Earbooks info@earbooks.se www.earbooks.se Originalets titel: The Jewel of Medina Copyright © 2008 by Sherry Jones Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Översättning: Lisbet Holst Karta: Kat Bennett, 360Geographics Omslagsfoto: The Queen of the Harem av Max Ferdinand Bredt (1868–1921), Bridgeman Art Library Omslagsdesign: Stevali Production Tryck: ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-86229-45-0 4
Medinas juvel inlaga.indd 4
09-05-06 21.16.16
Till min mor, som l채rde mig att sikta mot stj채rnorna, och till Mariah, den klarast lysande stj채rnan p책 min himmel
5
Medinas juvel inlaga.indd 5
09-05-06 21.16.16
6
Medinas juvel inlaga.indd 6
09-05-06 21.16.28
Författarens kommentar
F
ölj med mig på en resa till en annan tid och en annan plats, till en kärv exotisk värld av saffran och svärdskamp: ökennomader som bor i kamelhårstält, karavaner lastade med persiska mattor och rökelse, böljande färgsprakande kaftaner, ögon svartsminkade med kohl och parfymdoftande armar dekorerade med sirliga hennamålningar. Det är på 600-talet, och vi befinner oss i Hijaz i västra Saudiarabien, inte långt från Röda havets kust i en vidsträckt öken där gröna oaser ligger utströdda. Här kämpar plundrande beduinstammar för sin överlevnad, och kvinnornas rättigheter är få. Här har en religion som ska bli världens största sprungit fram från läpparna på en man som ända tills han uppnått fyrtio års ålder ansågs obetydlig. Detta var Aisha bint Abi Bakrs värld. När hon föddes 613 efter Kristus betraktades kvinnor som ägodelar, mäns egendom, så helt utan värde att de kunde begravas levande direkt efter födseln om alltför många flickor föddes vid ungefär samma tid. När Aisha var sex år blev hon bortlovad. Hon stängdes in i sina föräldrars hem och förbjöds att springa omkring och leka eller ens tala med pojkar. Ändå växte hon upp till en stark och kraftfull kvinna: en rättfram, rödhårig skönhet, skarpsinnig och med ett snabbt intellekt. Hon blev en inflytelserik politisk rådgivare; hon var krigare och kunnig i religion; hon var profeten Muhammeds favorithustru. Deras kärlekshistoria är en av de mest rörande som någonsin tecknats ned. Enligt talrika berättelser gifte sig Aisha med Muhammed, islams uppenbarare, när hon var nio år. Äktenskapet fullbordades senare när hon hade fått sin menstruation. Hennes låga ålder kan förefalla chockerande, men forskarna är i allmänhet överens om att motivet bakom äktenskapet var politik. Aishas far Abu Bakr förmodas ha skyndat på giftermålet för att befästa sin ställning som profetens följeslagare. Mu7
Medinas juvel inlaga.indd 7
09-05-06 21.16.28
hammed var mycket förtjust i Aisha och brukade delta i hennes lekar med dockor när hon var liten, och när hon växte upp vände han sig till henne för att få råd i politiska frågor. Men det fanns svårigheter i deras äktenskap. Man och hustru var båda viljestarka, dynamiska, sammansatta individer. Aisha, som hade känt Muhammed i hela sitt liv, var mycket svartsjuk på de andra hustrurna och bihustrurna – sammanlagt tolv stycken – som han förde till sitt harem. Som den fullfjädrade intrigmakare Aisha var spelade hon både sina medhustrur och Muhammed spratt. På så sätt hoppades hon kunna förhindra att kärlek uppstod mellan honom och någon av dem. Ibland lyckades hennes påhitt – alldeles förträffligt och till hennes makes stora förtret. De yttre påfrestningarna krävde sin tribut även av deras äktenskap. Som ledare för ett växande samfund av troende hade Muhammed en ständig ström av rykten om sina fruar att kämpa mot. (När Aisha var fjorton år blev hon invecklad i en förödande skandal som sånär hade satt punkt för hennes äktenskap.) Men det fanns även andra