9789152635872 by Smakprov Media AB

På dessa ark kommer jag att låta mig lockas av tjusningen att berätta en historia som man inte väntat sig. Om passioner, drömmar, hopp, förtvivlan, smärta och om oförmågan att leva livet fullt ut. Kanske går jag vilse. Jag ska tala om sådant som finns i varje liv, men också om förhållanden som ligger utanför det vanliga, utan att nödvändigtvis vara märkvärdiga. Om medelmåttorna som levde i skuggan av Nathan Söderblom, de som efter döden sjunker in i ett djupt mörker. Om mig; en ensam man som ännu minns sina ideal men som för länge sedan givit upp dem. --- Kärleken till min mor och far gjorde mig frisk, medan djupet i beroendeförhållandet och längtan efter att nå upp gjorde mig sjuk. Jag förde en kamp mellan att känna mig trygg och vara fri från kontroll, få en plats i mitten av familjens kyrkbänk utan att tyglas. Kanske trodde jag att vad som helst var bättre än det som jag var räddast för. Övergivenhet.

Jag sätter mig vid köksbordet. Försiktigt öppnar jag locket. De första sidorna saknas, några andra har blivit sönderrivna så att man bara kan ana sig till vad där stått. Arken är också lite mögliga, luktar konstigt, men i övrigt välbehållna och fullt läsliga. »Är det rätt eller fel, eller är det kanske meningslöst och förfelat att göra en forskningsresa till en förfluten värld?« undrar jag, men tar steget och ger mig ut på en upptäcktsfärd efter min bakgrund. Jag börjar läsa, och kan inte sluta. Den som läser är Omi Söderblom. Det hon läser är skrivet av hennes farfar Helge Söderblom, ärkebiskop Nathan Söderbloms äldste son. På besynnerliga vägar har hon blivit ägare till en ask med Helges papper. Den har hon funnit under sitt sökande efter information om en farfar som det var märkligt tyst om under hennes uppväxt. Vem var han, Helge Söderblom, som dog den 7 januari 1932 på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala? Dagen efter skulle han ha fyllt 36 år. Ett halvår tidigare hade hans berömde far gått bort och landssorg utlysts. I Helges texter möter vi en skicklig stilist och en träffsäker berättare, en skådespelare och posör, men också en man med ett barns bekräftelsebehov sida vid sida med djup klarsynthet när det gäller hans eget och familjens liv. Han brottas med en sexualitet som inte accepteras och livsval som inte får göras i den påpassade ärkebiskopsfamiljen. Till Helges texter, som utgör merparten av boken, har Omi Söderblom fogat en introduktion och en analys av det hon funnit under sitt sökande.

Helge Söderblom

I skuggan av Nathan texter av Helge Söderblom

Omi Söderblom

I skuggan av Nathan

texter av Helge Söderblom

Omi Söderblom ISBN 978-91-526-3587-2

789152 635872

Omi Söderblom, född i Uppsala 1950, är domare i Svea hovrätt och barnbarnsbarn till den kände ärkebiskopen Nathan Söderblom. I sin författardebut delar hon med sig av sin släkthistoria och tecknar ett gripande porträtt av sin farfar, Helge Söderblom, Nathans son.

anslag

i skuggan av nathan

路1路

anslag

路2路

anslag

Omi S枚derblom

I skuggan av Nathan texter av helge s枚derblom

路3路

anslag

©2014 omi söderblom och verbum ab omslag: patric leo inlagan: sarapion/magnus åkerlund tryck: scandbook, falun 2014 isbn 978-91-526-3587-2 verbum ab box 22543, 104 22 stockholm tel 08-7436500 www.verbum.se

·4·

anslag

Innehåll

Prolog

anslag

I denna ljuva sommartid 13 Syskoninventering 20 Fyra adresser och fyra tanter 27 Underrättelsen 37 skattgömma

helge söderbloms texter i

Minnesblad 61 Slutet 66 Början 71 École maternelle 77 Ingrid Söderblom 81 John Forsell 85 Den svenska hembygdsrörelsens ouvertyr 90 Sven Söderblom, ett hinder – och Nobelpriset en passant! Den första kärleken 119 Moderskapets tragik 136 Vandringar på Uppsalas februaritrista gator 146 tankepaus

