Issuu on Google+

I Förortshat försöker journalisten Johanna Langhorst med hjälp av intervjuer, personliga erfarenheter och medieanalyser besvara frågan hur förorten blev så hatad och hur Sverige blev så segregerat. Hon tränger in i den dolda svenska rasismen och frilägger den för allmän beskådan. Det är skrämmande men viktig läsning.

FÖRORTSHAT JOHANNA LANGHORST

JOHANNA LANGHORST är radioproducent, reporter och dokumentärmakare, och belönades med radiopriset Ikaros 2012. Tillsammans med Maria Sveland skapade hon »Heliga Familjen« i P1. Hon har också skrivit radioteater och gjort barnprogram.

”De första åren i Tensta ljög jag när folk frågade var jag bodde. Jag sa att jag bodde i Hjulsta, för det var nästan sant och Hjulsta hade inte lika dålig klang. Jag flyttade till Tensta som nybliven mamma och tvingades ofrivilligt bort därifrån sjutton år senare när äldsta sonen blev rånad, två gånger på en månad, precis utanför vårt hus. Men det var något som skavde i mig, något mer än sorgen över att behöva lämna vårt hem. Jag ville inte ge dem rätt. Politikerna som pekade ut miljonprogrammen som rivningsklara utanförskapsområden, medierna som beskrev dem som brinnande krigszoner, samhällsplanerarna som kallade dem ’ett stort misslyckande’ och vanligt folk som påstod att där var fult, trist och hopplöst. Alla de som använde förorten som sopnedkast för allt de själva inte ville förknippas med — segregation, arbetslöshet, kriminalitet och utanförskap — alla dessa bekymmer som snabbt och smidigt kunde knytas in i en och samma säck: förorten. Jag visste ju att det inte var så enkelt.”

I S B N 9 7 8 - 9 1 -7 0 3 7 -7 1 5 - 0

Ordfront Författarfoto: Gustaf Waesterberg

www.ordfrontforlag.se

O

”Att bo i Tensta är att ständigt beskrivas, men aldrig känna igen sig i beskrivningarna. Det är för att beskrivningarna görs av dem som behöver någon annan att definiera sig mot. Någon att kliva på i hierarkin. För att demonstrera skillnad måste Tensta bli till något annat. Till en annan värld. Berättelserna om Tensta vill alltid framhäva det extrema. Även den grå vardagen blir något exotiskt. Till och med normaliteten beskrivs som onormal. Det är inte smärtfritt att vara ’den andre’, den som samhällets ’vi’ definierar sig emot istället för med. Stigmatisering kallas det. Stigma betyder ’stick’ eller ’brännmärke’ och det gör ont.”

JOHAN NA LAN G HOR S T


Johanna Langhorst: Förortshat Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfront.se © Johanna Langhorst 2013 Omslag: Conny Lindström Foto: Dewitt Jones/Corbis Grafisk form: Eva Jais-Nielsen Författarporträtt: Gustaf Waesterberg Satt med: Mercury och Gotham Tryck: Scandbook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-7037-715-0


Till Anna, Sara, Lottis, Bianca och Pernilla, som l채rde mig att t채nka sj채lv.


Första delen »När ’busarna på Söder’ anordnar föreställning kommer folket från staden och folket från landsorten för att beskåda och kommentera. Ibland kommer de också på andra tider, för att upptäcka hemligheter, idka välgörenhet eller uppleva sensationer.« Ur En bok om Söder av Per Anders Fogelström, 1953


Resan tillbaka Jag och min sexåriga dotter satt på tunnelbanan. Hon var

uppspelt och sa att nu skulle vi åka hem, äntligen. Vi susade fram genom urberget och alla de välbekanta stationerna räknades upp av den inspelade tunnelbanerösten. Sundbyberg, Duvbo, Rissne, Rinkeby, Tensta. Tensta som varit vårt hem och som inte var det längre. Tensta som vi nu skulle besöka som gäster. Zelda ville dit och hälsa på sitt gamla dagis. Hon hade tjatat länge och nu skulle det ske. Det var november, sex månader efter flytten. En märklig känsla, att åka den gamla vanliga vägen hem utan att ha något hem att komma till. Någon annan bodde i vår lägenhet nu. Först på senare tid hade jag vågat börja känna saknaden och sorgen. Jag grät ofta. En bekant sa till mig att jag var en underlig figur som grät över en plats som bara låg någon mil ifrån mitt nya hem. Jag kunde inte förklara för honom varför jag sörjde, att det i en stadsdel som föraktas skapas en speciell bindning mellan de boende och området, att jag kände mig som en förrädare som flytt fältet. Jag hade givit dem som föraktade rätt. Jag kunde inte förklara att jag var en Tenstabo i ofrivillig exil och att det fanns en osynlig Berlinmur kring Tensta som gjorde stadsdelen oåtkomlig för dem som inte bodde där, som inte bar stigmat. Jag kunde inte förklara att i ett land styrt av Jantelag och oskrivna regler var Tensta en fristad, ett undantag, på gott och ont. Att en stor del av min framtidstro hade grusats när jag tvingats därifrån, att mitt hopp om ett mer ömsint samhälle, om ett mångfacetterat och oförutsägbart »vi« inte längre fanns kvar.