problem. Den mäktiga stammen quraish – Muhammeds släktingar – hatade Muhammeds budskap om en enda Gud och angrep honom och hans anhängare ursinnigt och outtröttligt. Det gick emellertid inte att tysta Guds profet. Ängeln Gabriel hade uppmanat honom att ”Recitera!”, och Muhammed måste lyda. Islam kom till Muhammed i en uppenbarelse på berget Hira i närheten av Mekka omkring 610. Hans familj, bland dem hans hustru Khadija, som han levde med i ett monogamt äktenskap i tjugofem år, och hans kusin Ali, som han uppfostrade, var de första som trodde på Muhammeds budskap om en enda Gud. Andra var mindre entusiastiska. Mekka var den belätesdyrkande arabvärldens huvudstad. Hundratals gudabilder fyllde Kaba, den kubformade helgedomen i stadens mitt. Dit drogs karavaner från när och fjärran för att tillbedja dem och driva handel. I quraishköpmännens ögon framstod denna nya religion som en ekonomisk katastrof. Den – och dess profet – måste bort. Efter många års förföljelse av muslimerna skickade till slut Mekkas köpmän sina söner för att mörda Muhammed. Han lyckades med Alis och Abu Bakrs hjälp undkomma och anslöt sig till resten av umma 8
Medinas juvel inlaga.indd 8
09-05-06 21.16.28
(de troendes samfund) i Medina, en stad som låg i en oas cirka fyrtio mil längre norrut. Stadens arabstammar, aws och khazraj, hade erbjudit muslimerna husrum och beskydd. Men även i Medina var tillvaron riskfylld. Quraish fortsatte med sina angrepp och tog ummas nya grannar till hjälp. Särskilt hotfulla var de judiska stammarna qaynuga, nadir och qureiga. Att Muhammed tillbad deras Gud räckte inte för att vinna deras lojalitet. Dessa stammar hånade inte bara hans anspråk på att vara den profet som det talades om i deras religiösa texter – skulle Gud välja att ge den äran åt en arab? – utan de drev också handel med quraish i Mekka. Mot denna bakgrund av skandal, fara och förtryck växte Aisha upp i Muhammeds närhet, gifte sig med honom, älskade honom. Enligt de flesta källor dyrkade han henne, översåg med hennes frispråkighet och bad om hennes råd i många frågor. Hennes roll i ummas krig tycks ha inskränkts till att bära vatten och lägga om sår, men andra kvinnor, som Umm ’Umara, deltog faktiskt i striderna vid sidan av männen under islams tidiga år. Mycket lite är känt om Muhammeds hustrur, och till och med det lilla ifrågasätts. Historia, liksom genealogi och poesi, förmedlades genom muntlig tradition och skrevs inte ned förrän flera hundra år efter Muhammeds död. Nästan allting kan diskuteras, tycks det, alltifrån Aishas ålder då äktenskapet fullbordades till Muhammeds attityd mot henne. Var hon hans favorithustru, som sunniterna hävdar, eller var han missnöjd med henne på grund av hennes olydnad, som en shiitisk man hävdade för mig? Vad man än har för uppfattning om Aisha är och förblir hon en som avviker från mängden, en oförglömlig hjältinna som sa vad hon tyckte, följde sitt hjärta, älskade sin Gud och vann en plats i sitt samfund och i historien som De troendes moder. För mig är hon en förebild, en överlevare av högsta rangen som övervann oerhörda kulturella och personliga hinder för att sätta sin prägel på tillvaron. Muhammed dog vid sextiotvå års ålder med huvudet mot Aishas bröst (shiitiska berättelser säger att han dog i hennes famn). Aisha hade just fyllt nitton år och stod på tröskeln till såväl livet som sin gärning. Hon axlade rollen som förkämpe för såväl sin familjs intressen som 9
Medinas juvel inlaga.indd 9
09-05-06 21.16.28
Muhammeds arv och fortsatte att fungera som rådgivare åt tre kalifer i följd efter profeten och ledde till slut en här mot Ali i Kamelslaget, det första islamiska inbördeskriget. Men det är en annan historia ...
