det fanns något, i stället för att anta mannens. I stormaktstidens Sverige var äktenskapet därför lika mycket ett band mellan släkter som mellan individer. Oavsett makarnas börd var det emellertid mannen och inte kvinnan som var familjens överhuvud. I sin husfaderliga roll stöddes han av såväl världslig som kyrklig rätt och, såvitt man kan bedöma, av människornas allmänna föreställningar. Johan Kasimir uppträdde med självklar auktoritet som familjeöverhuvud. Men även om han var ättling av en gammal fursteätt så var Katarina kungadotter. Det nära
Karl_X_Gustav.indd 17
09-06-25 15.54.13
18 ·
karl x gustav
släktskapet med Sveriges regerande kungahus präglade den pfalzgrevliga familjens hela tillvaro. För Karl Gustav blev den kungliga mödernehärkomsten livsavgörande. Föreställningen att det kan finnas en ärftligt betingad överlägsenhet hos vissa folkslag, socialgrupper eller släkter är ingalunda någon skapelse av 1800-talets biologer utan av långt äldre datum. Att kungar och furstar fötts till att härska var inte bara en konventionell föreställning. Av allt att döma ansåg man också att regerandet bäst sköttes av dem vilkas förfäder visat sig duga till detta kall. Motsvarande synsätt gick igen när adelsmannen betraktades som självklart skickad att befalla över bonden. Naturligtvis visste man att det fanns odugliga furstar och att adelsmannen kunde vara en mindre kapabel officer än den ofrälse. Men vid bedömningen av individen utgick man i förstone från hans släkt och inte från hans person.18 I linje med det synsätt som här skisserats ansågs Karl Gustav redan från födseln ämnad för stora uppgifter, värdiga hans höga härkomst. Detta innebar inte att pojkens bana var utstakad. Fadern hade fördrivits från de små egendomar han besuttit nere i Tyskland och Karl Gustavs möjligheter att i sinom tid etablera sig som tysk småfurste måste ha tett sig ytterst ovissa. Även om modern var svensk kungadotter hade han heller ingen arvsrätt till Sveriges krona. Tronföljden reglerades av den arvförening som ständerna antagit på riksdagen i Norrköping 1604. Denna tillerkände i första hand arvsrätt åt Karl IX:s äldste son Gustav Adolf och dennes manliga arvingar. Därefter skulle tronföljden övergå till Karls yngre son hertig Karl Filip och sedan till Johan III:s son hertig Johan, med deras respektive manliga ättlingar. I sista hand skulle kronan, liksom enligt en tidigare arvförening från 1590, gå till kungahusets kvinnliga medlemmar. Till dessa föreskrifter kom en rad andra villkor. Regenten måste vara av den evangeliska läran, det vill säga lutheran, och det gällde också regentens maka eller make. Den som gifte sig med någon av ”villfarande falsk religion” skulle mista sin arvsrätt. Katarina hade därför mist successionsrätten när hon ingick äktenskap med Johan Kasimir, som inte var av den lutherska utan av den kalvinistiska läran. Om prinsessors barn sade arvföreningen överhuvudtaget ingenting.19 Ändå fanns tankarna på Karl Gustav som svensk tronföljare redan från början. Vid hans födelse fanns det nämligen ingen tronarvinge. Av de tre manslinjer som arvföreningen räknade med fortlevde endast kung Gustav Adolfs, eftersom hertigarna Karl Filip och Johan var döda. Gustav Adolf
Karl_X_Gustav.indd 18
09-06-25 15.54.13
den unge pfalzgreven och hans familj
· 19
hade 1620 ingått äktenskap med Maria Eleonora av Brandenburg, men den dotter hon nedkommit med följande sommar var dödfödd. Drottningen var ung och skulle förhoppningsvis kunna skänka sin man en arvtagare framöver, men successionen hängde trots allt på en skör tråd. Vad skulle exempelvis hända om kungen stupade i strid? Det fanns inte någon närmare blodsförvant till honom än systern Katarina, arvsberättigad eller ej. Frågan om den omedelbara tronföljden löstes tills vidare genom prinsessan Kristinas födelse i december 1626, men vad skulle hända om hon föll ifrån? I Polen fortlevde Sigismunds gren av Vasaätten, som fortfarande gjorde anspråk på Sveriges tron. De polska Vasarna var dock med sin katolska tro oacceptabla i den lutherska renlärighetens Sverige och hade också uteslutits ur tronföljden redan år 1600. Formellt hade Karl Gustav ingen arvsrätt till Sveriges tron. I praktiken var han inte ens efter Kristinas födelse särskilt långt från tronföljden.