231

·5·

anslag

helge söderbloms texter ii

241

Helges testamente 241 Två bröllop och ett äktenskapslöfte 250 Europa – en sista gång 258 Från ett konstnärshem till en fängelsecell 271 Bland idioter 279 Det ligger mycket ledsamt bakom. Erotik 283 Jag har, vid Gud, mången gång, velat lemna mitt embete 285 Cirkeln sluts 300 Ärkebiskopinnan: Måtte jag få behålla mitt förstånd 306 Roberts första besök i Ärkebiskopsgården 314 Omyndigförklarad 317 Nathan och Anna i Vrena 320 Ett av Nathans få besök på hospitalet 323 Helges första besök i Ärkebiskopsgården på ett år 329 Sista mötet mellan Helge och Robert 332 Ett hem på landet – en utväg? 339 Expatrierad 347 Att bli präst – en utväg? 353 Sista mötet mellan Nathan och Helge 356 Nathan Söderbloms död 362 Helge besöker sin faders grav 374 Adjö 377

·6·

anslag

avtoning

385

Utgrävningar 386 Fragment blir till en tunn väv 390 En medicinsk forskningsresa 394 Ofrivillig vård 398 Nathans bakgrund 404 Porträtt av Nathan 409 Porträtt av Anna 415 Sådan fader, sådan son 419 Att vara Söderblomsbarn 422 Hemmet 427 Offentlighetens bakgårdar 430 Kärlekens tyngsta börda 434 Paradoxer och hemmablindhet 438 Orealistiska teaterdrömmar? 443 Vägen mot slutet 448 Dödsannonsen 455 Kampen om barnet 460 Elise 466 Hon älskade mycket 471 Sanningen ska göra er fria 475 Noter 479 Persongalleri 485 Milstolpar 495 Personregister 499

·7·

anslag

till robert och inga mer

路8路

anslag

Prolog

»Ni får ta mig som jag är, jag är ju son till en sinnessjuk«, brukade min pappa säga. Han var på dagen fyra år och elva månader när hans far, Helge Söderblom, dog den 7 januari 1932. Dagen efter skulle Helge, som då var intagen på mentalsjukhus, ha fyllt 36 år. Ett halvår tidigare hade Helges far, ärkebiskopen Nathan Söderblom, gått bort. Nathan Söderblom, den internationellt respekterade teologen och Sveriges mest kände, folkligt förankrade kyrkoledare, vann 1914 den märkligaste ärkebiskopsvalssegern i svensk historia. Mot alla odds och trots att han var ifrågasatt slungades han in i maktens centrum och brände liv i en slumrande teologi. Han blev den tidens moraliska förebild som förkunnade religiös tolerans och mänskliga rättigheter, och som lyckades överbrygga en ideologisk klyfta vilken kristenheten levt med i 1600 år. När han dog var han en av landets mest dominerande personligheter. Landssorg proklamerades, och jordfästningen fick karaktär av statsbegravning. Enligt Gustaf V:s beslut hedrades Nathan Söderblom med gravsättning i Uppsala domkyrka. Det var fosterlandets tack till nationalsymbolen, den store humanisten, religionshistorikern, förra århundradets störste svenske vältalare, den lysande essäisten, nobelpristagaren och framför allt fredsstiftaren. Tillsammans med sin hustru fick min farfarsfar en stor familj. Förutom alla gåvor livet gav Nathan födde Anna honom tolv barn. Flera av dem var rikt utrustade, några bar på talanger utöver det vanliga, och kunde kanske ha fått bli ihågkomna om de valt rätt livsinriktning och inte burit oket av att ha en stor berömd man till far. Ibland nämns någon

