9789127088962

Vågor sköljde mot fönstren och Wren såg för en kort stund månen däruppe på himlen, suddig och overklig genom det stigande vattnet. Sedan försvann den och ljudet från motorerna ändrade ton.

Vi är under vatten, tänkte hon. Jag kommer aldrig hem igen!

Tredje delen i den prisbelönta science fantasyserien som inleddes med De vandrande städerna.

Om den skrev Dast-Magazine: ”Årets kanske största läsäventyr!”

ISBN 978-91-27-08896-2

9 789127 088962

P H I L I P R E EV E

Tom och Hester lever i fred på den nu stillastående staden Anchorage.

De har en dotter, Wren, som är sexton år och drömmer om att upptäcka världen. När Gärsen dyker upp i sin undervattensfarkost är Wren säker på att han är hennes biljett till äventyret.

Men äventyret förvandlas till en mardröm när familjen åter hamnar mitt i det oförsonliga kriget mellan rörelsemotståndarna och de vandrande städerna.

P H I L I P R E EV E

INNEHÅLL Del ETT 1 Den sovande vaknar 2 I Anchorage-i-Vinland 3 Kassunen Autolykos 4 Legenden om plåtboken 5 Nyheter från havet 6 Vi skapar en ny värld 7 Hon lämnar boet 8 Kidnappad 9 Meddelandet 10 Föräldrafällan 11 Fyra mot Grimsby 12 Affärer på djupt vatten 13 Doktor Zero 14 Såld!

15 Havsdjupets barn 16 De pärlor som var hans ögon 17 Kapellet 18 Naglfar 19 Brudkransen

9 14 27 38 54 59 69 84 92 102 111 116 129 139 159 167 176 184 204

Del T VÅ 20 Ett liv på havetsvågor 21 Måsens flykt 22 Mord i sjunde himlen 23 Bra, bättre Brighton!

24 Sorgestormen 25 Pepparkaret 26 I väntan på månen

Del TRE 27 Det kassa skåpet 28 Luftanfall 29 Pojken som inte exploderade 30 Stormens fångar 31 Rosens levnad 32 Rollande Isvindens flykt 33 Avfärder 34 Den som fann det han vann det 35 Skeppsbrutna i himlen 36 Märkliga möten

209 223 234 252 267 272 280

297 313 329 345 350 359 369 378 383 394

DEL ETT

1 Den sovande vaknar

F

örst var det stilla och tyst. Sedan blossade en gnista upp, ett fräsande ljud som satte ett trasigt spindelnät av drömmar och minnen i rörelse.

Det sprakade till, och med ens började vitblå energi rusa runt, pumpa genom hela hans kropp, forsa in i de tomma, torra gömslena i hans hjärna, likt tidvatten som återvände till en havsgrotta. Kroppen spändes så hårt att han för en kort sekund bara balanserade på hälarna och bakdelen av det bepansrade huvudet. Han skrek och vaknade till flimmer och brus och en känsla av att falla handlöst.

Han hade dött. En flicka med vanställt ansikte hade tittat ner på honom där han låg i det våta gräset. Hon var viktig på något sätt, någon han brydde sig om mer än en Jägare borde bry sig om någonting, och det hade funnits något han ville säga till henne, men han kunde inte. Och nu fanns bara minnesbilden av hennes ärriga ansikte kvar.

Vad var det hon hette? Hans mun mindes. ”H…” ”Den lever!” sade en röst. ”Hes…” ”En gång till. Fort.” ”Laddar …” ”Hester …”

”Undan!”

En pisksnärt av elektricitet sopade undan de sista resterna av minnen och nu visste han bara att han var Jägaren Törnskatan. Det ena av hans ögon började fungera igen. Han såg diffusa gestalter röra sig bakom den virvlande snöstormen av störningsbrus, och medan han betraktade dem började de sakta utkristalliseras till mänskliga varelser, upplysta av lyktsken mot bakgrund av en himmel fylld av jagande, månförsilvrade moln.

Regnet hällde ner. Engångsfödda, iförda skyddsglasögon, uniformer och plastkappor, skockades runt hans öppna grav. Några höll i halogenlyktor och andra var sysselsatta med maskiner som hade rad på rad av glimmande reglage och lysande urtavlor. Från maskinerna hängde sladdar som var anslutna till hans kropp. Han kände att man avlägsnat hjässkyddet av stål, så att hans hjärna låg blottad. ”Herr Törnskata? Hör ni mig?”

