I Förortshat försöker journalisten Johanna Langhorst med hjälp av intervjuer, personliga erfarenheter och medieanalyser besvara frågan hur förorten blev så hatad och hur Sverige blev så segregerat. Hon tränger in i den dolda svenska rasismen och frilägger den för allmän beskådan. Det är skrämmande men viktig läsning.
FÖRORTSHAT JOHANNA LANGHORST
JOHANNA LANGHORST är radioproducent, reporter och dokumentärmakare, och belönades med radiopriset Ikaros 2012. Tillsammans med Maria Sveland skapade hon »Heliga Familjen« i P1. Hon har också skrivit radioteater och gjort barnprogram.
”De första åren i Tensta ljög jag när folk frågade var jag bodde. Jag sa att jag bodde i Hjulsta, för det var nästan sant och Hjulsta hade inte lika dålig klang. Jag flyttade till Tensta som nybliven mamma och tvingades ofrivilligt bort därifrån sjutton år senare när äldsta sonen blev rånad, två gånger på en månad, precis utanför vårt hus. Men det var något som skavde i mig, något mer än sorgen över att behöva lämna vårt hem. Jag ville inte ge dem rätt. Politikerna som pekade ut miljonprogrammen som rivningsklara utanförskapsområden, medierna som beskrev dem som brinnande krigszoner, samhällsplanerarna som kallade dem ’ett stort misslyckande’ och vanligt folk som påstod att där var fult, trist och hopplöst. Alla de som använde förorten som sopnedkast för allt de själva inte ville förknippas med — segregation, arbetslöshet, kriminalitet och utanförskap — alla dessa bekymmer som snabbt och smidigt kunde knytas in i en och samma säck: förorten. Jag visste ju att det inte var så enkelt.”
I S B N 9 7 8 - 9 1 -7 0 3 7 -7 1 5 - 0
Ordfront Författarfoto: Gustaf Waesterberg
www.ordfrontforlag.se
O
”Att bo i Tensta är att ständigt beskrivas, men aldrig känna igen sig i beskrivningarna. Det är för att beskrivningarna görs av dem som behöver någon annan att definiera sig mot. Någon att kliva på i hierarkin. För att demonstrera skillnad måste Tensta bli till något annat. Till en annan värld. Berättelserna om Tensta vill alltid framhäva det extrema. Även den grå vardagen blir något exotiskt. Till och med normaliteten beskrivs som onormal. Det är inte smärtfritt att vara ’den andre’, den som samhällets ’vi’ definierar sig emot istället för med. Stigmatisering kallas det. Stigma betyder ’stick’ eller ’brännmärke’ och det gör ont.”
JOHAN NA LAN G HOR S T