·9·

anslag

av dem i förbigående, gärna i en skabrös skröna. Men min farfar Helge Söderblom är utsuddad från alla berättelser. Varför? Frågan har följt mig genom åren och accentuerades när jag började läsa mer om Nathan. Skildringarna av honom repeterar samma adjektiv: lysande, glittrande, överdådig. Återkommer gör också vittnesmålen om hans arbetskapacitet och fantastiska vältalighet. Men vem var han egentligen? Kan en människa vara både genial och sympatisk? Hur såg familjen Söderbloms liv ut innanför dörrarna till ärkebiskopens residens? Och hur påverkades deras öden i skuggan av Nathan? Det finns en fara för barn till sådana som Nathan att de blir menlösa robotar, självömkande, bittra parasiter som lever på den kändes tillgångar och kraft. Hur var det med Söderblomsbarnen? Tio av dem nådde vuxen ålder, och borde ju, om inte annat på grund av antalet, ha varit viktiga stationer inte bara i Nathans liv utan också för hans arbetssätt, tankar, insatser, utvecklingsprocess och handlingsmönster. Hur påverkade de sin far? Stöttade de honom, bjöd de honom motstånd? Och hur var det att växa upp med en far som rörde sig med fromhetens attribut och som samtidigt var så kraftfull, så intensiv, så ambitiös och så slösande rikt begåvad? Hur var det hem där så mycket företogs och som föräldrarna ville göra så lyckobringande? Nathan talade högst ogärna om sitt privata liv, sina problem eller sina meriter. Men han var medveten om den gärning han var kallad till, och visste att han hade resurser att utföra den. Kanske ville han bara verka för detta mål. Någon självbiografi skrev han aldrig. Måhända var det en medveten handling som speglar hans ovilja att komma i särställning. Eventuellt gavs det inte tid till författande av memoarer. Eller så ville han inte rota omkring i sitt förflutna utan låta tiden göra sitt nödvändiga arbete. Fadern manade däremot äldste sonen Helge att följa sitt anlag att skildra och skriva. Gud hade skänkt denne son en stor språklig talang med djupa tankar och litterära effekter, och det var enligt fadern ett ansvar att förvalta denna gåva. År 1921 präntade ärkebiskopen med sin karaktäristiska och svårlästa piktur till Helge: Ack, minns Du den tiden Du tänkte skriva min levnadsteckning? Skriv nu med Guds hjälp Ditt eget liv med uthållighet och allvar, och vid ett annat tillfälle lär han ha sagt ungefär så här: Skriv och var uppriktig. Efter vår död skall ett sådant verk kasta ljus över sådant som annars kommer att bli alltför ofullständigt belyst. Undanhåll inte dina brister, inte heller

· 10 ·

anslag

mina, eller allt det fina livet trots allt gett Dig. Livet är ofattbart stort i vad det ger, stort i sin snabba flykt och i alltings förgänglighet, både sorgens och glädjens. Sensommaren 1929, då Helge Söderblom tagits in på hospital, hittade brodern, diplomaten Staffan Söderblom – Nathans och Annas femte barn – en förseglad kartong i Helges Stockholmshybel i Gamla stan. Plomberingen bröts och papplådan visade sig innehålla skriftbevis på bitterhet och ett väldigt lidande, mest Helges känsla att ha förlorat sin pappa och hans skildringar av hur mamman upphörde att vara mor. Men också ampra beskrivningar av hur föräldrahemmet sakta men säkert höll på att upplösas. Hur familjen stod på avgrundens rand och att den enda räddningen var att förmå fadern att stanna hemma med modern varje dag som detta inte var absolut uteslutet, men att han insett att pappan aldrig skulle kunna förmås till detta. Hur Helge hoppades att fadern var så pass gammal och trött att han icke mer arbetade uteslutande för det gudabenådade intresset utan fastmera för att kläda och föda ett stort antal med eller mot viljan tillkomna svenska undersåtar [läs barnen]. Hur han led av att höra om faderns alltför stora arbetsbörda. Staffan skärskådade alstren och trots att han kände igen sig precis, eller kanske just därför, förpassades en del till papperskorgen. Till sin far skrev han: Det var en lycka, att jag lyckades avstyra att Mamma bröt upp Helges låda och fick läsa hans papper. Nytt material producerades. Nathan avslöjade: Mig har Helge mer än en gång själv visat ruskiga, perversa skriverier men också fina, djupa ting. Det »värsta« hamnade i soplåren. Några decennier efter Helges död blev kakelugnen ytterligare en del texters plats då brodern Jon-Olof Söderblom – nummer nio bland syskonen – gjorde en utrensning. En hel del har dock återfunnits – på de mest säregna platser. Boken du nu håller i din hand är berättelsen om en ung man som växer upp i en privilegierad miljö, inom en familj med högt ställda krav, en dynasti som inte ville acceptera honom sådan han var. Med egna ord berättar denne måttligt framgångsrike skådespelare och journalist hur han vågade trotsa förväntningarna som ställdes på honom, och hur han tordes leva ut sin längtan. I centrum står en far som agerar på ett sätt som gör honom onåbar och svår att förstå. En resa till Paris 1929 utgör ett skälvande preludium till katastrofen där triangeldramat mellan fadern, modern och den äldste sonen avslöjas. Som bakgrund till Helges egna vittnesmål finns en presentation av