8  |  FÖRORTSHAT


Det stod klart för mig att murar inte revs utan byggdes och därför grät jag. Vi klev av tåget i Tensta. Tunnelbaneperrongen var sig precis lik. Jag förstod inte hur den kunde vara sig så lik, nu när vi inte bodde här längre. Som om inget hade hänt fortsatte väggarna att ropa ut konstnären Helga Henschens slagord om jämlikhet och syskonskap. Väggarna var blinda och döva, de märkte inte vad som pågick mitt framför dem. Deras drömmar var gamla och bortglömda. Helga Henschen var död. Jag hade alltid älskat Tenstas tunnelbana. Orden »rättvisa« och »solidaritet« i glada färger på alla möjliga språk hade gjort mig på gott humör många trötta vintermorgnar. Nu stack de i ögonen. Jag blev provocerad av deras naivitet. De var målade på sjuttiotalet, när tunnelbanan byggdes, i en tid när Sverige uppfattades som en förkämpe för alla dessa ord. En tid när våra politiker reste runt i världen och ställde krav på andra länders makthavare, när svenskar engagerade sig politiskt för att förändra eller stödja andra länders utveckling. En tid när nordbor reste till Kina, Cuba och Kambodja som politiska turister och hyllade förtryckar- och mördarregimer i rättvisans namn. Det var under den perioden svenskarnas självbild som solidariska ickerasister satte sig i vårt undermedvetna. Hade den någonsin varit sann? Jag tyckte att de vackra orden på väggen hade förändrats sedan jag flyttade från Tensta. De var inte längre rena, ärliga och naivistiska. De hade fått en anstrykning av sarkasm. * Det var snöstorm utanför fönstret i Farsta när jag bad mina söner och min man berätta vad de tänkte om Tensta nu, sex månader efter flytten. Pojkarna växte upp där. Jag och min man blev vuxna där. Det var vårt hem i sjutton år. Enzo började prata först. Han var fjorton år och tvekade inte ett ögonblick. RESAN TILLBAKA  |  9


»Jag saknar Tensta. Den sköna stämningen. Ingen gick omkring och var arg eller sur. Det var en glad stämning, det gillade jag.« Leslie, som just fyllt arton, höll med. Det var schyst stämning i Tensta, sa han. »Och det var ganska många jämnåriga barn på gårdarna där man växte upp. Det var kul. På somrarna är det väldigt grönt och fint.« Enzo beskrev de olika körsbärsträden i Tensta. De med vita blommor som ger körsbär på sommaren och de japanska som blommar i skärt strax innan trädens löv slagit ut. »När man går där på våren, tidigt på morgonen, så är det helt rosa. Det är väldigt coolt. Bara rosa, jag gillar verkligen den färgen. Det var en av mina favoritgrejer med att bo i Tensta, att gå förbi där när det var vår.« Daniel, min man och pojkarnas far, sa att han saknade alla som han kände igen. Alla som sa hej när man gick förbi. Han saknade Tensta Centrum och affärerna som finns där. »Jag tänker ofta på Tensta. Hur vi lämnade Tensta och hur det känns att bo någon annanstans. Det blir ju en identitet att bo i Tensta. Man får räkna med konstiga reaktioner när man säger att man bor där. Folk väntar sig inte att en vit man i fyrtioårsåldern ska bo i Tensta. ’Daniel, du bor väl på Söder?’ ’Nej, jag bor i Tensta.’ ’Va?’« Enzo sa att han mött liknande reaktioner på sin skola. »Min klasskompis säger: ’Vet du vad Tensta är? Slum. Det är bara slum därute.’ Så säger han och snackar skit. Egentligen är det slummigast där han bor. Han bor precis vid Mariatorget på Söder. Det är jättegråa gator där. Det är verkligen grått. Och skräpigt. Det finns bara en liten park där det är grönt.« Även Leslie kände igen kritiken från omgivningen. Han beskrev konversationer som stannade av när han nämnde att han bodde i Tensta. »Folk undertrycker det mesta, men man märker att det är svårt att få en konversation att gå bara genom att säga att man

10  |  FÖRORTSHAT


bor i Tensta. Om man säger att man bor i Tensta, då måste man säga någonting annat för att få igång samtalet igen.« * Något år tidigare hade jag förstått att det inte fanns någon väg tillbaka. Hur ont det än gjorde att bryta upp och hur svårt det än skulle bli att lyckas hitta ett annat boende, så måste det ske. Vi måste bort från Tensta. Bort från vårt älskade hem. Insikten hade lyft mig från marken, skurit av rötter och nervtrådar och lämnat mig hängande i luften. Den knoppande våren kom, bedövade och gjorde insikten mindre smärtsam. Björkarnas vita stammar ritade mönster som solen fyllde i. Längst bort i hagen rörde sig hästarnas manar. Gräset hade börjat spira men i mörkret mellan furorna var marken täckt av röda barr. Det var blåsippetid och åkrarna låg fortfarande svarta och osådda runt bondgården. I dikesrenen sjöng vårfloden. Jag gick min vanliga promenad, lät blicken glida över landskapet som bredde ut sig strax utanför mitt hus och som brukade göra mig lycklig. Men tankarna var inte med mig utan på annat håll. Hur byter man en fyra i Tensta mot en minst lika stor lägenhet någon annanstans? Bytesannonsen låg redan ute sedan flera månader, men vi hade inte fått några napp alls. Inte en enda ville ens komma och titta. Ändå hade vi lagt ut jättesnygga bilder av vår lägenhet, som verkligen var riktigt fin, bra planerad, stora luftiga rum och fet balkong i söderläge. Nära till tunnelbanan. Ingen insyn. Utsikt över en grönskande park där koltrasten sjöng om kvällarna ända in i november. Jag ville inte flytta. Hur skulle vi kunna? Ingen ville ha en lägenhet i Tensta. Jag hängde i luften. Det hela hade börjat när vår äldsta son Leslie blev rånad på vägen hem från tunnelbanan. Två killar följde efter honom när han gick från centrum en söndagseftermiddag. Strax utRESAN TILLBAKA  |  11


