9789163771552

1

Isvaken Catarina Söderquist

Den här boken tillägnas mina barn. Ian, Line, Lucas och Fanny, för att ni finns där och är just så härliga som ni är

Caths Litteratur

2

http://www.caths-litteratur.se/

Isvaken © Text: Catarina Söderquist Första upplagan Tryckt i Tallin 2014 ISBN: 978-91-637-7155-2

3

Februari 2013 Lerums Centrum

JACOB OCH DANIEL är på väg till pizzeria Ferrari på Brobacken för att träffa Moa, Amanda och Felix.

När Jacob ska passerar över gatan får han får syn på några lösa gatstenar. De ligger alldeles intill övergångsstället, han sparkar på stenarna och stannar. Ryktet han hört om en av restaurangerna och dagskassan, fortplantar sig inom honom.

Just när han böjer sig ner och plockar upp en sten, passeraren bil sakta vid sidan om honom. Jacob vrider på huvudet och ser förvånat på polisbilen. Snuten brukar inte vara här på kvällen. ”Vad fan gör dom här nu, har det hänt något?” undrar Daniel.

Jacob möter Daniels blick där han står på andra sidan av övergångsstället. Det vanligaste är faktiskt att snuten annars tar en sväng mitt på dagen när ingenting händer.

Han sneglar efter dem. ”Ja det är konstigt. Jag vet faktiskt inte, dom har nog kört vilse.”

Snuten brukar lysa med sin frånvaro när Brobacken och kommunens parkering fylls av stökiga ungdomar på natten.

Jacob har ofta hört de vuxna klaga på att ungdomarna bränner däck och spelar hög musik med öppna bildörrar varenda helgnatt. ”Plockar du sten?”

Daniel ler och tittar menande på stenen han håller i handen.

Jacob står kvar tills polisbilens baklampor lyser långt där framför honom.

Han öppnar handen, släpper stenen med en duns och fortsätter över gatan. ”Äh jag bara kollade en grej.”

Det här måste han fundera på ett tag. Återigen tänker han på Le Rum, restaurangen på Brobacken där det enligt rykten finns pengar. Ett inbrott mitt i Lerum måste planeras noggrant innan de utförs. Jacob och Daniel kliver in på pizzerian för att träffa de andra.

4

Jacob presenterar sin idé några kvällar senare då gänget sitter vid sjön Aspen och vintergrillar ett paket korv. Daniel som gillar när det händer saker, är med på noterna med en gång. Felix är svårflörtad och feg som vanligt. Moa och Amanda ska hålla vakt säger Jacob.

De grillar sina korvar, dricker sin öl och planerar hur de ska gå till väga. ”De ska göras i natt”, bestämmer Jacob och låter blicken landa på alla runt elden.

De tittar oroligt på honom, beslutet är för hastigt men på samma gång eggande. Det pulserar mellan dem och svetsar samman gänget, spänningen, risken att åka fast, adrenalinkickarna. Allt de här delar de utan att någon förälder anar vad de sysslar med.

Jacob tar fram tabletterna och delar ut till var och en. Det är en rutin som han alltid brukar utföra innan varje brott. De sväljer ner, håller varandra i händerna där de sitter runt elden och landar för en stund i den högtidliga tystnaden.

Tabletterna ger dem modet att utföra brottet. De blir coola och riskerna kommer de inte uppfatta som särskilt stora. De inser att minnet för brottet de ska utföra blir diffust, men det är också ett sätt att slippa ångest för vad de gör, det ger en lättnad.

Felix låtsas spela med, men sväljer inte tabletten. Även om de andra vet, är det ingen som säger det rent ut. Han är delaktig men på samma gång vid sidan om och det accepteras.

Restaurangen ligger mitt emot Ernst Roséns hyresfastigheter, en länga lägenheter med de flesta balkongerna ut mot gatan. Tanken på att någon kan vakna av oljudet och ringa snuten triggar dem extra.