En mycket ung kvinna såg ner på honom. Ett svagt, undflyende minne av en flicka tändes, och han undrade om det här kunde vara hon. Men nej, det hade varit något trasigt med ansiktet i hans drömmar, och det här ansiktet var perfekt: österländskt, med höga kindknotor och ljus hy. De svarta ögonen inramades av tjocka svarta glasögon och det korta håret hade färgats grönt. Under den genomskinliga capen hade hon en svart uniform med hög krage, på vilken bevingade dödskallar broderats med silvertråd.

Hon lade handen på hans rostiga metallbröst och 10

sade: ”Var inte rädd, herr Törnskata. Jag vet att det här måste vara förvirrande för er. Ni har varit död i över arton år.” ”Död”, sade han.

Den unga kvinnan log. Hennes tänder var vita och sneda, en aning för stora för hennes lilla mun. ”’Legat i dvala’ kanske vore ett mer passande uttryck.

Gamla Jägare dör egentligen aldrig. Herr Törnskata …”

Ett mullrande läte hördes, men det var för rytmiskt för att vara åska. Molnen färgades av ett orange, blinkande ljus och klipporna som tornade upp sig ovanför Törnskatans viloplats avtecknades skarpt i silhuett. Några av soldaterna tittade ängsligt upp. En av dem sade: ”Kanoner! De har tagit sig förbi träskbefästningarna. Amfibieförorterna är här inom en timme.”

Kvinnan kastade en blick över axeln och sade: ”Tack för varningen, kapten.” Sedan riktade hon sin uppmärksamhet mot Törnskatan igen, och hennes fingrar slutförde hastigt något arbete inne i hans hjärna. ”Ni blev allvarligt skadad och era funktioner stängdes av, men vi ska reparera er. Jag är doktor Oenone Zero från Uppväckningskåren.” ”Jag minns ingenting”, sade Törnskatan till henne. ”Ert minne blev skadat”, förklarade doktorn. ”Och jag kan tyvärr inte återställa det.”

Vrede och en sorts panik vällde upp inom honom.

Det kändes som om den här kvinnan hade stulit något från honom, även om han inte längre mindes vad det var. Han försökte fälla ut klorna, men kunde inte röra 11

sig. Han kunde lika gärna ha varit bara ett öga, där han låg på den fuktiga marken. ”Oroa er inte”, sade doktor Zero. ”Ert förflutna saknar betydelse. Ni kommer att arbeta för Gröna Stormen nu.

Snart har ni nya minnen.”

På himlen bakom hennes leende ansikte började något explodera i röda och gula färgfläckar. En av soldaterna skrek: ”De kommer! General Nagas division går till motanfall med tumletter, men han kan inte hålla dem stången så länge …”

Doktor Zero nickade. Hon klättrade upp ur graven och torkade leran av händerna. ”Vi måste genast flytta herr Törnskata härifrån.” Hon tittade ner på Törnskatan igen och log. ”Var inte rädd, herr Törnskata. Ett luftskepp väntar på oss. Vi ska föra er till Jägarfabriken i Batmunkh Tsaka. Ni kommer snart att vara på benen igen …”

Hon steg åt sidan, för att släppa fram två storvuxna figurer. De var Jägare och på sina bröstplåtar hade de en ingraverad symbol som Törnskatan inte kände igen.

Den föreställde en blixt. Deras uttryckslösa stålansikten liknade skyffelblad, helt utan några anletsdrag, bortsett från ett par smala ögonspringor ur vilka grönt ljus glimmade när de lyfte upp Törnskatan och lade honom på en bår. Männen med maskinerna skyndade efter medan Jägarna bar honom längs en stig, som ledde mot en befäst luftkaravanseraj från vilken skepp efter skepp steg mot den regniga himlen.

Doktor Zero sprang i förväg.

12

”Fort! Fort!” ropade hon. ”Ta det försiktigt! Han är en dyrbar antikvitet!”

Stigen sluttade allt brantare och Törnskatan förstod plötsligt orsaken till hennes brådska och soldaternas oro. Mellan klipputsprången kunde han skymta en vidsträckt vattenyta som glittrade av återspeglad gevärseld. Över vattnet och en mörk, avlägsen landmassa på andra sidan av det rörde sig jättelika skepnader. I ljuset av de brinnande luftskeppen på himlen ovanför dem och glimmandet från de långsamt dalande signalraketerna kunde han urskilja deras stora larvfötter, enorma käftar och våning på våning med järnklädda befästningar och kanonvärn.