anför vårt hus tog de tag i honom bakifrån och hotade honom, sa att allt skulle gå bra om de bara fick hans mobil och hans pengar. De hade dragit upp halslinningen på sina huvtröjor över näsan och haft luvorna långt ner i pannan för att han inte skulle kunna se deras ansikten, men han förstod att de var i hans egen ålder eller kanske lite äldre. De tog hans mobil och några hundralappar som han hade på sig. En månad senare upprepades proceduren. Den här gången hade han fått en ny fin mobil av en släkting, som tröst efter rånet. Den tog de också. Efter rånen började Leslie förändras. Det blev svårt för honom att komma upp om morgnarna. Han var så väldigt trött. Sov bort hela dagar. Han slutade äta. Vi tvingade honom att sitta med vid matbordet men det blev bara bråk. Han började ljuga. Ljög om att han hade ätit. Ljög för att få ligga kvar i sängen på morgonen. Han sa att han hade ledigt. Han sa att läraren var sjuk. Han sa att lektionerna var inställda. Han slutade prata. Bara låg där, tyst, med ryggen åt. Närvarorapporten från skolan kom alldeles för sent. Leslie hade mer än sextio procents frånvaro. Vi började tvinga upp honom. Tvinga iväg honom till skolan. Då märkte vi att han inte åkte tunnelbana längre. Att han tog sig till skolan och hem igen på omvägar, långa resor med pendeltåg och buss, allt för att slippa gå vägen genom centrum. Vägen där han blivit rånad. Vägen hem. Vår son hade bott i Tensta i hela sitt liv. Nu var vi tvungna att flytta därifrån. Fast egentligen var det inte där det började. Det hade börjat för många år sedan någon helt annanstans. * Zelda gick före mig upp i rulltrappan. För henne var budskapen på väggarna i tunnelbanan inte tvetydiga, för henne betydde de alla samma sak: hemma. Hon hade bråttom och vinkade åt mig att skynda på. Det var mitt på dagen och solen sken när vi kom upp ur under-

12  |  FÖRORTSHAT


jorden. När vi passerade ut genom tunnelbanespärrarna, ut i friska luften, kom några pojkar fram och hälsade. De kände visst igen oss. »Tjena! Det här är din dotter.« Jag sa ja och försökte känna igen någon av de fem, sex pojkar som omringat oss och pratade i munnen på varandra. »Jag vet var ni bor«, sa en av dem. »Ni bodde där förut, där min kusin bor. Jag känner Daniel. Jag tror det var han som blev rånad där i Erikslund.« Jag förklarade att det inte var Daniel, utan vår son som blivit rånad. Pojkarna tystnade och nickade allvarligt. »Nu ska vi till Zeldas gamla dagis och hälsa på«, sa jag och killarna skingrades runt oss som höstlöv i en vindpust. »Hejdå«, ropade de och virvlade iväg. Innan vi promenerade vidare in i Tensta ställde vi oss i kön till Gott-gott-grillen för att köpa var sin korv. Zelda ville ha ketchup på sin. Mannen i korvkiosken skojade med henne och hon skrattade högt. Solen strålade och lönnlöven sken röda och lila på träden.

Tensta – en avstjälpningsplats

Sex månader hade gått sedan jag lämnat Tensta, men Tensta ville inte lämna mig. Tensta, bostadsområdet som kunde stoppa en konversation bara genom att nämnas vid namn. Varför var det så? Jag ville veta vad svenskar i allmänhet tänkte om Tensta. Som ett test ställde jag mig vid några utvalda knutpunkter i centrala Stockholm och frågade folk vad de hade för uppfattning om mitt gamla hem. De första jag talade med var två välklädda män i övre medel­ åldern. Jag hejdade dem med min fråga på Medborgarplatsen i centrala Stockholm. jag: Vad tänker ni på när jag säger Tensta? RESAN TILLBAKA  |  13


vithårig man i sextioårsåldern: Då tänker jag på dom här sextiotalsbyggnaderna. jag: Får du några bildmässiga associationer? vithårig man i sextioårsåldern: Jag tittar ofta bort när jag åker förbi. Det är en väldigt grå … en trist … Trist område så att säga. gråhårig man i samma ålder: Miljonprogram. jag: Vad tänker ni om miljonprogrammen i Sverige idag? gråhårig man: Ja, det är ganska präglat av debatten om segregation. jag: Det är mest negativa associationer ni får? gråhårig man: Ja, när det gäller social segregation så finns det ju ingenting positivt, men sen finns det ju en annan aspekt på det och det är ju det att man står inför väldigt stora ekonomiska problem. vithårig man: Frågan är om man ska kosta på en renovering eller om man ska riva och bygga upp nånting som är mera tilltalande för människor som ska bo där. jag: Du tycker att det är fult?

