Page 1

1984


Han stod bakom amerikanen, så gott som tryckt mot honom i trängseln på Metron. I tankarna var han långt borta, vid Transkeis kust där vågorna bröts med ett åskliknande muller. Han tänkte på klippan där han brukade sitta och se hur dyning­ arna rullade in från Indiska oceanen, full av vördnad inför deras storslagna färd över de väldiga, ensamma vidderna, bara för att krossas mot Den Mörka Kontinentens klippor. Mellan varje serie vågor följde några ögonblick av fullständig tystnad, några sekunder av fullständigt lugn. Så tyst att han kunde höra sina förfäders röster – Phalo och Rharhabe, Nquika och Maqoma, hans blod, hans ursprung, hans tillflykt. Han visste att det var där han skulle hamna när hans tid kom, när han kände det långa knivbladet i sig och livet rann ur honom. Han skulle åter­ vända till de där tysta ögonblicken mellan explosionerna av ljud. Långsamt, nästan försiktigt, återvände han till sig själv. Han såg att de bara hade några minuter kvar till stationen St Michel. Han lutade sig fram mot amerikanens öra. Hans läppar var nära som en älskares. »Vet du vart du kommer när du dör?« frågade han med en röst djup som en cello, hans engelska hade en kraftig afrikansk accent. Senorna i fiendens nacke spändes, de breda axlarna lutade fram­ åt. Han väntade lugnt på att mannen skulle vända sig om i träng­ seln på den överfulla tunnelbanevagnen. Han väntade på att få se 7


hans ögon. Detta var ögonblicket han hungrade efter. Konfronta­ tionen, ögonblicket när handsken kastades. Detta var vad han var född till, vad all hans instinkt syftade till. Han var en krigare från Afrikas slätter, varenda sena och varenda muskel i hans kropp hade knutits för detta ögonblick. Hans hjärta började bulta, stridslusten pulserade genom hans kropp, krigets gudomliga vanvett tog ho­ nom i besittning. Amerikanen vred kroppen först, utan brådska; sedan huvudet, sedan ögonen. Han såg en hök i dem, ett rovdjur utan fruktan, själv­säkert, till och med roat, läpparna var tunna och det ryckte lite grand i mungiporna. De delade en märklig intimitet, på några cen­ timeters avstånd. »Vet du det?« Bara ögonen som stirrade tillbaka. »För snart kommer du att vara där, Dorffling.« Han uttalade namnet föraktfullt, som en sista krigsförklaring och ett meddelande om att han kände sin fiende – uppdraget var accepterat, dossieren instuderad och memorerad. Han såg ingen reaktion i de sävliga ögonen. Tåget saktade in och stannade vid St Michel. »Det är här vi ska av«, sa han. Ameri­ kanen nickade och klev av, med honom bara ett steg efter, uppför rulltrappan och ut i Quartier Latins sommarträngsel. Sedan satte Dorffling iväg. Uppför Boulevard Saint Michel mot Sorbonne. Han visste att ett jagat byte söker sig till välbekant territorium. Dorffling hade sin lya där, bara om hörnet från Place du Panthéon, sina knivar, strypsnaror och skjutvapen. Men han hade inte väntat sig flykt, han hade trott att motståndarens ego var för stort. Hans respekt för den före detta marinsoldaten som blivit lönnmördare för CIA växte. Hans kropp hade reagerat instinktivt; det uppdämda adrena­linet exploderade, de långa benen drev rytmiskt den stora kroppen fram­ åt, tio, tolv steg bakom den flyende mannen. Parisare vände på hu­ vudet. Vit man förföljd av svart man. Atavistisk skräck i deras ögon. 8


Amerikanen vek av in på Rue des Ecoles och vidare in på Rue St Jacques, de var på universitetets bakgator, nästan övergivna nu i augusti när studenterna hade sommarlov, de uråldriga byggna­ derna betraktade dem allvarligt, nattens skuggor var djupa. Med långa säkra steg kom han ifatt Dorffling och axeltacklade honom. Amerikanen lät sig tyst falla mot trottoaren, rullade och kom på fötter, allt i en enda smidig rörelse. Han grep över axeln efter den avhuggna assegajen i skidan som satt tätt mot ryggen. Kort skaft, lång spjutspets. »Maiybuye«, sa han mjukt. »Vad är det där för jävla språk, nigger?« Hes röst utan tonfall. »Xhosa«, svarade han. Klicket från hans tunga ekade skarpt mellan bakgatans väggar. Dorffling förflyttade sig självsäkert, ett helt livs träning visade sig i varje liten rörelse. Kollade, beräknade, runt, runt, de krympande cirklarna i en rytmisk dödsdans. Attack, blixtsnabbt, innan knät hann träffa honom i magen – så hade han armen om amerikanens hals och hade kört den långa, tunna spjutspetsen genom bröstbenet på honom. Han tryckte ho­ nom tätt mot sin egen kropp medan de blekblå ögonen stirrade in i hans. »Uhm-sing-gelli«, sa den före detta marinsoldaten. »Umzingeli«. Han nickade, rättade uttalet hövligt och mjukt. I respekt för det som hände, för frånvaron av böner, för det tysta accepterandet av döden. Han såg livet slockna i ögonen, kände hjärtslagen avstanna, andningen bli ojämn och tystna. Han släppte ner kroppen, kände hur de stora, hårda ryggmus­k­ lerna mjuknade, la honom försiktigt på gatan. »Vart tar du vägen nu? Vet du det?« Han torkade av assegajen på mannens t-shirt. Lät den långsamt glida in i skidan igen. Sedan vände han sig bort.