Migranten från Pfalz Prinsessan Katarina hade när hon ingick äktenskap med Johan Kasimir knappast gjort något lysande parti. För Vasatidens svenska kungabarn var det överhuvudtaget svårt att finna ståndsmässiga makar, ty de protestantiska kungahusen var lätt räknade. Dessutom var förbindelserna med dem, det vill säga med England och Danmark, inte alltid vänskapliga. Blickarna vändes därför regelmässigt mot de många tyska furstehusen. Hertig Karl, den blivande Karl IX, hade 1579 förmälts med Maria, dotter till kurfursten av Pfalz. I detta äktenskap föddes prinsessan Katarina, Karl Gustavs mor och Gustav II Adolfs äldre halvsyster.20 Kurfursten tillhörde huset Wittelsbachs pfalziska gren, vars besittningar genom upprepade arvskiften splittrats alltmera. Karl Gustavs farfar, pfalzgreve Johan I av Zweibrücken, efterlämnade vid sin död 1604 till yngste sonen Johan Kasimir endast slottet Neukastel med underlydande gods i södra Pfalz. Hans äldre bror ärvde pfalzgrevskapet Zweibrücken. Titeln pfalzgreve vid Rhen, som Johan Kasimir förde, var således bara en markering av hans arvsrätt. Detsamma gällde titeln hertig i Bayern, vilken Johan Kasimir också bar. Dock skulle hans sonson kung Karl XI faktiskt ärva Zweibrücken år 1681. Johan Kasimir, som var född 1589, hade i Heidelberg fått en omsorgsfull uppfostran följd av omfattande studieresor i Nederländerna, England,
Karl_X_Gustav.indd 19
09-06-25 15.54.13
20 ·
karl x gustav
Frankrike, Italien och Spanien. Hösten 1613 styrde han kosan norrut mot Sverige. Protestantiska tyska furstar hade gett honom i uppdrag att som frände till det svenska kungahuset söka stöd mot katolikerna, men utan tvivel reste han också för att befordra sin egen lycka. På Gripsholm, där hovet då vistades, mötte han prinsessan Katarina, och efter några månader begärde han hennes hand. Till Johan Kasimirs nackdel talade emellertid både hans blygsamma ekonomiska tillgångar och att han inte var lutheran utan tillhörde protestantismens kalvinistiska gren. Trots det lyckades han med sin föresats. Sveriges ömtåliga utrikespolitiska läge gjorde Gustav II Adolf angelägen om ett gott förhållande till de tyska släktingarna, och även Karl IX:s änkedrottning Kristina, Katarinas styvmor, stödde äktenskapsplanerna. Däremot motarbetades de av rikskanslern Axel Oxenstierna, som oroade sig för de ekonomiska konsekvenserna. En kungadotters äktenskap var nämligen inte bara politiskt utan också finansiellt en statsangelägenhet med vittgående följder. I detta fall medförde det utbetalningen av Katarinas arv efter sin far och av en ansenlig brudskatt. Efter långdragna förhandlingar kunde äktenskapskontraktet undertecknas och bröllopet firas i Stockholm den 11 juli 1615. I väntan på att kontraktsbestämmelserna skulle uppfyllas stannade Johan Kasimir och hans gemål kvar i Sverige, där de residerade på Västerås slott. I själva verket kom brudskatten aldrig att erläggas, men sedan arvet delvis utbetalats nåddes en uppgörelse. I början av 1618 lämnade Johan Kasimir och Katarina Sverige för att slå sig ned på Kleeburg, ett slott i Elsass (Alsace) som ägdes av hans äldre bror pfalzgreve Johan II av Zweibrücken. Samma år som fursteparet bosatte sig på Kleeburg utbröt trettioåriga kriget. Konflikten utlöstes av att invånarna i Böhmen, vars huvudstad Prag var en av de viktigaste orterna i Tysk-romerska riket, avsatte sin kung Ferdinand. Som konung valde de i stället den kalvinistiske kurfursten Fredrik av Pfalz, som var ledare för de tyska protestanterna. Avsättningen av habsburgaren Ferdinand, vilken stod i tur att bli tysk-romersk kejsare, kunde aldrig godtas av hovet i Wien. Kampen inleddes av protestanterna i ett prekärt underläge gentemot den mäktige kejsaren. Våren 1620 begav sig Johan Kasimir till Sverige för att på kung Fredriks vägnar begära hjälp hos sin svåger Gustav Adolf. Resultatet blev magert och Fredrik skulle innan året var slut besegras av de kejserliga i slaget vid Vita berget väster om Prag. Däremot kom pfalzgreven att spela en viktig roll i den friarresa till Berlin som
Karl_X_Gustav.indd 20
09-06-25 15.54.13
den unge pfalzgreven och hans familj
· 21
