9789171262127

Diarium Surinamicum, quod sub itinere exotico conscripsit daniel rolander

Översättning från latinet, Arne Jönsson Fotografi, Helene Schmitz

35

D

en exotiska resa som planerats till ett land utanför Europa, närmare bestämt till Surinam, den varmaste delen av Sydamerika, anträdde jag den 21 oktober år 1754. Den dagen tillbringade jag till största delen med att packa och ta farväl av de uppsaliensiska muserna, som jag dyrkat efter måttet av min ringa förmåga i mer än tio år. Jag skulle förvisso ha känt stor saknad över att nu lämna den botaniska trädgården, så rikt utrustad med Floras skatter och dessutom de där uppförda museerna och växthusen med deras exotiska djur och växter, om det inte vore så att jag nu var på väg till landet Surinam med dess stora rikedom på djur och växter. Det kändes faktiskt svårare att lämna herr Linnæus, arkiater och kunglig professor, tillika riddare av Nordstjärneorden, enastående ryktbar för sina insatser inom varje gren av naturvetenskapen, min lärare och välgörare, som jag inte har ord nog att prisa.

Det skymde redan när jag lämnade Uppsala för att bege mig till Stockholm. Jag tog farväl av de vackra platserna utanför staden, där jag brukat samla mer ovanliga växter och med flitiga ögon studera olika insekters egenskaper. […]

Jag reste från Stockholm, konungariket Sveriges huvudstad, den 5 november och styrde kosan mot Nyköping. Där befann sig överstelöjtnanten herr Carl Gustav Dahlberg som nyligen återvänt från Surinam till Sverige. Jag hade beslutat att göra resan till Surinam i hans sällskap. Sedan vi kommit överens om att mötas i Helsingborg i Skåne den 24 samma månad, lämnade jag Nyköping och for vidare. […]

Vid landsvägen utanför gästgivaregården i Jäder mötte oss en syn som kan injaga skräck snarare i vissa människor och i hästar än kanske i vargsläktet.

Där kunde man nämligen få se de döda kropparna av åtta vargar upphängda på ett stängsel, och lika många vargungar på motsatta sidan. Om Afrika, som har gott om lejon, eller Amerika, där det finns ett överflöd av tigrar,1 på samma sätt skulle hänga upp dödade djur, då är jag rädd att den som kommer som ny resenär till dessa länder inte skulle våga vare sig resa på vägarna eller gå in i skogarna på grund av en förutfattad mening om att dessa djur i levande tillstånd karaktäriseras av medfödd grymhet. Nu är det emellertid så att vargar är farligare för nötboskap och småboskap än för människor. Den stora mängd vargar som förr levde i Sverige har under några få år minskats genom ivrig jakt och förgiftade kadaver som lagts ut i det fria till den grad att man mer sällan får rapporter om att vargar dödat boskap.

På floder, åar och sjöar som vi passerade under färden, såg vi här och var nattetid fladdrande facklor, som såg ut som stjärnfall. Det var fiskare på små flottar, och de svingade facklorna när de skulle fånga fisk med hjälp av hullingförsedda järnredskap, kallade ljuster. Sådana nattliga ljus kan, sedda på långt håll av okunnigt och vidskepligt folk, vara ett av upphoven till de olika historier som ofta brukar spridas om spöken.

36 Stibbetorp är en gård i Hälleberga socken sju mil från Växjö och cirka fyrtiofyra mil från Stockholm. Dit kom jag den tionde samma månad. Det var här jag föddes, och här tillbringade jag mina barndomsår med min favoritsysselsättning som var att undersöka insekter. Nu längtade jag efter att återse de vackra platser som så ofta hade hållit mig borta från mina kamrater, upptagen som jag var av sådana intressen. […]

Jag stannade åtta dagar på min födelseort hos mina gamla föräldrar och gjorde mig sedan redo att fortsätta färden. […] Mycket stora träd – granar, furor och bokar – låg utspridda längs vägen antingen avbrutna på mitten eller uppryckta med rötterna. Denna förödelse hade orsakats av starka virvelvindar, kallade orkaner, som en månad tidigare hade blåst över dessa trakter. Jag fick höra att ingen i Sverige hade observerat om sådana stormar kommer på bestämda tider. Jag minns att sådana våldsamma vindar, av olika styrka och snart övergående, brukade förekomma varje år i augusti när jag bodde i Uppsala. I andra kustländer, i synnerhet utomeuropeiska, har de sjöfarande noga observerat att stormarna brukar återkomma på bestämda tider under året och lärt sig att bättre vara på sin vakt. Stormarna brukar förekomma vid den tid då växterna dignar av mogen frukt, kanske för att fröna ska skakas ut ur det skyddande fröhuset av vinden, spridas överallt och börja gro. Men att detta skulle vara den enda orsaken till stormarna, det skulle jag inte lätt kunna bekräfta.

Efter att ha lämnat Växjö den 21 november, styrdes kosan mot Helsingborg.

Ju längre jag kom i riktning mot den delen av Sverige, desto bördigare fann jag marken vara, och växter och djur visade tydligt det skånska landets mildhet i jämförelse med det uppländska.Vägarna var nämligen kantade av bokar, avenbokar, ekar, lindar, rosor och pilar som hade kvar sitt gröna bladverk.

Potamogeton lucens, grovnate, som växte i åar, dekorerade vattnet med sin gröngula färg. Erica tetralix, klockljungen, som växte här och där bland Erica vulgaris, höstljung, hade ännu knappt tappat sina blommor. Det varmare vädret hade lockat vissa slidvingade insekter, stickmyggor och harkrankar att leka i luften. Sitta europaea, nötväckan, klättrade på trädstammar och gav ifrån sig sitt vanliga tunna ljud. […]

Till Helsingborg, en liten stad som låg inklämd mellan en tämligen hög kulle och havsstranden, kom jag den 24 november. Den hade förr varit större och haft befästningar vars ruiner fanns kvar här och var. […] Stadsborna åt bröd blandat med sand som gnisslade mellan tänderna. Det berodde på deras förvända vana att mala omogen säd med hög vattenhalt, vilket jag själv kunde konstatera genom att känna på den. Man skulle inte kunna mala den ens till ett grovt mjöl om man inte använde kvarnstenar av ojämnare och mjukare sten, men det medförde att det lätt skrapades loss sand vid malandet. Jag såg ett par kvarnstenar som var gjorda av en hårdare stenart. Dem hade man ställt undan och kasserat, eftersom de var oanvändbara till att mala omogen säd.

