9789137137957

K aren Blixen

Den afrikanska farmen ”Att rida, att skjuta med båge och att tala sanning” Översättning och förord Artur Lundkvist

forum

Förlaget har i denna nya utgåva valt att behålla tidstypiska ord och ­uttryck som kan verka stötande för nutida läsare.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Danska originalets titel Den afrikanske farm Första svenska utgåva 1937, då med titeln Afrikansk pastoral © Karen Blixen & Gyldendal, Copenhagen 1937. Published by agreement with the Gyldendal Group Agency Omslag Petra Börner Typografi Malin Westman Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-37-13795-7

ÖVERSÄTTARENS FÖRORD EFTER NÄRMARE FEMTIO ÅR

Karen Blixens bok Den afrikanska farmen, då kallad Afrikansk pastoral, översatte jag sommaren 1937 under en vistelse utanför Båstad. Jag fick manuskriptet tillsänt mig och mottog skriftliga anvisningar från författarinnan om förändringar som hon önskade i texten, något som inte alltid gjorde arbetet lättare. Jag hade åtagit mig översättningen på förslag av Bonniers förlag, utan att jag läst boken, men jag beundrade Blixens Sju romantiska berättelser och efter min Afrikaresa några år tidigare hade jag en viss kännedom om Afrika och en känsla för denna världsdel, som gjorde tolkningsarbetet lockande och kanske också underlättade det.

Några särskilda svårigheter mötte arbetet heller inte, men ett ord minns jag som gav mig bekymmer: det var uttrycket ”Hairtrigger” som jag inte kunde finna i mitt lexikon och dem jag frågade till råds kände inte till det. Men jag fann snart ut att det skulle översättas med ”Tryckpunkten”, ett begrepp som jag kände till från min militärtjänst. Ett par ord överförde jag från danska till motsvarande sydsvenska uttryck. Det ena var ”Grönsvär” i stället för ”gräsmatta”, vilket jag tyckte passade bättre för den östafrikanska typen av gräsbevuxen mark än det alltför kultiverade uttrycket ”gräsmatta”. Det andra ordet gällde en infödingshövding som åkte i en bil och stod i den, ”rätt upp och ner”, vilket någon kritiker anmärkte på: det innebar att mannen stod på huvudet åkande i bilen, onekligen en imponerande prestation. Men för mig var det danska uttrycket fullt gångbar sydsvenska och har också sen dess spritt sig i det övriga Sverige.

5

I senare upplagor av översättningen har jag heller inte funnit anledning att ändra dessa uttryck, sådana friheter borde vara tillåtna även i en översättning: provinsialismer var ju fullt gångbara i originaltext. Förmodligen fick jag någon hjälp av min danskfödda hustru Maria Wine, men jag var själv tidigt förtrogen med danskan och hade en hög uppskattning av den danska litteraturen som på många sätt överlägsen den svenska i smidig och träffsäker uttrycksförmåga.

För egen del hade jag och har alltjämt stor beundran för Karen Blixens Afrikabok, särskilt gäller det hennes känsla för de infödda och hennes sinne för det afrikanska landskapet med dess storslagna bergshöjder och böljande slätter.

Mina personliga minnen av baronessan Blixen inskränker sig till ett par sammanträffanden, troligen var det vid hennes besök i Stockholm vid utgivningen av översättningen hösten 1937. Vi träffades bland annat tillsammans med Harry Martinson, men de var båda något av divor som var och en krävde stor uppmärksamhet från omgivningen. De började tävla i att berätta om sina märkliga upplevelser och Martinson fann snart tävlingen med baronessan irriterande och utbrast att hon ju egentligen ingenting hade upplevt, baronessan log ironiskt och undrade vad det kunde vara. Martinson drog då till med ”att vandra barfota genom snön i Alaska”. Karen Blixen visade bara ett ännu mera maliciöst leende men svarade ingenting. Själv var jag en smula besviken på att hon inte talade alls om Afrika och inte visade något som helst intresse för mina egna intryck därifrån.

Senare kom jag att vid ett par tillfällen snudda vid minnet av Karen Blixen. Det skedde när jag på hemväg från min Afrikaresa 1949 kom till Nairobi och i brist på hotellrum blev hänvisad till Karen Estate, baronessans tidigare farm som förvandlats till ett slags turisthotell. Jag tillbringade någon vecka där och gjorde mig bekant med omgivningen, med allt som ännu påminde om Karen Blixen.

6

Några år efter Karen Blixens död besökte jag Rungstedlund, hennes efterlämnade danska hem som bevarats oförändrat som minnesmärke.

Maria vistades då som litterär stipendiat på Rungstedlund och jag kom dit på besök. Jag minns ännu tydligt intrycken av parken där baronessans båda älsklingshundar med särskilt tillstånd låg begravda och där hon också själv vilade i jorden. Inte mindre intryck gjorde Karen Blixens sovrum med mycket personliga souvenirer, kristna och afrikanska utan åtskillnad. Ännu ett besök gjorde jag senare på Rungstedlund som då hade donerats till Danska Akademin och jag var inbjuden gäst. Det var mitt sista intryck av det mycket levande minnet av Karen Blixen.

Artur Lundkvist, 1984

7

KAMANTE OCH LULLU

1 • Farmen vid Ngong Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong. Själva ekvatorn sträckte sig över höglandet tjugofem mil längre norr ut. Men min farm låg tvåtusen meter över havet. Mitt på dagen kunde man nog känna det som om man hade kommit högt upp och nära solen, men ­eftermiddagarna och kvällarna var klara och svala och nätterna var kalla.