Gustav Adolf gjorde samma år och som ledde till dennes äktenskap med Maria Eleonora av Brandenburg. Under tiden försvårades det pfalzgrevliga hushållets situation av de katolska truppernas framgångar. På hösten övergav familjen Kleeburg för att ta sin tillflykt till Strassburg (Strasbourg), huvudort i det vid 1600-talets början ännu tyska Elsass. Den fattige pfalzgreven i Strassburg var en viktigare person för sin kunglige frände än vad man skulle kunna tro. Han spelade en roll som energisk sambandsman och propagandist för Sverige hos de tyska protestanterna. Men han hade också betydelse på ett annat och högre plan. Det svenska kungahuset, som aldrig varit talrikt, hade nämligen på kort tid mist flera medlemmar utan att nya tillkommit. Gustav II Adolfs syster Maria Elisabet, gift med Johan III:s son hertig Johan, hade liksom sin make avlidit 1618. I januari 1622 följdes hon i döden av brodern Karl Filip, som några år tidigare varit kandidat till den ryska tsartronen. Kung Gustav Adolfs och drottning Maria Eleonoras nyligen ingångna äktenskap var ännu barnlöst. Sådant var läget när Gustav Adolf efter Karl Filips död återkallade sin syster och hennes pfalzgreve till Sverige, och samtiden uppfattade mycket riktigt detta som en dynastisk säkerhetsåtgärd. Familjen anlände i slutet av juli 1622, med Katarina havande i femte månaden. Till Tyskland skulle fursteparet aldrig återvända.21
På Stegeborg Redan före sin slutgiltiga överflyttning till Sverige hade Johan Kasimir på flera sätt gjort sig nyttig hos sin svåger, och Gustav Adolf fortsatte att ta hans tjänster i anspråk. Under flera år på 1620-talet pålades han i kungens frånvaro en tung börda som ledare av försvarsväsendet i hemlandet, med ansvar för soldatutskrivningar, truppmönstringar, organisation, utrustning och transporter till krigsskådeplatsen. Johan Kasimirs auktoritet som furste och kungasvåger gjorde honom också lämpad att tala upprorisk allmoge tillrätta, exempelvis i Småland 1626 och 1628. Gustav Adolf uppskattade i hög grad svågerns energi och administrativa duglighet. I början av 1631, när kungen sedan ett halvår befann sig i Tyskland, anförtrodde han Johan Kasimir högsta ansvaret över rikets finanser. Detta var naturligtvis en synnerligen viktig befattning, även om det bör tillläggas att pfalzgrevens personliga insatser inom finansförvaltningen inte har undersökts av forskningen. I alla händelser innebar Gustav Adolfs död
Karl_X_Gustav.indd 21
09-06-25 15.54.13
över bälten till roskilde
· 229
terna med vad huset förmådde, och de fångna danskarna fick äta vid kungens bord. Efter måltiden höll Karl Gustav krigsråd med Wrangel, Karl Magnus av Baden, Klas Tott, den danske överlöparen Corfitz Ulfeld samt några andra högre befäl. Eftersom Fyn saknade fästningar rörde sig diskussionen framförallt om en eventuell fortsatt marsch mot Själland. I ett brev till Mattias Biörenklou slog kungen fast att övergången av Lilla Bält var ett Guds nådeverk. Där på tisdagen ”strömmen gick helt ren”, skrev han, ”jag lördagen med hela armén över marscherade”.248
Tåget över småöarna Söndagen den 31 januari 1658 mitt under högmässan anlände kung Karl Gustav med sin svit till Odense, Fyns största stad, där gudstjänsten avbröts och kungen högtidligt togs emot av biskopen, borgmästaren och stadens råd. Odense hade redan föregående kväll tagits i besittning av svenskarna, som där tillfångatagit Ulrik Christian Gyldenløve och tre danska riksråd. Strax efter middagen, som åts i borgmästarens hus, for kungen vidare till Dalum Kloster, några kilometer söder om staden. Där skulle han stanna till den 4 februari, och där hölls ett par av de överläggningar som i den vetenskapliga polemiken om tåget över Bält blivit så omdiskuterade. Redan den 31 skickades Karl Gustav Wrangel med större delen av rytteriet till Nyborg på Fyns östra kust, mittemot Korsør på Själland. I fjorden utanför låg fyra infrusna danska örlogsskepp, som med hjälp av draglinor lyckades flytta sig så långt ut från kusten med att de inte längre nåddes av elden från det lätta svenska fältartilleriet. Där höll de sig ända till fredsslutet några veckor senare, alltmedan svenskarnas operationer fortsatte. Underrättelser inlöpte om att isen bar åtminstone en bit ut i Stora Bält, men också i de mindre sunden mellan öarna Fyn, Tåsinge, Langeland och Lolland. Kungen befallde Wrangel att genast förbereda en ny isövergång, men riksamiralen var tveksam. Över isen mellan Nyborg och Korsør kunde man inte komma med en hel armé, menade han, och enligt de underrättelser han hade var den sydligare vägen heller inte framkomlig. Kungen bestämde sig på morgonen den 4 för att själv fara till Nyborg och ta situationen under övervägande. Väl där nåddes han av en kurir – som ridit över isen från Korsør – utskickad av engelska sändebudet sir Philip Meadowe, som befann sig i Köpenhamn.249 Såväl England som Frankrike oroades av det svensk-danska kriget. I