Mjölnaren hävdade att om man försökte mala omogen säd med dem, skulle den snarare bli bränd än mald. Man kan föreställa sig att folk som livnär sig på bröd till hälften bestående av sand skulle vara särskilt drabbade av ischias

37 och njursten, men den förstnämnda sjukdomen kände stadsborna inte ens till namnet. Den andra hade emellertid under svåra plågor lett till döden för en och annan. Dock såg jag väldigt få gamla människor och bara en enda med grått hår. Stadsborna påstod likväl bestämt att sandblandat bröd inte alls skadade hälsan utan i stället var till nytta för kroppens utseende och styrka. […]

Det kom ett brev med posten med meddelandet att herr Dahlberg inte skulle bege sig till denna stad utan till Ystad, där jag skulle möta honom. […]

Slätten mellan Landskrona och Lund, där buskar och träd huggits ner, gav människorna ett beklagansvärt och hårt liv på vintern i jämförelse med det som invånarna i andra svenska landskap levde, ochsom kunde glädja sig åt att skogarna står orörda. Gamla bönder fick skulden för bristen på träd, och man berättade att det nu var desto svårare att ersätta träden eftersom man kunde vara säker på att de starka vindar som ständigt blåser på dessa platser, skulle bryta av och riva upp nyplanterade träd. […]

Det visade sig svårt att hitta rätt väg och resan blev nog så mödosam på grund av att den okunniga befolkningen på landet ofta inte kände till vägen till närmaste by; vidare var det svårt att skilja den ena byvägen från den andra eftersom de såg likadana ut även om de ledde till vitt skilda ställen och slutligen på grund av att det föll snö i stora mängder. Jag kom därför inte fram till Ystad, en kuststad (beskriven av Linnæus), belägen omkring tio mil från Helsingborg förrän sent på kvällen den 29 november. […]

Den 5 december anlände herr Carl Gustav Dahlberg hit tillsammans med sin syster Magdalena Dahlberg, herr Lorentz Hägg och herr Johannes Vult, vilka skulle medfölja på resan till Surinam. Han hade tagit med sig en svart tjänare vid namn Primo från Surinam. Bönder och pojkar tog av sig mössan och bugade sig för honom överallt i staden för att visa sin respekt.

Tidigt på morgonen den 19 samma månad lättade vi äntligen ankar och satte segel.

38

39

40

sex månader senare den 18 juni [1755].

Kvicksilvret i termometern stod på grad 26 över fryspunkten.

I dag har det inte fallit något regn. Annars har det regnat kraftigt varje dag som vi tillbringat i tropikerna. För att tillfredsställa dem som önskar få kännedom om växlingarna i vädret och temperaturen i Surinam, så har jag för avsikt att på de första raderna före varje enskild dag kort sammanfatta väderförhållandena under min vistelse här, så att var och en kan bilda sig en egen uppfattning om de regniga och torra, varma och kalla perioderna.

När vi hade seglat förbi landet som sträckte ut sig på vår vänstra sida och var täckt av väldiga skogar, hade vi i söder floden Marowijne, som utgör gräns för landet Surinam. Marken var nu plattare och jämnare, låg lägre och var täckt med högre träd än vi hade sett dagen innan.

Havsvattnet var mättat grönt så det verkade som om vi seglade på en grönskande åker eller äng. Vid ett djup av fem till sex fot var det mycket grumligt, mättat med lera och gröngult till färgen.Vi, som var röda i ansiktet av den brännande solen, tog nu färg av vattnet och fick ett utseende påminnande om någon som är blek av svavelrök. På kvällen, i ljuset av blixtar, och efter att ha passerat en del av det dyiga och farliga havsområde som på holländska kallas Moedderbanc,2 kastade vi åter ankar på fyra meters djup.

Havsbottnen består av mycket djup dy så skepp går lätt på grund där, om man inte håller rak kurs i den djupa flodfåran. den 19 juni.

Natten var klar med spridda åskmoln, dagen molnig och regnig med stora klara fläckar.

Termometern på grad 26 över fryspunkten.

En stor nattfjäril, Phalaena, var den första av denna världs insekter som visade sig för oss till beskådande. Den flög i gryningen runt omkring vårt skepp, som låg två mil från stranden. Att det var en hane, som råkade vara på väg att leta efter en hona, visade de krokformade organ som fanns innanför den membranliknande anushålan och som är vigda åt kärleksövningar. Den kan bestämmas: nattfjäril, luden, tunglös, mörkgula vingar med olika fält, på framvingarna dubbla, triangelformade, på bakvingarna ett och ett och avlånga.Alltså Linnés Phalaena atlas, atlasfjäril.

Vi hade gynnsam vind hela dagen, och därför kunde vi på kvällen segla ut ur träskområdet, Moedderbanc. Här var vattnet mycket grumligt med en kväljande söt doft, och eftersom det var knappt tre fot djupt gjorde kölen med rodret en fåra i den mjuka dyn.

När vi fick halvön Bramspoint inom synhåll hälsade vi med en kanon-

41 salut, och den väpnade styrka som höll vakt där svarade på samma sätt. Denna halvö skjuter ut i mynningen av floden Surinam, som flyter förbi staden Paramaribo, och är täckt av tät skog med undantag för den yta som upptas av en eller annan kanon och ett litet hus för vaktstyrkan.

På eftermiddagen kastade vi ankar utanför Bramspoint medan det blixtrade intensivt. Tidvattenströmmarna, det vill säga ebb och flod, är här strida.Vid niotiden på kvällen drog sig vattnet tillbaka för att på motsvarande sätt återkomma klockan tre på natten. Vid ebb är dessa platser inte segelbara för större skepp, ja det låga vattenståndet räcker knappt för stora roddbåtar.

På kvällen förde vinden som blåste från fastlandet med sig en så stark och ljuv doft av blommor att inte ens en välförsedd trädgård kunde tävla med den. Jag kan åtminstone inte minnas att jag känt någon liknande doft. Jag tyckte att den liknade den väldoft som kommer från kaprifolens nyutslagna blommor. den 20 juni.

Natten molnig utan regn, dagen molnig med klara fläckar, regnig.

Termometern på grad 26½ över fryspunkten.

På förmiddagen kämpade vi med högvattnet som strömmade i vindlingar och gav oss kraftig motström.Vid middagstid kunde vi äntligen ta farväl av den vida oceanen och segla in i den nyss nämnda floden Surinams mynning.