14  |  FÖRORTSHAT


vithårig man: Ja, hela miljonprogrammet, om du tar Rinkeby och Tensta, så är det ju ingenting som man är stolt över. Jag menar, det är en miljö som inte är trivsam, folk ska ju, oavsett var man kommer ifrån, ska ju ha rätt att växa upp i en miljö som är prydlig så att säga. Och det är inte det. Och det är väl det som gör att det förfaller lite grann för att politiker och fastighetsägare inte är riktigt ense om hur man ska hantera dom här områdena och då förslummas dom. Då drar det med sig nånting annat också. jag: Har ni själva varit på ett sånt här ställe? gråhårig man: Ja ja, visst. vithårig man: Ja, Rinkeby, ja Tensta, jag har väl varit där också tror jag. jag: Vad kände ni när ni var där då? gråhårig man: Jag kan säga så här att jag fick en rekommendation när jag var och klippte mig hos en som var libanes. Jag frågade honom såhär, hörrudu vilken är den bästa libanesiska restaurangen i Stockholm, för det låg en ganska nära på Folkungagatan. Men då sa han, nä, men sörrö, den ligger inte i stan, sa han. Den ligger i Rinkeby, eller det var nåt av dom här områdena. Där har dom den bästa libanesiska maten, sa han. Men jag åkte aldrig dit. Och det hade nog inte med att göra att det låg just där, utan det hade mer med att göra att det känns perifert. Det känns inte som om man har nånting … Nån anledning att åka dit egentligen.

RESAN TILLBAKA  |  15


jag: Var bor ni själva? vithårig man: Jag bor i Södra Ängby. Jag har bott där sen sjuttiofyra. (Södra Ängby är ett exklusivt villaområde i Bromma, nordvästra Stockholm, cirka fem km från Tensta.) gråhårig man: Jag bor i Saltsjö Kvarn. Men jag har inte bott där lika länge. Jag har ju lämnat villaboende, va, och köpt en lägenhet. Så det är bara fyra, fem år, men det är jättebra. jag: Ser ni nån skillnad mellan era förorter och Tensta? Är det som olika världar? gråhårig man: Det blir det ju. vithårig man: Det är ju det. Om man nu ska hålla sig till villaområden så är det ju ett visst klientel som flyttar in i villaområden, för det tarvar en viss inkomst. Det förutsätter att alla har jobb. Dom här andra områdena som du pratar om, Tensta, det har blivit, tyvärr, en avstjälpningsplats lite grann. Så det är … Det finns en ekonomisk segregation. Och det påverkar alltid miljöerna. gråhårig man: Ja men det är ju så, det illustrerar ju dom ekonomiska skillnaderna i samhället, var man bor och hur man bor. Det gör det ju. Jag kan ju säga att jag har ju lämnat ett villasamhälle, jag tänker inte säga vilket, men det är väl ett av dom finare områdena i Stockholmsområdet, just med anledning av att

16  |  FÖRORTSHAT


det ser inte ut … Det är inte det stället som vi flyttade till, utan nu åker folk omkring i stora konstiga bilar som inte … Alltså jag säger, det måste vara mycket dålig terräng där ute för man klarar sig inte utan fyrhjulsdrift … (skratt) vithårig man: Det är som i Bromma, dom kallas för Brommarullator dom här stadsjeeparna. (skratt) jag: Tycker ni att det kan finnas ett problem med att det blir segregerat också i dom här områdena? vithårig man: Ja, det blir det ju naturligtvis. gråhårig man: Ja ja, dom lever ju i reservat, dom här människorna jag syftar på. vithårig man: Ja jo, men det stämmer ju lite. * Lägenheten på Dyvingegränd 21 skulle bli vår. Inte ville jag ha den från första början. I Tensta kan man ju inte bo. Men faktum var att lägenheten fanns och den kunde bli min genast så jag måste ju åtminstone åka dit och titta på den. Daniel var tjugoett och jag tjugo. Vi bodde tillfälligt inhysta i hans gamla pojkrum i egnahemsvillan i Bromma. Daniel, jag och vår åttamånaders baby Leslie delade huset med Daniels pappa. Svärfar hade inte alls bråttom att bli av med oss, tvärtom. Vi hade nog kunnat stanna länge om inte hans gode vän också bott där tillfälligt. Han hade flyttat in för att han inte ville bo hemma när han hade sin maniska period. RESAN TILLBAKA  |  17


Det var svårt att kombinera något slags familjeliv med vännens uppjagade vandringar runt huset. In och ut klev han med den enorma mobiltelefonen klistrad till örat, malde på om jobb medan vi försökte äta frukost mellan whiskeyflaskorna på frukostbordet. Utanför rusade bilarna förbi och den pyttelilla tomten löpte runt huset som ett hattbrätte, omgärdat av staket och asfalt. Tensta kom som en oväntad befrielse. Som när ett öppet landskap med mjukt rullande gräsdyningar dyker upp efter en lång, slingrande grusväg genom tät granskog. Jag var ensam på lägenhetsvisningen och blev inte förvånad. Vem vill bo i Tensta liksom, typ? Vi tog inte heller Tensta på allvar, jag gick dit bara för att. Det var en trea. Ganska mörk, på nedre botten, men med en rolig planlösning och stora trevliga rum. Jag gillade att man kunde springa runt, runt i den, rita en åtta mellan rummen. Jag tog en promenad i området på vägen tillbaka till tunnelbanan. Gick runt huset först. Det var ett rostfärgat trevåningshus placerat mitt i en hage. På gården framför fanns en liten lekplats och på andra sidan, utanför köksfönstret, låg en äng med smällbär, björk, lind, rönn, gungor och en sandlåda. Alla husen i Tensta låg utspridda som på en grön filt med träd, buskar och lekplatser. Bilarna såg man inte till, det fanns inga gator mellan husen. Där gick istället människor och bredde ut sig som om de vore viktigare än biltrafiken. Krokiga gubbar med hatt, fnittriga tonårsflickor, mammor och pappor som släpade på vagnar fulla med barn och grönsaker. Jag vandrade vidare och hamnade i en jättelik lekanläggning med genombrutet tak av gula eklöv som satt löst på grenarna och vippade. Det var parkleken. Ett vackert namn på en borttynande samhällsinstitution. Parklek. Och där pågick verkligen barnens lekar som en oändlig saga runt omkring mig. På en träskylt stod det målat att parkleken hade öppet vardagar mellan 7:30 och 17:00. Jag öppnade dörren in till huset och såg en glimt av vuxna och barn inbegripna i djup kommunikation om en trasig kängurustylta.