Karl_X_Gustav.indd 229
09-06-25 15.54.53
230 ·
karl x gustav
båda länderna räknade statsledningen Sverige som en välsinnad makt och bekymrade sig över dess utsatta läge. Alla mera betydande grannstater var ju numera Sveriges fiender. Både danske och svenske kungen hade hösten 1657 accepterat ett franskt anbud att medla mellan de nordiska rikena, och Karl Gustav hade till ombud vid de kommande fredsförhandlingarna utsett geheimerådet Corfitz Ulfeld och riksrådet Sten Bielke. Något senare erbjöd även England sin medling, vilket också det accepterades först av Danmark och sedan av Sverige. Samtidigt förhandlade Karl Gustav i hemlighet med den engelske lordprotektorn Oliver Cromwell om en svensk-engelsk allians mot Danmark. För att få Cromwells stöd var kungen till och med villig att avträda Bremen till England. Hans förslag innebar också att Jylland skulle bli en engelsk besittning. Engelsmännen nappade dock inte på detta bete.250 Meadowes kurir medförde till Karl Gustav i Nyborg underrättelsen att kung Fredrik begärde stillestånd och utsett fredsunderhandlare som när och var som helst kunde möta de svenska ombuden. Karl Gustav misstänkte, sannolikt inte utan skäl, att danskarna genom detta utspel framförallt ville fördröja svenskarnas framryckning så länge att isen hann gå upp. Han lämnade tills vidare brevet obesvarat och återvände till Dalum. Dit anlände samma kväll generalkvartermästarlöjtnanten Erik Dahlbergh med ett länge efterlängtat besked: isen bar hela den sydliga vägen över de mindre sunden mellan Fyn och Lolland. Enligt Dahlberghs berättelse satt kungen vid sin kvällsvard när generalkvartermästarlöjtnanten inträdde. Det var vid detta tillfälle Karl Gustav ska ha slagit ihop händerna och utbrustit i sina sannolikt enda bevingade ord: ”Nu, bror Fredrik, skola vi talas vid på god svenska!” Att han sade så har vi förvisso endast Dahlberghs ord på. Kort därpå satt i alla fall kungen i sin släde på väg till Nyborg, dit han anlände vid tvåtiden på natten. Strax efter ankomsten ska han ha låtit väcka Wrangel och Ulfeld. Enligt Dahlberghs berättelse misstrodde dessa herrar hans israpporter och ställde sig avvisande till den planerade övergången. Kungen ska så när ha låtit sig övertalas av dem och sedan gått till sängs, medan Dahlbergh gick hem till sitt kvarter. Han ska dock knappt ha kommit dit innan han åter kallades till kungen, som lät honom ta plats vid sin bädd och återupptog diskussionen. Efter denna enskilda överläggning beslöt Karl Gustav enligt Dahlbergh att ”i Herrens namn gå fort, Wrangel och Ulfeldt må säga vad de vilja”. ”Det var ett af dessa ögonblick”, skriver F. F. Carlson,
Karl_X_Gustav.indd 230
09-06-25 15.54.53
över bälten till roskilde
· 231
”då århundradens öden väga på ögonblickets beslut i en menniskas själ.” I verkligheten är det inte särskilt sannolikt att kungen bestämde sig på detta vis, i enrum med en ung fortifikationsofficer. Men obestridligen beslöt han sig natten mellan den 4 och 5 februari för att gå vidare från Fyn till Langeland.251 Kungens iver att avancera förestavades självfallet av önskan att fortast möjligt tvinga Danmark till en för honom fördelaktig fred, innan främmande makter hunnit ingripa för att värna maktbalansen mellan de båda nordiska rikena. Ett annat skäl var att armén inte under någon längre tid kunde finna tillräckligt underhåll på Fyn. Den måste alltså antingen gå framåt eller retirera till Jylland. På morgonen den 5 februari gavs order till trupperna om att göra sig redo för en övergång från Fyn till Langeland. På eftermiddagen skickade Karl Gustav tillbaka Meadowes kurir till Köpenhamn med beskedet att kungen avböjde Fredriks begäran om vapenstillestånd men gärna skulle