Undergångens lockelse Enligt en klassisk föreställning har varje människa en stjärna. Det är hennes genius som glimmar i rymden, och när männi skan dör far denna ande ner och lyfter hennes själ ur stoftet. När vi tror oss ha ett öde, när vi följer en innersta röst, är det ytterst med tanken att någonting av oss skall leva vidare, om så bara namnet, minnet. Så mycket betyder uttrycket ”följa sin stjärna” ännu när vi har slutat att tro på andeväsen. Att fördriva sin skyddsande och släcka sin stjärna vore att eftersträva den totala utplåningen, att inte nöja sig med döden. I Den förste att fullborda denna hemska gest i litteraturen var Byrons Manfred, i det versdrama från 1817 som bär hans namn. Manfred är den utbrända övermänniskan, som vill det totala slutet. Byron placerar honom i ett storslaget alplandskap och låter hans själsstrider omges av övernaturliga aktörer och ackompanjeras av antydningar om måttlösa synder. Vid dramats kulmination ställs Manfred inför andarnas furste Ariman – en orientaliskt praktfull satansgestalt. Likt 9
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 9
09-05-20 10.27.53