Rörliga städer. En hel armé av dem som rullade fram över träskmarken. Åsynen väckte svaga minnen hos Törnskatan. Han kom ihåg såna städer. Han mindes åtminstone ungefär vad de var. Däremot visste han inte alls om han någonsin befunnit sig på en eller vad han i så fall hade gjort där.

Medan hans räddare skyndade med honom mot luftskeppet såg han för ett kort ögonblick för sin inre syn flickans ansikte titta upp tillitsfullt på honom, i väntan på något han hade lovat henne.

Men vem hon var, och vad hon gjorde i hans huvud, det hade han inte längre någon aning om.

13

2 I Anchorage-i-Vinland

F

lera månader senare, och en halv värld därifrån, låg Wren Natsworthy i sängen och betraktade en smal månstrimma som sakta flyttade sig över taket i hennes rum. Klockan var över midnatt och de enda ljud som hördes var de från hennes egen kropp, och då och då små knirranden från det gamla huset. Hon betvivlade att det fanns något ställe i hela världen som var lika tyst som det där hon bodde, Anchorage-i-Vinland, en vilsekommen isstad som grävt ner sina bopålar på den bergiga södra kustremsan av en okänd ö, vid en gammal sjö i en bortglömd vrå av den Döda Kontinenten.

Men hur tyst det än var kunde hon inte sova. Hon rullade runt och försökte göra det bekvämt för sig. De varma lakanen trasslade in sig i varandra. Hon hade grälat med mamma igen, vid middagsbordet. Det var ett av de där typiska grälen som började med en struntsak (som att Wren ville gå ut med Tildy Skrake och pojkarna Sastrugi istället för att diska) och som sedan stegrades till ett ordentligt bråk, med tårar och anklagelser, och gamla oförrätter som drogs upp på nytt och slungades fram och tillbaka som handgranater, medan pappa stod i bakgrunden och hjälplöst sade ”Lugna dig nu, Wren” eller ”Snälla Hester!”

Det hade naturligtvis slutat med att Wren förlorat.

Hon hade diskat och klampat iväg upp till sovrummet, så 14

högljutt som hon förmådde. Ända sedan dess hade hennes hjärna arbetat med att hitta på sårande kommentarer hon önskade att hon kommit på förut. Mamma hade ingen aning om hur det var att vara femton. Mamma var så ful att hon säkert inte hade några vänner när hon var tonåring, och definitivt inga vänner som Nate Sastrugi, som alla flickor i Anchorage var förälskade i och som hade sagt till Tildy att han gillade Wren jättemycket. Det var förmodligen ingen kille som någonsin gillat mamma, om man inte räknade pappa, förstås. Och vad pappa såg hos henne var ett av de största olösta mysterierna i Vinland, enligt Wrens åsikt.

Hon rullade runt igen och försökte låta bli att tänka på det. Sedan gav hon upp och kravlade sig upp ur sängen.

En promenad kanske skulle få det att klarna i huvudet.

Och om hennes föräldrar vaknade och upptäckte att hon var försvunnen, och rent av trodde att hon hade dränkt sig eller rymt … Tja, då skulle mamma väl lära sig att inte behandla henne som ett barn, inte sant? Wren drog på sig kläder, strumpor och kängor, och sedan smög hon sig ner genom det knäpptysta huset.

Mamma och pappa hade valt ut det här huset för sexton år sedan, när Anchorage just krupit upp på land och Wren bara var en pytteliten köttklump i mammas mage.

Det var en familjehistoria, och Wren mindes att hon brukade få höra den när hon gick och lade sig när hon var liten. Freya Rasmussen hade sagt till mamma och pappa att de fick välja vilket de ville av de tomma husen i stadens övre del. De hade valt det här, en köpmansvilla 15

på en gata som hette Hundstjärnegatan, med utsikt över lufthamnen. Det var ett bra hus, välbyggt och trivsamt, med parkettgolv, tjocka värmeledningar och väggar som var klädda med träpaneler och bronsplattor. Under åren som gått hade mamma och pappa fyllt huset med möbler de hittat i andra övergivna hus, hängt upp tavlor och väggbonader, prytt det med drivved som de hämtat från stranden och med en del av de antikviteter pappa grävt fram under sina expeditioner till Döda Kullarna.

