9789163868597

Slottets Fรถrbannelse li widmark

Till Kinna

S slottets förbannelse © text: Li Widmark 2011 omslagsillustration: Peter Bergting 2011 © Grafisk form: Fredrika Siwe/Bonnier Carlsen Typsnitt: Stempel Garamond Repro: AllMedia Öresund AB Tryckt i Sverige av ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-638-6859-7 www.bonniercarlsen.se

D

S 1 ADF Jag vaknade med ett ryck och kände hur bilbältet sträcktes mot halsen.

– Vad var det? frågade jag yrvaket och lutade mig fram till Emma och mamma i framsätet.

Bilen hoppade till och blev stående vid vägkanten.

– Det sprang någon över vägen. Titta Jakob, där är hon!

Emma pekade mot några buskar en bit bort.

Där sprang en tjej genom det höga gräset. Hon var klädd i en lång brun klänning som hon hade dragit upp över sina bara knän.

Innan hon försvann bakom ett träd stannade hon ett ögonblick och stirrade mot bilen. Ett par mörka ögon lyste i det bleka ansiktet.

Mamma fumlade med bilnycklarna samtidigt som hon tittade på Emma.

– Det var nära ögat. Såg du var hon kom ifrån?

Emma skakade på huvudet.

3

– Jag höll ju nästan på att köra på henne!

Så svängde vi ut på vägen igen och körde långsamt vidare. När jag tittade ut genom bakrutan var tjejen borta.

Vi var på väg till ett slott, Emma, mamma och jag.

Mamma är konservator och hade fått i uppdrag att renovera en av slottets gamla gobelänger. Varken Emma eller jag ville egentligen följa med, men mamma hade varit envis. Trots att vi hade protesterat hade vi inget att välja på. Man kan inte ha en tolvåring och en fjortonåring hemma ensamma i stan i flera veckor på sommarlovet, hade hon sagt. Pappa hade hållit med henne som vanligt. Han skulle till Frankrike och jobba och trodde absolut inte att vi kunde klara oss själva. Så nu satt vi här i bilen på väg till Löfstad slott i Östergötland.

Emma är min storasyster. Hon är lång och har ljust hår, till skillnad från mig som är kort och mörkhårig.

Pappa brukar säga att det är åtminstone en av oss som han inte är far till. Jag tycker han är fånig när han säger så där, men han har rätt i att vi är ganska olika. Emma hörs och syns jämt. Hon tycker något om nästan allt och hon älskar att diskutera. Jag tycker att det är bättre att inte snacka så mycket. Men en sak är bra med Emma, hon är modig. Mycket modigare 4

än jag. Hon är inte ens rädd för att vara ute när det är mörkt. Det kändes bra att hon var med. Eftersom mamma gillar sitt jobb kan hon arbeta både dag och natt. Vi är vana vid att klara oss själva och Emma brukar alltid vara schyst mot mig.

– Nu är vi snart framme, sa mamma.

Hon svängde av från vägen och vi åkte uppför en lång backe.

– Titta, där är ju slottet!

Efteråt har jag tänkt att om jag i den stunden hade vetat vad som skulle hända de närmaste dagarna så skulle jag ha bett mamma att vända bilen och köra där ifrån så snabbt hon kunde. Ibland är det nog tur att vi inte kan se in i framtiden, för då hade jag förstått att vi snart skulle vara med om något som skulle skrämma till och med Emma. Men eftersom jag ännu inget visste, så tyckte jag att huset där uppe på kullen såg ut som ett alldeles vanligt slott. Vanligt förresten, alla slott ser väl olika ut, men det här var stort med torn så som de brukar vara. På taket var en flagga hissad.

Efter några hundra meter stannade vi framför ett stort hus.

– Bilen kan nog stå här. Det är inte långt att gå, sa mamma och nickade mot en gångväg som ledde upp mot slottet.

Emma och jag hoppade ut och gick fram till huset.

5

”Vagnslider” stod det med snirkliga bokstäver på en skylt bredvid dörren.

Vi gick in.