Innan de plockar upp de lösa gatstenarna går de småfulla och höga omkring i Lerum för att vänta tills de flesta har somnat. Innanför jackan har Jacob en svart säck som de ska lägga stöldgodset i.

Jacob hör hur Moa och Amanda går där bakom och pratar om någon knäpp lärare på gymnasiet som de stör sig på.

Jacob tittar på Felix ljusgråa hoodie och kommenterar den surt.

5

”Det hade varit bra om du kunde haft svarta kläder, inte ljusa, det lyser lång väg om dig.” ”Hur ska jag kunna veta att vi ska göra inbrott i kväll. Den andra ligger i tvätten längst ner, vad fan spelar det för roll, jag har ju svart mössa.”

Daniel skrattar högt åt Felix. ”Hey, har du dina benvärmare på dig i dag då dansarn?”

Sedan drar han ner Felix mössa över hans ögon. Moa tittar på killarna och suckar uppgivet, hon tar upp ett paket cigaretter, räcker en till Amanda och tänder bägge cigaretterna.

Vid halv två på natten verkar allt lugnt och det är mörkt i fönstren. Moa och Amanda står och håller vakt vid varsin sida av Brobacken. Killarna drar åt snörena i luvorna och kastar på en given signal stenarna rätt in genom Restaurang Le Rums dörr på framsidan. Pulsen ökar och adrenalinet pulserar i deras kroppar.

Glaset krossas med ett ljudligt kras och larmet tjuter. De hinner ge varandra en orolig blick innan de hoppar in.

Jacob tittar ner på sina kängor som trampar ner glaset i golvet. Det pulserar i hans kropp, blodet, syremättnaden som är på topp. Det är nu han njuter fullt ut och mår som bäst.

Först siktar Jacob in sig på flaskorna bakom baren, sedan får han syn på kassan och kastar ner den med ett brak på golvet. Kassalådan som står kvar är tung och otymplig, Daniel hjälper honom att få ner den i säcken. Felix håller sina händer över öronen, släpper ena handen och öppnar dörren bredvid spelmaskinerna. Det är något slags lager, där inne väntar en laptop och en kassalåda till. ”Kolla här då!”

Förvånat tar Felix datorn och lägger den i säcken medan Jacob tar den andra kassalådan. Tjutet är öronbedövande.

Med risk att få snuten på sig, lämnar de spriten, hoppar ut genom dörren och börjar springa med säcken mellan sig.

Jacob stannar till och tittar upp mot en av balkongerna där han hör en röst. ”Men hallå vad gör ni?”

Kvinnan som förvirrad vaknat av oljudet står på sin balkong, ropar till dem och spanar ut i natten medan hon ringer larmnumret. Hon följer de unga männen med blicken utan att släppa dem ur sikte.

6

”En med grå hoodjacka och de andra två med svarta, cirka sjutton, arton år gamla och de springer med en tung säck mellan sig”, säger hon till larmpersonalen hon pratar med.

Daniel ropar: ”Kom igen nu Jacob!” ”Håll käft, hela Lerum hör ju vad jag heter när du skriker så.”

De springer allt var de orkar, håller den tunga säcken mellan sig, hjälps åt ner för trappan vid taxistationen och genar över vägen tills de kommer ner till Säveån. De saktar farten och håller sig mellan villorna tills de är framme vid Jacob hus i Aspenäs. Där smyger de ljudlöst ner i källaren, gömmer säcken bakom några vinterdäck och skils åt utanför.

När polisen kommer till platsen och låter polishunden söka, kan den inte få upp något spår. Kvinnan står frusen kvar på balkongen i morgonrock och insvept i en filt. Hon undrar för sig själv vart Lerum är på väg i dessa dagar?