18  |  FÖRORTSHAT


Så småningom vacklade jag tillbaka mot tunnelbanan. Det var obegripligt. Hur kunde Tensta vara så fint? Jag hade åkt igenom Tensta tidigare. Jag och några vänner bodde en tid tillsammans i en villa i Jakobsberg och nattbussen dit passerade Rinkeby och Tensta. Det blev ofta bråk på den där bussen eftersom den var överfull av överfulla människor. Varannan gång kom man ända hem och varannan gång blev hela den bråkiga busslasten avstjälpt vid Järva Krog och fick vackert stå och vänta på nästa buss som kom en timme senare. Den bussen blev då förstås ännu mer överfull och kunde mycket väl tänkas stjälpa av sin tunga, bångstyriga last ett par stationer senare den med. En fattig förortsbo måste beväpna sig med ett oändligt tålamod. Det var i alla fall en kortare resa till Tensta än till Jakobsberg från stan. Med tunnelbana gick det på tjugo minuter. Och så såg det ju inte alls ut sådär i Tensta som det verkade från bilvägen, det var inte alls stort, grått och fyrkantigt. Miljonprogrammen måste upplevas till fots. Dyvingegränd var en söt liten husgrupp med små trevliga gårdar emellan. Vårt hus låg bäst till, längst bort från vägen, mitt bland Tenstas gröna träd och slingrande gångvägar. Vi tackade ja och flyttade in. Vi målade rummen gula, blå och röda, ställde in våra ärvda gamla möbler och köpte en begagnad TV på annons. Köket var det bästa rummet. Det var stort och hemtrevligt. Jag har än idag inte haft så många bra stunder på en och samma plats som jag haft i köket på nedre botten på Dyvingegränd 21. Kriget i Jugoslavien fyllde vår gård med bosniska barn. Vår pojke Leslie hade just lärt sig gå och beundrade de mångkunniga tre–fyraåringarna vid rutschkanan. De pratade med honom och använde de få svenska ord de knappt behärskade. »Titt, pojke, titt!« Och så gjorde de alla sina konster och rullade skrattande utför kanan. Leslie var hänförd. Han kunde stå i timmar och glo. RESAN TILLBAKA  |  19


Till sommaren dök de första somalierna upp. Det var en stor familj som aldrig var inomhus. Jag oroade mig lite för hur det skulle bli på vintern. Den skulle med sin stränga kyla tvinga in dem alla i en trång, kal lägenhet. Men ännu var det försommar och barnen spelade fotboll hela dagarna. Leslie stultade ut på gräset och tog bollen i sina små händer. Spelet upphörde och syskonen ropade uppmuntrande glosor på somaliska. Leslie var i sjunde himlen. Jag tog bollen och gav den till syskonen, men de verkade inte förstå vad jag höll på med. De lät Leslie fånga bollen igen och skrattade när han bara höll den och inte släppte. Jag förstod inte. Ville de inte spela? Skulle de låta en ettåring förstöra hela matchen? Barnen väntade uppmärksamt och fortsatte med sina glada tillrop. Leslie log och hans armar började rycka av upphetsning. Strax for bollen ur hans famn, barnen jublade och fortsatte spela. Leslie klappade händerna och tjöt av skratt. Jag passade på att flytta honom till sandlådan för att undvika fler pinsamma avbrott av de äldre barnens spel, men det dröjde inte länge förrän han var där igen, snabbt som ögat skumpade han ut på gräsmattan och högg bollen. Och samma procedur upprepades. De somaliska grannbarnen verkade lika glada som Leslie varje gång han avbröt dem. Jag förstod fortfarande ingenting. Ett par dagar senare gick vi ut igen men då var den somaliska familjen inte där. Två svenska fyraåringar med kantiga blonda skallar satt i sandlådan och Leslie stultade fram, glad i hågen. Han lyfte på en röd hink som låg slängd på marken. Då hördes ett avgrundsvrål från sandlådan. »DET ÄR MIN HINK!«

Leslie hann knappt blinka innan hinken ryckts ur hans grepp med sådan kraft att han for omkull. Med ansiktet naket av förvåning vände sig Leslie mot mig när jag klev fram för att hjälpa honom upp från marken. Men den här gången var inte jag förvånad. Och nu förstod jag precis.