På båda sidor av floden bildades liksom ett högt stängsel av skogen, som var lövrik, tät, sluttande, majestätisk och här och var prydd med blommor. När tidvattnet drog sig tillbaka kunde vi se trädstammarna, höga, utan grenar och nersmetade med gyttja. Därför verkade skogen långt högre vid ebb och såg liksom ut att växa. Blad och frukter av olika form, storlek och färg, och som hamnat i vattnet, fördes mot oss av strömmen.

Höga skrin från fåglarna, i synnerhet papegojornas tjattrande, ekade i skogen och på stranden. Flockar av olika slags fåglar, framför allt av ordningen gåsfåglar, som flög i motsatt riktning, skänkte oss ofta underhållning på hög höjd.

Omgivna av sådana främmande naturföreteelser, som vi längtade efter att få studera närmare, seglade vi i riktning mot en befästning anlagd på en höjd kallad Nya Amsterdam. Både vår färdplan och tidvattnet bjöd oss att ankra.

Vi hälsade med kanonskott den fästning som börjat byggas här och den holländska flaggan som hissats för att hedra vårt skepp. Från fästningen kom enligt holländsk sed tre skott som svar. Resande till Surinam måste vara försedda med identitets- och resehandlingar utfärdade i Amsterdam i Holland.

Dessa ska uppvisas för kaptenen på fästningen.

Klockan nio på kvällen möttes vi av en roddbåt överbyggd med ett välvt tak. Den var försedd med sex åror och roddes av lika många svarta slavar. Den hade skickats av herr Dahlberg och skulle under natten transportera oss till en stad som låg ungefär tre mil härifrån. (Dahlberg hade lämnat oss dagen innan och farit till Paramaribo i en liten båt.) Fyra vita unga män anlände med båten för att göra oss sällskap på färden. De var klädda i strumpor och löst sittande byxor, korta skjortor och mössor, allt tillverkat av vit tunn bomull. Själva

De dyiga sandbankarna utanför Surinams kust. Den långgrunda kuststräckan påverkas av tidvattnet och är därför svårnavigerad och riskfylld.

(Föregående uppslag) Passiflora vespertillo, svart passionsblomma. ”Svarta slavar och indianer äter dessa bär när de vandrar genom skogarna”, berättar Rolander den 8 oktober 1755, när han diskuterar en vild art av Passiflora.

Tyvärr tycks alla hans insamlade exemplar av Passifloraceae ha gått förlorade. Frukterna från Passiflora vespertillo äts än i dag i Surinam, framför allt av barn. (Nästa uppslag t v) Heliconius erato tillhör familjen heliconider som genom sin avlånga vingform har ett karakteristiskt flyktsätt. Larvens värdväxt är olika arter av Passiflora.

(Nästa uppslag t h)

42

43

44 klädseln, om än mycket vanlig i dessa länder och låt vara passande för dem som stannar inomhus vid klart väder, gjorde på något sätt ett obehagligt intryck på oss. Möjligen spelade fantasin oss ett spratt, eftersom vi kom att tänka på brottslingar i Sverige som ibland brukar vara klädda på det sättet när de blivit dömda och är på väg för att avtjäna sitt straff.

Väl ombord i roddbåten togs vi emot av lundar och skogar på båda sidor av floden. Från alla håll underhölls vi av djurens skriande och snattrande, vilket besvarades av de svarta roddarna som med hög röst framförde en dyster och klagande sång. Ty dessa olyckliga människor tvingas genom prygel till bådadera, nämligen att arbeta och sjunga.

Klockan tolv på natten lade vi till i Paramaribo.Vi hälsade på en skara vita som stod på stranden, klädda på tidigare nämnda sätt. I deras sällskap gick vi till Dahlbergs hus medan vi lyssnade till underliga sånger och en kakofoni av okända ljud. Under promenaden fylldes näsborrarna av fläktar från väldoftande blommor, framför allt av mimosa och citrus.Väl inne i huset såg vi att det var fullt av nakna och leende svarta som stod längs väggarna med blicken riktad mot oss. De svarta kvinnorna hade ett smutsigt skynke som skylde underlivet, och männen ett svart skynke som dragits mellan låren. De fyllde hela det varma rummet med en stank av svett och vitlök. De vita männen var så bleka, att om de inte hade rört sig och talat, så skulle man snarare ha trott att det var lik än levande människor.

Vi fick här en mycket intensivare känsla av hetta än vi haft ute på vattnet.Vi plågades svårt av spasmer, tandvärk, en vag smärta i lederna, dövhet, surrande och ringande i öronen samt en brännande inre hetta. De symptomen visade helt tydligt att våra kroppar nu genomgick en tredje stor förvandling.

Det var inte långt ifrån att åsynen av gråbleka människor tillsammans med illaluktande svarta män och kvinnor, den intensiva värmen och de olika kroppsliga plågorna fick oss att tro att vi befann oss i något slags skärseld.

I synnerhet väckte skaran av tjänare vår vrede när de applåderade samtidigt som de stirrade och skrattade åt oss i vårt obehagliga och föga lyckliga tillstånd. den 21 juni.

Natt med spridda moln, dagen regnig med klara fläckar.

Termometern på grad 27½ över fryspunkten.

Jag kunde inte sova på natten på grund av djurens ständiga, skiftande, främmande och gälla ljud. Vidare plågades jag av min bräckliga hälsa och av att jag inte kunde sova i de hängmattor som man på grund av hettan vanligen använder i dessa delar av världen i stället för sängar. Sömnen stördes också av små gnistor som flög genom de otäta väggarna, på gatorna, inne på gårdarna och till och med inne i husen – både en och en och i svärmar.

För att göra en noggrannare undersökning av staden, den enda i detta land, började jag därför, så snart det blev ljust, gå omkring på gatorna och i gränderna.Till sist kunde jag konstatera att Paramaribo är en liten och långsmal stad, anlagd vid havsstranden eller snarare vid stranden av floden Surinam på så sätt att den sträcker sig i öst-västlig riktning. Husen är byggda av trä och ser ut på olika sätt. Bebyggelsen är gles och låg. De flesta husen har nämligen bara en våning. De är dragiga eftersom plankorna inte är noga samman-

45 fogade utan fästa på samma sätt som man lägger tegelplattor på varandra. Det blåser lätt genom springorna. Man kan se ett eller annat stenhus med spetsgavlar. Alla tak är låga; takfallen, som möts i en takås i mitten, är täckta med tegelpannor. Alla stenar som används till hus och tak är importerade från Europa. Husen är röda på utsidan; inomhus finns ingen bestämd färg. Fönstren är utrustade med glas, eller oftare bara öppningar med luckor. De påminner om de fönsterluckor som man stänger till för fönstren på natten i Europa.