9


Mars


1. Utskrift av förhör med Ismail Mohammed utfört av A. J. M. Williams den 17 mars klockan 17.52, Gardens polisstation, Kapstaden. W: Ni ville prata med nån från underrättelsetjänsten? M: Är ni det? W: Ja, det är jag, herr Mohammed. M: Hur kan jag vara säker på det? W: Ni får tro mig på mitt ord. M: Det räcker inte. W: Vad skulle räcka för er, herr Mohammed? M: Har ni nån sorts legitimation? W: Ni kan få se det här om ni vill. M: Försvarsministeriet? W: Herr Mohammed, jag representerar statens under­ rättelsetjänst. M: NIA*? W: Nej. M. Secret Service? W: Nej. * Se sid 389.

13


M: Vilken då, då? W: Den som betyder nåt. M: Militärens underrättelsetjänst? W: Det verkar ha blivit nåt missförstånd, herr Moham­ med. Det jag fick veta var att ni hade problem och att ni ville förbättra er situation genom att lämna över viss information. Stämmer det? (Ohörbart) W: Herr Mohammed? M: Ja? W: Stämmer det? M: Ja. W: Ni sa till polisen att ni bara tänkte ge den informatio­ nen till nån från underrättelsetjänsten? M: Ja. W: Ja, nu har ni chansen. M: Hur kan jag veta att de inte lyssnar på oss? W: Enligt Criminal Procedures Act måste polisen infor­ mera er innan ett samtal spelas in. M: Ha! W: Herr Mohammed, har ni nåt ni vill berätta för mig? M: Jag vill ha åtalsimmunitet. W: Aha? M: Och garanterad anonymitet. W: Så ni vill inte att era islamistkompisar i PAGAD ska få veta att ni har snackat? M: Jag är inte med i PAGAD. W: Är ni medlem i Muslimer mot Illegitima Ledare? M: Illegala ledare! W: Är ni med i MAIL? M: Jag vill ha immunitet. W: Är ni med i QIBLA? (Ohörbart)

14


W: Jag kan försöka förhandla å era vägnar, herr Moham­ med, men det är omöjligt att garantera nåt. Som jag förstår det finns det vattentät bevisning mot er. Om er information visar sig värd nåt kan jag ändå inte garantera er mer än att jag kommer att göra mitt bästa … M: Jag vill ha garantier. W: Då måste vi säga adjö, herr Mohammed. Lycka till i rätten. M: Ge mig bara– W: Jag ringer efter polisinspektörerna. M: Vänta … W: Adjö, herr Mohammed. M: Inkululeko. W: Ursäkta mig? M: Inkululeko. W: Inkululeko? M: Han finns. W: Jag vet inte vad ni pratar om? M: Varför sätter ni er då ner igen?


Oktober


2. En ung man stack ut huvudet ur en minibusstaxi, skakade retsamt på ett finger och visade alla sina vita tänder när han skrattade stort åt Tobela Mpayi­pheli. Tobela visste varför. Han hade sett sin egen spegelbild i skylt­ fönstren tillräckligt ofta – en jättelik svart man på en ynklig liten Honda Benly, med en 200-kubiksmotor som hopplöst men tap­ pert hostade fram under hans väldiga tyngd. Hans knän slog näs­ tan i styret, de långa armarna stack ut i skarpa vinklar, den stora integralhjälmen gjorde honom löjligt övertung. Ett jävla spektakel. En karikatyr. Han hade också känt allas blickar på sig under de första veck­ orna när han hade varit tvungen att lära sig köra grejen. På väg till jobbet eller hem, varenda morgon och eftermiddag i rusningstrafi­ ken på N2:an hade han känt sig tafatt och osäker. Men så fort han fått in handlaget, lärt sig väja för jeeparna och bussarna och last­ bilarna, lärt sig smita in i luckorna mel­lan bilarna, lärt sig utnyttja de obetydliga hästkrafterna, då hade han slutat bry sig om de ret­ samma fingrarna. Och sedan hade han börjat njuta av dem: medan de stora fordo­ nen satt fast i den stillastående trafiken hade han och hans Benly surrat mellan dem, längs de långa dalgångarna som öppnades mel­ lan dem. 19


På väg till Guguletu och Miriam Nzululwazi. Och Pakamile som skulle vänta i gathörnet och sedan springa bredvid scootern de sista trettio meterna till garageuppfarten. Med sjuåringens tysta högtidliga min, lika allvarlig som mamman, vän­ tade han tålmodigt tills Tobela tagit av sig hjälmen och lyft ner verktygslådan av plåt, strukit med sin stora hand över pojkens huvud och sagt: »God eftermiddag, Pakamile.« Då log pojken och kramade om honom, ett förtrollat ögonblick varenda dag, och se­ dan gick han in till Miriam som var igång med att laga mat, tvätta eller städa. Den långa, smärta, starka och vackra kvinnan kysste honom och frågade hur hans dag hade varit. Och barnet väntade tålmodigt på att han hade pratat färdigt och bytt kläder. Och så de magiska orden: »Nu går vi och jobbar i träd­ gården!« Han och Pakamile brukade strosa ut på bakgården för att in­ spektera och diskutera de senaste tjugofyra timmarnas utveckling i trädgårdslandet. Sockermajsen som bildat kolvar, rosenbönorna, morötterna, squashen, valnötterna och vattenmelonerna som fyllde trädgårdssängarna. Prövande drog de upp en morot. »För liten.« Sedan kunde Pakamile skölja den och visa den för sin mamma och mumsa i sig den brandgula kärnan. De brukade kolla efter insekter och kontrollera bladen på jakt efter svamp eller sjukdomar. Han brukade prata och Pakamile brukade nicka allvarligt och med stora ögon insupa kunskapen. »Den pojken avgudar dig«, hade Miriam sagt fler än en gång. Mpayipheli visste det. Och han avgudade pojken. Han avgudade henne, han avgudade dem båda. Men först måste han ta sig igenom rusningstrafikens hinder­ bana, kamikazepiloterna till taxichaufförer, de påträngande stads­ jeeparna, bussarna som spydde dieselångor, yuppiesarnas Audi­ bilar som bytte fil utan att kolla i backspegeln, de rostiga små pickuperna från townshipen.