Det luktade stall. De hade kanske haft hästar här förr i tiden.

– Den här är nog inte använd på länge, sa Emma med en nick mot en dammig stänkskärm.

Jag tittade på vagnen. Den var säkert över hundra år gammal. Över kuskbocken låg en smutsig filt slängd.

– Kommer ni? hördes mammas röst ifrån dörröppningen.

När vi gick backen upp mot slottet, tänkte jag på alla gånger som Emma och jag följt med mamma och pappa när de jobbade.

Om man har en mamma som är konservator och en pappa som stämmer orglar, så har man sett en del museer och gamla kyrkor.

Vi är nog en rätt ovanlig familj, om jag tänker efter.

Pappa är ju ganska normal förstås förutom det där med hans jobb. Mamma däremot är inte riktigt klok.

Det är klart att hon inte är knäpp, men hon tror att hon kan göra människor friska genom att hålla händerna på dem. Än så länge har hon inte lyckats, kan jag säga.

Vi har en hund också – Sergel heter han – och en 6

papegoja, men de får bo hos farmor när vi är bortresta. Så de är inte med och inte pappa heller, som sagt.

Nu var vi nästan uppe vid slottet. Vi passerade genom en grind och blev stående på borggården. Det var varmt och min t-shirt klibbade på ryggen. Mörka moln drog fram över taken. Det kändes som om det skulle bli åska.

– Har ni sett årtalet? sa mamma och pekade över en stor port mitt på slottet. 1753, det var då slottet byggdes.

Längre hann hon inte förrän steg hördes i gruset bakom oss och någon som sa: – Det måste vara du som är Christina Rosén?

Vi vände oss om och framför oss stod en kvinna.

Hon hade kort rött hår och spetsig näsa. Jag blev nästan full i skratt för jag tyckte att hon liknade en räv.

En man stod några steg bakom henne.

Kvinnan sträckte fram handen och presenterade sig: – Alexandra. Intendent Alexandra P Granberg.

Jaså, du tog barnen med dig i alla fall!

– Ja, det här är mina barn, Emma och Jakob, sa mamma. Jag skrev ju till dig att de skulle följa med.

Alexandra tittade noga på oss. Sedan sa hon: – Och det här är Björn. Han är guide här. Ni kan fråga honom om det är något ni undrar över.

7

Björn hade mörkt lockigt hår och såg snäll ut.

– Ni kommer att bo i ett torp i skogen bakom vagnslidret. Det är fullt moderniserat förstås, så ni ska säkert trivas, hälsade han.

– Ja, för vi vill inte ha något spring här uppe vid slottet på kvällar och nätter, avbröt Alexandra. Absolut inget spring!

Hon kastade en blick på Emma och mig innan hon fortsatte: – Men ni kanske vill börja med att ta er en titt på slottet förresten? Björn visar er gärna runt.

När Alexandra vände sig om för att gå hejdade mamma henne.

– Jo du, det var en sak jag undrade över. Vi körde nästan på en flicka nere på landsvägen. Hon var klädd i en lång brun klänning. Vet du vem det kan ha varit?

Alexandra verkade tveka och för ett ögonblick tyckte jag nästan att hon såg rädd ut, sedan sa hon kort: – Nej, det är ingen jag känner till.

Jag såg att Emma var på väg att säga något, men Alexandra hann före: – Nu får Björn ta med er på en rundvandring och sedan visa er var ni ska bo.

8

S 2 ADF Vi satt på en bänk och väntade medan Björn hämtade nycklarna till slottet.

Jag såg mig omkring på borggården.

I ena flygeln fanns ett värdshus med bord utanför där några satt och fikade.

– Tänk när människor bodde här på riktigt, sa mamma. Liv och rörelse överallt! Då skulle man varit med!

Mamma såg längtansfull ut. Hon gillar att fantisera om hur det var förr i tiden. Det tycker jag är rätt tråkigt, så den enda jag kunde se var Björn som kom ut från flygeln mittemot värdshuset.

Han slog sig ner bredvid oss på bänken.