Det finns två kyrkor i staden, en lutheransk och en reformert. Gatorna är raka, breda och jämna. De är inte belagda med sten utan med sand eller snarare krossade snäckskal. Tre gator delar staden på längden och fyra eller fem på bredden. Alla är rikligt försedda med träd, planterade både mitt i gatan och på båda sidor. Det ligger köksträdgårdar kring de flesta husen i staden eller stora prydnadsträdgårdar; den vackraste av dem omger guvernörens residens.

Staden skyddas inte av några stadsportar och är inte omgiven av någon mur eller några befästningar om man inte vill räkna dit ett litet, oansenligt fort som byggts på en rätt låg kulle på havssidan mot öster där skeppen seglar in. Fortet är från grund till tak byggt av mjuka kalkstenar som samlats på stranden, och eftersom de är porösa växer det buskar och gräs på dem, så att det mer liknar en jordhög täckt med olika växter än en borg av sten. Mellan fortet och stranden riktar sig omkring sexton kanoner av råkoppar ut mot havet bevakade natt och dag av beväpnade soldater.

Hamnen är stor, livligt trafikerad och skyddad från vindar och stormar.

Den kan ta emot stora skepp nästan ända in till stranden. Liggande för ankar ute på öppet vatten kan de inte någon annanstans finna säkrare förtöjning än här. Hamnen är bara öppen för skepp från Holland och Nya England. De kommer i stort antal lastade med olika slags varor till nytta för invånarna.

Särskilt medför de alla slags kläder som invånarna brukar använda, alla sorters saltade livsmedel som är vanliga i Europa, till exempel smör, ost, sidfläsk, kött, fisk och korv, europeiska sädesslag malda till fint mjöl (man varken sår eller skördar säd i denna del av världen), talg, vax, nötboskap, hästar, djurfoder, tobak, teblad, fikon, russin, kryddor, allt slags vin och andra drycker.

De varor som förs ut härifrån är kaffebönor, råsocker och farinsocker, kakaobönor, trä för möbeltillverkning.

De första dagarna efter min ankomst till detta land fick jag lära mig att det finns tre varieteter av människor här. Jag ska ge en kort redogörelse för dem i den ordning jag mötte dem. De första är de vita. De har vitaktig kropp, men olika färg på hår och ögon, och näsan har olika form. En del, de som kallas européer, har förts till detta land från Europa; de som kallas kreoler är födda här av vita föräldrar. Deras sammanlagda antal uppgår till nästan två tusen. En stor del av dem är judar, men majoriteten bekänner sig till Kristus.

Det är värt att notera att förr, när detta land började bebyggas, skickade man hit enkelt folk, brottslingar och sådana som hade dåligt rykte bland sitt eget folk. De förvisades så att säga till slaveri och landsflykt. Från dem härstammar nu de mest ansedda familjer. Än i dag beger sig varje år folk av alla slag och från alla delar av Europa till denna del av världen. Eftersom staden och den uppodlade delen av landet, det vill säga själva kolonin, lyder under Holland, följer de det landets lagar, rättegångsregler och skattelagstiftning. […]

Surinamfloden är närmare 500 kilometer lång. De södra och centrala delarna av Surinam är väglöst land och floderna är därför länkar till landets inre.

(Nästa uppslag)

46

47

48 De vita bor dels i staden, dels lever de på plantager, spridda över kolonin, och fungerar som inspektorer för tjänare och slavar. Eftersom folk kommer hit från alla delar av Europa används alla europeiska språk här, men holländskan är det dominerande språket bland de vita.

De vitas seder och bruk skiljer sig till den grad från européernas att man inte längre kan känna igen dem. Det gäller också de personer som var uppväxta i Europa. Det är svårt att säga om det är landets varma klimat eller om de redan tidigare var förryckta eller om det är någon annan omständighet som har betytt så mycket för att förändra – eller snarare fördärva – dem. De har hemfallit åt enfaldigt lättsinne, arrogans, lyxbegär, förtal, grälande och förakt för andra. Därför kan man överallt se de vita klädda på det sätt som jag omtalade i går rusande omkring på gator och torg med en svart lakej som fläktar med en parasoll över huvudet på dem. De brukar ständigt skratta och applådera överdrivet när de går in i hus för att avlägga visit. De slösar bort tiden med pratande, skrytande och ständigt drickande, särskilt av brännvin tillverkat på enbär, Juniperus communis.3 De förslösar tiden med att plåga de svarta tjänarna med olika sorts spratt, löjliga gester, påhittade kränkningar och tusen slags straff. De brukar tala illa om frånvarande personer och skada deras rykte, även om det handlar om en oskyldig person eller en gammal vän. Det räcker att någon pamp fattat misshag mot honom. En bagatell kan ge upphov till ett gräl, och man kan få se dem under skrik och flitigt svärande angripa varandra med knytnävarna eller påkar eller åtminstone, medan känslorna svallar för fullt, utmana varandra till strid. På grund av skillnaden i seder betraktar de inte européer som nyss kommit hit som äkta surinameser och erkänner dem inte som sådana i ordets egentliga bemärkelse förrän dessa bott tre år i detta land. De ser ner på de nyanlända med förakt och anser att de är tokiga eller åtminstone trögtänkta. Dessa främmande scener gör en nyanländ besökare i detta land full av skratt och väcker hans förakt. Jag skulle knappast tvivla på att det surinamesiska folket, om det levde i Europa och hängav sig åt sådana maner, skulle släpas iväg till närmaste dårhus. Jag ska här och där under den fortsatta resan berätta mer om detta och liknande ämnen, när tillfälle bjuds.

De svarta har svart kropp, krulligt svart hår, mörka pupiller och platt näsa med uppåtböjd, bred nästipp. En stor del av dem är köpta i Afrika och transporterade hit. Deras ättlingar, som är födda här, utgör den andra varieteten.

De förekommer i så stort antal att alla gator och hus i staden är fulla av dem.

De vita har lagt slaveriets ok på dem alla, och allt arbete i hemmen, på plantagerna, och alla de vitas angelägenheter sköts av dessa olyckliga människor – de har Fortuna som styvmor och lever ett slitsamt liv ända tills de dör.