· 11 ·

anslag

familjen och underrättelsen om Helges insjuknande. I kapitlen med Helges texter fäller jag in en del skrifter som beskriver samma skeende prismatiskt. Anna och Nathan får göra sina egna röster hörda när det gäller synen på barnen och det med åren allt mer disharmoniska ärkebiskopliga äktenskapet. Fel hade det känts att utelämna Staffan Söderbloms kanonad mot fadern samt en del av syskonens inlägg. Gerda Rodling, Nathans privatsekreterare, får genom sina obetalbara formuleringar bilda relief åt storyn eftersom hon ägde en unik insyn i familjens privata sfär. Några kondoleanser och tidningsklipp har fått bli ett extra ramverk till denna mollsaga. Till sist har jag knutit ihop tanketrådar och minnesbilder i ett försök att analysera helheten utifrån mitt eget perspektiv och de skattgömmor som öppnats för mig under resans gång. I det stora och mångbottnade källmaterial som varit mig förunnat har självklart mitt urval och min tolkning spelat en stor roll, liksom det som varit relevant för mitt syfte, nämligen att skildra Nathan Söderblom genom sonen Helges ögon. På så sätt skapas ett dubbelporträtt av en självskriven portalfigur i den svenska historien och dennes okände sons gripande öde. Innan mitt sökande satte igång hade jag ingen aning om Helges mörka bakgård och hans ljusa framsida, det stora utrymme han tog i sina föräldrars liv, hur mycket han betydde för dem och all den kärlek han fick. Det har varit en utmaning att ta sig genom den labyrint av mytbilder och det hagiografiska nätverket om den store fredsivraren. Snårigt att tränga bakom de allför färdiga bilderna, men även att nosa upp informationsrester om den äldste sonen. Jag har trätt in i gåtfulla, hemliga rum. På sina ställen står: Låt ej detta bref finnas efter oss! eller: Bränn detta brev. Men även det omvända: Detta brev vill jag att eftervärlden en gång skall få se. Det bör bli klart en gång hur svårt farbror [Nathan] verkligen haft det. Sex månader före sin död skrev Nathan: Tidningarna böra inte offentliggöra allt skvaller, alla förmenta och verkliga skandaler, de böra av barmhärtighet lämna något kvar åt litteraturhistoriens och historiens marodörer i framtiden. Här är vi nu. Med berättelsen om Nathan och Helge Söderblom, och med mig som uttolkare av en historia som kanske annars aldrig hade fått liv.

Omi Söderblom

· 12 ·

anslag

I denna ljuva sommartid »Älskade Anna! Sextioåringen är ännu mer älskansvärd och älskad än tjugotvååringen. Gud välsigne Dig. Till sist få vi nog uppleva någon ljusning.«

nna olivia forsell var 20 år då hon våren 1890 – som en av endast elva kvinnor i Sverige – tog studenten. Skolan låg på Riddarholmen i Stockholm. Samma höst åkte hon med båt på Fyrisån till Uppsala och började studera historia, nordiska språk, filosofi, litteratur- och konsthistoria. Det fanns bara tjugo kvinnliga studenter i universitetsstaden då. Anna tillhörde således den utvalda elit av flickor som fick möjlighet till högre studier. De mest eftertraktade manliga studenterna drogs till Annas skönhet men skrämdes bort av hennes huvud. I Uppsala går man inte säker för förolämpningar om man förnedrat sig så långt att man blivit studentska, skrev hon till en anförvant. Men den drygt fyra år äldre Nathan Söderblom ville leva sitt liv med Upsalas sötaste studentska. På Nathans gratulationskort från 1930 står: Älskade Anna! Sextioåringen är ännu mer älskansvärd och älskad än tjugotvååringen. Gud välsigne Dig. Till sist få vi nog uppleva någon ljusning. Nathan Söderblom – student i Hudiksvall 1883, 17 år gammal, filosofie kandidat vid 20 år och teologie dito 22 år gammal – hade som studentkårens ordförande utvecklat sin retoriska talang och uppmärksammats för en lysande vältalighet. Den 5 mars 1893 prästvigdes han och fick omedelbart en befattning som präst samtidigt som han påbörjade sina doktorandstudier i religionshistoria. Under sommaren höll han en serie välbesökta kursföreläsningar vilka utgavs under titeln: Den lutherska reformationens grundtankar och som på första bladet dedicerades: Till Anna 24 september 1893 [fästmöns 23-årsdag]. Men under samma period som han firat upptakten till sina oratoriska, akademiska och litterära triumfer hade han börjat möta motstånd och missunnsamhet. En januaridag

· 13 ·

anslag

Nathan 27 år, 1893.