20


Först till Pick’n Pay för att köpa svampbekämpningsmedel till valnötsträden. Sedan hem. Chefen log. Janina Mentz hade aldrig sett honom utan ett leende på läpparna. »Vad för sorts problem?« »Johnny Kleintjes, chefen, men ni måste höra det här själv.« Mentz placerade laptopen på chefens skrivbord. »Sätt dig, Janina.« Fortfarande log han sitt hjärtliga, intagande leende, med ögon så milda som hade han betraktat ett älskat barn. Han är så kort, tänkte hon, kort för att vara zulu, kort för att vara en man som axlade ett så tungt ansvar. Men oklanderligt välklädd, med den vita skjortan i perfekt kontrast mot den mörka huden, med den mörkgrå kostymen som ett odefinierbart men helt över­ tygande bevis på god smak. När han satt så där kunde puckeln, den lilla deformiteten på rygg och nacke, knappt anas. Mentz flyttade pekfingret på skärmen för att spela upp samtalet igen. »Johnny Kleintjes«, sa chefen. »Den där gamla skurken.« Han fingrade på tangentbordet. Ett ihåligt ljud kom ur de gamla högtalarna. »Är det Monica?« En mörk röst, utan brytning. »Ja.« »Johnny Kleintjes dotter?« »Ja.« »Då måste du lyssna väldigt noga. Din far har lite problem.« »Vad för sorts problem?« Omedelbar oro. »Låt oss bara säga att han har lovat saker han inte kunde hålla.« »Vem är ni?« »Det tänker jag inte berätta. Men jag har ett meddelande till dig. Lyssnar du?« »Ja.« »Det är mycket viktigt att du förstår det här, Monica. Är du lugn?« 21


»Ja.« Ett ögonblicks tystnad. Mentz tittade upp på chefen. Hans ögon var fortfarande milda, hans kropp avslappnad bakom det stora, välstädade skrivbordet. »Pappa säger att det finns en extern hårddisk i kassaskåpet i hans arbetsrum.« Tystnad. »Förstår du det här, Monica?« »Ja.« »Han säger att du kan kombinationen.« »Ja.« »Bra.« »Var är pappa?« »Han är här. Med mig. Och om du inte samarbetar med oss kommer vi att döda honom.« Någon drog efter andan. »Jag … snälla …« »Ta det lugnt, Monica. Om du tar det lugnt kan du rädda honom.« »Snälla …Vem är ni?« »En affärsman, Monica. Din far försökte lura mig. Nu måste du ställa saker och ting till rätta.« Chefen skakade sorgset på huvudet. »Johnny, Johnny«, sa han. »Ni kommer att döda honom ändå!« »Inte om du samarbetar.« »Hur kan jag lita på er?« »Har du nåt val?« »Nej.« »Bra. Nu börjar vi komma nånstans. Gå nu till kassaskåpet och hämta den där hårddisken.« »Lägg inte på luren.« »Ingen fara.« Suset av elektronik. Någon statisk störning på linjen. »När ägde det här samtalet rum, Janina?« »För en timme sen, chefen.« 22


»Du var snabb, Janina. Det är bra.« »Tack ska ni ha, men det var övervakningsteamet. De var på tårna.« »Samtalet var hem till Monica?« »Ja.« »Vad tror du de syftar på för uppgifter här, Janina?« »Det finns många möjligheter, chefen.« Chefen log vänligt. Han hade regelbundna, värdiga rynkor kring ögonen. »Men vi måste anta det värsta?« »Ja, chefen. Vi måste anta det värsta.« Mentz anade ingen panik. Bara lugn. »Jag … jag har hårddisken.« »Underbart. Nu har vi bara ett problem till, Monica.« »Vad då?« »Du är i Kapstaden och det är inte jag.« »Jag kommer med den.« »Gör du det?« Ett kvävt skratt. »Ja. Säg bara vart.« »Det ska jag, lilla vän, men du måste förstå att jag inte kan vänta hur länge som helst.« »Jag förstår.« »Det tror jag inte. Du har sjuttiotvå timmar på dig, Monica. Och det är långt.« »Vart måste jag åka?« »Är du säker på det här?« »Ja.« Ytterligare en långt utdragen paus. »Möt mig på Republican Hotel, Monica. I foajén. Inom sjuttiotvå timmar.« »Republican Hotel?« »I Lusaka, Monica. Lusaka i Zambia.« De kunde höra hur hon drog efter andan. »Begriper du?« 23


»Ja.« »Kom inte för sent, Monica. Och gör inget dumt. Han är inte ung, vet du. Gamla män dör lätt.« Förbindelsen dog. Chefen nickade. »Det där är inte allt.« Han visste redan. »Nej, chefen.« Hon tryckte ner en annan tangent. Ett nummer slogs. En upp­ ringningssignal hördes. »Hallå.« »Får jag prata med Tiny?« »Vem talar jag med?« »Monica.« »Ett ögonblick.« Ett dämpat ljud, som om någon hållit en hand över telefonluren. »En av Tinys flickvänner som vill tala med honom.« Sedan en ny röst. »Vem är det här?« »Monica.« »Tiny jobbar inte här längre. Det är nästan två år sen nu.« »Var finns han nu?« »Försök med Mother City Motorrad. I stan.« »Tack.« »Tiny?« frågade chefen. »Vi jobbar på det. Vi har inte hittat nåt än. Numret Monica ringde tillhör en Orlando Arendse. Också okänd. Men vi följer upp det.« »Det finns mer.« Mentz nickade. Hon satte igång programmet igen. »Motorrad.« »Får jag prata med Tiny, tack.« »Tiny?« »Ja.« »Jag tror ni har kommit fel.« »Tiny Mpayipheli.« »Aha. Tobela. Han har redan åkt hem.« 24