Lyckliga är de som är födda här. De är ju vana vid slaveri sedan barndomen och plågas inte av någon längtan efter att få tillbaka sin frihet. Emellertid gör deras ökade antal att de vita ser på dem med misstänksamhet på grund av den hårda behandling de svarta utsätts för.

Indianerna, som har gulröd kropp, rakt, svart hår, rak, bred näsa med markerad näsrygg, utgör den tredje varieteten av människosläktet. Dessa är Surinams verkliga infödda och de har bebott och ägt landet sedan urminnes tider.

De lever utspridda över hela kontinenten och utgör det allra största antalet invånare. Som ett fritt folk och i allmänhet inte tvingat av något slags slaveri,

49 äger de hela Surinam som är uppdelat i små territorier, vart och ett erkännande sin hövding. De vita, tillsammans med sina svarta tjänare, lever därför, i enlighet med ett avtal som ingåtts med indianerna, som gäster i denna del av världen. Indianerna strövar omkring i skogarna där de bygger sina hyddor på högre belägna platser, som de temporärt lämnar för att flytta till bättre områden när de önskar eller när det är ont om mat. Deras kvinnor bär det sparsamma bohaget och småbarnen på axlarna eller på ryggen. De har i stort sett ingen religiositet, utan lever ett djuriskt, enkelt och sysslolöst liv. De kommer ofta till staden, men då bor de i sina hyddor i grannskapet och beger sig snart ut på landet igen. Deras nomadiserande tillvaro, livet i skogarna, det främmande språket och deras ointresse för ägodelar gör emellertid att deras levnadssätt till största delen är okänt för de vita. Allt övrigt kommer jag att meddela i vederbörlig ordning och då benämna dem ”amerikanska indier” (”indianer”), ”infödda surinameser” eller ”de röda”. den 23 juni.

Natten klar, dagen molnig med klara, spridda fläckar och regn.

Termometern på grad 26 över fryspunkten. Återigen höll de mig vaken, de flygande små gnistorna, de outhärdliga lätena från djuren och insekter av den insektsordning som kallas Blattaria, kackerlackor, och som flög hit och dit. Uttråkad av att ligga vaken reste jag mig upp från hängmattan, men då hoppade ett mycket kallt och klibbigt djur upp i ansiktet på mig. Eftersom jag inte visste om det var farligt eller ej, satt jag helt stilla och ropade på slaven som höll vakt. När han kom med ett tänt ljus, hoppade djuret vidare. Slaven som stod invid mig låtsades visserligen inte kunna holländska, men när jag hade förklarat på det språket skrattade han och sa: ”Tis one Jumpo jumpo”, men vad det betydde, det var mig helt obekant.

I den tidiga gryningen såg jag svarta slavar som sprang hit och dit. Somliga bar bananstockar på huvudet, tunga av böjda frukter, andra bar avhuggna frukter från ananasväxten Bromelia ananas och korgar med annan frukt från plantagerna. Dessa slavar skulle också servera vid måltiderna.

Den korta tid på dagen då det är tillåtet för de vita invånarna, och särskilt oss nyanlända att gå utomhus under bar himmel, sträcker sig från klockan sex på morgonen till klockan nio på förmiddagen och från halv fem till halv sju på kvällen. Om någon bryter mot detta påbud, straffas han ofta med döden.

Därför tillbringar man större delen av dagen inomhus.

Denna dag ägnade jag mig åt att hämta mitt bagage från skeppet och inrätta mig i mitt logi, eftersom jag inte kunde syssla med att utforska naturen.

När det blivit kväll visade sig de vanliga gnistorna, flackande, kortvariga, irrande omkring överallt på gatorna, i träden och på olika växter, på husväggar och tak. Man kunde lätt befara att de skulle sätta fyr på husen. Vad de där gnistorna egentligen var för något visste ingen med säkerhet. De svarta hade olika gissningar om vad det kunde vara. Jag kunde inte låta bli att springa omkring till sent på natten tillsammans med några svarta män för att försöka fånga dem. Försöken misslyckades, eftersom vi inte kunde se något i nattens mörker när gnistorna slocknat. Det var svårt att tro att det var Cicada

50 laternaria som kunde tända dessa gnistor eftersom de visade sig vara tämligen små, kortvariga och blixtsnabba. den 24 juni.

Natten molnig, regnig. Dagen regnig.

Termometern på grad 27½ över fryspunkten.

Phrynohyas venulosa, en marmorerad trädgroda, var förmodligen ett av de djur som höll Daniel Rolander vaken om nätterna.

Piper aduncum. Rolander samlade in exemplar av arten utan att ge någon information om dess användning. Maruner (ättlingar till förrymda svarta slavar) odlar denna buskväxt och använder bladen i aromatiska bad. (Nästa uppslag, t v) En vårtbitare i släktet Steirodon, på halvgräset Cyperus surinamensis. (Nästa uppslag, t h)

I dag gick jag ut för att närmre utforska Floras skatter, som jag hittills betraktat bara på avstånd och med en snabb blick. Jag började med de växter som var vanliga på stadens gator och de jag först fick syn på. På varje gata i staden finns det två släkten av träd, planterade symmetriskt i tre rader, som jag nämnt ovan, så att de breda och täta trädkronorna skyddar fotgängarna från den brännande solens strålar. Först är det Tamarindus diffusa eller Tamarindus indica, ett högt träd med rak, grönskimrande, naken stam, tjock som en man.

Veden är fast och vit, kronan tät och av stort omfång […].

Citrus grandis, pomelo, är det andra släktet som planterats på gatorna.

Det liknar tamarinden genom sin tjocklek, höjd och täta krona, men har planterats i mycket större antal. Alla arter och varieteter förekommer; alla dignar nästan hela tiden av sina respektive frukter. Även frukterna av citrus aurantium, pomerans, med sin olika storlek, form och smak, låg utspridda på marken under respektive träd, men ingen brydde sig om dem eftersom de förekom i så stora mängder. De svarta slavarnas barn plockar upp dem från marken, springer omkring och leker med dem och kastar omkring dem som europeiska barn brukar kasta stenar. Citrus aurantium, på holländska oranjeboom, har tämligen stora frukter, vilkas sötsura saft är mycket omtyckt i detta land och den allra hälsosammaste.