10
Medinas juvel inlaga.indd 10
09-05-06 21.16.28
prolog
Ett ensamt pekande finger Medina januari 627 Aisha fjorton år
S
kandal var vad den nyckfulla vinden blåste in i Medina när jag kom ridande med armarna om Safwans midja. Mina grannar störtade ut på gatan som när en stormflod fyller en wadi. Barn stod i klungor, de pekade och tittade. Deras mödrar tryckte deras ansikten mot sina kjolar och låtsades själva vända bort blicken. Män spottade i dammet och mumlade fördömande. Min fars läppar skälvde likt en tår nära att falla. Vad de såg var detta: min sjal som glidit ned på mina axlar och fått stanna där; utslaget hår som blåste i ansiktet på mig; Guds profets hustru med armarna om en annan man. Vad de inte kunde se: mina flickdrömmar i skärvor vid mina fötter, söndertrampade av en sanning lika hård och okänslig som hästhovar. Jag lät mina ögon falla igen och undvek på så sätt att se min spegelbild i ummas, mitt samfunds, stirrande ögon. Jag for med tungan över mina torra läppar, kände sälta och den skarpa smaken av min olycka. Smärta kramade min mage som när starka händer vrider vatten ur tvätt, men jag var redan uttorkad. Min tunga hängde som en solstekt ödla. Jag lutade kinden mot Safwans axel, men ben slog mot ben för vart steg hästen tog. ”Al-zaniya!” ropade någon. ”Äktenskapsbryterska!” Jag knep ihop ögonen till smala springor. Folk i vår umma pekade antingen finger och skrek åt mig eller bredde välkomnande ut armarna. Jag såg andra, hypokriter, som visade sina smutsiga tänder i hånfulla 11
Medinas juvel inlaga.indd 11
09-05-06 21.16.28
flin. Ansari, våra hjälpare, stod tysta och på sin vakt. Tusentals människor kantade gatorna och andades in vårt damm med sina häftiga andetag, stirrande som om jag varit en av skatter glittrande karavan och inte en solbränd fjortonårig flicka. Hästen stannade, men jag fortsatte – över dess flank, med huvudet före, ned i Muhammeds armar. När jag så åter befann mig under min mans tillsyn drog jag en suck av lättnad. Mitt försök att själv styra mitt öde hade sånär blivit min undergång, men hans kärlek ägde en helande kraft. Hans tjocka skägg var som en kudde för min kind och smekte mig med sandelträdoft. Hans andedräkt luktade miswak, ren och skarp som en kyss. ”Jag tackar Allah för att du är hemma oskadd, min Aisha”, viskade han. Människorna som samlades omkring oss mumlade på ett sätt som fick det att krypa i skinnet på min rygg. Jag lyfte mitt tunga huvud för att kunna se. Umar kom farande, bister och dånande som åskan. Han var Muhammeds rådgivare och vän, men ingen vän av kvinnor. ”Vid Allah, var har du varit? Varför har du varit ensam med en man som inte är din make?” Hans anklagelse flög som den piskande vinden genom trängseln och blåste gnistor till flammor. ”Al-zaniya!” ropade någon igen. Jag duckade som om ordet varit en kastad sten. ”Det är inte undra på att Aisha rimmar med fahisha – hora!” Folk skrattade, och snart började de skandera: ”Aisha – fahisha! Aisha – fahisha!” Muhammed styrde mig genom trängseln mot ingången till moskén. Ansiktena var ett virrvarr, som en mosaik: Hamal med isterhakan och hans bleka hustru, den före detta Fazia som nu hette Jamila, skrikande och lila som plommon. Stadens skvallertant Umm Ayman som snörpte på sina rynkiga läppar. Abu Ramzi, juveleraren vars viftande knytnävar blixtrade av guldringar. Jag hade väntat mig viskningar och höjda ögonbryn när jag kom tillbaka – men detta? Människor som hade känt mig i hela mitt liv ville slita mig i stycken. Och Safwan – jag vred på huvudet och sökte honom med blicken, men han hade försvunnit. Som vanligt. 12