Wren tassade över hallen och lyfte ner sin kappa från hängaren innanför ytterdörren. Hon ägnade inte en blick åt bilderna på väggarna eller de dyrbara fragmenten av uråldriga matberedare och telefoner i vitrinskåpet. Hon hade vuxit upp med alla de här grejorna och de tråkade ut henne. Senaste året hade hela huset börjat kännas för litet, som om hon hade vuxit ur det. Den välbekanta doften av damm, bonvax och pappas böcker kändes trygg, men på samma gång kvävande. Hon var femton år och livet skavde som en för trång sko.

Hon stängde dörren bakom sig så tyst det gick, och skyndade nedför Hundstjärnegatan. Dimman låg tung som rök över Döda Kullarna och Wrens andedräkt såg också ut som dimma. Det var tidigt i september, men nattluften doftade redan vinter.

Månen hängde lågt på himlen, men stjärnorna lyste klart och norrskenet skimrade över henne. I hjärtat av staden sträckte sig Vinterpalatsets rostiga tinnar och torn som svarta silhuetter mot den brinnande himlen, raggiga av murgröna. En gång i tiden hade Anchorages 16

härskare haft sitt hem i palatset, men den enda som bodde där nu var fröken Freya, som hade varit stadens sista markgrevinna, men som nu arbetade som lärarinna. Wren hade gått till klassrummet i slottets bottenvåning ända sedan hon fyllde fem, för att bli undervisad i geografi, logaritmer och kommunal utvecklingslära, och en massa andra saker som hon säkert aldrig skulle få någon användning för. Då hade hon tyckt att det var jättetrist, men nu när hon var femton år och för gammal för att gå i skolan saknade hon det fruktansvärt mycket.

Hon skulle aldrig mer få sitta i det kära gamla klassrummet, om hon inte nappade på Freyas förslag och gick dit för att hjälpa till med att undervisa de minsta barnen.

Fröken Freya hade kommit med det erbjudandet för flera veckor sedan och snart måste Wren svara, för när skördetiden var över skulle barnen i Anchorage börja skolan igen. Men Wren visste inte om hon ville bli fröken Freyas assistent eller inte. Hon ville inte ens tänka på det. Inte i natt.

I slutet av Hundstjärnegatan ledde en trappa i däcket ner till maskindistriktet. Wren gick nedför de skramlande trappstegen och en sommarlik doft slog emot henne.

Kängorna skrapade loss rostflagor som singlade ner i höet därnere. Förr i tiden skulle den här delen av staden ha varit full av liv och rörelse, då när Anchorages motorer styrde staden över isen vid världens ände i sökande efter handelspartners. Men Anchorage hade rest färdigt innan Wren föddes och numera användes maskindistriktet som förråd för hö och rotfrukter, och som vin17

terbostad till boskapen. Svaga månstrålar trängde ner genom takfönster och hål i övre planets däckplåtar, och i sken av dem kunde hon urskilja höbalarna som stod staplade mellan de tomma bränsletankarna.

När Wren var yngre hade hon lekt på de öde planen och hon tyckte fortfarande om att ströva omkring här när hon var ledsen eller hade tråkigt, samtidigt som hon fantiserade om hur det kunde ha varit att bo i en stad som rörde sig. De vuxna talade alltid om den gamla onda tiden, och hur hemskt det hade varit att alltid leva i skräck för att bli uppäten av någon större, snabbare stad, men Wren skulle så gärna ha velat se de jättelika rörliga städerna eller flyga från en av dem till en annan med ett luftskepp, så där som mamma och pappa hade gjort innan hon föddes. Pappa hade ett fotografi på sitt skrivbord, som föreställde dem när de stod på en kajplats i en stad som hette San Juan De Los Motores, framför sitt lilla röda luftskepp Jenny Haniver, men de pratade aldrig om alla äventyr de måste ha upplevt. Det enda hon visste var att de till sist hade landat här i Anchorage, där den skurkaktige professor Pennyroyal hade stulit deras skepp. Och efter det hade de slagit sig till ro, nöjda med att leva ett fridfullt, stillsamt liv här i Vinland.

Typiskt min otur, tänkte Wren och andades in den ljumma blomdoft som kom från höbalarna. Hon skulle ha velat vara en flygande köpmans dotter. Det lät som ett spännande och glamoröst liv. I alla fall mycket mer intressant än det hon levde här, där hon satt fast på en ö mitt ute i ingenstans, bland människor som tyckte att 18

en roddbåtstävling eller en god äppelskörd var höjden av spänning.