Förorten och den svenska självbilden Den svenska självbilden säger att svensken är den mest gene-

röse av alla folkslag. Den svenska kulturen beskrivs av svenskarna själva som snäll, på gränsen till godtrogen. Visst finns det egoism i Sverige, men i regel är vi givmilda, öppna, vänliga. Sådan är vår kultur, tror vi. I Sverige är vi ödmjuka mot dem som har det sämre ställt än oss själva och dem som ser annorlunda ut. I Sverige sopsorterar vi, betalar skatt och skänker pengar till U-länderna. Våra behövande har rätt till socialbidrag och sjukvård. Visst finns det rasister här, men de är ytterligt få. Sverigedemokraterna är tvivelaktiga, men de har anledning att vara besvikna eftersom samhället har svikit dem. Egentligen är de hederliga svenska arbetare. Det är de som har fått sparken i globaliseringens spår och det är de som fått se sina förorter förvandlas till något som mest liknar invandrargetton. Journalister och opinionsbildare tvekar inför att kalla Sverigedemokraterna rasister, eftersom de tagit bort ordet »ras« ur sitt partiprogram och ersatt det med »kultur«. Att Sverigedemokraterna använder ordet »kultur« för att beskriva ett påstått medfött och oföränderligt beteendemönster som grundar sig i ursprung – alltså i praktiken exakt detsamma som »ras« – verkar vara betydelselöst i sammanhanget. I Sverige har vi haft fred i tvåhundra år, brukar vi säga och skakar självgott på huvudet åt konflikthärdar runt om i världen. Tänk om alla bara kunde vara lika fredliga som oss, säger FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN  |  21


vi och förnekar vår egen grymma historia och de människor som fått betala priset för vår fred. Samerna, tornedalingarna, judarna och romerna, de folkgrupper mot vilka svenska myndigheter fört ett tyst raskrig sedan hundratals år, ett krig som pågått ända fram till nutid. Vår självbild säger att vi svenskar är fredliga och öppna mot andra kulturer och folkslag. Vi är visserligen avundsjuka och osällskapliga, men hederliga och rättvisa. Vi svenskar ser alla män, kvinnor och barn som jämlikar med samma rättigheter. Vi önskar bara att utlänningarna också skulle göra det. När flyktingbarn blir apatiska i Sverige antar man inte att det kan bero på att de tvingats fly från ett älskat land. Nej, de har förstås tagit sig hit för att Sverige är så mycket bättre och finare än alla andra länder i hela världen. De apatiska slutar med flit att äta och prata och låtsas bli katatoniska, gör vad som helst för att få vara kvar här. Det är också tänkbart att det är föräldrarna som förgiftar sina barn, förvandlar dem till grönsaker, allt för att få stanna i ojämförbara Sverige. För en svensk verkar det fullkomligt rimligt att människor från andra länder älskar Sverige mer än sina egna barn. Ut­ ifrån samma uppblåsta självuppfattning tycker vi oss ha rätt att påstå att alla kvinnor som bär sjal, niqab eller burka per definition måste vara förtryckta, att invandrat hedersvåld är värre och farligare än traditionellt svenskt våld i hemmet, att kriminaliteten är högre bland invandrarna i vårt land av kulturella skäl, inte av sociala. Dessa idéer om den svenska kulturens överlägsenhet är så starka i vårt land att de blir sanningar, trots att all vetenskap talar emot dem. Och idéerna kommer inte från Sverigedemokraterna. De fanns här långt före dem. * På 1930-talet gjorde författaren och journalisten Lubbe Nordström ett antal resor genom Sverige för att rapportera om den misär som grodde, i städerna såväl som på landsbygden. Sve-

22  |  FÖRORTSHAT


rige var fortfarande ett fattigt land, en tredjedel av barnen beräknades vara undernärda 1932 och den senaste svältkatastrofen låg bara några årtionden tillbaka i tiden. Lubbes radioreportage blev snart en epokgörande bok som kallades Lort-Sverige, och som gav fart åt det blivande folkhemmets socialdemokratiska bostadspolitik. Utan personer som Lubbe Nordström och Alva Myrdal hade det aldrig blivit något folkhem av vårt land, men den människosyn som emellanåt framträdde hos trettiotalets intelligentia var inte alltid helt sympatisk. Det problematiska med Lubbe Nordströms och Alva Myrdals idealism var dock inte det som man brukar syfta på när man talar om »välfärdens koncentrationsläger«. Det handlade aldrig om att planera ett effektiviserat och storskaligt samhälle utan hänsyn till människors behov, så som det i efterhand påståtts. Tvärtom studerade man just människors vardag ytterst noggrant: man räknade hemmafruarnas steg mellan spis och diskbänk och mätte centimetrarna mellan köksskåp och arbetsbänkar, allt för att på bästa sätt kunna tillfredsställa de verkliga behoven i hemmen. Problemet med trettiotalsvisionerna var istället hur man förhöll sig till underprivilegierade folkgrupper. Både Lubbe Nordström och makarna Myrdal talade om »skärpta kvalitetskrav« gällande »folkmaterialet« och Myrdals föreslog tvångssterilisering som en åtgärd för att förhindra »stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer«. (Ur Kris i befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal, 1934.) Så här låter en av Lubbe Nordströms radioinspelningar, där han låter Arjeplogs provinsialläkare möta en samisk man vid namn Piirto. arjeplogs provinsialläkare: Nå, tycker du inte att de hus som en del lappar har skaffat FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN  |  23


sig är väl små, väl dåliga? Tycker du inte att ni borde göra dem lite mer lika svenskarnas hus? Så att det vore bättre för familjen att vara där? samen Piirto: Svenskarnas hus? arjeplogs provinsialläkare: Ja, mera som svenska hus och inte så små stugor. samen piirto: Det är bättre med stora stugor men det kostar mer. arjeplogs provinsialläkare: Jaha, men jag har sett att ni ibland bor två familjer i en sådan där liten stuga, tycker du inte att det är osunt? samen Piirto: Jo, det är det också, men du vet lapparna tar andra lappar i sitt hus. arjeplogs provinsialläkare: Ja, de får bo gratis, de tar inte betalt av varandra. Ja, det där är ett stort problem och det är ju nu under övergångstiden svårt att se vad det blir av det, men vi får väl hoppas att ni också lär er så småningom att bygga lämpliga hus. Samernas undermåliga bostäder tolkas av provinsialläkaren som en kulturell brist, trots att samen Piirto flera gånger förklarar att trångboddheten beror på fattigdom, inte på etnisk härkomst. I ett radiosänt samtal mellan bygdeskalden Karl Larsson i By och Lubbe Nordström var de båda herrarna rörande överens om att det »plåstrades« för mycket med avkomman, för att hålla så många som möjligt vid liv. Tanter och sociala plåstrare sysslade mer med de svaga och livsodugliga än med de