»Det är ett nödfall, jag måste ha tag i honom.« »Vänta ett ögonblick.« Prasslet av papper. Någon som svor tyst. »Här är ett nummer. Pröva det. 555-7970.« »Tack så väldigt mycket.« Förbindelsen var redan bruten. Nytt samtal. »Hallå.« »Kan jag få prata med Tiny Mpayipheli, tack?« »Tiny?« »Tobela.« »Han är inte hemma än.« »När kommer han hem?« »Vem talar jag med?« »Jag heter Monica Kleintjes. Jag … han känner min far.« »Tobela brukar vara hemma vid kvart i sex.« »Jag måste tala med honom. Det är ett nödfall. Kan ni ge mig er adress? Jag måste få träffa honom.« »Vi bor i Guguletu. Govan Mkebi 21.« »Tack.« »Ett team skuggar henne och ett annat har vi skickat till Gugu­ letu, chefen. Huset tillhör en fru Miriam Nzululwazi och jag för­ modar att det var hon som pratade i telefon. Vi ska ta reda på vad hon har för slags förhållande till Mpayipheli.« »Tobela Mpayipheli alias Tiny. Och vad gör du, Janina?« »Den som skuggar henne rapporterar att hon är på väg mot flygplatsen. Hon kan vara på väg till Guguletu. Så fort vi vet så tar vi in henne, chefen.« Chefen placerade sina finlemmade händer framför sig på det välputsade skrivbordet. »Jag vill att ni avvaktar lite grand.« »Ja, chefen.« »Vi väntar och ser hur det här utvecklar sig.« Mentz nickade. »Och så tror jag det är bäst att ringa Mazibuko.« 25


»Chefen?« »Sätt Insatsstyrkan på ett plan, Mentz. Ett snabbt.« »Men chefen … jag har allt under kontroll.« »Jag vet. Jag har fullständigt förtroende för dig, men om man köper en Rolls Royce måste man förr eller senare ta en provtur med den. Och se om den var värd sitt pris.« »Men chefen, Insatsstyrkan …« Han höjde en fin liten hand. »Även om de inte behöver göra nåt tror jag att Mazibuko behöver komma ut lite grand. Och man vet aldrig.« »Ja, chefen.« »Och vi vet vart informationen är på väg. Det gör att vi kan utföra vårt lilla experiment i en kontrollerad omgivning.« »Ja.« »De kan vara här« – chefen studerade sin klocka i rostfritt stål – »inom etthundrafyrtio minuter.« »Som ni vill, chefen.« »Och jag antar att ledningsrummet aktiveras?« »Det var nästa sak jag hade på listan.« »Du har befälet, Janina. Jag vill bli informerad, men jag lämnar alltihop i dina händer.« »Tack, chefen.« Mentz visste att hon sattes på prov. Hon och hennes team. Mazibuko och Insatsstyrkan. Hon hade väntat länge på det här.

3. Pojken väntade inte i gathörnet och oron smög sig genast på To­ bela Mpayipheli. Sedan såg han taxin framför Miriams hus. Ingen minibuss, utan en personbil, en Toyota Cressida med det gula lju­ set på taket: »Peninsula Taxis«, hopplöst malplacerade härute. 26


Han svängde upp på garageuppfartens grus och klev av – eller sna­ rare trasslade ut armar och ben ur motorcykeln – knöt upp bandet med vilket han surrat fast unicaboxen och paketet med ogräs­ bekämpningsmedlet på sadeln bakom sig, rullade noggrant ihop det i handen och klev in. Ytterdörren stod på vid gavel. Miriam reste sig från fåtöljen när han kom in. Han kysste henne på kinden, men märkte att hon var spänd. I det lilla rummet bred­ vid såg han en kvinna, som inte rest sig från sin plats. »Fröken Kleintjes är här för att träffa dig«, sa Miriam. Han la ifrån sig paketet och sträckte fram handen för att hälsa på henne. »Monica Kleintjes«, sa hon. »Trevligt att råkas.« Han kunde inte behärska sig längre utan vände sig till Miriam. »Var är Pakamile?« »På sitt rum. Jag sa åt honom att gå in där och vänta.« »Jag ber om ursäkt«, sa Monica Kleintjes. »Vad kan jag göra för er?« Mpayipheli betraktade den något rundlagda kvinnan i löst sittande dyra kläder, blus, kjol, strump­ byxor och lågklackade skor. Han kämpade för att inte låta irrite­ rad. »Jag är Johnny Kleintjes dotter. Jag måste tala med er i enrum.« Hans mod sjönk. Johnny Kleintjes. Efter alla dessa år. Miriam rätade på sig. »Jag är i köket.« »Nej«, sa han. »Jag har inga hemligheter för Miriam.« Men Miriam gick ut ändå. »Jag är verkligen ledsen«, upprepade Monica. »Vad vill Johnny Kleintjes?« »Han har problem.« »Johnny Kleintjes«, sa han mekaniskt medan minnena åter­ vände. Ja, Johnny Kleintjes skulle vända sig till honom. Det var logiskt. »Jag ber er«, sa Monica. Med ett ryck kom han tillbaka till nuet. »Först måste jag hälsa på Pakamile«, sa han. »Jag är tillbaka om en minut.« 27