Det geografiska läget och höjden över havet förenade sig här i att frambringa ett landskap som inte hade sin like på hela jorden. Det var sparsamt, utdraget i linjerna; det fanns inget överflöd någonstans och ingen prakt i färger och vegetation som i de lågt belägna tropikerna. Färgerna här var torra och brända som färgerna på lergods. Trädens lövverk var tunt och lätt och uppbyggt på ett annat sätt än lövverket i Europa, det växte inte i kupoler, utan i breda, vågräta lager och parabler. Denna säregna struktur gav de glest stående träden en palmliknande, bevingad silhuett eller en romantisk och heroisk hållning, som en fullriggare med hissade segel. Men de långa skogsbrynen fick därigenom ett egendomligt utseende, som om hela skogen darrade. På grässlätterna växte de gamla, krokiga törneträden ett och ett, och gräset där var kryddat som timjan eller pors, doften var på vissa ställen så stark att det sved i näsborrarna.

De blommor man fann på slätten eller på slingerväxterna i de jungfruliga skogarna var små som sandklitternas blommor, men i början av den långa regntiden sköt det upp en mängd olika slags stora, präktiga, tungt 9

doftande liljor ute på slätten. Det fanns väldiga oändliga utsikter åt alla håll. Allt i denna natur strävade till storhet, frihet och hög adel.

Det viktigaste inslaget i landskapet, och i livet här ute, var luften själv.

När man såg tillbaka över en årslång vistelse i de afrikanska högländerna blev man förvånad över att känna det som om man hade levt länge uppe i luften. Himlen var aldrig starkt blå, utan oftast ganska blek och så ljus att det var svårt att rikta ögonen upp mot den, med en rikedom av väldiga, tyngdlösa, föränderliga skyar, som tornade upp sig vid horisonten och seglade bort över den. Men den ägde en dold, blå kraftkälla, som på ganska kort avstånd färgade höjderna djupt, friskt himmelsblå. I middagshettan blev luften över slätten levande som en brinnande låga, den glimmade, böljade och rann som vatten, återspeglade och fördubblade alla föremål och frambringade väldiga hägringar. Här i denna höga luft andades man lätt och inandades ett bevingat, vilt hopp. I höglandet vaknade man om morgonen och tänkte: Nu är jag där jag ska vara.

Ngongberget sträcker sig långt från norr till söder och krönes av fyra ädla bergstoppar som är som orörliga, mörkare blå böljor mot himlen. Där det är som högst reser sig berget tvåtusensjuhundra meter över havet och på östsidan sjuhundra meter över det omgivande landet. Men åt väster är det långt brantare, bergstupen störtar sig nästan lodrätt ner mot det väldiga dalstråket ”The Great Rift Valley”.

Vinden i höglandet blåser ständigt från nordnordost. Det är samma vind som man nere vid Afrikas kuster och i Arabien kallar monsunen, östanvinden, som var Kung Salomos livhäst. Här uppe förnims den som ett det lättaste motstånd av etern när jorden slungar sig fram i rymden.

Vinden kom dragande rakt in mot Ngong, och dess sluttningar måste vara ett idealiskt ställe för en segelflygare: luftströmmarna skulle lyfta honom nerifrån bergets fot ända upp över bergkammen. Skyarna som seglade med vinden stötte mot berget och blev hängande där eller spet10

sades på toppen och upplöstes i regnskurar, men de skyar som tog en högre kurs och klarade sig över revet fördunstade strax på andra sidan, över Rift Valleys brännande ökentrakter. Jag har många gånger från mitt hus följt skyarnas flykt över berget och förundrats över att se deras stolta massor upplösas i luften och försvinna så snart de nått över bergkrönet.

Sett från farmen förändrade berget utseende många gånger under dagens lopp. Ibland såg det ut som om det var helt nära och vid andra tillfällen var det oändligt avlägset. Om kvällen när det blev mörkt och man satt och såg bort mot berget var det först som om en tunn, fin silverlinje dragits hela vägen utmed det dunkla bergets konturer på den mörknande himlen, och sen när natten föll på tycktes de fyra bergstopparna jämnas och slätas ut, som om berget sträckte på sig och lade sig till ro.

Från Ngong Hills har man en enastående utsikt. Man ser i sydost de vida slätterna, de stora jaktdistrikten som sträcker sig ända bort till Kilimanjaro, i nordost det lägre höglandets parkliknande landskap och skogarna där bortom, och längre bort Kikuyureservatets böljande landskap som sträcker sig etthundrafemtio kilometer bort mot det snöklädda Mount Kenya. Hela Kikuyulandet är en mosaik, sammansatt av små fyrkantiga och trekantiga majsfält, bananodlingar och gräsmark, här och där höjer sig den blå röken från en infödingsby, en liten klunga grå, spetsiga svampar. Men i väster, djupt nere, ligger ett månlandskap, det afrikanska låglandet. Den brungrå öknen är glest bevuxen med små törneträd, flodbäddarnas slingrande lopp utmärkes av breda, oregelbundna, gröna stråk: det är de ståtliga, yviga mimosaträden med taggar som sextumsspik. Här växer det kaktus, här håller giraffer och noshörningar till.

Ngong Hills är, när man kommer in bland dem, väldiga, omväxlande, hemlighetsfulla, med långa dalgångar, snårskog och buskar, gröna sluttningar och steniga klyftor. Högt upp under en av bergstopparna finns det till och med en bambuskog. Det finns källor och vattendrag bland höjderna; jag har ofta slagit läger vid dem.