1894, vid ett besök hos den dåvarande ärkebiskopen Anton Sundberg, började Nathan, livlig och talför ända in till nervositet, utlägga sina idéer. Bakom Sundbergs höga, välvda panna anade Nathan förståelse. Mer än trettio år senare, då det mesta av hans livs historia låg bakom honom, mindes Nathan hur Sundberg avbrutit honom med: »Där är andra som är oroligare för pastorn än jag« och nämnt att posten som legationspräst i Paris var ledig. Direkt beslöt Nathan med redobogenhet att anmäla sig. Snabba beslut var alltid karakteristiskt för honom när det gällde viktiga avgöranden. Annas svar blev nu, liksom senare i livet då det blev tal om att flytta utomlands: »Jag följer dig, om så vore till världens ände« – en anspelning på passagen i Ruts bok: »Ty dit du går vill ock jag gå«. De som ansett Nathan Söderblom farlig drog kanske en lättnadens suck, när han

· 14 ·

anslag

Anna 21 år, 1891.

därefter för flera år blev »landsförvisad«. Men där i allmänbildningens världscentrum skulle han få tillfälle att smida sig de starkaste och mest finslipade vapen, som han bättre än andra kunde förstå att begagna. Nathan hade alltid vetat vad han önskade sig av världen och skulle i rikt mått uppnå det. En av erövringarna var den släta guldring han bar på sin vänstra hand från den 29 april 1894. Dagen efter, på valborgsmässoafton, reste de nygifta med tåg till Frankrike, där Nathan fått den sökta tjänsten som gav honom möjlighet att komma vidare i forskning om zoroastrismen, iransk religion. Vid avresan var han som alltid strålande, och i ungdomlig längtan sträckte han sig mot det nya kallet och det nya landet. Älskade, minns Du när vi drogo ut i lifvet tillsammans, frågade Anna sin make 29 år senare då de erfarit ondskans makt, men även Guds godhet, som Nathan resignerat uttryckte sig.

· 15 ·

anslag

Vid ankomsten till Gare du Nord möttes Söderbloms av kyrkorådet och deras fruar. Paret väckte uppmärksamhet då de såg så barnsliga ut. Anna hörde hur någon bakom hennes rygg viskade: »Pastorn, han är ju bara en ung student, och frun ser ut som ett barn«. Man ska komma ihåg att detta utspelades vid en tid när det åtråvärda var ålder och pondus, inte ungdom och skönhet, då unga försökte se medelålders ut, med stor mage, klockkedja, väst, monokel, cigarr och kal hjässa. Många gånger skulle Anna berätta om detta minne. Med påträngande blygsamhet ville hon gärna understryka att hon då såg mycket yngre ut än hon var. Nathan å sin sida var trots sin oskuldsfulla uppsyn från detta ögonblick, med den snillrike erövrarens rätt, en fullrustad vinnare och en mästare i en stor verksamhet. Ett nytt århundrade stod för dörren, la belle époque. På Moulin Rouge slog cancan igenom, damerna slapp krinolinen, uttrycket fin de siècle var i var mans mun, man talade om Yvette Guilberts svarta kastorhandskar, sjöng refränger från Chat-Noir och såg livet i rosenrött. Anna, som förvandlades från en blyg flicka till en europeisk dam, kände direkt att hon var precis där hon ville vara och gjorde just vad hon ville göra i sällskap med den man hon ville göra det tillsammans med. Nathan var också tillfreds. Lycklig över att ha farit ifrån Sverige, lämnat inskränkthet och stridigheter, skulle han nu lägga världen för sina fötter. Men inte bara det; Anna kom att skänka sin make tolv barn, en kvartett av flickor och åtta gossar. Fem av dem föddes i Frankrike. Till tjänsten som legationspastor i den svensk-norska församlingen i Paris hörde att vara sjömanspräst i Calais, Boulogne och Dunkerque under sommarmånaderna. Efter kyrkorådets välkomstceremoni åkte ungdomarna därför vidare. Deras allra första gemensamma hem blev ett litet vindsrum med takfönster vid skandinaviska sjömanskyrkan i Calais. Nästan genast blev det lilla bébébarnet till. Bekräftelsen på att en människa hade börjat växa inne i Anna var ofattbar och hisnande som när en vindstöt blåser upp en dörr på vid gavel. Men där fanns också en rädsla. Hon levde ju långt borta i ett annat land utan kvinnliga släktingar som kunde viska goda råd i hennes öra. En dag åkte makarna båt till Dover och vidare tåg till London. På National Gallery fick Annas unga ögon med en sådan outsäglig fröjd se Raphaël, da Vinci, Andrea del Sarto och Murillo. Kanske blev hon mest förtjust i Murillos lite tärda madonna med barnet i mitten och Josef intill. Huvudfiguren på tavlan var Jesus, en några år