Medinas juvel inlaga.indd 12
09-05-06 21.16.28
Han vände sig till Muhammed. ”Hur skulle jag kunna försvara henne när inte ens Safwan vill yttra sig till hennes förmån?” Naturligtvis. Safwan hade inte bara försvunnit när folkmassan började bli hotfull. När min far och Ali ställt frågor till honom hade han dessutom gömt sig i sina föräldrars hem. En sådan räddare. Jag kände tårar svida i ögonen, men med en viljeansträngning höll jag dem tillbaka. Den enda som kunde rädda mig var jag själv, tycktes det. ”Safwan behöver inte försvara mig”, sa jag trots att min röst skälvde och jag fortfarande stödde mig mot Muhammed. ”Jag kan tala för mig själv.” ”Låt henne vila”, sa Muhammed. Han hjälpte mig att gå till min bädd, men innan jag hunnit lägga mig krävde Ali att jag skulle redogöra för vad som hänt. Umma kunde inte vänta med att få veta sanningen. En folksamling var åter på väg att bildas, nu utanför moskén, och människorna fordrade svar. Jag blundade och erinrade mig den historia som Safwan och jag hade satt ihop på vägen hem under de stunder då jag varit redig. ”Jag letade efter mitt halsband av agater”, sa jag och fingrade på de släta stenarna. ”Jag fick det av min far på min bröllopsdag. Kommer du ihåg det?” Jag såg på Muhammed. ”Det betyder lika mycket för mig som de halsband du har givit åt dina andra hustrur.” Hans uttryck var oförändrat. Jag fortsatte med den påhittade historien om hur jag dragit mig undan bakom sanddynerna för att lätta mig och sedan återvänt till min hawdaj. Medan jag väntade på att bli upplyft på kamelens rygg kände jag efter mitt halsband – men min hals var naken. ”Jag letade i mina kläder, på golvet i min hawdaj, på marken. Jag skulle ha bett kamelföraren hjälpa mig om han inte varit upptagen av att vattna kamelerna.” Min röst snubblade som ömma fötter på stenig mark. Jag drog ett hackande andetag för att få den stadig. ”Jag följde mina spår tillbaka till dynerna. Där silade jag sanden genom fingrarna. Just när jag var på väg att ge upp hittade jag det. Då sprang jag tillbaka – men karavanen var långt borta, som myror krypande i en lång rad mot fjärran. Jag visste att jag aldrig skulle hinna ifatt er. Så jag satte mig och väntade på att någon skulle komma tillbaka och hämta mig.” 15
Medinas juvel inlaga.indd 15
09-05-06 21.16.28
Fingrar ryckte häftigt i mitt hår. Jag skrek till och slog bort dem, och en spottloska rann nedför min arm. Muhammed ställde ned mig och vände sig mot folkhopen, sedan lyfte han händerna. Tystnaden föll likt en svepning och dämpade till och med stirrandet. ”Aisha behöver vila”, sa Muhammed. Han lät lika trött som jag kände mig. ”Var vänliga och gå tillbaka hem.” Han slog armen om mig, och så dök vi in i moskén. Mina medhustrur stod vid ingången till gården, två och två. Sawdah sprang tjutande fram och omslöt mig med sina knubbiga armar. Hon prisade Allah för att jag lyckligen kommit hem igen, därefter kysste hon sin amulett för att avvärja det onda ögat. Sedan kom Hafsa som grät och kysste mina händer och mitt ansikte. Hon viskade: ”Jag trodde att du var förlorad för alltid.” Jag berättade inte för henne att det inte var långt ifrån att hon haft rätt. Umm Salama nickade, bister som om hon var rädd att huvudet skulle ramla av sin långa stjälk till hals. Zaynab gav Muhammed liderliga blickar, som om hon och han varit ensamma i rummet. Men min mans omsorger gällde bara mig. När min mage åter knöt sig i kramp så att jag sjönk ihop av smärta fångade han mig och lyfte upp mig som om jag varit fylld