11

På min tid fanns det bufflar, elandantiloper och noshörningar bland Ngonghöjderna; mycket gamla infödingar mindes en tid då det hade funnits elefanter där, och jag tyckte det var sorgligt att hela berget inte införlivades i viltreservatet. Bara på ett litet område var viltet fridlyst, stenkumlet på den sydliga toppen markerade viltreservatets gräns. Om Kenyakolonin fortfar att blomstra och huvudstaden Nairobi växer upp till en storstad kunde de här ha haft en djurpark som vore enastående i världen. Men under de sista åren jag var i Afrika körde om söndagarna unga butiksbiträden och kontorister från Nairobi på motorcykel ut bland höjderna och sköt på allt de fick syn på, och jag tror att storviltet utvandrade från berget och drog sig söder ut, in i den tätare skogen och de klippiga områdena.

Berget var ojämnt och ofarbart, men när man hade kommit ända upp på bergryggen var det lätt att gå där. Gräset växte kort som på en klippt gräsplan, den grå stenen bröt här och var igenom grästorven.

Längs den smala kammen högst upp gick en djurstig upp och nedför de fyra topparna, som en milslång, ostörd rutschbana. En morgon när jag kamperade bland höjderna klättrade jag dit upp och följde stigen och då fann jag färska spår och spillning av en elandhjord. De stora, härliga, fridsamma djuren måste ha varit uppe på toppen av berget vid soluppgången och ha vandrat framåt stigen i en lång rad, det ena efter det andra, och av vilket skäl kan de väl ha gått dit upp om inte för att se djupt ner åt bägge sidor, på landet under sig?

Vi odlade kaffe på min farm. Trakten var i själva verket lite för högt belägen för kaffe och det var svårt att få driften att bära sig. Vi var aldrig någonsin rika på farmen. Men en kaffeplantage är ett företag som fängslar de människor som griper sig an med det och inte släpper dem ifrån sig.

Det finns alltid stora arbeten att utföra på plantagen, ja, man är oftast lite för sent ute med allting.

Mitt i det vilda landskapet tar sig ett stycke regelbundet anlagt och 12

planterat land bra ut. Vid en senare tidpunkt, då jag flög i Afrika och blev förtrogen med min farms utseende från luften, fylldes jag varje gång av förundran vid åsynen av själva plantagen, som låg där så regelbunden och friskt grön mittibland snår, slätter och urskogar, och det gick upp för mig hur mycket människohjärtat älskar och längtar efter geometriska figurer. Hela trakten kring Nairobi, i synnerhet norr om staden, var odlad på samma sätt och där bodde människor vilkas tankar rörde sig om kaffe, om att plantera, beskära och plocka kaffe, och som låg vakna om natten och tänkte ut förbättringar för sina kaffefabriker.

Kaffeodling är ett långt, drygt arbete. Det går inte så lätt som man tänker sig i det ögonblick då man i strömmande regn bär sina plant­lådor med blanka, unga plantor ut från plantskolan och har hela farmens arbetsstyrka på fältet. De förhoppningar uppfylls sällan som man gör sig när man ser plantorna sättas ut i regelbundna, djupa hål, i den våta jorden, där de ska växa, väl överskuggade av avbrutna grenar från undervegetationen – eftersom obemärkthet ju är unga varelsers företrädesrätt. Det tar tre till fyra år innan träden bär frukt och under tiden kommer det torka över landet eller växtsjukdomar och det fräcka infödda ogräset växer upp mellan träden.

Macdonaldia och Black-Jack, med långa, skarpa fröbaljor som sätter sig fast i strumporna och svider som eld. En del träd har blivit vårdslöst planterade och fått roten böjd, de träden dör just när de ska till att blomma.

Man planterar något över sexhundra träd per acre, och jag hade sexhundra acres kaffe på farmen. Mina oxar drog tålmodigt kultivatorerna många tusen mil upp och ner mellan trädraderna medan vi väntade på och såg fram emot den kommande skörden.

Det var många gånger härligt i kaffeplantagen. När plantorna blommade i början av den långa regntiden var det en bländande syn, likt ett moln av krita i dimman och det fina regnet över mina sexhundra acres.

Kaffeblommor har en ganska svag, bitter doft, som slånblommor. När fältet rodnade av mogna kaffebär på alla träd kallade vi ut kvinnorna 13

och barnen, som på negerspråk heter totos, för att plocka bären från träden tillsammans med männen. Vagnar och kärror körde kaffebären till behandling i fabriken nere vid floden. Vårt maskineri var aldrig riktigt vad det skulle ha varit, men vi hade planlagt och byggt fabriken själva och var mycket stolta över den. En gång brann hela anläggningen ner och måste byggas upp igen. Den stora torkmaskinen gick runt, runt, skakade och vände kaffet i sin väldiga järnbuk med ett ljud som när vågor rullar med grus och sten vid strandbrädden. Det kunde inträffa att kaffet blev torrt nog till att tas ut och att torkmaskinen måste tömmas mitt i natten. Det var ett måleriskt ögonblick med lyktor i fabrikens stora, mörka rum, där spindelväv och kaffeagnar hängde i festonger över tak och väggar, och med många glödande ivriga ansikten i lyktskenet kring torkmaskinen.

Man tyckte att fabriken hängde mitt i den väldiga tropiknatten som en juvel i en negerflickas öra.

Därefter blev kaffet skalat och sorterat, packat i säckar – av vilka det gick tolv på ett ton – och insytt med en sadelmakarnål.