7

PUDERSNÖN BLÅSER OMKRING på isen och vinden tjuter runt husknuten. Termometern visar på femton minus och mörkret sänker sig över Lerum. En röd friggebod med vita knutar står nere vid sjön Aspens strandkant. Ur skorstenen kommer röken som gråa puffar och värmer en samling kajor som sitter på kanten till skorstenen. Lukten av eld lägger sig som en hinna över landskapet.

Aspenäs är inte riktigt sig likt, den lugna idyllen har bytts ut mot ett festande paradis. Ungdomarna skrattar och hojtar inifrån stugan till grannarnas förargelse. De firar att februarilovet börjar och att de lyckats genomföra inbrottet i restaurang Le Rum, utan att polisen ens anar vem det är.

Inbrottet har gett dem mer pengar än vad de trott, det är verkligen värt att fira.

På utsidan står två flak med öl. Det finns bara ett halvt flak kvar och vodkan är i det närmaste slut. Daniel har bestämt att Jacob har ansvaret för dyrgriparna. De får inte bli för kalla, bara lagom kylda för att svalka torra strupar.

Jacob kommer ut ur stugan med en handduk virad runt höfterna. Han skuttar med sikte mot ölen och försöker undvika den stickande kylan runt fötterna. Snön går en bra bit upp på hans smalben och han hackar redan tänder. ”Öh, ta en till mig med”, ropar Daniel.

Han tar med sig fem stycken, de kommer annars att skicka ut honom i kylan snart igen. Han hoppar tillbaka med ölen i famnen, snubblar på en snöskyffel som står mot husväggen och drar snabbt igen dörren. Daniels laptop – inloggad på Spotify, spelar den hopsnickrade låtlistan kallad bastujäveln.

Tjejerna skriker högt när han öppnar dörren till bastun och släpper in kylan. Amanda trycker sig mot Daniel med en röd handduk virad runt kroppen. Daniel stryker henne mjukt över armen. Jacob blänger på dem, det där borde ha varit hans tjej egentligen. Det var han som hade haft henne först.

Moa sitter naken på sin handduk längs upp och väntar på sin öl. Felix passar på att slänga en blick på Moas toppiga bröst där svetten rinner flödigt. Hon tar med fumliga händer emot ölen av Jacob och fnittrar till. Han ser på henne och skrattar. ”Du är så jävla full Moa, fattar du det eller?”

8

Hon flinar mot honom, låter huvudet sjunka ner och somnar mot den hårda furuväggen. Felix knuffar till Daniel, pekar med tummen mot Moa och skrattar högt. Jacob skakar på huvudet åt henne och slänger mer vatten på stenarna. De fräser till och ångan sprids i bastun.

Daniel sitter otålig och hoppar med benen. ”Vi måste hitta på nåt.” ”Lugna dig vi ska bli riktigt heta först”, säger Jacob och slår lekfullt till honom på armen.

Amanda ropar ilsket till när Daniel stöter till henne. ”Men sluta jävla miffo, du välter ut min öl.” ”Men sluuta”, härmar Jacob och slår Daniel hårdare en gång till på armen.

Daniel knuffar tillbaka. De hoppar upp från lavarna, sparrar och slår varandra lekfullt. Amanda suckar och flyttar sig mot väggen. Felix tar små klunkar på sin andra öl.

Amanda tittar upp på Moa och drar henne i stortån. Moa gör inte en antydan till rörelse. Amanda ställer sig upp, tar ölen ifrån henne och häller den över hennes huvud.

Moa kvicknar till och slår upp ögonen med förvirrad blick. ”Vad i helvete gör du?” ”Väcker dig, vill du dö i en bastu eller?” ”Bruden behöver bada, kom nu då. Ni sa att ni skulle hoppa i, att ni inte var badkrukor.”

Daniel tittar upproriskt på de andra, klämmer ihop burken, rapar högt och slänger den i högen med de andra burkarna på golvet.