förhandla om fred under engelsk och fransk medling. Tydligen var Karl Gustav mycket angelägen om att få iväg kuriren, snabbt och samma väg han kommit, så att han inte hann märka något av de svenska trupprörelserna. Utsikterna för en lycklig övergång tycktes emellertid snabbt försämras, eftersom det blåste upp från sydväst och töväder hotade. Under ett krigsråd på eftermiddagen den 5 verkar generalerna samfällt ha avrått kungen från den planerade ismarschen. Uppenbarligen fruktade de inte bara för själva förflyttningen över isarna utan också för att armén vid en kommande islossning skulle isoleras på de danska öarna, alltmedan svenska flottan låg infrusen i Stockholm. Karl Gustav ska ha varit nära att låta sig övertalas, då ett meddelande att blåsten och snögloppet trots allt inte hunnit skada isen fick honom att ändra sig. Enligt Terlons berättelse satte sig kungen vid fyratiden i sin släde. Åtföljd av fransmannen och Ulfeld for han söderut mot Svendborg, dit han anlände några timmar senare. Tre kavalleriregementen var då redan på väg från Fyn till Langeland.252 Just när kungen och hans sällskap bröt upp från sin aftonmåltid kom rapport om att en mindre spaningsstyrka hade ridit från Langeland vidare ända till Lolland och därefter tillbaka. Det breda sundet mellan de sistnämnda öarna hade man kunnat passera i sluten trupp, och inte bara i trav utan också i galopp. Nu tycks Karl Gustav slutgiltigt ha bestämt sig för att sätta hela armén i rörelse. Rytteriet fick order att tåga tvärs över Langeland
Karl_X_Gustav.indd 231
09-06-25 15.54.53
232 ·
karl x gustav
och i gryningen samlas vid färjestället på dess östkust. En kurir sändes till Wrangel som med infanteriet stod kvar längre norrut, vid Nyborg. Riksamiralen fick friheten att antingen gå rakt över till Korsør på Själland eller följa efter kungen på den sydligare leden. Om möjligt borde han ta den förstnämnda vägen, som var kortare och kunde leda till att de fientliga trupperna på Själland anfölls både västerifrån av honom och söderifrån av kungen. Efter att ha expedierat allehanda order och gått igenom posten från Tyskland unnade sig Karl Gustav en stunds vila och lät därefter ryttarna sitta upp. Omgiven av sin eskort for han i släde ut på isen. Det bör ha varit strax efter midnatt den 6 februari. Natten var klar och månljus, och det blev under dess lopp allt kallare. Isen höll men snön smälte under de framtågande hästarna, så att vattnet enligt Terlon stod mer än två fot högt. Andra ögonvittnen uppger vattnets höjd till några tum eller en fot. Efter omkring två mils marsch var man något före soluppgången framme i Rudkøbing på Langeland. Karl Gustavs armékår var inte stor. Vid de tyska regementena hade många ryttare deserterat och förbanden tycks sammanlagt inte ha omfattat mer än mellan 3 000 och 3 500 man, befälet inräknat. I Rudkøbing gjordes ett kort uppehåll medan kungen tog emot israpporter från de spaningsavdelningar som skickats i förväg. Alla försäkrade att isen skulle hålla. Karl Gustav beslöt sig för att fortsätta. Till Wrangel skickades en generaladjutant med order att så fort som möjligt bryta upp med fotfolket och artilleriet. Riksamiralen fick ta vilken väg han ville.253 Efter några timmars vila satte sig Karl Gustavs kår på förmiddagen den 6 februari åter i rörelse. Kungen följde långsamt efter i en öppen släde med Terlon vid sin sida. Före solnedgången stod hela styrkan, efter tretton kilometers marsch över den snötäckta isen, på Lollands jord. Till svenskarnas förvåning syntes inga danska trupper till. Kungen tog in på Grimsted gård och skickade omedelbart en ny kurir till Wrangel med underrättelse om framkomsten och en upprepad order att avmarschera. Till Lollands huvudort Nakskov, där en del värvade ryttare och uppbådade bönder dragits samman, skickades en trumpetare med uppmaning till kommendanten att överlämna staden till svenske kungen. Kommendanten vägrade men borgerskapet, som fruktade stormning och blodbad, skickade på egen hand en förhandlingsdelegation till Karl Gustav. I det läget valde också kommendanten att inte göra motstånd. Den 7 februari överlämnades stadens nyck-
Karl_X_Gustav.indd 232
09-06-25 15.54.53
över bälten till roskilde
· 233