Så till sist, tidigt en morgon medan det ännu var mörkt och jag låg i sängen, hörde jag våra tunga vagnar, som var och en drogs av sexton oxar och som nu var hushögt lastade med kaffesäckar, rulla i väg in till Nairobis järnvägsstation. De kom uppför den långa backen vid fabriken med rassel, gnissel och pisksmällar och med rop från kuskarna som sprang bredvid vagnarna. Jag var glad vid tanken på att detta var den enda uppförsbacken på vägen dit, ty farmen låg trehundra meter över Nairobi stad. På kvällen gick jag ut för att möta följet när det kom tillbaka. De trötta oxarna gick mycket långsamt med hängande huvuden framför de tomma vagnarna, de trötta små totos som ledde dem var alldeles tysta och de utmattade kuskarna släpade sina långa piskor i vägdammet. Nu hade vi gjort vad vi kunde. Kaffet från farmen skulle vara på sjön om ett par dagar och så fick vi hoppas på goda priser på de stora marknaderna i London.

14

Jag ägde sextusen acres land på farmen, så jag hade mycket över vid sidan om kaffeplantagen. En del av det var urskog, och omkring tusen acres utgjorde mina squatters land, vilket de kallar för sina shambas. Squatters är infödingar som tillsammans med sina familjer har några få acres land till eget bruk på en vit mans egendom och som i gengäld ska arbeta för honom ett visst antal dagar om året. Måhända såg mina squatters förhållandet i ett annat ljus, ty många av dem var födda på farmen och deras fäder före dem, och det var möjligt att de betraktade mig som en stormäktig squatter på deras eget område.

Squatternas land var långt mera vaket, levande och omväxlande än resten av farmen. Där skiftade hela landskapet med de växlande års­ tiderna. Majsen växte upp – växte folk över huvudet, så att man gick på de smala gångstigarna mellan rasslande, gröna väggar som en myra i högt gräs – och blev sedan skördad. Bönorna plockades och tröskades med slaga av kvinnorna, stjälkar och baljor samlades ihop och brändes, så att det under somliga tider på året steg upp tunna, blå rökpelare överallt på fälten. Kikuyuerna odlade också sötpotatis, vars vinliknande blad spred sig över jorden som en tjock, hopfiltrad matta, och olika slags stora, gul- och grönfläckiga pumpor. Var man än gick genom kikuyuernas shambas var alltid det första man fick syn på bakdelen av en liten gammal kikuyukvinna, som stod och rotade och grävde i jorden som en struts med huvudet gömt i sanden. Varje kikuyufamilj hade till sitt bruk flera runda, spetsiga gräshyddor jämte mindre förrådshyddor på stolpar. Området mellan hyddorna utgjorde en livlig samlingsplats för hela familjen och var hårt som cement. Där blev majsen malen och getterna mjölkade, och barn och höns rusade åt alla håll. Jag brukade gå ner och skjuta rapphöns på potatisåkrarna kring squatternas hyddor under de blå eftermiddagarna. Vid den tiden kuttrade skogsduvorna himmelshögt i de höga, fransiga träden, som stod kvar här och var efter urskogen som ursprungligen hade täckt hela landet.

15

Jag hade också ett par tusen acres gräsmark på farmen. Där flydde det långa gräset i vågor för vinden och de små kikuyupojkarna vaktade sina fäders kor på slätterna. Under den kalla årstiden förde de med sig brinnande träkol i små ståltrådskorgar från husen och förorsakade många stora gräsbränder, som var ödesdigra för betet på farmen. De år då det rådde torka i landet kom stora flockar zebror och wildebeests ner till farmens gräsmark.

Nairobi var vår huvudstad och låg tjugo kilometer från farmen på ett litet slättland mellan höga branter. Där låg guvernörens bostad och de stora regeringsbyggnaderna. Därifrån styrdes landet.

En grannstad kommer alltid att spela en roll i ens liv, något annat är inte möjligt. Det är inte ens av någon betydelse om man kan fördra staden eller ej, den drar till sig tankarna i kraft av en andlig tyngdlag.

Den ljusdimma i rymden som stod över Nairobi om natten och som jag kunde se från vägarna på farmen satte tankarna i häftig rörelse och manade fram bilder av de stora städerna i Europa.

När jag först kom till Afrika fanns där inga bilar, utan vi red in till Nairobi eller körde med sex mulor framför vagnen och ställde in våra djur i ”The Highland Transports” resestall. Under hela den tid jag kände till Nairobi var det en oregelbunden, förvirrad stad med enstaka stora statliga byggnader av huggen sten och med vidsträckta kvarter av korru­ gerad plåt – butiker, kontor, lager- och boningshus, allt av plåt. Staden var anlagd med långa alléer av eucalyptusträd längs de dammiga gatorna.

Domstolen, lantbruksdepartementet, departementet för de inföddas affärer och veterinärdepartementet var alla jämmerligt inhysta, och när jag avlade besök där fick jag respekt för de ämbetsmän som överhuvud kunde samla tankarna och få något arbete utfört i de små glödheta plåtskjul där de var placerade.

Men trots allt var Nairobi en stad. Man kunde göra inköp där, höra 16

nyheter, äta på restaurang och dansa på klubben. Och det var ett livligt ställe, alltid i rörelse som en flod och i växt som ett barn. Staden förändrade sig från år till år, ja, medan man var borta ifrån den på en jakt­ expedition. Det nya Government House blev byggt, det låg stolt ovanför staden och var rymligt och svalt, med en stor vacker balsal och en prydligt anlagd trädgård. Nya, larmande hotell växte upp, stora, betydelsefulla kreaturs- och trädgårdsutställningar hölls. Kolonins så kallade ”smart set” livade upp oss emellanåt med en rad korta, stormande melodramer.