Citrus malus aurantia regia dulcis, apelsin-boom, apelsinträdet, bär frukter som är söta, välsmakande, svalkande och i dessa mycket varma trakter nästan gudomliga. Den rikliga förekomsten gör emellertid att man ser på dem med förakt, ett misstag som folk gör överallt. Det sägs nämligen att om man äter dem varje dag, så skrapas slemmet bort från tarmarna, och de orsakar ischias, dysenteri och andra sjukdomar. Emellertid ifrågasätts allt detta av klokare personer som bor här, och även av läkarna, som utan att tveka rekommenderar nyanlända att äta apelsiner. De bör börja med två eller tre per dag. Detta antal kan sedan steg för steg ökas till åtta eller tio utan någon fara. Det har jag själv prövat med önskat resultat, vilket jag ska återkomma till. Att folk fått en felaktig uppfattning om apelsiner beror på att de ligger utspridda på marken tillsammans med de orangefärgade frukterna av Solanum och främmande sjömän har råkat äta dessa i stället för apelsiner.

Citrus aurantium, med den största frukten, kallas på holländska pompelmoes, grapefrukt. Den sorten verkar inte vara lika vanlig. Dess frukter, som är av ett människohuvuds storlek, ligger under träden, men de är så sura och bittra att de vita inte kan äta dem. [Rolander sammanblandar de olika citrusfrukterna och deras namn.]

Heliotropium indicum lyser på högre upp belägna platser med sina himmelsblå blommor. Stammen grenar sig. Bladen används som sårbehandling av de svarta.

Käringtomaten Solanum mammosum är en vanlig växt på stranden och på

51

52

53

54

55 andra ställen där det finns svart jord. Denna frukts egenskaper är numera mycket välkända av alla invånare, sedan den dödat många människor. Sjömän, soldater och andra främlingar som promenerade på stranden och hungrigt såg på dessa guldgula frukter, visste förr inte att man måste akta sig för att plocka och äta dem. De svullnade upp, kräktes och fick diarré, och om de hade ätit ett större antal, brukade de inom kort dra sin sista suck. Nu för tiden uppmanas emellertid främlingar att låta bli alla frukter när de promenerar på gator och stränder, och särskilt ska de akta sig för guldgula frukter på stranden, eftersom de kan vara giftiga. Det är dessa skadliga frukter som gjort att de synnerligen nyttiga citrusfrukterna blivit brännmärkta som giftiga, eftersom man råkat äta dem i stället för apelsiner. När de vita invånarna såg att jag studerade blommor och bär på denna buske, rusade de fram och förmanade mig att avstå från att röra vid dem och äta dem. Emellertid hade jag beslutat att beröra dem lätt, men inte äta dem. De torde nämligen vara frukterna av en viss Solanum spinosum som oftast är giftiga. Åtminstone bör de behandlas med misstänksamhet, tills upprepade försök och långvarigt bruk visar motsatsen. Denna solanumfrukt lurar folk desto lättare som fruktköttet är ganska fast och mjukt, välsmakande och sött. Å andra sidan är fröna och fröhuset skarpa och brännande. Kanske är båda lika farliga. […]

Poinciana pulcherrima, påfågelträd, stod i full blom på de öppna fälten vid floderna. De saffransfärgade blommorna var mycket vackra.

Argemone mexicana, gul taggvallmo, växer i stort antal på gräsbevuxna, hårda marker. Denna taggiga växt är visserligen mycket lik andra arter inom släktet Argemone, men jag kunde konstatera att kronbladens antal genomgående var sex.Trots flitiga efterforskningar har jag inte funnit att växten har någon medicinsk användning här i Surinam. På Jamaica brukar emellertid, enligt vad Browne hävdar,4 fröna föreskrivas för patienter med känslig och slapp kroppskonstitution som ett utmärkt läkemedel vid diarré, blödningar och tarmvred, om sjukdomen beror på dålig matsmältning. […] den 25 juni.

Natten något molnig. Dagen molnig med spridda klara fläckar, regnskurar.

Termometern på grad 27½ över fryspunkten.

Liksom jag i går studerade vanliga växter i staden, så begav jag mig i dag ut för att undersöka dem som man kan påträffa utanför staden. Det första jag såg var olika trädgårdar prunkande av träd och buskar, och alla omgivna av häckar med Citrus limon vulgaris, en liten buske avskräckande med sina taggar. […] Trädgårdarna pryds också av olika inhemska växter och buskar, ståtliga grässorter och höga träd som jag i början knappt kunde diagnostisera och skilja åt med endast en blick.

Men varför ska jag stanna vid trädgårdarna? Varför ska jag tala om trädgårdar här, när hela landet är likt en paradisets trädgård? För det nyfikna och vetgiriga ögat ger här naturen i sina mångfasetterade former ett rikligt material, som ända till i dag legat inhöljt i okunnighetens täta mörker, och inte

Caesalpinia [Poinciana] pulcherrima. Rolander såg detta påfågelträd med sina utsökt vackra, saffransgula blommor, växa utefter flodbankarna. Det är i själva verket en inplanterad prydnadsväxt.

56

Heliconius melpomene. Maria Sibylla Merian (1647–1717) var en konstnär och entomolog som begav sig till Surinam 1699.

Merian överlevde resan till skillnad från de flesta samtida resenärer från Europa. Hennes målningar av fjärilar och insekter från Surinam var enastående för sin tid.

Merian var en banbrytande konstnär och vetenskaplig pionjär. Hennes beskrivningar av fjärilens livscykler var kända av Daniel Rolander och han refererar på flera ställen i dagboken till Merians resa och gärning.

Argemone mexicana, gul taggvallmo. ”Trots flitiga efterforskningar har jag inte funnit att växten har någon medicinsk användning här i Surinam”, skriver Rolander. (Nästa uppslag)

någon av de människor som bor här bekvämar sig med att lyfta blicken för att skåda Guds underverk i naturen. Nej, det är till och med så att det anses värt förakt att intressera sig för sådana saker. Till och med de vita invånare som kommit från Europa till detta land, som prunkar av naturens gåvor, visar en obildad och onaturlig attityd. Således blev jag också uppmanad av mina vänner att inte beröra eller studera något av det som växer i staden, trädgårdarna eller utanför staden. Jag hade inte tänkt slå dövörat till för dessa råd, men hade likväl inte lärt mig vid denna tid att handla så försiktigt, att jag kunde dra mig undan åsyn från dem som förlöjligade sådana saker.