lar, som på svenske kungens vägnar togs emot av Corfitz Ulfeld. En svensk garnison lades in i staden, varpå huvudstyrkan fortsatte marschen. Några hundra danska knektar, som man stötte på, gjordes ned eller tillfångatogs. Natten mellan den 7 och 8 tillbringades i Sakskøbing, på halva vägen till Lollands östra kust. Riksamiralen Karl Gustav Wrangel lät med anledning av de order som kom från kungen ånyo undersöka isen mellan Nyborg och Korsør, alltså raka vägen över Stora Bält mellan Fyn och Själland, men bedömde sträckan som ”icke väl praktikabel”. Tidigt på söndagsmorgonen den 7 februari tågade han i stället söderut längs en något östligare väg än den Karl Gustav tagit. Också Wrangels styrka var liten. Den tycks inte ha överstigit 3 000 man, mest infanteri men också artilleri och kavalleri. Klockan fyra på eftermiddagen var förtruppen framme på Langeland. I dagbräckningen den 8 fortsatte marschen, som gick långsammare än kungens eftersom kåren huvudsakligen utgjordes av fotfolk. Den 9 februari kom Wrangel fram till Sakskøbing, varifrån Karl Gustavs kår dagen innan marscherat vidare till Guldborg på Lollands östra sida. Över Guldborgsund, som på det smalaste stället mäter endast omkring 200 meter i bredd, gick Karl Gustav och hans ryttarkår den 8 februari över till Falster. Svenskarnas huvudstyrka stannade i Vålse på öns västra del, medan patruller sändes ut för att leta efter fienden. Det visade sig att alla reguljära trupper dragits tillbaka, över till Själland. Danskarna förberedde inte ens något försök att hindra svenskarnas övergång dit. Utskickade spejare kunde berätta att de var på full reträtt mot Köpenhamn. På kvällen den 9 anlände Wrangel med sitt artilleri till kungen. Huvuddelen av riksamiralens styrka tycks ha anslutit sig dagen därpå.254 Den 10 februari for Karl Gustav i släde över isen och de mindre öarna Bogø och Farø till Vordingborg på Själland, uppenbarligen i avsikt att själv undersöka lämpliga vägar för den fortsatta framryckningen mot Köpenhamn. Strax norr om staden stötte han oväntat på ett annat följe, som färdades i motsatt riktning. Det var engelsmannen Meadowe som med de danska riksråden Joachim Gersdorff och Christen Skeel sade sig vara på väg till de några dagar innan föreslagna fredsförhandlingarna. Kungen tog först under bar himmel emot den oväntade delegationen, men man drog sig sedan in på Vordingborgs slott för att fortsätta samtalet. Karl Gustav vägrade att gå med på vapenvila, ty Gud hade visat honom vägen och byggt honom en brygga. Han betygade inte desto mindre sin fredsvilja och hän-
Karl_X_Gustav.indd 233
09-06-25 15.54.53
234 ·
karl x gustav
visade till de förhandlare han utsett, riksrådet Sten Bielke och geheimerådet Corfitz Ulfeld, samt till Terlon som medlare. Naturligt nog ville danskarna inte förhandla med förrädaren Ulfeld, men Karl Gustav nekade att byta ut honom. Därefter bytte han samtalsämne och ska skämtsamt ha uttryckt sin förvåning över att finna Englands sändebud i dessa trakter. Meadowe genmälde att han själv var än mer förvånad att finna svenske kungen i fiendeland med tvåhundra ryttare (”I answer’d, I less expected to meet him in an enemy’s country at the head of two hundred horse”), och därmed skildes sällskapen åt. Väl tillbaka i Vålse skickade Karl Gustav redan samma natt hovrådet Peter Julius Coyet för att överlägga med danskarna om de yttre förhandlingsformerna. Dagen därpå gick armén över till Själland.255 På förmiddagen den 11 februari överlade Karl Gustav på Vordingborgs slott med sina rådgivare Karl Gustav Wrangel, Corfitz Ulfeld och Sten Bielke om hur man i fortsättningen skulle handla. Kungen inledde med en öppen fråga om man nu borde sluta fred, och i så fall på vilka villkor, eller om man borde stärka sin förhandlingsposition ytterligare genom fortsatta krigshandlingar. Det sistnämnda tycks ha varit hans egen åsikt. Wrangel framhöll att fortsatt krig inte behövde utesluta samtidigt pågående förhandlingar. Ulfeld och Bielke hyste betänkligheter mot ett krig med osäker utgång och förordade därför fredsförhandlingar. Man övergick sedan till att diskutera vilka krav Sverige skulle ställa och utgick då från ett projekt, som satts upp i kungens fältkansli. Fredrik III föreslogs enligt detta avstå från mycket stora delar av