med luft. Och i sanningens namn hade jag inte mycket annat kvar inombords. Jag svävade i hans famn till min bostad. Han sparkade upp dörren och bar in mig, sedan ställde han ned mig på fötterna medan han rullade ut bädden. Jag lutade mig mot väggen, tacksam för stillheten – tills Umars rop kom infarande i rummet följt av mannen själv. ”Se hur hon drar skam över Allahs helige profet!” skrek han. ”Galopperar rakt igenom staden med håret flaxande som en skökas klänning.” ”En sköka med andedräkt som luktar spyor och hår som ett fågelbo?” undrade jag häftigt. Trots det skick jag befann mig i var jag tvungen att skratta. ”Var tyst, Umar”, sa Muhammed. ”Ser du inte att hon är sjuk?” ”Du skämmer bort henne.” ”Jag är glad att se henne i livet, lovad vare Allah.” Min makes kärleksfulla blick fick mig att rodna. Så nära det varit att jag bedragit honom med den där skojaren! Safwan hade lockat mig med frihet och 13
Medinas juvel inlaga.indd 13
09-05-06 21.16.28
sedan låtit sina önskemål styra mitt öde. Precis som alla män. Utom möjligen Muhammed. ”Yaa habibati, vad bör jag ge Safwan i belöning för att han förde dig oskadd hem till mig?” ”Hundra piskrapp vore lagom”, muttrade Umar. ”Men Safwan räddade hennes liv.” ”Uppenbarligen tycker Umar att jag borde ha lämnats i schakalernas våld – eller beduinernas”, sa jag. ”Då skulle du åtminstone ha dött med din heder i behåll.” ”Ingenting har hänt Aishas heder”, sa Muhammed. ”Säg det till Hassan ibn Thabit”, sa Umar. ”Jag hörde honom för en stund sedan när han reciterade ett fördömande poem om din hustru och den där kvinnojägaren till soldat.” Ett poem. Inte undra på att umma hade nafsat efter mina hälar som en hundflock när jag ridit in i staden. Hassans ord kunde egga en folksamling till ursinne nästan lika snabbt som Muhammeds lyfta händer kunde stilla den. Men jag vägrade att låta Umar se mig darra. ”Jag, tillsammans med Safwan? Det är löjligt”, sa jag. ”Jag är hustru till Allahs helige profet. Skulle jag vilja ha en nolla som han?” Jag kände att Muhammed iakttog mig. Hettan spred sig som eld innanför huden. Hade han hört lögnen bakom skrattet? Avmätta steg klapprade mot stenarna på gården. En mans hand slängde upp dörren till mitt rum. Hans silverring blixtrade som en svärdsklinga: Ali, släkt med Muhammed på tre sätt – kusin, fosterson och svärson – men ändå bittert svartsjuk på grund av min makes kärlek till mig. Hugg av smärta genomborrade min mage. Jag lutade huvudet mot Muhammeds axel. ”Här är hon!” Ali sträckte ut armen och pekade på mig. ”Medina skummar av vämjelse över ditt fördärv, Aisha. På gatorna slåss män som tror att du är oskyldig med dem som tror att du inte är det. Människorna i vår stad har vänt sig mot varandra. Enigheten i umma hotas på grund av dig.” ”Försvarade du mig?” Jag visste vad han skulle säga i samma ögonblick som jag uttalade de utmanande orden. 14
Medinas juvel inlaga.indd 14
09-05-06 21.16.28
”Någon?” Ali riktade sin vassa näsa mot mig och vädrade efter lögner. ”Safwan menar du.” ”Yaa Ali, låt henne berätta sin historia”, sa Muhammed. ”Ja, minsann, en historia är vad det är och inget annat.” Ali spottade på jordgolvet och torkade sig om munnen med handens avigsida medan han blängde på mig. ”Du kastar bort din tid på den här historien eftersom vi alla vet hur det egentligen var.” ”Ali, jag ber dig”, sa Muhammed strängare. Ali lade armarna i kors över bröstet och krökte på läpparna mot mig. Mitt mod vacklade under hans granskning. Visste han verkligen vad som var anledningen till att jag kommit ifrån karavanen? Kanske