Jag är så trött på honom tänker Felix. Alltid ska han hålla på och strula. Varenda fest har blivit förstörd för att han inte kan sluta ställa till det. ”Du får lugna dig”, säger Felix och slänger sin burk på honom. Daniel kastar tillbaka den och sätter sig surt ner.

Jacob sträcker fram sin godispåse. ”Här, ta så blir ni soft.”

Felix skakar nekande på huvudet. Daniel tar två tabletter, placerar en på Amandas utsträckta tunga och sköljer ner sin tablett med mer öl.

Moa virar handduken runt sig och tråcklar sig ner mellan Amanda och Felix, snubblar och håller på att falla. Felix fångar upp henne, hon mumlar mot hans axel. ”Måste spy.”

9

”Du måste alltid spy”, säger Felix och hjälper henne ut genom dörren.

Daniel som fått nya krafter lyfter upp ölen i luften och skriker. ”Sisten i är en badkruka!”

Han rusar ut, slänger ölburken i snön och hoppar utan vidare i vaken med ett plask och högt skrik. Jacob och Felix kommer springande och hoppar ner i vaken med var sitt Tarzanvrål. Amanda drar av sin handduk och backar i med ett högt skrik.

De andra ropar till Moa att spy färdig och hoppa i. Hon står vid den röda stugan och håller sig hårt i en sopkvast som står lutad mot väggen. Kaskader av öl sprutar ur hennes mun. När hon väl kommer vinglande ner till sjön står de andra och hackar tänder av köld. Hon doppar sig fort medan de andra hejar på.

Daniel hoppar i igen, han dyker under isen och försvinner.

Felix tittar oroligt mot isvaken, väntar och tvekar. Ska han hoppa i och leta? Han ropar ut mot isen. ”Daniel, amen va fan!”

Daniel kommer upp till ytan med ett rått skratt. De andra slappnar av och börjar springa tillbaka till bastun och värmen.

Daniel dyker igen.

Felix vänder sig om när han tar tag i dörren. ”Vart tog han vägen?”

De andra backar tillbaka några steg och drar sina handdukar omkring sig. ”Va fan Daniel kom igen nu!” skriker Amanda och hoppar på stället.

Moa tar sig vingligt in och börjar dra på sig sina kläder medan Felix och Jacob springer tillbaka till vaken. Han är borta. Vattnet är stilla utan en krusning på ytan. Månljuset faller över isen och får snön att gnistra. ”Fan, vad ska vi göra?”

Felix börjar planlöst gå ut på isen, spanar och försöker se någon rörelse under isen. Jacob dyker mot sin vilja ner i vaken för att se vart Daniel tog vägen.

Moa står utanför bastun och vinglar till medan hon knäpper jackan. Nu ser hon förvånat att hennes fötter saknar både strumpor och kängor. Hennes blick landar ofokuserat på 10

Jacob i vaken när han dyker, skjuter ifrån med benen och ger ifrån sig ett grymtande läte.

Amanda gråter högljutt inifrån bastun. Felix springer tillbaka till stugan och klär sig. Moa släpper Jacob med blicken, tar sig in och får på sig skorna.

När Moa kommer ut igen kisar hon mot Jacob där han fäktar med något i vaken och sedan häver sig upp.

Jacob hackar tänder, sliter till sig en handduk och försöker vira den runt sig. ”Fan jag hittar honom inte, jävla idiot, ser du honom?” frågar Jacob, tittar på sina stela vita fingrar och drar bort några hårstrån som kilat sig fast mellan fingrarna. ”Kom vi måste hitta något att knäcka isen med”, skriker Felix och springer tillbaka bort mot stugan.

Moa och Amanda rusar vingligt ner till isen, Amanda har snöskyffeln och Moa sopkvasten, de försöker hysteriskt få undan snön på isen. Moa är så full att hon gång på gång ramlar omkull. ”Här är han, hacka här.”

Moa hoppar på stället och viftar med armarna. Amanda hackar med spaden som studsar tillbaka i hennes händer.