Nairobi sade till en: Gör det bästa av tiden och av mig. Wir kommen nicht wieder so jung – så livslystna och oövervunna – zusammen. Det fanns en tid då jag körde genom gatorna och tänkte: Det finns inte någon värld utanför Nairobi.

Infödingarnas och de färgade invandrarnas kvarter i Nairobi var långt mera vidsträckt än européernas.

Swahiliernas by, som låg på vägen till Muthaiga Club, hade inte gott rykte i något avseende, men det var en livlig, myllrande förstad, där det alltid hände något vid alla tider på dagen och på natten. Den var till största delen uppbyggd av gamla bensindunkar, som hamrats platta och var mer eller mindre rostiga – ett naturligt frambragt monument liksom korallklippor: den framåtskridande civilisationens övergivna, tomma skal.

Somalibyn låg ett stycke utanför själva Nairobi, antagligen därför att de muhammedanska somalierna vill hålla sina kvinnor avskilda från yttervärlden. Under min tid fanns det i Nairobi ett par sköna unga somalikvinnor, vilkas namn hela staden kände och som slog sig ner i basaren och roade sig med att dra Nairobis polis vid näsan. De var intelli­ genta, granna flickor, storslagna som somalierna är i alla avseenden. Men de hederliga somalikvinnorna visade sig inte på gatorna. Somalibyn låg utsatt för alla vindar, den var kal, skugglös och dammig och bör ha erinrat somalierna om deras hemlands öknar. Européer som i lång tid 17

och i flera generationer bor på en och samma plats har svårt att försona sig med den fullständiga likgiltighet för hemmets yttre omgivningar som de nomadiska folkslagen hyser. Somaliernas hus var oregelbundet kringströdda på bara marken och såg ut som om de var uppsmällda med ett paket fyrtumsspik för att hänga ihop en vecka. När man kom in i ett av husen blev man därför överraskad över att se det så välordnat och fint, doftande av arabisk rökelse, med vackra gamla mattor och väggbonader, skålar och fat av mässing och silver och svärd med elfenbensfäste och underbara klingor. Somalikvinnorna själva har ett fint uppträdande och är gästfria och muntra, de skrattar som ett helt spel av klara silverbjällror.

Jag kände till somalibyn väl genom min somalitjänare Farah Aden, som var i min tjänst hela den tid jag bodde i Afrika, och under årens lopp var jag gäst vid många av deras fester. Ett förnämt somalibröllop är en praktfull, ärevördig festlighet. Som hedersgäst blev jag förd ända in i brudkammaren, där väggarna och brudsängen var vackert draperade med gamla bleknade, fint glödande vävnader och broderier, och den unga, mörkögda bruden själv var styv som en marskalkstav av guld och silver, tjockt siden och bärnsten.

Somalierna var kreaturshandlare och handelsmän och gjorde affärer över hela landet. För transporten av sina varor höll de en mängd små grå åsnor, som när de inte var ute på resa gick fritt omkring mellan husen.

Jag har också sett kameler i somalibyn, högmodiga, härdade ökenvarelser, höjda över alla jordiska villkor, likt kaktus – och somalier.

Somalierna bringade olycka över sina egna och andra människors huvuden genom sina fruktansvärda inbördes stamfientligheter. På det området kände och resonerade de annorlunda än andra. Farah tillhörde den stam som heter Habr Yunis, så det var den jag brukade ta parti för.

En gång kom det till en allvarlig sammandrabbning i somalibyn mellan de två stammarna Dulba Hantis – ”The Mad Mullahs” stam – och Habr Chaolo, med gevärsskott och mordbränder och många döda på båda 18

sidor, innan regeringen blandade sig i det. Farah hade på den tiden en ung vän av sin egen stam som hette Sayid och som brukade komma och besöka honom på farmen. Det var en frejdig, klarögd ung man, och jag blev bedrövad när jag av mitt husfolk fick höra den sorgliga historien, att han varit på ett tillfälligt besök hos en familj av Habr Chaolostammen, då en vred Dulba Hantis kommit förbi och på måfå avfyrat två skott genom husväggen och skjutit av Sayids ben. Jag sade till Farah att hans väns olycka gjorde mig ont.

– Vad? Sayid? utropade Farah förargat. Nej, det var rätt åt honom!

Varför skulle han gå och dricka te i en Habr Chaolos hus?

Indierna i Nairobi härskade över infödingarnas affärskvarter, som kallas basaren, och de rikaste indiska köpmännen hade sina små villor alldeles utanför staden: Jevanjee, Suleiman Virjee, Allidina Visram. De visade alla en utpräglad smak för stenhuggeriarbeten, deras villaträdgårdar var fulla av trappor, balustrader och vaser, tämligen oskickligt uthuggna i den mjuka, afrikanska stenen; de liknade de byggnader som barn uppför av ljusröda, utsirade stenbyggklossar. De gav tebjudningar i sina trädgårdar med indiskt bakverk i stil med villorna, och de var skarpsinniga, beresta, utsökt älskvärda människor. Men indierna i Afrika var sådana rivande affärsmän att man tillsammans med dem aldrig kunde veta om man stod inför en privatperson eller en firmas överhuvud. Jag hade varit på te i Allidina Visrams villa, och då jag en dag såg flaggan på halv stång över hans vidsträckta komplex av varuhus frågade jag Farah: – Är Allidina Visram död?

– Halvdöd, svarade Farah.

– Hissar de flaggan på halv stång för att han är halvdöd? frågade jag.

– Allidina är död, sade Farah, Visram lever.