– Är ni sugna på att höra lite om Löfstad nu? frågade han.

Vi nickade artigt.

– Jo ni förstår, på just den här platsen har det legat ett slott ända sedan mitten av 1600-talet. Men det har 9

ju inte alltid sett likadant ut förstås. I januari 1750 härjade en fruktansvärd eldsvåda här och nästan hela det gamla slottet förstördes. Det var tur att Axel Lillie var död och begraven sedan länge när det hände.

– Vem var han? undrade mamma.

– Axel Lillie? Det var greven som lät bygga Löfstad.

Han var en mäktig man som stred i det trettioåriga kriget. Men när det tog slut, åkte han tillbaka hem till Sverige med ofantliga rikedomar. Han byggde slottet för det han hade tjänat i kriget.

Jag såg att Emma reagerade på Björns ord.

– Vad då tjänat? frågade hon. Är det inte bättre att säga ”som han stal med sig hem från kriget”?

– Ett krig har sina egna regler och lagar, svarade Björn.

– Det kan väl aldrig vara okej att ta andras saker, envisades Emma.

– Det är klart att det inte är, men förr tänkte man inte på samma sätt som vi gör idag, förklarade mamma.

– Nej, Lillie tyckte nog att han hade rätt till allt som han hade med sig hem, sa Björn. Men mycket pengar, det var det. Det sägs att han kunde fylla en hel säck med dyrbarheter när slottet stod färdigt. Axel Lillies skatt brukar den kallas och han ska ha gömt den här någonstans på Löfstads marker.

10

– Är det ingen som vet var? undrade jag.

– Nej, ingen nu levande själ i alla fall.

Björn reste sig.

– Nehe, vad säger ni, ska vi gå in? Eller du kanske inte vill besöka ett tjuvnäste som det här? fortsatte han med ett leende mot Emma.

Det var underbart att komma in i den svala hallen.

Väggarna var vitkalkade och högt upp hängde svärd och gamla vapensköldar.

– Titta, där kan ni se greve Axel Lillie, sa Björn.

På skölden syntes en man i rustning. Men det var något konstigt med honom. Det såg nästan ut som om han stod på ett ben. Det kunde väl inte stämma?

– Ser ni att han har skadat benet? fortsatte Björn.

Han fick det avskjutet i trettioåriga kriget. Det hände när armén låg i fält i december 1631. Maten höll på att ta slut och Lillie bestämde att man skulle storma en fästning i närheten. Men själv kom han inte så långt.

En kanonkula från fienden hade träffat hans vänstra ben och gjort det obrukbart för alltid.

Björn tystnade.

– Menar du att han aldrig kunde gå igen? frågade Emma.

– Jo, det kunde han faktiskt. De kapade benet på honom och gav honom ett träben. Men Lillie var 11

smart och gjorde det ihåligt, så det blev lätt att bära.

Vi fortsatte uppför en brant trappa och blev stående framför två glasdörrar.

Björn tog en nyckelknippa ur fickan och öppnade.

När vi passerat stängde han efter oss och låste noga.

– Här får aldrig stå öppet, sa han. Det finns mycket som är värdefullt i slottet och vi vill inte ha in några tjuvar. Här till höger ligger matsalen. Vi kan börja där.

Längre kom han inte förrän han blev stående som fastfrusen i dörröppningen.

– Vad är det? undrade mamma.

– Jag tyckte att jag såg någon, som försvann ut genom dörren där borta, svarade han och nickade tvärsöver rummet. Sch, hör ni inte?

Det enda jag kunde höra var vinden utanför och en klocka som tickade på väggen.

– Kan det inte ha varit Alexandra? föreslog jag.

– Nej, hon gick tillbaka till kontoret och ingen annan har nyckel. Äh, det var säkert ingenting, men ibland är det något underligt med det här slottet.

– Spökar det? frågade Emma nyfiket.

– Ja, tror man på sådant, så nog kan man få träffa spöken på Löfstad alltid.

Björn drog sig mot fönstret.