Jacob kommer springande och tar över spaden. När han fått upp ett hål, ropar Moa från andra hållet. ”Här är han, hacka här!”

Felix hämtar sin mobil och ringer sos medan han letar efter ett tillhygge att slå hål på isen. Bakom stugan hittar han en yxa och tar den med sig ner till sjön där de andra skriker i panik. ”Fan om han kan hålla sig still en minut så kan vi hacka upp ett nytt hål”, ropar Felix till de andra.

Moa springer vingligt före och sopar bort snön medan Felix hackar med yxan där han tycker sig se en rörelse.

Isen knakar och spänner under deras skor. Amanda gråter uppgivet, hoppar på stället och skriker högt. ”Han kommer dö, fan han kommer dö. När kommer ambulansen, var är dom, var fan är dom?”

Moa sätter sig förtvivlat ner på knä och jämrar sig högljutt. ”Håll käften bägge två, håll bara käften.”

Jacob torkar bort snoret under näsan och glor ilsket på dem. ”Ni är fan inte kloka nån av er.”

11

JAG ÄR DANIEL, killen som vågar vad som helst. Första gången efter att jag har dykt, ser jag hur ni skrattar och hoppar på stället av köld. Moa är snorfull som vanligt. Hon står där vinglande med handduken virad runt sin kropp och ropar något till mig som jag inte bryr mig om. Amanda trycker sig ängsligt mot Moa som hon brukar.

Den ordentlige Felix spanar oroligt åt mitt håll och försöker hålla ordning på mig. Jacob `my candyman`, står beredd på nästan vad som helst från mig. Vi är polare och har hängt ihop länge. Han vet att mina gränser har suddats ut.

Ni ger upp och går tillbaka när jag häver mig upp. Leken är slut, trodde ni ja! Jag känner inget av kölden. Tabletterna och alkoholen har bedövat mig rejält.

Nu ska ni få se, jag dyker igen.

Det är tyst under isen, kallt och mörkt. Jag tänker att det måste kännas så här att vara död. Att döden är en befrielse i sig. Jag vet riktningen för att komma upp. Sedan händer något och allt blir svart.

Jag är helt säker på att jag simmar uppåt mot vaken flera gånger men slår huvudet i isen, sedan når jag plötsligt botten. Paniken växer i mig, mitt hjärta hamrar på innanför bröstbenet och kommer snart att frysa till is om jag inte kommer upp. Jag sparkar ifrån med benen när jag känner hur vattnet driver mig bortåt, ser Jacobs arm med den svarta tribalen och tar tag i armen för att rädda mig. Han håller hårt i mig, sedan släpper han lika hastigt och skjuter ifrån mot mitt huvud.

Jag glider bortåt. Hans arm letar, famlar i vattnet efter mig. Jag ser hans uppspärrade ögon under vattnet men han ser inte mig. Isen slår mot min rygg som vassa knivar när jag glider längre och längre ut.

Det är då jag blundar. Slappnar av och låter kroppen svepas med. Snart kommer jag att vara död.

12

Mars

DET KALA VITA rummet får ungdomarna som står vid Daniels säng, att se ut som färgklickar utslängda på en palett. De har aldrig behövt stå så här och besöka en kompis på sjukhuset förut.

Det är trångt där de står tätt sammanpressade.

Moa väger på fötterna och känner Jacobs fuktiga andedräkt mot sitt ansikte. Amanda drar nervöst i sin rosa tröja och trycker sig mot Jacob. ”Fy fan, alltså”, utbrister Jacob i den spända tystnaden.

Moa tar ett kliv ut från ledet, föser undan jackorna i fåtöljen och sätter sig. Svetten klibbar innanför hennes stickade mössa, det kliar i hennes nyfärgade svarta hår och hon drar av sig mössan.

Fötterna domnar och surrar av frostskadorna hon fick efter olyckan. Hon spänner kroppen som om hon fryser och skälver till av en rysning. ”Gå fram ni och prata med honom.”