det vore bättre för mig att berätta sanningen – men ett ögonkast på min mans bekymrade ansikte räckte för att jag skulle ändra mig. Inte ens Muhammed, som kände mig som om våra själar vore en, skulle förstå varför jag hade riskerat så mycket för så lite – och han skulle kanske inte tro mig när jag sa att jag fortfarande var ren. ”Du satte dig ned och väntade”, sa Umar. ”Vad hände sedan i denna osannolika historia?” Jag kände mig matt och blundade. Hur var det nu? Jag och Safwan hade repeterat historien under ritten. Jag suckade djupt för att lugna pulsen som slog vilt. Det som följde nu var sant. ”Allt eftersom solen steg sökte jag skugga under dadelpalmerna i en lund”, sa jag. ”Jag lade mig ned för att hålla mig sval. Sedan måste jag ha somnat, för jag minns inget mer förrän jag kände Safwans hand på min axel.” Umar muttrade: ”Hörde du det, profet? Safwan ibn al-Mu’attal rör vid din hustru. Vi vet alla vart det leder.” ”Varför red ni båda inte hem genast?” röt Ali. ”Någonting hände med mig.” Det här var också sant. ”Jag kände en häftig kramp, som en kniv i magen.” Muhammeds blick tycktes vekna – ett bra tecken som betydde att han måste tro åtminstone lite på mig. ”Jag kunde inte ge mig iväg medan jag var dubbelvikt av smärta. Därför reste Safwan sitt tält åt mig så att jag fick vila i skydd för solen.” Ali gav till ett flatskratt. ”Och var fanns Safwan medan du låg i hans 16
Medinas juvel inlaga.indd 16
09-05-06 21.16.28
tält?” Jag låtsades inte om honom, för jag ville bara få ett slut på utfrågningen och gå och lägga mig. ”Jag kräktes i timmar. Safwan försökte hjälpa mig. Han gav mig vatten och fläktade mig med ett blad från en dadelpalm. Till slut blev han rädd och så red vi tillbaka för att få hjälp.” Jag sa ingenting om att han nästan fått mig att skrika som han vridit händerna. Allah straffar oss, hade han stönat gång på gång. Tillsammans med vattnet började jag få ur mig både galla och ånger. Ta mig till Medina, sa jag surt. Innan Allah dödar oss båda. När jag berättat färdigt såg Ali bister ut. ”Det här är inte hela historien”, sa han. ”Varför hade Safwan hamnat så långt efter karavanen? Var det för att han visste att du skulle vänta på honom under dadelpalmerna?” ”Jag bad Safwan hålla sig en bit efter karavanen”, sa Muhammed. ”För att hålla uppsikt över mustaliq när de återvände till sitt läger.” ”Hon har givit honom ögon i åratal!” Jag fnös, som om hans ord roade mig och inte fick mitt blod att isas. Det han sa var sant – men vilka fler visste om det? ”Var har du dina bevis, Ali?” undrade jag och mötte helt kort hans ilskna blick, men sedan slog jag ned ögonen av rädsla för att han skulle se paniken i dem. ”Ett ensamt pekande finger åstadkommer inte mycket till märke.” Med Muhammeds hjälp lade jag mig sedan på min bädd och vände ryggen åt dem allesammans: den ständigt misstänksamme Umar, Ali som var så ivrig att tro det värsta om mig och min make som kunde lugna en ilsken folkhop genom att lyfta handen men som tillåtit dessa män att förtala mig. Varför hade jag vänt tillbaka? Jag blundade och drömde på nytt om att fly. Men den här gången visste jag att det bara var en dröm. Jag kunde inte fly från mitt öde. I bästa fall skulle jag, om Allah ville, forma mitt öde – men inte fly från det. Så mycket hade jag lärt mig av mina misstag de senaste dagarna. Jag sov lätt, kastade mig av och an plågad av feber och ånger, tills mitt huvud sved av viskningar som piskade likt sand så att jag återvände till medvetandet med ett ryck. 17
Medinas juvel inlaga.indd 17
09-05-06 21.16.29