Någonstans därframme i mörkret stängdes en dörr och hon hoppade högt. Hon hade blivit så van vid tystnaden och sitt eget sällskap att tanken på att det var någon annan härnere nästan kändes otäck. Sedan kom hon ihåg var hon var. Hon hade varit så upptagen av sina tankar att hon gått hela vägen till maskindistriktets innersta, där Caul, Anchorages ingenjör, bodde ensam i ett gammalt skjul mellan två stora stödbalkar. Han var den ende som bodde på Anchorages nedre plan, eftersom ingen annan ville leva bland rosten och skuggorna härnere när det fanns ståtliga villor som stod tomma däruppe i solljuset. Men Caul var en excentrisk typ. Han tyckte inte om solen, eftersom han hade vuxit upp på havsbotten, i rövarhålan Grimsby, och dessutom trivdes han bäst med att vara ensam. Han hade varit god vän med herr Fältvädd, stadens förre maskinmästare, men sedan den gamle mannen dog hade han hållit sig för sig själv härnere i mörkret.

Så varför promenerade han då omkring i maskindistriktet så här dags på natten? Wren blev nyfiken. Hon klättrade uppför stegen till en av gångbroarna, från vilken hon hade god utsikt över de gamla motorgroparna och Cauls skjul. Caul stod utanför dörren. Han höll i en elektrisk lykta och den hade han lyft så att han kunde läsa på en bit papper han hade i andra handen. Efter en stund stoppade han papperet i fickan och satte kurs mot stadens ytterkant.

19

Wren klättrade snabbt nedför stegen igen och började följa efter ljuset. Hon kände sig riktigt upprymd. När hon var mindre hade hon läst de få barnböckerna i markgrevinnans bibliotek, och hennes älsklingshistorier hade varit de som handlade om modiga skolflicksdetektiver som satte krokben för smugglare och avslöjade spioner från Rörelsemotståndet. Hon hade alltid tyckt att det var synd att det inte fanns några brottslingar att spåra upp här i Vinland. Men hade inte Caul varit tjuv en gång i tiden? Han kanske hade fått ett återfall!

Fast det fanns förstås ingen anledning att stjäla något här i Anchorage, där alla tog vad de ville ha från de hundratals övergivna affärerna och husen. Medan Wren smög fram mellan högarna av nedmonterade maskindelar bakom Cauls skjul försökte hon tänka ut en mer trolig förklaring till hans nattliga promenad. Han kanske hade svårt att sova, precis som hon? Han kanske oroade sig för något. Wrens kamrat Tildy hade berättat att för massor av år sedan, när Anchorage kom till Vinland, hade Caul varit kär i fröken Freya och fröken Freya hade varit kär i Caul. Men det hade inte blivit något av det, eftersom Caul hade varit ganska konstig på den tiden också.

Han kanske vandrade runt i maskindistriktet varje natt och sörjde sin förlorade kärlek? Eller han kanske älskade någon annan och var på väg till ett månskensmöte med henne i utkanten av staden?

Tanken på att ha något riktigt smaskigt att berätta för Tildy i morgon piggade upp Wren. Hon ökade takten.

Men Caul stannade inte vid stadens kant. Istället 20

skyndade han vidare nedför en trappa som ledde ner till bara marken och fortsatte uppför kullen, medan han svängde lyktan framför sig. Wren väntade ett tag, sedan följde hon efter. Hon hoppade ner i den tätväxande ljungen och smög efter honom uppför stigen mot det brummande turbinhuset vid herr Fältvädds vattenkraftsanläggning. Men Caul stannade inte där heller.

Han fortsatte uppåt, förbi äppelträdgårdarna, över betesängen och in i skogen.

Längst upp på öns högsta punkt, där tallarna fyllde luften med doften av kåda och vassa klippor stack upp ur det tunna gräslagret som taggar ur en drakrygg, stannade Caul äntligen. Han släckte lyktan och tittade sig omkring. Wren kurade ihop sig i skuggorna ungefär femton meter från honom. En svag vindpust rufsade om i hennes hår och långt däruppe sträckte träden sina fingrar mot skyn.

Caul tittade ner på staden som sov tryggt i viken på öns södra kust. Sedan vände han ryggen mot den, höjde lyktan och tände och släckte den tre gånger.