24  |  FÖRORTSHAT


kraftiga, de som fick bära skatteutgifterna och klara sig utan hjälp. Risken för »degeneration« och att vi skulle få ett »dåligt folkmaterial« var stor menade de, eftersom de svaga fortplantade sig kraftigast. Idéerna känns igen från andra håll i trettiotalets Europa, men var inte nya. Tanken att fattiga människor var av en sämre sort hade under 1800-talet blivit allt mer överskuggande i den europeiska intelligentian. Vår hyllade svenske vetenskapsman Carl von Linné beskrev redan på 1700-talet hur människan kunde delas in i fyra raser: vita, svarta, röda och gula. En vetenskap som gick i graven när genetiken avslöjade dess brister, men som var praktiskt användbar under kolonialismen, då biologiska argument ofta och gärna användes för att förklara varför européerna hade rätt att förslava andra folkslag. Under 1800-talet gjorde Darwin sina upptäckter, vilka genast förvrängdes och anpassades till rasläran och till det förakt för svaghet som låg i tiden. Det svenska sällskapet för rashygien bildades 1909 och 1921 etablerades det svenska Rasbiologiska Institutet, som det första i världen i sitt slag. Rasbiologiska Institutet fanns kvar ända fram till 1958. Femtio år senare är Sveriges huvudstad en av de hårdast segregerade städerna i Europa. * När min väninnas särbo, Josef från Tunisien, skulle beställa en ny bankdosa tittade banktjänstemannen först på hans konto. Josef är servitör och har ingen fantastisk lön, men han arbetar på en fin restaurang och hade sparat länge. På hans bankkonto fanns en ansenlig summa pengar. Bankmannen glodde misstänksamt på Josef och ännu misstänksammare på hans legitimation. Sedan sa bankmannen att han skulle ta legitimationen i beslag eftersom den var förfalskad. Josef frågade vad det var för fel på den och banktjänstemannen sa att man såg att den var falsk. Josef tvingades att lämna sin plånbok i pant och gå hem och FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN  |  25


hämta sitt pass för att få tillbaka sin legitimation och göra sin beställning på banken. Ett par dagar senare åkte han till Skatteverket som utfärdat legitimationen och frågade vad det var för fel på den. Svaret blev att den var korrekt utförd och giltig. Ju längre bort ifrån Sverige man har sitt ursprung, desto större risk är det att bli diskriminerad i Sverige, enligt Folkhälsoinstitutets granskning av diskriminering och kränkande bemötande (figur 1).  DISKRIMINERING OCH KRÄNKANDE BEMÖTANDE

Procent 60 Kvinnor

Män

52

52

50

49

39

40

35 30

30 23 20

17

10 0

Sverige

Övriga Norden

Övriga Europa

Övriga världen

FIGUR 1 . Andelen män respektive kvinnor (uppdelade på födelseland) som uppgivit någon diskrimineringsgrundande orsak, bland dem som blivit utsatta för kränkande bemötande. (18–84 år, åldersstandardiserade värden.) Källa: Nationella folkhälsoenkäten, Statens Folkhälsoinstitut, 2004.

Men ett kränkande bemötande är inte den enda konsekvensen av den svenska rasismen. En arbetssökande med ett svenskklingande namn, till exempel Axel Berglund, har 50 procents större chans att bli

26  |  FÖRORTSHAT


kallad till intervju än en sökande med ett arabiskklingande namn som till exempel Rashid Mohammed. FN -organet ILO , International Labour Organization, menar att det råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. I jämförelse med andra europeiska länder är det speciellt svårt för en person med utländskt namn att ens bli kallad till ett första möte i Sverige. Tabellen ur ILO :s studie från 2005 visar de stora skillnaderna mellan hur många jobbansökningar majoritetsbefolkningen behöver göra för att bli utvald, jämfört med minoritetsbefolkningen (figur 2). ANTAL FÖRSÖK INNAN DEN ARBETSSÖKANDE BLEV VALD

Antal försök

Göteborg

Malmö

Stockholm

Totalt

Kvinnor | Män

Kvinnor | Män

Kvinnor | Män

Kvinnor | Män

Försök för minoritetsbefolkning

26,4 | 7,0

11,9 | 18,4

Försök för 4,1 | 3,3 majoritets- befolkning

7,2 | 10,8

11,1 | 10,4

5,0 | 5,2

3,6 | 4,1

4,1 | 4,1

Skillnad

22,3 | 3,7

6,9 | 13,2

3,6 | 6,7

6,9 | 6,3

Multipel

6,4 | 2,1

2,4 | 3,5

2,0 | 2,6

2,7 | 2,6

FIGUR 2 . Undersökningen visar att majoritetsbefolkningen i genomsnitt

kan få ett arbete efter drygt fyra jobbansökningar, medan minoriteterna måste söka runt elva jobb för att få napp. Källa: Synthesis Report: Discrimination against native Swedes of immigrant origin in access to employment. Research study on Stockholm, Malmo and Gothenburg, FN-organet International Labour Organization, 2006.