Danmark, nämligen Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Saltholm och Mön. Av Norge skulle svenskarna kräva Bohus län, Akershus län, det vill säga området kring huvudorten Kristiania, samt Trondheims län. Återstoden av Norge skulle innehas av Sverige under trettio års tid. Slutligen skulle Island och Färöarna övergå i svensk ägo. En livlig debatt utspann sig huruvida ett sådant utfall vore möjligt, vilket kungen hävdade. Han klargjorde dock att han vid en snabb fred kunde tänka sig att göra betydande eftergifter. Hans anspråk på Skåne, Halland och Blekinge var dock oeftergivliga. Utom de territoriella kraven skulle svenskarna framställa en rad andra yrkanden, bland annat om tullfrihet i Öresund. Fullmakt gavs åt Ulfeld och Bielke att inleda förhandlingarna. Dessa påbörjades redan samma dag, men ledde ingen vart. Den 13 konstaterade Gersdorff och Skeel att svenskarnas oskäliga krav – vilka dock redan minskats en aning – gjorde det nödvändigt för dem att hämta nya instruktioner hos kung Fredrik.256
Karl_X_Gustav.indd 234
09-06-25 15.54.53
över bälten till roskilde
· 235
För att ge eftertryck åt sina anspråk hade Karl Gustav redan på eftermiddagen den 11 brutit upp med sin här och tågat norrut, i riktning mot Köpenhamn. Följande dag nådde svenskarna Fakse och dagen därpå Køge, ungefär tre mil från den danska huvudstaden. Där passerade den 14 de båda danska förhandlarna i sällskap med Meadowe och dit kom senare samma dag även Ulfeld och Bielke tillsammans med Terlon. Underrättelsen att förhandlingarna brutit samman kom uppenbarligen som en obehaglig överraskning för Karl Gustav. Han beslöt att rycka ännu närmare Köpenhamn. Den 15 bröt svenskarna upp och slog så småningom läger omkring två mil därifrån, med högkvarter i Torslundemagle kyrkby. Trakten närmare huvudstaden hade hyst danska trupper och erbjöd inte tillräckliga försörjningsmöjligheter.257 Svenska arméns marsch från Jylland över isarna till Själland är med all sannolikhet den mest kända händelsen under Karl X Gustavs regering. Företagets djärvhet har gjort starkt intryck på samtid och eftervärld, och för att hitta något jämförbart har man sökt sig bakåt till Gamla Testamentets dagar: Att härar utan skepp Igenom hafvet föra Det kunde Moses blott Och vår Carl Gustaf göra.
Frans G. Bengtsson, som såg nyktrare på Karl X Gustav än på Karl XII, påpekade för sin del att om vintern i Ukraina blivit mindre sträng 1708– 1709 och om inte Karl XII blivit skjuten i foten vid Vorskla, så hade kanske hans fälttåg mot tsar Peter lyckats. Då hade han inte ägt några fel eller något dubiöst äventyrarnamn längre, ”liksom Karl X Gustav befriades från allt sådant och fick namn om sig som en vidsynt och ansvarskännande man, tack vare att de danska sunden fröso i rättan tid”.258 Mot detta kan invändas att Karl Gustav kanske till slut hade lyckats komma över med fartyg om inte isen hade lagt sig. I varje fall var han inte mer illa ute i sitt fältläger på Jylland än vad Lennart Torstenson varit på sin tid, medan däremot Karl XII:s ryska fälttåg redan från början måste ha framstått som ett ytterst vanskligt företag. Hur som helst lade sig isen i sunden vid månadsskiftet januari–februari 1658, och den höll. Karl Gustavs
Karl_X_Gustav.indd 235
09-06-25 15.54.53
236 ·
karl x gustav
bedömningar och beslut visade sig, från hans egen utgångspunkt sett, vara riktiga. Inte desto mindre är tåget över Bält den händelse under hans regering som hetast debatterats av svenska historiker. Främst har striden kretsat kring generalkvartermästarlöjtnanten Erik Dahlberghs roll som Karl Gustavs rådgivare inför övergången från Fyn till småöarna. Enligt Dahlberghs egna uppgifter spelade han ju inte bara en viktig roll vid undersökningarna av isens hållbarhet utan hade också en avgörande betydelse för kungens beslut att ismarscherna skulle företas. Något som står fullständigt klart är dock att Dahlbergh överdrivit sina insatser och att han på vissa punkter i sin redogörelse far med osanning. Att han vid ismarschen den 6 februari visade vägen för armén kan exempelvis inte vara sant, eftersom han vid denna tidpunkt befann sig hos riksamiralen Wrangel och infanteriet i Nyborg. En person vars betydelse Dahlbergh överhuvudtaget vill förminska är just Karl Gustav Wrangel, till