Maria Sibylla Merian, som tillbringade ett år åt att utforska insekterna i detta land, har inte utan skäl sagt att den täta förekomsten av taggiga buskar gör det svårt att gå omkring på ängarna och i dungar och skogar. Det fick jag känna på i dag i övermått. Olika stickande Solanumväxter, Citrus limon, citron, och andra taggiga buskar stack lätt igenom och rev sönder mina tunna kläder. Andra växter visade sig lika besvärliga. Om man vidrörde dem det minsta gav de ifrån sig en mjölkliknande saft som orsakade inflammerade blåsor på händerna och i ansiktet. Alla saknade blommor och frukt, men utseende, struktur och växtsätt tydde på att de hörde till släkterna Cerbera, Tabernaemontana, Jathropha och Croton. Somliga växter var avskräckande genom den hemska stank de utsöndrade och sitt likbleka utseende. Andra hade ett trevligt utseende, luktade gott och skänkte glädje med sina blommor och frukter.

Man skulle kunna säga att Gud hade blandat dessa växter här för att denna stora trädgård skulle förbli orörd under långa tider och att han insatt människorna som föreståndare för att ta väl hand om naturen. Jag såg överallt på marken och i luften fåglar som skilde sig åt i fråga om utseende, storlek, färg, sång, flykt och gång. Insekterna var däremot få men snabba. Marken var platt, lågt liggande, lerig, våt och täckt med buskar och träd.

Eftersom det snart var kväll och jag dessutom kände mig svag tog vi farväl av allt detta för denna gång och återvände till staden. På hemvägen gladde vi oss åt det mäktiga surrande, vrålande och sjungande som kom från träden, marken, dikena och vattenpölarna. Också de vanliga gnistorna flög omkring framför våra ögon i mycket stort antal fastän det regnat kraftigt. den 26 juni.

Natten först molnig, sedan klar.

Dagen molnig, regnig med spridda klara fläckar.

Termometern på grad 28½ över fryspunkten.

Omkring klockan tolv på natten, när jag precis gått och lagt mig men ännu inte somnat, kände jag ett litet djur som gick på ena foten. Jag sträckte mig efter ljuset som fortfarande var tänt. När jag försiktigt och undan för undan dragit täcket från foten såg jag en skorpion, Scorpio americanus, som långsamt rörde sig över foten. Håret reste sig på huvudet, armar och ben frös till is. Icke desto mindre lyckades jag hålla foten stilla tills denna ovälkomna insekt hade passerat foten och förflyttat sig till täcket. När jag genomborrade den med en rätt stor nål, böjde den snabbt som ögat på den beväpnade stjärten, så att det inte var långt ifrån att den hade sårat mig i handen med ett stick av gadden.

På dagen hade den legat dold mellan bjälkarna i taket, varifrån den på kvällen

57

58

59

60 ramlat ner, kanske ofrivilligt, i min hängmatta som var uppspänd därunder.

Emellertid sov jag mindre tryggt den natten och följande nätter i denna del av världen.

Slavar bar överallt i staden omkring på korgar av olika slag som innehöll frukter av Citrus medica, äkta citron, som skulle pressas så att man fick saft.

Den användes till att tvätta golv och väggar samt alla hushållskärl som därigenom glänste vita och doftade gott.

En av borgarna i staden hade inbjudit oss till lunch. När gästerna anlände, tog de av sig festkläderna, som var broderade med guld och silver, och tog på sig mycket tunna kvällstunikor som de sedan bar resten av dagen. Den svarta slav som följde gästen dit, höll en parasoll i händerna och kvällsdräkten under armen. Om någonstans på jorden, så är det förvisso här som man finner ett rikt dukat bord, många tjänare, många rätter och stort överdåd. Allt detta verkar naturen själv på sätt och vis befordra och uppmuntra genom att erbjuda det. Det första bordet var dukat med trettio rätter, som alla är vanliga i Europa och hade importerats hit. Det andra bordet var uppdukat med lika många sorters desserter, vars ingredienser växer här naturligt och till största delen är karaktäristiska för detta land, till exempel rötter, citrusfrukter, bär och välsmakande frukter. Det är inte många av dem som växer i Europa.

Alla har inhemska namn.Våra bordskamrater erbjöd mig och de andra som anlänt hit tillsammans med mig, att provsmaka några av dem.

För dem som får se detta överdåd är det föga svårt att förstå att indianerna, detta lands urinvånare som lever ett sysslolöst liv, har köttig, fast och välmående kropp, åtnjuter god hälsa och är glada till sinnes. De är ju från barndomen vana vid detta levnadssätt, det heta klimatet och en varierad kost, som erbjuds i riklig mängd i skogarna under hela året.

De svarta slavarna är den grupp som mest påminner om indianerna i fråga om fysisk och psykisk hälsa, eftersom de liknar dem i levnadssätt, lever i närheten av dem och är födda i samma slags klimat och land.

Alla de vita invånarna, vare sig de är födda här eller har kommit hit från Europa, har mager, slapp och gulblek kropp, som om de sovit begravda under jorden, som man säger. Hälsan är bräcklig och ostadig, och de når sällan hög ålder. Promenerar de utomhus när solen skiner, blir de utmattade av den outhärdliga hettan även om de skyddas av en parasoll. De kan inte heller lugnt uthärda månskenet. På dagen sitter de i sina hem och badar i ständig svett, så att de måste byta underkläder två eller tre gånger om dagen.

Om de promenerar utomhus sent på kvällen eller tidigt på morgonen, tar de på sig tämligen tjocka kläder, så att de svettas ännu mer. Om de underlåter detta, täpps porerna till och febern stiger, vilket kan visa sig livshotande.

Kort sagt, de måste alltid vara observanta på svettningen, som om de ständigt vistades i heta bad, om de vill ha en stark och bibehållen hälsa. Därför kan man med rätta säga att de vitas liv i Surinam är svettigt.

De infödda surinamesernas och de svarta slavarnas liv är helt annorlunda.

De går nakna och använder bara ett ländskynke, som täcker könsdelarna och analspringan. De uthärdar solens brännande strålar utan något besvär och njuter av den kyliga brisen på kvällar och morgnar. Inte heller skrämmer månens reflekterade ljussken dem på något sätt.