Sju av tio högutbildade invandrare har arbete medan nio av tio svenskfödda har det. Mellan 60 och 70 procent av invandrarna från Latinamerika, Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken, enligt levnadsnivåundersökningen bland utrikes födda som presenteras vid Stockholms universitets LinFÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN  |  27


nécenter 2013. Det kan jämföras med TCO :s rapport från 2009 som visar att invandrare i genomsnitt har högre utbildning än infödda svenskar inom hälsosektorn, teknik och naturvetenskap, det vill säga utbildningar som efterfrågas på arbetsmarknaden. Rapporten visar också att högskoleutbildning lönar sig mindre för personer födda i östra Europa, Afrika, Asien eller Latinamerika än för infödda. Framför allt är det svårare för dem som kommit till Sverige när de var sju år eller äldre, de är oftare arbetslösa än inrikes födda akademiker med samma inriktning på sin utbildning. Bland de invandrare som har ett arbete är även risken högre att arbetet är relativt lågavlönat. Bostadsdiskriminering drabbar i störst utsträckning personer med utländsk bakgrund enligt DO , Diskrimineringsombudsmannens kartläggning från 2010. »Studien bekräftar den bild som vi sett sedan tidigare genom anmälningar, rättsfall, undersökningar och kontakter med utsatta grupper«, säger Paul Lappalainen på DO . Även i sjukvården förekommer diskriminering, där till ett än högre pris. Dödstalen i behandlingsbara sjukdomar är betydligt högre hos utlandsfödda och lågutbildade män jämfört med svenskfödda och högutbildade män, och skillnaderna snarare ökar än minskar med tiden. Ur Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2009: Ojämlikhet i hälsa manifesterar sig i sjukvården i avsevärt högre dödstal i så kallad »åtgärdbar dödlighet« (dödlighet i sjukdomar som hälso- och sjukvården bedöms kunna påverka med förebyggande eller behandlande insatser) bland män, utlandsfödda och grupper med lägre utbildningsnivå. När det gäller papperslösa är situationen i Sverige ovärdig en västerländsk demokrati. Papperslösas tillgång till primärvård och icke-akut specialistvård i Sverige är nästan obefintlig. I en FN -rapport från 2007 kritiseras läkar- och vårdutbildningarna i Sverige för

28  |  FÖRORTSHAT


att svensk hälsopersonal inte alltid känner till patienternas mänskliga rättigheter. I Sverige inbillar vi oss gärna att vi har mindre rasism och diskriminering än i andra länder. Det är inte sant. Vi har större problem med diskriminering i Sverige än de flesta andra västerländska länder har. Majoritetssvenskens självupplevda öppenhet mot andra folkslag och kulturer har ingen förankring i verkligheten. Väldigt många svenskar agerar rasistiskt, även om få skulle kalla sig själv rasist. Om vi verkligen vill behandla alla lika i Sverige, så måste vi börja med att inse att vi inte gör det. * Tolerans används som ett honnörsord för hur vi i det politiskt korrekta Sverige bör förhålla oss till andra kulturer än majoritetssamhällets. I Svenska Akademiens Ordbok förklaras tolerans på följande vis: Viljan att tillåta (o. godta) att ngt (som man ogillar, är kritisk mot) existerar, fördragsamhet, överseende. Ordet tolerans innehåller ett tydligt »vi och dom«, där det alltid är »vi« som visar överseende med »dom«. Bara normen har makt att tolerera. *

FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN  |  29


DET BRINNER I FÖRORTEN UPPLOPP I TENSTA TUNNELBANEUPPGÅNG I TENSTA STÄNGS PÅ GRUND AV VÅLDSAMHETERNA UNGDOMSGÄNG ATTACKERADE ORDNINGSVAKT MED JÄRNRÖR BUSSAR BESKJUTNA MED LUFTPISTOL I TENSTA

Ända sedan jag flyttade till Tensta har rubrikerna gjort mig ledsen. De vill aldrig ta slut. De kommer i vågor och hänger ofta ihop med rapporter från helt andra förorter. Orter med liknande arkitektur och befolkningssammansättning. Sveriges skuggsida kallas de. Hit åker politikerna och kungligheterna för att visa att de bryr sig om de fattiga och utsatta. Hitåt ser inte borgarklassen. Den siktar mot solsidan. Under rubrikerna berättas det att i Tensta samlas alla problem som de politiska partierna tävlar om att lösa med olika åtgärdspaket. Betongförorternas problematik beskrivs som ett mysterium. Här finns allt det obegripliga; vuxna människor som inte kan läsa och skriva, barn med svart hår som inte har en vit adoptivmamma och talar flytande svenska, felstavade reklamskyltar, billig mat, folk som odlar squash på kolonilotten och lyckas. Här finns kvinnor med sjal och män med kalott och radband. Här finns folk som är tacksamma för rinnande vatten och tvättmaskin. Här finns familjer som tycker om att vara tillsammans och hjälper varandra med allt. Här finns bröder som förbjuder sina systrar att träffa pojkar. Här finns föräldrar som inte har råd att köpa mobiltelefon åt sina barn. Men allt detta överskuggas ändå av de riktigt stora problemen med kriminaliteten som gror här, det stora antalet socialbidragstagare och de eventuella terroristerna som kommer härifrån. Och varje gång det publiceras en negativ rubrik om Tensta, drabbas alla miljonprogram. Samma sak om det händer något i Rosengård eller Bergsjön. Som om alla förorter vore ett enda ställe, ett enda stort deprimerande getto. Varje rubrik väcker

30  |  FÖRORTSHAT


9789170377150