Muhammed och Ali satt på kuddarna bredvid min bädd. De grälade – om mig. ”Jag kan inte tro att Aisha skulle göra något sådant”, sa Muhammed. Hans röst var som ett knäckt skal, bräcklig och vass. ”Jag har älskat henne sedan hon sprang ur moderlivet. Jag har lekt med dockor tillsammans med henne och hennes vänner. Jag har druckit ur samma skål som hon.” ”Hon är fjorton år”, sa Ali med högre röst. ”Inte en liten flicka längre, om än många år yngre än du. Safwan är mycket närmare henne i ålder.” ”Sch, Ali! Stör inte Aishas vila.” ”Då får vi leta reda på en lämpligare plats för vårt samtal.” Jag hörde tyg frasa. Gå inte! ville jag vädja, men jag orkade inte. Så i stället stönade jag. Muhammed lade sin hand på min panna. ”Hon känns varm”, sa han. ”Jag kan inte lämna henne ensam.” ”Då måste jag tala här.” ”Käre kusin, jag sätter värde på dina råd.” Jag höll andan och fasade för vad Ali skulle säga. Vilket straff skulle han föreslå för mig och Safwan? Prygel? Utstötning från umma? Döden? ”Skilj dig från henne.” ”Nej!” Jag satte mig upp redo att slå armarna om min mans hals och hålla fast av alla mina krafter. Muhammed strök min fuktiga panna, hans leende skiftade som en skugga under en föränderlig sol. ”Lämna mig inte!” sa jag. Ali, den siste jag ville låta höra mig tigga, var fullständigt bortglömd. ”Jag tänker inte lämna dig, habibati. Men jag har bestämt mig för att skicka hem dig till dina föräldrar ett tag. Abu Bakr och Umm Ruman kommer att sköta om dig tills du fått tillbaka hälsan, om Allah så vill, långt borta från alla dessa sladdrande tungor.” ”Skilj dig inte från mig!” Flera veckor senare, medan jag väntade i mina föräldrars hus på Muhammeds dom, kröp jag ihop när jag mindes hur jag klamrat mig fast vid hans hand och gråtit inför Ali. ”Jag älskar dig, habibi.” Jag menade det så som jag aldrig hade menat det tidigare. Jag hade 18
Medinas juvel inlaga.indd 18
09-05-06 21.16.29
lärt mig mycket i öknen under de där timmarna tillsammans med Safwan som lovat ett och gjort ett annat, precis som när vi var barn. ”Och jag älskar dig, min kära.” Men hans röst lät avlägsen, och hans blick var bekymrad. Jag lade mig ned och kramade hans hand som om den varit en docka, sedan gled jag sakta in i sömnen. Medan jag var på väg bort hörde jag Alis röst, låg och enträgen. ”Tänk på umma, på hur ömtålig dess väv är”, sa han. ”En sådan här skandal skulle kunna slita sönder den. Du måste agera nu, kusin. Skicka tillbaka henne till Abu Bakr för gott.” ”Skilja mig från min Aisha?” Muhammeds skratt lät svagt och nervöst. ”Jag skulle hellre skära hjärtat ur kroppen på mig.” ”Hon är fläckad”, sa Ali – och fick mitt hat till honom att växa för varje ord. ”Du måste fjärma dig från henne innan den här skandalen sätter sitt märke även på dig. Många män här i staden skulle glädja sig åt ditt fall.” Muhammed drog sakta sin hand ur mitt grepp och lämnade mig att driva ensam omkring på fruktans hav. ”Förstår du inte?” pressade Ali på. ”Det vet jag att du gör. Men varför ser du så bekymrad ut? Hustrur är lätta att få tag i. Du kommer att hitta en ny barnbrud.” Ännu efter många århundraden förknippas mitt namn med skandal. Men de som hånade mig, de som kallade mig ”al-zaniya” och ”fahisha”, de kände mig inte. De visste inte sanningen – om mig, om Muhammed, om hur jag räddade hans liv och han mitt. Hur jag räddade allas deras liv. Om de vetat det, hade de hånat mig då? Nu vet de det, naturligtvis. Där vi befinner oss är all sanning känd. Men den undflyr fortfarande er värld. Där ni befinner er vill män fortfarande gömma undan kvinnorna. Er, i nutiden, döljer de med tygskynken eller lögner om att ni är underlägsna. Vi, i det förflutna, blir utraderade från deras berättelser om Muhammed eller förvanskas med falska historier som svider i våra öron och ögon. Där ni befinner er skäller mödrar på sina döttrar med ett enda namn. ”Din Aisha!” ropar de och flickorna vänder sig bort i skam. Vi kan inte fly från vårt öde, ens i döden. Men vi kan göra anspråk på det och forma det. 19