I större europeiska trädgårdar bygger man drivhus, där man håller en högre

61 temperatur för växter som förts dit från varmare länder. I Surinam är alla hus kylhus för de vita, vare sig de är födda och uppväxta här eller har kommit hit någon annanstans ifrån. Liksom främmande växter inte trivs i europeiska växthus, så trivs inte heller de vita som vistas i surinamesiska kylhus. Båda grupperna plågas; ingendera verkar trivas i det naturliga klimatet.Vad beträffar de vita av manligt kön, så påskyndar de själva i samverkan med det ogynnsamma klimatet sin förtidiga död med en diet som motverkar god hälsa. Därför brukar de dö tidigare än kvinnorna, som iakttar stränga och bästa tänkbara levnadsregler i fråga om mat, dryck och annat. den 27 juni.

Natten något molnig. Dagen molnig, kring och efter middagstid regnigt med några få klara fläckar.

Termometern på grad 28 över fryspunkten.

Nicotiana rustica, bondtobak, blommar överallt i de fattigas trädgårdar. Eftersom den tål solens brännande värme mindre väl, slokar den och vissnar nästan, men under skuggiga tak är den gulblek och mycket klibbig. De svarta slavarna lägger de gröna bladen på sår för att läka dem; de torra bladen stoppar de i tobakspipor för att röka dem. Det sägs att bladen har långt större narkotisk kraft på dessa platser än i Europa. […]

Jag skäms att ännu en gång säga – ty jag har sagt det flera gånger tidigare – att alla gathörn och husens väggar och tak under mörka kvällar förefaller vara upplysta på ett eller annat sätt av flygande gnistor. Jag irriterade mig på att ett så vanligt och anslående fenomen var oförklarat. Jag ansåg inte att det berodde på spökerier, vilket somliga vidskepliga personer gjorde. För att undersöka saken tillverkade jag ett redskap av linne och sprang omkring för att fånga gnistorna. Det var förgäves, tills jag ställde mig vid en vägg som ofta lystes upp av gnistor för att med bara handen försöka fånga dem när de flög förbi. Gnistorna slocknade när de flög iväg, men dök strax upp igen. Härigenom var det inte svårt att anta att det som gnistrade och flög längs väggen var små djur med flygförmåga. Slutligen fick jag genom att snabbt sträcka ut handen tag i en gnista som flög längs väggen nära mig. Den kittling som jag kände i den knutna näven visade att ett litet djur var instängt där. För att undersöka det gick jag in i mitt rum, där jag i handen, som jag öppnat försiktigt, fick se blekgula, snabba, upprepade, men inte brännande, gnistor. Min öppna hand visade mig en fjäril som var känd för vissa tidigare författare, men inte avbildad och beskriven av någon på vederbörligt sätt när jag vistades i detta land. På Jamaica observerades, avbildades och beskrevs den dock vid ungefär samma tid av den berömde Browne, som sedan offentliggjorde den under namnet Pyralis minor.5 Jag fann att den hörde hemma i släktet Cantharis och kallade den närmare bestämt Cantharis pyralis, en eldfluga. […]

62 den 30 juni.

Natten molnig och regnig, dagen klar med tjocka moln, mot kvällen kraftiga regn med åska och blixtar. Termometern på grad 27 över fryspunkten.

Pachira aquatica, strandkastanj.

En svart tjänare som visade Rolander detta träd berättade att han en gång lämnats utan mat under en expedition med vita bosättare. I fjorton dagar hade han överlevt på enbart frön från Pachira aquatica som smakar som valnötter när man rostar dem.

En svart gumma, ungefär hundra år gammal, gick omkring på stadens gator, bärande i famnen ett knippe halm som hon samlat i ett hus under byggande.

Armar, händer, ben, fötter, ja hela kroppen, var mager, kraftlös och torr.

Ansiktet, täckt av rynkor, var hippokratiskt. Hennes gråa, krulliga hår, som täckte det svarta huvudet, gav en ovanlig, inte särskilt tilltalande anblick. Hon såg ut som en otvättad sotare med huvudet täckt av ett vitt ulligt fårskinn. Om jag hade stött på henne nattetid i månsken, skulle jag utan vidare ha trott att det var ett spöke eller ett naturens varningstecken, fastän jag inte brukar fästa någon tilltro till vidskepliga föreställningar. Det är inte tillåtet för någon av de svarta slavarna att täcka sitt huvud när de rör sig ute på gatorna, långt mindre inomhus. Därför ingav denna gamla och bräckliga svarta kvinna, som hundra år inte hade befriat från slaveriets ok, en känsla av obehag. […]

Ständiga kraftiga regnskurar hindrade mig på eftermiddagen från botaniska exkursioner, och på kvällen var hela fastlandet översvämmat. Jag gick därför ut för att undersöka varifrån de ljus kom som man kunde se överallt i staden när det mörknade. Det var ett annat slags ljus än det som kom från eldflugan Cantharis pyralis. Det är nämligen tända lyktor som alla svarta måste ha med sig när de går ut i staden efter klockan åtta på kvällen. De som underlåter det straffas med fängelse i stadens fort. Bakgrund och tvingande anledning till denna lagstiftning är att det finns ett antal svarta slavar som flytt och ständigt hotar de vitas liv och egendom. Det förhåller sig så att när engelsmännen bodde i detta land, så rymde en skara svarta slavar från sina herrar. Flykten gick över åar och floder, genom vida och ogästvänliga skogar.

Där, bortom och grannar med de högsta och mest otillgängliga bergen, ville de leva som fria människor och för alltid njuta den frihet de återvunnit.

Antalet flyktingar av båda könen som jagade efter frihet ökade. De strövade omkring i dessa ogästvänliga områden och livnärde sig på rötter och frukter som växte vilt i skogarna.

De åt också alla djur som de kunde fälla med gevär eller spjut. De hade nämligen i hemlighet tagit med sig olika slags utrustning, till exempel gevär, kanoner, yxor, grytor och knivar för att, när de väl funnit lugna boplatser, kunna fälla och klyva träd, bygga hyddor och iordningställa marken för sådd och på detta sätt steg för steg bygga en koloni.

När de valt en lämplig plats för bosättningen, det vill säga en sådan som låg mycket långt från de vitas plantager, var omgiven av berg på alla sidor och hade bördig jord, började de lägga grunden till sin blivande koloni. Några begav sig tillbaka till de vitas plantager som de nyss flytt ifrån. Där gjorde de i nattens mörker upp planer på att tillsammans med de ännu förslavade massakrera de vita på den ena plantagen efter den andra. Detta genomförde de med förenade krafter och lade beslag på alla vapen de påträffade hos de vita som dödats. De skövlade mogna kaffebönor, växande sockerrör samt frön, rötter och plantor av andra växter, som de vita odlar till husbehov. De lade

63