Mpayipheli gick genom köket. Miriam stod vid spisen och stir­ rade ut genom fönstret. Han rörde vid hennes axel, men hon rea­ gerade inte. När han öppnade dörren till pojkens rum låg Pakamile på den lilla sängen med en läxbok. Han tittade upp. »Ska vi inte arbeta i trädgårn i dag?« »Hej, Pakamile.« »Hej, Tobela.« »Vi ska arbeta i trädgården i dag. När jag har talat med vår gäst.« Pojken nickade allvarligt. »Har du haft en bra dag?« »Den var ok. Vi spelade fotboll på rasten.« »Gjorde du mål?« »Nej. Det är bara de stora killarna som gör mål.« »Men du är en stor kille.« Pakamile bara log. »Jag ska prata med vår gäst. Sen går vi och arbetar i trädgår­ den.« Mpayipheli strök pojken över håret och gick ut ur rummet med en växande känsla av olust. Johnny Kleintjes, det betydde prob­lem, och det var han som fört problemen till detta hus. De gick i takt över exercisplatsen, kapten Tiger Mazibuko ett steg framför Lille Joe Moroka. »Är det han?« frågade Mazibuko och pekade mot en grupp med fyra fallskärmsjägare som satt i skuggan under ett akacieträds vida krona. En schäferhund låg vid den korpulente löjtnantens föt­ ter, med tungan hängande ute i Bloemfonteins hetta. Det var ett stort, självsäkert djur. »Det är han, kapten.« Mazibuko nickade och ökade takten. Rött damm virvlade upp vid varje fotsteg. Jägarna, tre vita och en färgad, snackade rugby, löjtnanten la myndigt ut texten. Mazibuko var framme, klev in mellan dem och sparkade hunden hårt i huvudet med sina stål­ 28


skodda kängor. Den gnydde till en gång och tryckte sig mot ser­ geantens ben. »Vad fan!« sa jägarlöjtnanten häpet. »Är det din hund?« frågade Mazibuko. Soldaterna stirrade oförstående. »Vad i helvete gjorde ni så där för?« Blod sipprade från hun­ dens nos. Den tryckte sig chockad mot sergeantens ben. Mazibuko sparkade till hunden igen, i sidan den här gången. Ljudet av rev­ ben som knäcktes dränktes av ropen från alla de fyra fallskärms­ jägarna. »Ditt svin …« vrålade löjtnanten och klippte till, en vild rund­ pall som träffade Mazibuko i nacken. Denne tog ett steg tillbaka och log. »Ni såg vad som hände, allihop. Löjtnanten slog först.« Sedan klev Mazibuko fram, lugnt och ledigt. En rak höger mot an­siktet drog uppmärksamheten åt det hållet. En snabb och mycket smärtsam spark mot knäskålen. När fallskärmsjägaren föll framåt mötte Mazibuko med ett knä i den vite mannens ansikte. Löjtnan­ ten välte bakåt med blod strömmande från den knäckta näsan. Mazibuko backade, händerna hängde avslappnat vid si­dorna. »I morse jävlades du med några av mina män, löjtnant.« Han pe­ kade med tummen över axeln på Lille Joe Moroka. »Du bus­sade din lilla hundjävel på honom.« Mannen hade en hand över sin blodiga näsa och försökte luta sig mot den andra. Två av fallskärmsjägarna närmade sig, medan sergeanten stod på knä över den orörliga schäfern. »Åh …« stö­ nade löjtnanten i sin blodiga hand. »Ingen jävlas med mina killar«, sa Mazibuko. »Han vägrade göra honnör«, sa löjtnanten anklagande och reste sig på ostadiga fötter, med mörka blodfläckar över hela den bruna skjortan. »Och då bussade du hunden på honom?« Mazibuko klev fram. Fallskärmsjägaren höjde reflexmässigt händerna, men Mazibuko grep honom i kragen och skallade honom rakt på den brutna 29


näsan. Mannen föll baklänges igen. Rött damm steg i det flödande solskenet. Mobiltelefonen i Mazibukos bröstficka började surra. »Satan«, sa sergeanten, »Du har ihjäl han!« Han knäböjde bredvid kamraten. »Inte i dag …« Ett högre, mer genomträngande ljud. »Ingen jävlas med mina killar.« Han knäppte upp fickan och satte på telefonen. »Kapten Mazibuko.« Janina Mentz röst mötte honom. »Ni är aktiverad, kapten. Klockan 18.15 står en Falcon 900 från 21. skvadronen på Bloemspruit. Vänligen bekräfta.« »Bekräftat«, sa Mazibuko med ögonen på de båda fallskärms­ jägare som fortfarande stod på benen. All stridslust verkade ha gått ur de båda männen. »18.15, Bloemspruit«, sa Mentz. »Bekräftat«, sa han igen. Förbindelsen var död. Mazibuko fällde ihop telefonen och stop­ pade tillbaks den i fickan. »Joe. Kom. Vi har saker att uträtta«, sa han. När han passerade sergeanten klev han på schäferns bakben. Den reagerade inte. »Pappa sa flera gånger att om nåt nånsin hände honom, då skulle jag hämta er, eftersom ni är den enda människa han litar på.« Tobela Mpayipheli bara nickade. Monica Kleintjes talade tve­ kande; han såg att hon var ytterst olustig till mods, djupt med­ veten om att hon gjort intrång i hans privatliv och om den spän­ ning hon på så sätt skapat. »Och nu har han gjort nåt dumt. Jag … vi …« Hon letade efter de rätta orden. Han förstod hennes belägen­ het, men ville inte veta av den; ville inte att den skulle påverka det liv han skapat. 30