Innan jag själv övertog ledningen av farmen var jag en ivrig jägare och tillbringade min mesta tid på safari, men när jag blev farmare ställde jag undan mina gevär.

19

Massajerna, som var nomader och boskapsskötare och som var grannar till farmen och bodde på andra sidan floden, kom emellanåt till mitt hus för att klaga över något lejon som följde efter deras stora hjordar och tog deras kor, och för att be mig komma ut och skjuta det, och kunde jag så gjorde jag det. På lördagarna gick jag också ut på Orungislätterna för att skjuta en zebra eller två till söndagsmat åt mitt folk på farmen, med en lång svans av intresserade, förhoppningsfulla unga kikuyuer efter mig. Jag sköt fåglar på farmen, rapphöns, vaktlar och vilda pärlhöns, som är goda att äta, men under många år kom jag inte ut på någon jaktexpedition.

Vi talade dock ofta på farmen om våra safaris förr i tiden. Läger­ platserna biter sig på ett egendomligt sätt fast i minnet, som om man hade levt där i långa tider, och man minns ibland länge en viss kurva av sina vagnsspår i gräset på slätten, som om det var tecken som haft betydelse i ens liv.

Ute på safari har jag sett en buffelhjord på etthundratjugonio djur komma fram ur morgondimman under en kopparfärgad himmel, som om de mörka, massiva, järnfärgade djuren med de väldiga, vågrätt böjda hornen inte egentligen kom vandrande emot mig utan blev skapta inför mina ögon och framsläppta allteftersom de blev färdiga. Jag har sett en elefanthjord på vandring genom tät urskog, där solskenet silade ner mellan de tjocka grenarna och slingerväxterna i små fläckar och stänk, och de sträckte ut som om de hade stämt möte vid världens ände. Det var i jätteformat en flik av en urgammal, ofantligt dyrbar persisk matta i gröna, gyllne och svartbruna färger. Jag har många gånger sett girafferna förflytta sig över slätten med sitt säregna, vegetativa behag, som om det inte var en flock djur utan en familj av sällsynta, långstammiga, fläckiga jätteblommor som skred fram. Jag har följt efter två noshörningar på deras morgonpromenad, de fnyste och frustade i den klara, kalla morgonluften, likt två stora, kantiga stenblock som blivit levande och nu roade sig tillsammans i dalgångens långa gräs. Jag har sett det kungliga 20

lejonet, före soluppgången under en liten avtagande måne, styra kurs över den grå slätten på väg hem från ett till hälften förtärt byte. Lejonet drog ett mörkt kölvatten efter sig i det silverglänsande gräset, dess ansikte var ännu rött av blod upp till öronen. Och jag har också stött på lejonet i dess middagsvila i familjens sköte, i det korta gräset och i akaciernas fina, vårlika skugga, mitt i dess egen afrikanska lustgård.

Alla dessa saker var angenäma att tänka på och trösta sig med när det var hårda tider på farmen. Och storviltet fanns ännu där ute i sitt eget land, jag kunde gå ut och hälsa på det ännu en gång om jag fick lust. Farah – som under årens lopp kom att ta levande del i alla farmens angelägenheter – och mitt övriga gamla safarimanskap levde fortfarande på hoppet om nya, kommande safaris.

Här ute i det vilda landet hade jag lärt mig att ta mig i akt för plötsliga rörelser. De levande varelser som man här har med att göra är i högsta grad skygga och vaksamma, de har en säregen förmåga att undgå oss och försvinna för oss när vi minst väntar det. Inget tamt djur kan förhålla sig så fullkomligt tyst som ett vilt djur. Vi civiliserade folkslag har förlorat förmågan att vara stilla och måste tillbringa många timmar i tystnad med det vilda livet innan det vill uppta oss ibland sig. Konsten att gå sakta, utan plötsliga rörelser eller buller, är en konst som jägaren och framför allt då kamerajägaren först måste tillägna sig. Jägare kan inte följa sitt eget huvud, utan måste lära känna landskapets färger, lukt och vind och foga in sig i den stora orkesterns eget tempo. Det kan inträffa att den upprepar en takt gång på gång och då måste man följa med i den.

När man under jakt har fått Afrikas rytm i sig förstår man att den går igen i varenda livsform där ute. Vad jag lärt av djuren kunde jag dra nytta av i umgänget med infödingarna.

Kärlek till kvinnor och kvinnlighet är en manlig egenskap, och kärlek till män och manlighet är en kvinnlig egenskap, och det finns också en kärlek 21

till södern och de sydliga folkslagen som är nordbornas kännetecken.

Nordmännen måste ha förälskat sig i de främmande länderna, först i Frankrike och senare i England. De gamla ”milords” som uppträdde i artonde århundradets historia och romanlitteratur på eviga resor i Italien, Grekland och Spanien, ägde inte ett enda av sydlänningarnas drag i sin personlighet, men de blev tilltalade och förtrollade av en natur som i alla avseenden var väsensskild från deras egen. Då de tyska och skandinaviska målarna, filosoferna och diktarna först kom till Florens och Rom föll de strax ner på knä i tillbedjan av södern.