· 16 ·

anslag

gammal gosse, något av det skönaste hon sett. Liksom Nathan bar Anna på en längtan, att äga ett barn som det på tavlan. Det fanns inte vykort på den tiden, men två fotografier inhandlades. Makarna flyttade in till staden och bosatte sig i det lilla pastorshemmet vid Rue du Marché Saint-Honoré med sina fallfärdiga tvåvåningsruckel, fönsterlucksförsedda ölkaféer och barfotabarn som lekte i stimmiga trapphus. En kväll vid middagsbordet granskade han henne i förvåning över att de spelande ögonen med de fallande ögonfransarna, vilka han en gång förälskat sig i, just i denna stund ägde ett sådant djup. Det var kallt och ruskigt ute, men i hörnet brann kolkaminen som värmde bra. Hörde han hur hårt hennes hjärta hamrade? Han såg på henne ända tills hon svamlande fick fram: »Du ska bli far«. Hennes chock släppte, hans kom. Av Parisvännerna fick de en dopklänning i kritvit fransk brodyr med en vadderad gräddfärgad mantel till. Efter jul- och nyårshelgerna, söndagen den 7 januari 1895, höll Svenska kyrkan fest till förmån för fattiga barn i Sofiakapellet i Montmartre. Anna kände sig plötsligt illamående. Hon kunde knappt stå på benen men lyckades ta sig fram till Nathan. Ryggen vibrerade av tyst gråt när hon blev hjälpt upp i den fjädrande fiakern av kusken i sin vaxade svarta hatt. Hon klagade över att det var kvavt under mollskinnssuffletten, lutade sig fram och såg hur gaslanternorna, likt jättelika eldflugor, skar upp långa ljusstrimmor i gatstenarna. Hela vägen från kyrkans 18:e arrondissement till hemmets 1:a sjöng hästarnas hovar ett taktfast, falsk melodi: »Det är ingen fara. Det är ingen fara.« Hon blev sängliggande, orörlig, panikslagen. Nathan, doktorn och husfolket vakade. Anna fick kloroformliniment, dåsade in för att obarmhärtigt väckas av dråpslaget. Det lilla bébébarnet hade dött, innan det fötts. Ordet »bortkastat« tycktes just då sammanfatta hela livet. Ur brev från Nathan Söderblom till Johan »Göran« Göransson: Den 11 januari 1895 Nyåret har haft med sig för oss en stor sorg. Nu ligger min Anna här framför mig och i minst fjorton dagar skall det fortvara. Hon har ansträngt sig alltför häftigt den sista tiden, och det som var vårt hopp till någon gång långt fram i vår har med sitt lif fått betala den barnfäst, som i söndags alltför mycket tog Annas möda.