Han har blivit tokig, tänkte Wren, och sedan: Nej, han signalerar till någon, precis som den onda rektorn i Milly Crisp och mysteriet på tolfte planet!

Och mycket riktigt, en annan lykta blinkade till svar därnere vid de tomma, klippiga stränderna på Norra kusten.

Caul gick vidare och Wren började smyga efter igen, nedför öns branta nordsida som låg utom synhåll för staden. Han och fröken Freya kanske hade blivit till21

sammans igen, men inte ville låtsas om det för att de var rädda för skvallret? Det skulle vara romantiskt. Wren log för sig själv medan hon följde Caul i spåren nedför den sista sträckan riskabelt sluttande fårstig, genom en björkdunge och ut på en strand mellan två uddar.

Det var inte fröken Freya som väntade på honom.

Men någon gjorde det. I vattenbrynet stod en man som iakttog Caul medan denne kom honom till mötes över klapperstenen. Till och med på så här långt håll kunde Wren, i ljuset från norrskenet, konstatera att hon aldrig hade sett honom förut.

Först trodde hon inte sina ögon. Det fanns inga främlingar i Vinland. De enda som bodde här var de som kommit hit på Anchorage, eller fötts här sedan dess, och dem kände hon allihop. Men mannen på stranden var en fullkomlig främling och när han tog till orda var det med en röst hon aldrig hört förut. ”Caul, min gamle skeppskamrat! Kul att se dig igen!” ”Gärsen”, sade Caul. Han lät illa till mods och fattade inte den hand som främlingen sträckte fram.

De pratade mer, men Wren var för upptagen av att grubbla över främlingen för att höra vad de sade. Vem var han? Hur hade han tagit sig hit? Vad ville han?

När svaret gick upp för henne var det ett hon inte tyckte om. De Borttappade Pojkarna. Det var så det kallats, det gäng som Caul tillhört, det som plundrat Anchorage med hjälp av sina besynnerliga, spindelliknande manicker på den tid då staden seglade fram över isen. Caul hade lämnat dem för att hjälpa Freya och herr Fältvädd.

22

Eller hade han kanske inte det? Hade han i själva verket i hemlighet hållit kontakt med de Borttappade Pojkarna i alla dessa år, i väntan på att staden skulle ha blivit rik och välmående, så att de kunde plundra den igen?

Men främlingen på stranden var ingen pojke. Han var en vuxen man med långt mörkt hår. Han hade höga stövlar, som en pirat i en äventyrsbok, och en rock som nådde ner till knäna. Han slängde undan skjörtet på rocken och stack tummarna i bältet, så att Wren hann skymta ett revolverhölster i det.

Wren förstod att hon satt illa till. Hon ville springa hem och slå larm, berätta för mamma och pappa. Men de båda männen hade kommit närmare och om hon sprang nu skulle de se henne. Hon ålade ännu längre ner bland de låga ärttörnebuskarna ovanför stranden, och var noga med att göra det samtidigt som vågorna slog emot klapperstenarna.

Mannen som kallades Gärsen sade något, och det lät som om det var ett skämt, men Caul avbröt honom med ens bryskt: ”Varför har du kommit hit, Gärsen? Jag trodde att jag hade sett de Borttappade Pojkarna för sista gången. Jag blev ganska chockad när jag hittade din lapp under dörren. Hur länge har ni smugit omkring här?” ”Sen i går”, sade Gärsen. ”Vi stannade bara till för att säga hej och höra hur det var med dig, i all vänskaplighet, liksom.” ”Varför visar ni er inte då? Varför söker du inte upp mig när det är ljusan dag, om du vill prata med mig?

Varför lämna lappar och kalla ut mig hit mitt i natten?”

23

”Jamen, jag tänkte det, Caul. Jag lovar. Jag hade tänkt förtöja min kassun vid landstigningsstranden, helt öppet och ärligt, men för att vara alldeles på den säkra sidan skickade jag in några krabbkameror först. Och det var nog tur det, inte sant? Vad är det som har hänt, Caul? Jag trodde att du skulle bli en stor och mäktig man på det här stället! Men se på dig själv: oljig arbetsoverall och trassligt hår och veckogammal skäggstubb. Är Galne Luffar-looken inne i Anchorage just nu? Jag trodde att du skulle gifta dig med deras markgrevinna, den där Freya Vad-hon-nu-hette.” ”Rasmussen”, sade Caul olyckligt. Han vände ryggen åt den andre mannen. ”Det trodde jag också. Men det blev inte så, Gärsen. Det är komplicerat. Det är inte som man tror att det ska bli när man ser det i krabbkamerorna. Jag har aldrig riktigt passat in här.” ”Torrisarna borde väl ha tagit emot dig med öppna armar”, sade Gärsen och lät bestört. ”När du hade med dig den där kartan och allt.”