I detta avseende visade dessa otåliga människor en säregen tålmodighet. Liksom det nästan är omöjligt för en kvinna att verkligen förarga en riktig man och liksom en man aldrig är absolut föraktlig för kvinnorna, aldrig fullständigt obrukbar så länge han förblir en man, på samma sätt var de hårda, härsklystna, lättretliga nordiska männen saktmodiga när de stod inför söderns och sydlänningarnas natur. De var snara att klaga när det gällde deras eget klimat och deras egna folk, men de fann sig i den afrikanska torkan, de farliga, smärtsamma solstingen, pesten bland sina hjordar och oerfarenheten hos sina infödda tjänare med ödmjukhet och resignation. Själva deras känsla av individualitet gick förlorad i förnimmelsen av de oändliga möjligheter som finns i samspelet mellan människor, vilka kan bli ett i kraft av deras väsensskillnad. De sydländska folkslagen äger inte denna egenskap och den finns heller inte hos folk av starkt blandat blod. De ringaktar den eller hånar den var de stöter på den, liksom de män som i ovanlig grad tilltalas av manhaftighet och själva lutar en smula åt exhibitionism gör narr av en suckande älskare, och liksom de förståndiga kvinnor som inte hade tålamod med sina egna män förargade sig över den tålmodiga Griselda.

Vad mig själv beträffar höll jag av de infödda från första dagen jag mötte dem i Afrika. Det var en stark, obetvinglig känsla, som omfattade bägge könen och alla åldrar. Mitt möte med de mörka folken var en 22

upplevelse för mig, som Amerikas upptäckt var det för Columbus, och på samma sätt innebar det en utvidgning av hela min värld. Om man kunde föreställa sig att en människa med en medfödd känsla för djur växte upp i en omgivning där det inte fanns några djur alls och först gjorde bekantskap med djuren efter många års förlopp, eller att någon kom in i en skog för första gången då han var tjugo år, eller att en människa med sinne för musik av en tillfällighet aldrig hade hört musik förrän hon var vuxen, så kunde man likna deras situation vid min egen. Då jag träffade på de infödda i Afrika ställde jag om enformigheten i mitt liv – vad man kallar dess monotoni – till full orkester.

Min far, som var officer i den danska och franska armén, skrev som ung löjtnant hem från Dybbøl: ”Från Graasten till Dybbøl var jag avslutande officer efter en lång kolonn; det var inte lätt; det var tungt; och dock: hur lockande! hur bedårande. Lusten till krig är en lidelse likt andra; man älskar soldater som man älskar unga fruntimmer: blint, okuvligt – och det ena utesluter inte det andra, det vet flickorna mycket väl. Men kärleken till flickor kan bara rymma en åt gången, till soldaterna omfattar den hela flocken, som man ständigt önskar utökad.” Det var samma förhållande med de infödda och mig.

Det var inte lätt att lära känna infödingarna. De var mycket lyhörda och skygga. Skrämde man dem kunde de med ens dra sig tillbaka till sin egen värld, likt viltet som vid en häftig rörelse från vår sida är borta, helt enkelt inte finns där längre. Innan man kände en inföding väl var det nästan omöjligt att få direkt svar av honom. Till och med på sådana enkla frågor, som till exempel hur många kor han hade, kom han med ett undvikande svar: ”Så många som jag sade dig i går.” Det var européerna i hög grad emot att bli svarade på det sättet, det var kanske infödingarna i högsta grad emot att bli utfrågade på det sättet. Förföljde vi dem och trängde dem in på livet för att tvinga ur dem en förklaring, drog de sig tillbaka så långt som möjligt och använde då hela sin uppfinnings­förmåga, 23

en barock, lustig, vild fantasi för att leda oss på villospår. Också helt små barn uppträdde i en sådan situation nästan som gamla förhärdade pokerspelare, för vilka det gör ungefär detsamma om motspelaren övervärderar eller undervärderar deras kort, så länge de bara kan hålla dem i okunnighet om deras verkliga beskaffenhet. Där vi i realiteten bröt oss in i de inföddas tillvaro bar de sig åt som myror, i vars stack man sticker en käpp. De reparerade skadan med en ofördröjlig, rastlös, fullkomligt tyst iver, som om de ville utplåna och dölja en skamlig handling.

Vi kunde inte veta, vi kunde absolut inte föreställa oss vad det var för faror de fruktade i sitt umgänge med oss. Själv tror jag att de var rädda för oss, snarare som man är rädd för ett plötsligt, förfärligt larm än som man fruktar lidanden, oförrätt eller död. Och ändå – det var svårt att veta, för de infödda var mästare i konsten att förställa sig. I shambaerna eller på slätten kunde man ibland tidigt om morgonen stöta på en rapphöna som gav sig till att springa framför hästen som om dess vingar varit brutna och den varit dödligt förskräckt för att bli tagen av hundarna. Men vingarna var inte brutna och den var inte alls rädd för hundarna, den kunde virvla upp mittför näsan på dem vilket ögonblick den ville. Det verkliga förhållandet var att fågeln hade sin kull av små kycklingar någonstans i närheten och att den på allt sätt försökte leda bort uppmärksamheten från dem. På samma sätt som rapphönan spelade kanske infödingarna förskräckta på grund av en mycket djupare liggande fruktan, vars väsen vi inte var i stånd att fatta.

Men det kan också hända att deras uppförande mot oss var ett slags underligt, oförklarligt skämt, en parodi, en extravagans, och att dessa skygga människor i grund och botten inte fruktade oss det minsta.