· 17 ·

anslag

Det är någonting hemskt och innerligt bittert i denna erfarenhet af ett hastigt och våldsamt afklippt moders- och fadershopp, som jag önskar, att du aldrig få erfara. Den värsta faran för Anna är öfver, men mattheten är ängslande och blir långvarig och smärtorna äro stundom svåra. Gång på gång överrumplades Anna av sorgen. Allt som behövdes för att utlösa den var en titt på dopklänningen. Då blev pyret levande och hon kunde höra hungerskrik, joller och gurgelljud. Hon kände till och med hur bébébarnet sniffade på hennes hud. Smärtan sköljde över henne, svepte henne med sig, slog omkull henne. Hon kände sig vid liv, men knappast levande. Överallt såg hon eleganta, gravida kvinnor i bekväma rullstolar som drogs av män i skärmmössor och barnjungfrur i vitstärkta uniformer med rynkade hättor framförande landaus d’enfant [barnvagnar] med enorma ekerförsedda hjul – gungande likt tyngdlösa, okuvliga skepp. I breven hem, präglade både av skarpsynta iakttagelser, fyndig stilkonst och tung patetik beskrev hon livfullt tillvaron i ljusets stad men undvek att berätta om dess mörker, om att allt kändes så ohyggligt orättvist och om sin egen förlamande saknad över en varelse hon aldrig sett. Pastorsparet bestämde sig för att inte försöka få fler barn förrän Anna kände sig redo igen. Tre månader senare var hon åter gravid. Den sommaren, 1895, i Calais, komponerade den blivande ärkebiskopen koralen till »I denna ljuva sommartid«. En av de ljusaste melodierna i vår svenska psalmskatt skrevs ursprungligen till texten »Lär mig, du skog, att vissna glad« – en begravningspsalm – till minne av bébébarnet. I september bytte makarna bostad till en centralt belägen lägenhet nära Parc Monceau på 2, Rue Maleville. Men det nya havandeskapet var för henne en enda lång påfrestning med tvära kast mellan hopp och förtvivlan. En kamp mot sorg och ångest. Hur skulle hon kunna glädjas över detta barn när de nyligen förlorat något så värdefullt? Hur skulle det gå för det andra barnet? Ur detta sorgearbete, dessa motstridiga känslor föddes Helge onsdagen den 8 januari. Samma datum som bébébarnet hade dött ett år tidigare. Anna såg datumet som ett omen, Nathan som en gåva. Han skulle i Helge alltid känna igen sig själv: den som kom efter ett dött syskon.

· 18 ·

anslag

Ur Svante Söderbloms uppsats »Några minnen av storebror«: Då till komminister Jonas Söderblom i Trönö och hans hustru Sophie Nicolina Amalia, född Blume, en son föddes den 15 januari 1866, var glädjen stor, i synnerhet som denne son kom som en tröst att i någon mån fylla tomrummet efter sin kort förut bortgångne förstfödde broder. Betydde Helges liv mindre för Anna än det döda barnet? Varje gång hon såg på honom påmindes hon om vad hon gått igenom. Helge döptes i sitt döda syskons dopklänning. Med Helge, som alltså kom till världen i början av år 1896, hade de unga tu försynt lagt grunden till en dynasti vilken redan på nyårsafton samma år fick ett tillskott. Platsen i Annas knä, som Helge knappt hunnit inta, blev i alla bemärkelser mindre ju mer moderns mage växte. Detroniseringen accentuerades då ett helt samhälle av systrar och bröder sattes till världen: Helge och Brita 1896, Sven 1898, Ingrid 1899, Staffan 1900, Lucie 1902, Yvonne 1903, Jan 1905, Jon-Olof 1906, Bror Carl 1908, Lag 1912 och slutligen Gustaf 1914. Ingrid och Jan fick föräldrarna begrava, övriga levde långa liv. Helge klämdes således mellan ett ofött, ett par döda och en radda högst levande syskon. Omedvetet, men också överlagt, konkurrerade alla om uppmärksamhet. När Helge var sju dagar fyllde Nathan 30 år. Av Anna fick han ett av fotografierna från National Gallery, det föreställde Jesusbarnets huvud. Detta, omsider inramat, kom att hänga i många rum och slutligen hamnade det på Upsala Hospital. Då livets afton närmade sig sammanfattade Nathan Parisåren: Vi voro unga, hade god vilja, oförskräckt håg, ingen sjukdom, små villkor, stora ideal, goda vänner – och visste Gud ske lov icke vad framtiden skulle bära i sitt sköte. Man går med förbundna ögon. Till sin make skrev Anna i juni 1929 från staden vid Seine – dit hon rest sedan Helge omhändertagits av fransk polis – om sitt och en väninnas museibesök: Vi voro på Louvren och jag fick återse de sköna ting, som uppenbarade så mycket för våra unga ögon. Murillos sköna Jesusgossehufvud, som vi ju nära nog identifierade med Helge ––– Nu blef det sköna en smärta. Nathan genmälde: Just nu kom Ditt brevkort från Louvren. Det sublima har i vårt liv blandats med det allra hemskaste.

· 19 ·

Helge Söderblom

I skuggan av Nathan texter av Helge Söderblom

Omi Söderblom

I skuggan av Nathan

texter av Helge Söderblom

Omi Söderblom ISBN 978-91-526-3587-2

789152 635872