Molnen utanför hade tätnat och jag såg hur trädens grenar vajade i vinden.

12

Björn sänkte rösten när han fortsatte: – Jag är inte ensam om att ha sett just Axel Lillie där nere på gården.

– Vad då, han har ju varit död i flera hundra år! Det måste vara någon annan som du har sett, sa jag.

– Någon som haltar och är klädd i ålderdomliga kläder? Det har jag svårt att tro.

– Berätta mer, bad Emma.

– Han har en svart hatt på huvudet. På ena benet har han en hög stövel, men på det andra ser man hans träben. Han dyker oftast upp på kvällarna, i skymningen nere på borggården. Som en skugga rör han sig mellan husen.

Nu ville jag inte höra mer. Det kröp längs ryggen på mig. Spöken har aldrig varit min grej.

– Äh, det där kan väl inte stämma, avbröt jag därför.

– Lägg av då, Jakob, fräste Emma. Du bara förstör allt jämt. Snälla, fortsätt!

Björn vände sig om: – När man träffar ett spöke för första gången är det alltid värst för den som inte tror. Glöm aldrig det, Jakob!

– Vad menade han med det? viskade jag.

Emma ryckte på axlarna. Hon var sur, det märktes.

– Kom, så ska jag visa er något annat! sa Björn.

Han stod vid den öppna spisen. Det var den märk13

ligaste spis jag någonsin hade sett. Överdelen gick nästan ända ner till golvet och var full av små små uthuggna stenfigurer. Där fanns hundratals djur, människor och växter.

– Visst är den fin. Det var tur att den klarade sig i den stora branden. Har du sett här? sa Björn och pekade på ett lejon som just hade kastat sig över en hjort.

Hjorten kämpade för sitt liv, men lejonet såg ut att vinna. Bredvid fanns ett timglas och en ros. Jag följde med fingret runt den outslagna knoppen. När jag sedan höll upp det mot ljuset var fingertoppen grå av damm.

– Men här är den ju! Gobelängen! hörde jag mammas röst från andra sidan rummet.

Hon var på väg mot ett stort vävt tyg som hängde på väggen.

Det föreställde en man i lång mantel. Under den vänstra armen hade han en bok och med den högra pekade han upp mot himlen. Runt hela väven fanns en bård, full av blommor. Det såg ut som om mannen stod och predikade, men ingen verkade lyssna.

Mamma tittade noga på tyget.

– Tänk att man kunde väva så bra på 1600-talet, sa hon och pekade på mannens fot där alla tånaglarna syntes.

14

– Ja, den är av högsta kvalitet, ska du veta, sa Björn.

Det sägs att Lillie fick gobelängen av drottning Kristina.

– Var ska jag hålla till när jag arbetar? frågade mamma.

– Vi har gjort i ordning den gamla gästabudssalen i en av flyglarna. Vaktmästaren hjälper oss att bära dit gobelängen imorgon.

Emma hade fortsatt fram till en tavla som hängde bredvid gobelängen. Mannen på den var helt klädd i svart. Hans grå hår hängde i feta stripor ända ner till axlarna och ögonen var utstående.

– Vem är det här? frågade hon.

– Det där är ju självaste Axel Lillie, svarade Björn.

– Usch, vad han ser otäck ut, sa Emma. Fast han kan ju ha varit snäll för det, fortsatte hon sedan.

Det där är typiskt Emma, hon vill alltid tro det bästa om andra.

– Jag är inte säker på om han var så snäll. Han kunde nog vara ganska hård, särskilt mot dem som jobbade på slottet. Det sägs att om man inte genast gjorde som han sa, blev han alldeles vansinnig.

Vi lämnade matsalen och kom ut i en liten korridor.

Genom ett dammigt fönster syntes en bit av en sjö.

En brygga guppade i de höga vågorna. Nu slog de första tunga vattendropparna mot rutan.

15

De andra hade försvunnit in i rummet intill. Ge­nom dörren kunde jag höra deras röster.

Jag tänkte på vad Björn sagt om att Lillie spökade på slottet.

