1. Den svåra tystnaden nervösa studenter på besök hos kuratorn. Jag hällde upp till oss båda så att vi var på likställd fot och såg avvaktande på henne, men hon sa ingen ting. Och så satt vi där, Mona och jag, i var sin stol och drack kaffe utan att hon sa något. Då min paus blev onaturligt lång tänkte jag presentera socialtjänsten och min roll som kurator. Detta för att vara tydlig och skapa trygghet i rummet. En presentation av socialtjänsten är något som jag för övrigt har som mål att alltid ge nya studenter som tar kontakt. Jag måste medge att det ibland glöms bort eftersom vissa är så ivriga att de kör igång så snart dörren till kontoret stängs – då finns det ingen tid för presentation. Men den här gången hade jag tid, massor av tid … Jag berättade lite om mig själv och socialtjänsten, om vad den erbjuder, olika åtgärder och om min roll, och underströk att jag har tystnadsplikt och vad det innebär. Mona satt tyst hela tiden, invände inget, men frå gade eller avbröt inte heller. Men vi hade åtminstone ögonkontakt. När jag närmade mig slutet av inledningen markerade jag det genom att tala långsammare och lägre. Detta för att ge Mona en tydlig signal om att det nu var hennes tur. Jag avvaktade ännu en gång, men hon sa fort farande ingenting, bara såg på mig när hennes blick inte vandrade runt rummet. Detta var en ny situation. För mig såg hon ganska märklig ut där hon satt, småleende och kaffedrickande. Trots det upplevde jag efter relativt kort tid tystnaden som tryckande, sedan som tyngande och ganska snart som direkt obehaglig. Det enda jag kunde tänka på var: Varför kommer hon hit om hon inte säger något? Det flödade inte direkt ord ur henne, som man brukar säga. Alla som uppsöker en kurator har ett eller annat på hjärtat och säger något om det. De säger i alla fall något. Annars gråter de, eller suckar eller fnittrar – ljud frambringar de under alla omständigheter. Med ens var det inte längre Monas tystnad som plågade mig mest. Jag registrerade att min egen oro blev genomträngande, mycket genomträng ande. Jag upplevde skräckslaget att jag också blev tyst, och en smygande känsla av att vara smittad av tystnad uppfyllde hela mig. Dessutom kände jag mig handlingsförlamad. Under några sekunder for tankarna genom mitt huvud. Varför säger hon ingenting? Hade hon gått in på fel kontor – kanske skulle hon till bostadsförvaltningen för att be om upp skov med hyran? Hade det hänt något – hade hon månne blivit utsatt för något allvarligt? Episoder?
9