De infödda äger i långt ringare grad än vita människor förnimmelsen av risk i livet. Jag har några gånger på en safari eller på farmen i ett särskilt spännande ögonblick mött mina infödingars ögon och känt att vi befann oss på långt avstånd från varandra och att de var för­ 24

vånade över min värdering av situationens allvar. Det gav mig något att tänka på. Kanske var de verkligen på ett sätt, som för oss måste förbli obegripligt och som vi inte kan efterlikna, i sitt rätta element i själva livet, likt djupvattenfisk som inte skulle kunna förstå vår fruktan för att drunkna. Denna säkerhet i tillvaron, denna simkonst, tänkte jag, den äger de därför att de har bevarat en kunskap som med våra egna första föräldrar gått förlorad för oss och om vilken bland alla världsdelarna i synnerhet Afrika kan undervisa oss: att Gud och Djävulen är ett, deras härlighet är lika stor, deras majestät lika evigt, och därför finns det inte två som är oskapta, utan en som är oskapt, inte två omättliga, utan en omättlig – och de afrikanska infödingarna vördar dubbelheten i enheten och enheten i dubbelheten.

På våra jaktexpeditioner och på farmen utvecklades min bekantskap med de infödda efter hand till ett vanemässigt, personligt förhållande.

Vi var goda vänner. Jag försonade mig med det faktum att jag själv aldrig skulle komma att verkligen känna dem, medan de kände alla mina tankar och visste besked om de beslut jag skulle fatta innan jag hade fattat dem.

Jag hade en gång en liten farm i Gil-Gil, längre uppåt järnvägslinjen, där jag inte ägde något hus utan bodde i tält, och jag reste fram och tillbaka mellan Gil-Gil och Ngong. Uppe i Gil-Gil bestämde jag mig ibland när det började regna mycket plötsligt för att fara tillbaka till mitt hus, men när jag kom till Kikuyu, som var vår lokala järnvägsstation och varifrån det var tolv kilometer hem till farmen, så var alltid någon av mina tjänare där med en mulåsna som jag kunde rida hem på. Frågade jag dem då hur de kunde veta att jag skulle komma tillbaka vände de bort ansiktet, förlägna eller bedrövade, eller som om det tråkat ut dem, alldeles som vi själva skulle göra om en stendöv människa trängde sig på oss och bad oss förklara innehållet i en symfoni för henne.

När de infödda i sitt förhållande till oss visste sig säkra för häftiga rörelser och plötsligt buller, talade de mycket öppnare till oss än den ene 25

européen talar till den andre. De var aldrig pålitliga, men de var på ett storslaget sätt uppriktiga. Ett gott namn, vad man kallar prestige, betydde mycket i infödingarnas värld. Det föreföll som om de vid någon tidpunkt hade företagit en gemensam värdering av oss, som sedan framgent stod fast dem emellan.

Ibland var livet på farmen mycket ensamt, och i den djupa stillheten om kvällen när minuterna droppade en efter en från min stora klocka var det som om livet självt droppade bort med dem och man längtade så man höll på att bli tokig efter andra vita människor att tala med. Men vid alla tillfällen förnam jag starkt infödingarnas tysta, överskuggade tillvaro, som löpte parallellt med min egen, men på ett annat plan. Ett mäktigt eko nådde från den ena brädden till den andra. Tillsammans utgjorde vi farmen.

Det infödda folket, det var Afrika i kött och blod. Den höga, utslocknade vulkanen Longonot, som reser sig brant och ödslig över Rift Valley, mimosaträden utmed floden, elefanterna och girafferna var inte i högre grad Afrika självt än de infödda var det: små företeelser i ett väldigt landskap. Det var alltsammans uttryck för samma idé, variationer över samma tema. Det var inte en ensartad anhopning av olikartade atomer, utan en olikartad anhopning av ensartade atomer, såsom man ser det i eklövet, ekollonet och ekkistan. Vi vita människor, i tunga stövlar och vår ständiga brådska, skar mot landskapet. De infödda var i samklang med det, och när de högvuxna, smala, mörka och mörkögda männi­ skorna var på vandring – alltid en och en, så att till och med deras stora trafikådror inte är annat än smala gångstigar – eller arbetade på åkern, vaktade sina kor eller dansade sina stora danser eller berättade en historia för mig, så var det Africa som vandrade, skrattade, räknade sin boskap, dansade eller berättade om gamla dagar. I högländerna mindes jag diktarens ord: 26

Ädel fann jag alltid den infödde och arm invandraren.

Kolonin förändrar sig, säger man mig, från år till år, den har väl redan förändrat sig sedan jag bodde där borta. När jag nu så noggrant som möjligt skriver om mina erfarenheter på farmen och av några av slätternas och skogarnas vilda invånare, kan det kanske få, ja, har det kanske redan nu, ett visst historiskt intresse.

2 • En kikuyupojke Kamante var en liten kikuyupojke, son till en av mina squatters som var död. Jag kände i regel squatternas barn på farmen ganska väl, ty de plockade kaffe åt mig under den bråda tiden och hela året runt höll de sig så snart de hade tillfälle till det uppe omkring huset och lät sina getter beta på gräsplanerna där, i den tron att det där uppe tilldrog sig fler betydelsefulla saker än på den övriga farmen. Men Kamante måste ha levt några år på farmen innan jag någonsin stötte på honom. Jag tror att han hade dragit sig tillbaka i ensamheten som ett sjukt djur.

Första gången jag såg Kamante var en dag då jag kom ridande över slätten och han vaktade sin familjs får och getter där. Han utgjorde en ynklig syn. Hans huvud var stort, kroppen var fruktansvärt liten och mager, armbågar och knän stod ut på honom som knaggar på en käpp och bägge benen var från låret till hälen översållade med djupa, vätskande sår. Där ute på slätten såg han så liten ut att man måste häpna över att så mycken smärta och en lång lidandeshistoria kunde vara sammanträngda i en enda liten prick. När jag höll in hästen och talade till honom svarade han mig inte och föreföll knappt ens se mig. I hans platta, kantiga, härjade 27