vilken han tycks ha hyst ett personligt agg. Vilken insats Dahlbergh egentligen gjort, och om någon annan i kungens omgivning eller kungen själv bör ha äran av företagets genomförande, har alltså varit föremål för livlig diskussion. Att Wrangel inte visade någon entusiasm inför idén att gå över isarna från Fyn tycks i och för sig vara säkert. Den förste som ifrågasatte Dahlberghs skildring tycks ha varit generalen Gustaf Björlin, vilken som tidigare framgått är en av Karl X Gustavs levnadstecknare. I en liten skrift utgiven 1921 påvisade Björlin en rad oriktigheter i Dahlberghs dagbok. Erik Dahlbergh tillhörde visserligen enligt Björlin ”den trängre kretsen av våra store män”, men ”det var först efter många arbetstyngda år han där gjorde sitt inträde”. Glansen av hans ålderdoms förtjänster hade, menade Björlin, oerhört förstorat Dahlberghs insats vid övergången av Stora Bält. Själv hade Dahlbergh bidragit till detta genom att han, som Björlin fyndigt uttrycker sig, ”skapat sin tidigare historia utan vittnen”. Historikerstriden om tåget över Bält uppstod dock först långt senare, nämligen under 1950-talet, sedan Curt Weibull i en uppsats kategoriskt underkänt Dahlberghs trovärdighet och velat ge Corfitz Ulfeld rollen som Karl Gustavs viktigaste rådgivare. I stort sett kan man säga att Björlins och Weibulls ståndpunkt i fallet Dahlbergh accepterats av andra forskare, däremot inte Weibulls försök att sätta Ulfeld i Dahlberghs ställe.259 Det kan naturligtvis förvåna att en sådan detalj som en underordnad fortifikationsofficers roll vid tåget över Bält förorsakat en av de livligaste historikerdebatter som förts i Sverige. Förklaringen ligger mindre i sakfrå-
Karl_X_Gustav.indd 236
09-06-25 15.54.54
över bälten till roskilde
· 237
gans vikt än i att Erik Dahlbergh genom sina skrifter skapat sig en ställning som fosterländsk hjälte. Orsaken till att historikernas strid har blivit så animerad är snarare deras skiftande syn på gammaldags svensknationell mytbildning, med Dahlbergh som en av de stora gestalterna, än intresset för statsledningens beslutsprocesser eller tåget över Bält som militär operation. Hur man än vrider och vänder på saken torde det väsentliga i sakfrågan vara att endast kung Karl Gustav själv hade makten att genomföra eller ställa in ismarscherna. Ska någon äras för dem, så är det han.
De andra fronterna I Karl Gustavs planer för kriget mot Danmark ingick av allt att döma inte något angrepp från själva Sverige. De instruktioner han skickade till de ansvariga i hemlandet är inriktade på ett försvarskrig, även om detta under gynnsamma förhållanden borde förflyttas in på fientligt område. Att danskarna ämnade anfalla från både Skåne och Norge togs för givet. Större delen av hemmaarmén skulle därför dras samman i Västergötland, för att hindra att fiendestyrkorna samverkade. Sedan riksmarsken Gustav Horn avlidit fick riksdrotsen Per Brahe i uppdrag att i väntan på fältmarskalken Gustav Otto Stenbocks hemkomst leda landets försvar. Brahe hade i sin ungdom deltagit i Gustav II Adolfs polska och tyska fälttåg och saknade alltså inte militär erfarenhet. Redan när det danska fejdebrevet överlämnades i juni befann sig drotsen i Småland, sysselsatt med att uppbåda bönderna och spärra vägarna med bråtar och förhuggningar. När fienden ännu i början av juli inte föreföll redo att gå till angrepp beslöt Brahe i samråd med rikstygmästaren Erik Stenbock att, i strid med kungens anvisningar, samla en större styrka och försöka förekomma motståndaren genom ett infall i Skåne. På aftonen den 17 juli bröt riksdrotsen upp med hela sin styrka och ryckte mot Båstad, som intogs, och Ängelholm, som dock skyddades av starka förskansningar. I brist på foder drog sig Brahe redan efter några dagar tillbaka över gränsen till Skottorp i Halland, men gjorde i början av augusti en ny räd över gränsen. Till slut samlade sig danskarna till en offensiv. Den danske överbefälhavaren i Skåne, riksrådet Aksel Urup, ansåg sig inte tillräckligt manstark men manades på av den alltmer irriterade kung Fredrik, som efter bakslagen i Bremen, Holstein och Slesvig var desto angelägnare om en framgångsrik operation mot det svenska hemlandet. Den 31 augusti möttes de båda
Karl_X_Gustav.indd 237
09-06-25 15.54.54