Sköterskan glider ljudlöst fram, lägger sina armar bakom deras ryggar och för dem bestämt framåt. ”Se så, han bits inte.”

Moa tittar med skeptisk blick på sköterskan uppifrån och ner.

Hon verkar vara helt lost, att prata med en halvdöd kompis som inte hör något är sinnessjukt.

Moa uppfattar respiratorn, den suckar med jämna lugna tag och andas åt Daniel. Sköterskan återgår till att kontrollera värdena på maskinerna. Moa granskar bastugänget. Jacob stirrar på Daniel och drar upprepade gånger undan den ljusa luggen som faller ner över ansiktet.

Amanda biter nervöst på sina naglar. Det ser ut som att Felix är den enda som känner sig bekväm med situationen. Han har vikt upp sina skjortärmar på den blå skjortan och lagt sina händer på täcket ovanpå Daniels ena ben. Moa tycker att Daniel ser död ut, ungefär som morfar när han dog för några år sedan.

Daniels hud är lika blek som han var då, som de vita lakanen, inte en rörelse märks i hans kropp.

Lukten av död, sötsurt, kväljande, kvalmig får henne att hålla handen för näsan och utan att hon vill, eller kan kontrollera dem, sköljer minnesbilderna genom hennes huvud.

Vad hade egentligen inträffat när olyckan hände?

13

Moa skakar på huvudet för att få bort minnena och drar med händerna över ansiktet. Hon pressar ihop käkarna och försöker fokusera på de andra.

Felix tar ytterligare ett steg fram och lägger sin hand på Daniels kind. ”Hej Daniel, vi är här nu. Hur länge ska du ligga och slagga egentligen? Vi ska ha fest ska du hänga med?”

Amanda skrattar nervöst och virar en slinga av sitt ljusa hår runt fingrarna. ”Jag tror han är för trött för att gå på fest”, konstaterar hon och sätter sig på armstödet bredvid Moa. Jacob drar sig baklänges mot dörren. ”Jag måste … morsan ska ha nåt jäkla kalas för farsan.”

Moa tittar ilsket upp på honom och väser fram: ”Men svik då för helvete Jacob, du kan dra, vi stannar.”

Han vänder sig tyst om och försvinner ut genom dörren. Felix drar sina fingrar över Daniels handrygg. Illamåendet skjuter upp när Moa ser Daniels hand som ligger slapp mot lakanet. Håren i nacken ställer sig upp och magen bubblar oroligt. De uppför sig som idioter och pratar med en halvdöd kompis. Hon reser sig abrupt. ”Jag drar.”

Felix tittar förvirrat på Moa. ”Nu? Vi kom ju just.” ”Ser du någon mening med att stirra på honom mer då?”

Amanda följer efter Moa bort till dörren. Moa vill egentligen inte ha med henne att göra alls, Amanda är en svikare. Man lämnar inte sin pojkvän på sjukhuset och blir ihop med hans kompis. Man gör bara inte så. Moa öppnar dörren och tittar bort mot Daniel i sängen. Felix står stelt kvar i samma ställning. ”Jag stannar en stund till.”

Amanda och Moa försvinner ut, Felix blir ensam kvar.

Daniel måste klara sig, han sluter sina fingrar runt hans hand.

Daniel måste överleva det här. Dörren skjuts upp och Felix tittar upp på en läkare som just kommit in i rummet. De hälsar, han har tusen frågor men kan inte få ur sig ett ord. Läkaren pratar tyst med sköterskan och lyser med en lampa i Daniels stela ögon. ”Kommer han att dö?” frågar Felix till slut.

Läkaren skakar sakta på huvudet och möter hans blick. ”Det är för tidigt att säga, om inget tillstöter …”

Läkaren stoppar ner sin lampa i fickan. ”Vi har stort hopp om att han klarar sig. Tiden får utvisa.”

14

15