Fast jag inte trodde på spöken blev jag rädd av det han berättade. Tänk om de verkligen fanns? Tänk om ett spöke tittade på mig just nu!

Om jag blundade kunde jag nästan känna att det var någon där.

Ett svagt knäppande fick mig att vända mig om.

En bit bort stod en dörr på glänt. Bredvid den hade någon skrivit ”Grevens trappa” med ålderdomliga bokstäver.

Försiktigt öppnade jag dörren och såg hur en smal stentrappa svängde av och försvann ner till undervåningen.

Snabbt stängde jag igen och fortsatte efter de andra.

Nästa rum var ett bibliotek. Väggarna var täckta med böcker. Mamma, Emma och Björn befann sig mitt i rummet vid ett bord. Framför sig hade de en gammal jordglob.

– Den här var Lillies, sa Björn samtidigt som han satte fart på klotet. Det berättas många skrönor om Axel Lillie. Har ni hört talas om Jungfru Maria tårar till exempel?

– Nej, svarade mamma.

16

– Det var en värdefull relik som länge ägdes av en mäktig släkt i Pommern.

När Björn tittade upp och såg min frågande min sa han: – En relik är något som har tillhört ett helgon eller en annan helig person. Det kan vara en kroppsdel, ett finger till exempel, eller en bit av ett klädesplagg.

Men det kan också vara något annat som kan sammankopplas med en sådan person.

Jag nickade och Björn fortsatte: – Den här reliken bestod av ädelstenar som enligt legenden kom från Jungfru Maria, Jesu mor. Det berättas att när hon stod och grät nedanför korset föll hennes tårar till marken och förvandlades till ädelstenar. Under flera hundra år var stenarna försvunna, för att sedan dyka upp igen. Det sägs att en riddare stal några av dem under ett korståg på 1100-talet. När han sedan återvände hem till Pommern tog han med sig reliken.

Björn tystnade och stirrade på jordgloben som nu var helt stilla.

– Men stenarna för inget gott med sig, fortsatte han.

Det vilar en förbannelse över dem. Var och en som får se dem grips av ett begär att äga dem. Men den som stjäl dem blir aldrig lycklig igen. Han drabbas av evig olycka. Så säger legenden.

17

Björn ryckte till. Han såg förvirrad ut, som om han knappt kom ihåg vad han hade sagt.

Mamma såg fundersamt på honom.

– Du menar alltså att den som får se stenarna vill ha dem, men om man stjäl dem drabbas man av olycka?

Björn nickade.

– Det låter verkligen som en förbannelse, sköt Emma in.

Björn lät som vanligt igen när han svarade: – Olyckan kommer kanske inte genast, men förr eller senare är den där.

– Men kan man inte bryta förbannelsen på något sätt? undrade Emma.

– Jo, genom att komma över sitt begär och lämna ifrån sig reliken av egen fri vilja. Då kommer förbannelsen att vara bruten.

– Men vad hade stenarna med Lillie att göra? frågade jag.

– Jo, det ska jag berätta. Släkten i Pommern behöll reliken ända fram till 1634, då Lillie stal stenarna från dem. Det sägs att han smugglade hem dem till Sverige i sitt träben och murade in dem här nere i källaren när slottet byggdes. Legenden menar att det är stenarnas vilja att vi ska befria oss från vår girighet.

Men att frivilligt lämna något ifrån sig var nog inte tänkbart för en man som Lillie.

18

– Är det ingen som har försökt att leta rätt på dem? frågade jag.

– Det är nog fler än en som har försökt, svarade Björn, men ingen har hittat dem. Förresten påstod Lillie ända till sin död att han aldrig sett Jungfru Maria tårar, så de kanske inte ens finns här på Löfstad. Men trots att han svor sig fri från stölden blev han mer och mer underlig med tiden, så något var det nog med den där reliken.

Mamma la sin hand på Björns axel.

– Jag börjar visst bli hungrig. Vi måste packa upp och få i oss lite mat. Kan du inte visa oss var vi ska bo?

19