»Vet ni vad han var inblandad i efter -92?« »Sist jag såg er far var -86.« »De … han var tvungen att … allt var så förvirrat då, efter va­ let. De kallade tillbaks honom för att hjälpa till … att integrera de olika underrättelsetjänsterna var inget lätt jobb. Vi hade två, tre gre­ nar och apartheidregimen hade ännu fler. Folk vägrade sam­arbeta med varandra. De mörkade och ljög och konkurrerade med varan­ dra. De kostade betydligt mycket mer än man budgeterat för. De var tvungna att skapa nån ordning. Det enda sättet var att splittra upp allting i olika projekt. Så de gjorde honom till chef för pro­jektet att samla ihop all datoriserad information. Det var nästan omöjligt: det fanns så mycket – bara grejerna på Infoplan i Pretoria skulle ta år att gå igenom, för att inte tala om Denel och Säkerhetspolisen och Secret Service, MI och ANC:s system i Lusaka och London. Fyra, femhundra gigabytes med information, allt från personliga upp­ lysningar om vanliga människor till vapensystem till uppdrags­ lämnare till dubbelagenter. Pappa var tvungen att ta hand om allt­ ihop, radera allt som kunde ställa till problem och spara nyttigt material, skapa en enda enhetlig databas. Han … Jag skötte hus­ hållet åt honom på den tiden, min mor var sjuk. Han sa att det gjorde honom så upprörd, allt som fanns i de där systemen …« Monica tystnade ett tag, öppnade sedan sin stora svarta hand­ väska och plockade fram en pappersnäsduk, som för att vara be­ redd. »Han sa att han hade fått några underliga order, sådana Man­ dela och Nzo aldrig skulle gilla, och att han var orolig. Sen bestäm­ de han sig för att göra backup på en del av materialet. Han var rädd, herr Mpayipheli, det var en sån kaotisk tid. Det var så mycket osä­ kerhet och så mycket folk som försökte lägga krokben för honom, folk som försökte rädda sina karriärer och folk som försökte få igång sina. ANC-killar och vita, båda sidor. Så han tog hem lite data, spa­ rat på externa hårddiskar. Ibland satt han uppe hela nätterna och jobbade med det. Jag höll mig utanför. Jag misstänker att han …« 31


Hon baddade näsan med pappersnäsduken. »Jag vet inte vad som fanns på diskarna och jag vet inte vad han tänkte göra med det. Men det verkar som om han aldrig lämnade in dem. Det verkar som om han försökte sälja informationen. Och sen ringde de, och jag ljög för att–« »Sälja den?« »Jag …« »Till vem?« »Jag vet inte.« Det fanns förtvivlan i Monicas röst, om det var över det han gjort eller över fadern själv kunde han inte säga. »Varför?« »Varför han försökte sälja den? Jag vet inte.« Mpayipheli höjde på ögonbrynen. »De sparkade ut honom. Efter projektet. Sa att han borde gå i pension. Jag tror inte att han ville det. Jag tror inte han var redo för det.« Han skakade på huvudet. Det måste ligga mer bakom. »Herr Mpayipheli, jag vet inte varför han gjorde det. Sen min mor dog … jag bodde med honom, men jag hade mitt eget liv – jag tror han blev ensam. Jag vet inte vad som händer i huvudet på en gammal man när han sitter hemma dagarna i ända och läser den vite mannens tidningar. Den här mannen som spelade en så stor roll i Kampen, som är satt åt sidan nu. Den här mannen, som var med i leken en gång. Som var respekterad i Europa. Som var nån, och nu inte är nån längre. Kanske han bara ville vara med i leken igen, bara en gång till. Jag visste att han var bitter. Och trött. Men jag trodde inte … kanske … ville han bli uppmärksammad? Jag vet inte. Jag vet bara inte.« »Informationen. Sa han vad som gjorde honom så upprörd?« Monica rörde sig oroligt i stolen och flyttade blicken från ho­ nom. »Nej. Bara att där stod fruktansvärda saker …« »Hur fruktansvärda?« Hon bara såg på honom. 32


»Och vad har hänt nu?« »De ringde. Från Lusaka, tror jag. De har ett par hårddiskar, men inte dem de vill ha. De tvingade mig att ta en annan ur pappas kassaskåp.« Han såg henne i ögonen. Nu kom de till det som allt det här hand­lade om. »Inom sjuttiotvå timmar måste jag lämna en annan hårddisk i Lusaka. Det är den tid jag fick på mig.« »Det är inte mycket.« »Nej.« »Varför slösar ni bort tid med att sitta här?« »Jag behöver er hjälp. För att lämna över informationen. För att rädda min far, för de kommer att döda honom ändå. Och jag –« hon lyfte fållen på sin stora vida kjol »– är lite långsam.« Han såg träet och metallen, benproteserna. »Och inte speciellt effektiv.« Tiger Mazibuko stod under Condorens vinge i sin kamouflage­ uniform och sin svarta basker, med fötterna brett isär, händerna bakom ryggen och ögonen på de tolv män som lastade in ammuni­ tionslådor. Han hade väntat i trettioåtta månader på det här. Mer än tre år sedan Janina Mentz, med dossier i hand, hade hämtat honom från posten som fänrik hos Spanarna. »Du är tuff, Mazibuko. Men är du tuff nog?« Fan, det var svårt att ta henne på allvar. En brud. En vit kvinna som stegade in hos Spanarna och beordrade alla fram och tillbaka med den där mjuka rösten och alldeles för mycket självsäkerhet. Och ett sätt att dribbla med hans huvud. »Är det inte dags att komma ut ur pappas skugga, Mazibuko?« Mazibuko hade varit redo sedan den första frågan ställdes. Uppföljningen var bara Mentz sätt att visa att hon kunde läsa mellan raderna i de där officiella dossiererna. »Varför jag?« hade han ändå frågat, i planet på väg till Kap­ staden. 33