Caul ryckte på axlarna. ”De var snälla mot mig. Men jag passar bara inte in.

Jag vet inte hur jag ska prata med dem, och för Torrisar är det väldigt viktigt att prata. Så länge herr Fältvädd levde var det okej. Vi jobbade ihop och vi behövde inte prata, vi hade vårt arbete istället för ord. Men nu när han är borta … Hur är det med dig, förresten? Och Farbror? Hur är det med Farbror?” ”Som om du skulle bry dig om det!” ”Det gör jag. Jag tänker ofta på honom. Är han …?”

24

”Den gamle är fortfarande med oss, Caul”, sade Gärsen. ”Senaste gången vi talades vid, du och jag, planerade du att göra dig kvitt honom, ta över …” ”Och jag har tagit över”, sade Gärsen, med ett leende som Wren såg som en vit suddfläck i mörkret. ”Farbror är lite förvirrad nu för tiden. Han kom aldrig riktigt över det som hände i Rövarnästet. Han miste så många av sina bästa gossar, och allt var hans eget fel. Det blev nästan hans död. Numera förlitar han sig så gott som helt och hållet på mig. Och killarna ser upp till mig.” ”Det kan jag slå vad om att de gör”, sade Caul och det fanns någon sorts undermening i orden. Wren förstod inte alls, men det var som om de fortsatte ett samtal de haft för länge sedan, innan hon föddes. ”Du sa att du behövde hjälp”, återtog Caul. ”Jag tänkte bara höra efter”, sade Gärsen. ”För gamla tiders skull.” ”Vad har du för plan?” ”Jag har inte direkt nån plan.” Gärsen lät sårad. ”Caul, jag kom inte hit för att plundra. Jag vill inte stjäla från dina trevliga Torris-kompisar. Jag är bara ute efter en sak, en liten sak, en speciell liten sak som ingen skulle sakna. Jag har tittat i krabbkamerorna och jag har skickat in mina bästa män, men vi kan inte hitta den. Så då tänkte jag: ’Vi behöver nån som kan jobba på insidan.’

Och här är du. Jag sa till mina mannar att vi kan lita på Caul.” ”Ja, då hade du fel”, sade Caul, med skälvande stämma.

25

”Jag kanske inte passar in här, men jag är inte heller en Borttappad Pojke. Inte nu längre. Jag tänker inte hjälpa dig att stjäla från Freya. Jag vill att du ska ge dig av. Jag lovar att inte tala om för nån att du har varit här, men jag kommer att hålla ögon och öron öppna. Om jag hör en krabbkamera som snokar omkring eller ser att nåt har försvunnit, så berättar jag allt för Torrisarna. Då ska jag se till att de står beredda nästa gång ni kommer och tassar runt i Anchorage.”

Han vände på klacken och stegade iväg uppför stranden, genom ärttörnet knappt en halvmeter från Wrens gömställe. Hon hörde honom ramla och svära innan han började gå uppför kullen. Ljuden av hans fotsteg blev svagare och svagare ju högre upp han kom. ”Caul!” ropade Gärsen, men inte så högt. Det var snarare en sorts viskande rop, fyllt av sorg och besvikelse. ”Caul!”

Sedan gav han upp och stod stilla, försjunken i tankar.

Han drog med handen genom håret.

Wren började röra sig, mycket tyst och försiktigt, beredde sig på att han skulle vända ryggen till så att hon kunde smyga in bland träden. Men Gärsen vände sig inte om. Istället lyfte han på huvudet och såg rakt på hennes gömställe. ”Mina ögon och öron är skarpare än gamle Cauls, min vän. Du kan komma fram nu.”

26

3 Kassunen Autolykos

W

ren reste sig, vände sig om och började springa, allt i samma panikslagna rörelse, men innan hon tagit tre steg kom ytterligare en främling ut ur mörkret från vänster och tog tag i henne, svängde henne runt och slängde ner henne på marken. ”Caul!” försökte hon skrika, men en kall hand lade sig över munnen.