Medinas juvel inlaga.indd 19
09-05-06 21.16.29
Flickorna vänder sig bort eftersom de inte känner till sanningen: Att Muhammed ville ge oss frihet, men att andra män tog ifrån oss den. Att ingen av oss någonsin lever förrän vi själva kan forma vårt öde, förrän vi kan välja. Så många missförstånd. Här är vi, vi håller sanningen i våra kupade händer, den är som vatten, vi försöker hålla den kvar men ser den rinna bort. Sanningen är alltför undanglidande, den går inte att hålla fast. Den måste lämnas vidare annars rinner den som regn ned i jorden och försvinner. Innan den går förlorad ska jag lämna min berättelse vidare till er. Min sanning. Min kamp. Och vem vet vad som kommer att hända sedan? Om Allah vill kommer mitt namn att få tillbaka sin rätta betydelse och inte längre vara ett ord som är synonymt med förräderi och skam. Om Allah vill kommer mitt namn, sedan min historia blivit känd, att än en gång frammana det allra dyrbaraste av allt. Det som jag gjorde anspråk på för egen del och som jag kämpade för tills jag äntligen vann det från Guds profet – inte bara för egen del utan även för alla mina systrar. Mitt namn Aisha. Det betyder liv. Må det åter bli så och bestå för alltid.
20
Medinas juvel inlaga.indd 20
09-05-06 21.16.29
1. Beduiner i ödemarken Mekka 619 Aisha sex år
D
et var min sista dag i frihet. Ändå började den som tusen och en dag före den med solens blänk och mitt förskräckta utrop: Sen igen! Fort ur sängen, springa genom de fönsterlösa rummen i min fars hus med träsvärdet i handen. Fötterna som daskade mot det svala stengolvet: Jag är sen jag är sen jag är sen. Oljelampors svaga, fladdrande sken mot väggarna, en klen ersättning för solen som jag älskade. Jag passerade köket och var nära att storkna när den fräna lukten av jäst korngrynsgröt slog emot mig. Fortare, fortare. Profeten skulle snart vara här. Om han fick syn på mig skulle han vilja leka, och då skulle jag inte hinna träffa Safwan. Fast jag borde ha vetat att mor skulle hitta mig. Hon var mer allseende än det onda ögat. ”Vart är du på väg?” utropade hon när jag kolliderade med henne där hon stod som en kompakt mur i min väg med händerna på höfterna. Jag skulle ha tagit några steg tillbaka, hämtat andan och kilat runt henne om hon inte huggit tag i mig med händer som fått sin styrka av många års degknådande. Fingrarna grep om mina axlar som en höks klor. Hon lät sin blick vandra som hårda händer över mitt sömnrufsiga hår och min sandfärgade tunika som utgjorde en karta över gårdagens lekar: runda fläckar sedan jag stått på knä på marken för att gömma mig för fientligt sinnade beduiner; en reva på ärmen som uppstått när jag blivit tillfångatagen av Safwan och vår vän Nadida och gjort motstånd; röda fläckar av granatäppelsaft från gårdagens måltid; grå strimmor efter den stora sten som Safwan och jag tyst hade rullat fram och placerat nedanför vår nygifte granne Hamals sovrumsfönster. Mor sa: ”Du är lortig. Du lämnar inte huset på det där viset.” ”Snälla ummi, jag är redan sen!” sa jag, men hon ropade på min syster. 21
Medinas juvel inlaga.indd 21
09-05-06 21.16.29