Mentz hade tittat på honom med sin genomträngande blick och sagt: »Mazibuko, du vet själv.« Han hade inte svarat, men han hade ändå undrat. Var det på grund av hans … talanger? Eller på grund av hans far? Svaret av­ slöjades gradvis för honom i högen med filer (fyrtiofyra stycken) som han var tvungen att gå igenom för att välja de tjugofyra med­ lemmarna i Insatsstyrkan. Han började förstå vad Mentz måste ha känt till ända från början. När han läste rapporterna, intervjuade killarna, såg dem i ögonen och såg hänsynslösheten. Och hungern. Banden som förenade dem. Självhatet som alltid fanns där, som hade tagit form, blivit ett föremål. »Vi är klara, kapten«, sa Da Costa. Mazibuko kom ut under vingen. »Upp med er. Dags att jobba.« Ja, de var klara. Så klara som de kunde bli på tre år av förbere­ delser. Fyra månader för att sätta ihop teamet, att handplocka dem en efter en. Att sålla agnarna från vetet, om och om igen, tills bara tjugofyra var kvar, två team med tolv i varje, det perfekta antalet för »min insatsstyrka« som chefen kallade dem som om de var hans egna. Först då började den riktiga finslipningen. Nu drog Mazibuko igen Condorens dörr bakom den här halvan av De Tjugofyra fördömda männen. De Tjugofyra Trastarna, Amakilla-killa, och alla andra namn de hade uppfunnit åt sig under de tjugosex månader som de främsta instruktörer pengar och diplo­ matisk goodwill kunde köpa hade tagit hand om dem och omfor­ mat dem. Drivit dem till ytterligheter de fysiskt och psykologiskt sett inte borde kunna uthärda. Det var hälften av dem, eftersom det ena teamet alltid låg i beredskap medan det andra finslipade sina färdigheter. Sedan förvandlades Team Alpha till Team Bravo, medlemmarna bytte plats, men de var fortfarande en enhet. En enhet. Banden som förenade dem. Blodet och svetten, de fysiska um­ bärandenas intensitet. Och den där extra dimensionen – en psykisk klåda, en gemensam psykos, denna förbannelse de alla delade. 34


De satt i planet och betraktade honom; deras ansikten lystes upp av förväntan, absolut tillit och hängiven beundran. »Nu tar vi dom!« sa han. Alla vrålade, samtidigt.

4. Genom köksfönstret kunde de se pojken stå i köksträdgården. »Jag berättade aldrig för honom att män alltid ger sig av till slut. Nu kommer han att få reda på det på egen hand.« »Jag kommer tillbaka«, sa Mpayipheli. Hon bara skakade på huvudet. »Miriam, jag svär …« »Låt bli«, sa hon. »Jag … jag står i skuld till Johnny Kleintjes, Miriam.« Hennes röst var låg och mjuk. Det var den alltid när hon var ursinnig. »Kommer du ihåg vad du sa?« »Det minns jag.« »Vad sa du?« »Jag sa att jag inte var nån svikare.« »Och nu?« »Det är bara en eller två dagar. Sen kommer jag tillbaka.« Hon skakade på huvudet igen, fylld av onda aningar. »Jag måste göra det här.« »Du måste göra det här? Det måste du inte. Det är bara att säga nej! Låt dem klara upp sina egna problem. Du är inte skyldig dem nånting!« »Jag står i skuld till Johnny Kleintjes«, upprepade han. »Du sa till mig att du inte kunde leva den sortens liv längre. Du sa att du var färdig med det!« 35


Mpayipheli suckade djupt. Han vände sig mot Miriam, vädjade med ord och gester. »Det är sant, det sa jag. Och jag menade det också. Inget har förändrats. Du har rätt – jag kan säga nej. Det är ett val, det är mitt val. Jag måste välja rätt. Jag måste göra det rätta, Miriam, det som gör mig till en hederlig man. Det är de svåra valen. Det är alltid de svåraste valen.« Han såg att hon lyssnade och hoppades att hon skulle förstå. »Min skuld till Johnny Kleintjes är en mans skuld, en hedersskuld. Heder innebär inte bara att ta hand om dig och Pakamile, att kom­ ma hem varje eftermiddag och utföra ett jobb som är lagligt och fredligt. Heder innebär också att betala mina skulder.« Hon sa ingenting. »Kan du förstå det?« »Jag vill inte förlora dig.« Nästan för lågt för att det skulle höras. »Och jag tror inte han har råd att förlora dig.« Hon kastade en blick mot pojken utanför fönstret. »Du kommer inte att förlora mig. Jag lovar. Jag kommer till­ baka. Förr än du anar.« Hon vände sig mot honom, la sina armar om hans midja, höll om honom med våldsam förtvivlan. »Förr än du anar«, sa han igen. Det största rummet på sjätte våningen i Wale Street Chambers var känt som »ledningsrummet« och hade bara använts åtta gånger under tjugofyra månader – för »beredskapstester«, som Mentz kallade övningarna som hölls en gång i kvartalet för att pröva sys­ temen och teamens standard. De tolv teveskärmarna vid östra väg­ gen var anslutna till digital och analog satellit-tv, intern-tv och videokonferensutrustning. De sex bärbara datorerna vid norra väggen var anslutna med optisk fiber till det lokala nätverket och till Internet. Vid dubbeldörrarna på västra sidan fanns den digitala radiosändaren och mottagaren och växeln för mobil och mark­ bunden telefoni med arton säkrade linjer och faciliteter för telefon­ 36


konferenser. Vid sydväggen fanns en stor vit skärm för video­ projektorn som hängde från taket. Det avlånga bordet med plats för tjugo personer upptog hela mitten av rummet. De sexton personer som nu satt kring bordet hade alla en stark känsla av att denna sena eftermiddagssession i ledningsrummet var något helt annat än en övning. Atmosfären i rummet var elek­ trisk när Janina Mentz steg in; deras blickar följde henne med åter­ hållen förväntan. Snacket hade redan börjat gå. Telefonavlyssning­ en hade redan börjat antyda insidekunskap, de visade med vaga nickar att saker och ting var på gång, medan deras avundsjuka kol­ leger var hänvisade till att gissa och utnyttja gamla gentjänster för att få veta vad som pågick. Därför riktades sexton par ögon mot Mentz. Förr hade det fun­ nits två olika sorters outtalade frågor. Till en början, medan hon satte ihop teamet åt chefen, hade de testat hennes kompetens, hen­ nes förmåga att utöva auktoritet, eftersom gruppen nästan helt och hållet bestod av män och kom från miljöer där deras kön do­ minerat fullständigt. De testade henne och fick lära sig att ovårdat språk och tölpaktigt beteende inte rubbade hennes cirklar: aggres­ sivitet bemöttes med lugn och kyla, den knappt dolda antifemi­ nismen kunde inte provocera henne. Bit för bit pusslade de ihop hennes historia och lärde känna sin nya chef: hennes uppväxt på landet, den lysande akademiska karriären, det politiska engage­ manget, klättringen genom partihierarkierna, långsam eftersom hon var vit afrikander och eftersom hon någon gång under resans gång hade gift sig och skilt sig. En långsam process – tills chefen sökt upp henne. Sanningen att säga respekterade de henne för det hon hade åstadkommit och hur hon hade gjort det. Det var därför hon kunde kliva in i rummet med lågmält själv­ förtroende. Hon kollade klockan innan hon sa: »Godkväll all­ ihop!« »Godkväll, fru Mentz!« Det var en jovialisk kör, lyhörd för 37


chefens önskemål om ett formellt tilltalssätt. Hon var avslappnad, hade kontroll utan att göra någon större affär av det. Med flinka händer vek hon in den grå kjolen under sig medan hon satte sig till rätta vid bordets huvudända, bredvid den bärbara datorn som var ansluten till videoprojektorn. Hon slog på den. »Låt oss börja med det viktiga: från detta ögonblick är lednings­ rummet officiellt i drift. Detta är ingen övning.« Atmosfären vib­ rerade i rummet. »Ingen får tro nåt annat: det här är på allvar. Vi har jobbat hårt för att komma hit och nu ska vi sättas på prov. Jag litar på er.« Huvuden nickade ivrigt. Mentz satte på laptopen och öppnade powerpoint-programmet. »Det här fotot togs för nitton dagar sen vid ingången till ameri­ kanska ambassaden, som en del av vår rutinövervakning. Mannen som kommer ut genom dörren är Johnny Kleintjes, tidigare en av ledarna för underrättelseverksamheten under Kampen. Han läste matematik och tillämpad matematik vid Western Cape-universi­ tetet, men på grund av politisk aktivitet och påtryckningar från den gamla regimens säkerhetspolis fick han aldrig ut sin examen. Han gick i landsflykt 1972, för sent för att delta i sextio­talets mgwenya-grupper. Han gjorde sig snabbt ett namn på ANC- och Umkhonto we Sizwe-kontoren i London. Gifte sig 1973. Tränades av östtyskar i Odessa 1976 och specialiserade sig på under­ rättelseverksamhet, där han fick smeknamnet Umthakathi, troll­ karlen, tack vare sin skicklighet med datorer. Kleintjes var ansva­ rig för att installera ANC:s datasystem i London, Lusaka och Quibaxe i Angola på åttiotalet och, än viktigare, projektledare för samordningen av Kampens och Regimens system och databaser sedan 1995. Han gick i pension vid sextiotvå års ålder 1997, sen hans fru dött i cancer, och bor tillsammans med sin enda dotter, Monica.« Hon såg upp. Hon hade fortfarande deras uppmärksamhet. »Frågan är: vad gjorde Johnny Kleintjes på amerikanska 38


ambassaden? Och svaret är att vi inte vet. Avlyssning av familjen Kleintjes telefoner initierades samma kväll.« Mentz klickade med musen. Ett annat foto, svartvitt, en kraftig kvinna vid en öppen bildörr. Det grovkorniga fotot såg ut att vara taget på avstånd med teleobjektiv. »Detta är Monica Kleintjes, dotter till Johnny Kleintjes. Typiskt exilbarn. Född i London 1974, gick i skolan där och stan­ nade kvar för att fullfölja sina studier i datavetenskap 1995. År 1980 råkade hon ut för en motorcykelolycka utanför Manchester och förlorade båda benen. Hon rör sig med hjälp av proteser och vägrar att använda sig av kryckor eller andra hjälpmedel. Hon är varje personalchefs dröm om positiv särbehandling och jobbar just nu som senior manager på tekniska avdelningen på Sanlam.« Mentz knappade på tangenterna. »Detta är de viktigaste aktö­ rerna som vi har bilder av. De följande samtalen spelades in av vårt övervakningsteam i eftermiddags.« Mpayipheli satt med Pakamile vid köksbordet med den stora blå kartboken och ett nummer av National Geographic, precis som de gjorde varenda kväll. Miriam hade som vanligt skjutit tillbaka sto­ len lite grand och hade nål och tråd i knät. I kväll läste de om Chile, om en ö på Sydamerikas västkust där vind och regn hade skulp­ terat ut fantastiska skepnader ur berget, där säregna växter bildade ett konstgjort paradis och där det nästan inte fanns något djurliv. Han läste på engelska, precis som det var tryckt, eftersom pojken på så sätt skulle lära sig språket bättre, men översatte till xhosa, stycke för stycke. Sedan skulle de slå upp kartboken och leta upp Chile på världskartan innan de bläddrade vidare efter en karta i större skala över själva landet. De läste aldrig fler än två sidor åt gången eftersom Pakamile tappade koncentrationen efter ett tag, om inte artikeln handlade om någon skräckinjagande orm eller något annat slags rovdjur. Men i kväll var det svårare än vanligt att hålla fast pojkens upp­ 39


9789170017759  

1984 7 8 9 Mars W: Ni ville prata med nån från underrättelsetjänsten? M: Är ni det? W: Ja, det är jag, herr Mohammed. M: Hur kan jag vara sä...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you