Hennes tillfångatagare tittade ner på henne – ännu ett blekt ansikte, till hälften dolt bakom svarta hårgardiner – och mannen på stranden kom springande upp mot dem. En ficklampa tändes, och den smala blå ljusstrålen var så stark att Wren måste blinka. ”Ta det varsamt”, sade mannen som kallades Gärsen. ”Varsamt. Det är en kvinna. En ung kvinna. Jag tänkte väl det.” Han riktade bort ficklampan, så att Wren kunde se honom. Hon hade väntat sig någon i Cauls ålder, men Gärsen var yngre. Han log mot henne. ”Vad heter du, unga dam?” ”Wr-Wren”, lyckades Wren få fram. ”Wr-Wren N-NN-N-Natsworthy.”

Och när Gärsen hade lyckats gallra bort alla de extra bokstäverna blev hans leende ännu bredare och hjärtligare. ”Natsworthy? Inte Tom Natsworthys dotter, väl?”

27

”Känner du pappa?” frågade Wren.

I sin förvirring trodde hon först att hennes far också hade haft hemliga möten med de Borttappade Pojkarna i viken här på Norra kusten, men Gärsen talade förstås om den gamla tiden, innan hon föddes. ”Jag kommer mycket väl ihåg honom”, sade Gärsen. ”Han var vår gäst ombord på Stekeln ett tag. Han är en bra karl. Din mamma är väl hans flickvän då, hon med ärret i ansiktet? Vad var det hon hette … Javisst, Hester Shaw. Jag tyckte alltid att det visade vilken bra människa Tom var, det att han kunde älska nån som hon. Ytan betyder inget för honom. Han är intresserad av det som finns under den. Det är ovanligt bland Torrisar.” ”Vad ska vi göra med henne, Gärs?” frågade främlingen som fångat Wren, med besynnerligt ljus röst. ”Är hon fiskmat?” ”Vi tar med henne ombord”, sade Gärsen. ”Jag skulle vilja lära känna Tom Natsworthys dotter.”

Wren, som hade börjat lugna ner sig, greps genast av panik igen. ”Jag måste hem!” pep hon och försökte dra sig undan, men Gärsen stack armen under hennes. ”Följ bara med en liten stund”, sade han och log vänligt. ”Jag skulle vilja prata med dig. Förklara varför jag gömmer mig här i vattnet, som en tjuv. Tja, jag är förstås en tjuv, men jag tycker att du borde få höra min sida av historien innan du beslutar dig.” ”Beslutar mig?” sade Wren. ”Ja, beslutar dig för om du ska berätta för dina föräld28

rar och vänner om det du har sett här i natt.”

Wren trodde att hon kunde lita på honom, men hon var inte riktigt säker. Hon hade aldrig förut behövt fundera över om hon skulle lita på folk eller inte. Gärsens leende gjorde henne förvirrad, så hon tittade förbi honom, ner mot stranden. Först trodde hon att det var skenet från ficklampan som fortfarande påverkade hennes ögon, men sedan blev den blå vattenytan blåare och blåare, tills hon såg att det var ett ljus som kom underifrån.

Ett jättelikt föremål bröt igenom ytan ungefär tio meter från stranden.

Bakom Cauls skjul i maskindistriktet låg kassunen som fört honom till Anchorage och rostade sönder. Den hette Stekeln, och när Wren och hennes vänner var små hade de ofta lekt kurragömma mellan dess krokiga ben.

Hon hade alltid tyckt att den såg lustig ut, med sina stora platta fötter och framrutorna som såg ut som stora glosögon. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig hur smidigt en kassun skar fram genom vattnet eller hur det elegant välvda skrovet kunde blänka i månskenet när den vadade fram emot stranden.

Den här kassunen var mindre än Stekeln och den var plattare till formen, så den såg snarare ut som en fästing än en spindel. Wren trodde att den var kamouflagemålad, men det var svårt att avgöra i det svaga ljuset. Genom de buktiga fönstren kunde hon se en liten pojke som satt och slet vid styrspakarna. Vattnet som rann nedför glasrutorna förvrängde hans ansiktsdrag. Han bromsade in maskinen vid vattenbrynet och en ramp gled gnisslande 29

ut ur dess buk och skrapade i klapperstenarna. ”Kassunen Autolykus”, sade Gärsen och gjorde en gest åt Wren att kliva ombord. ”De Borttappade Pojkarnas flaggskepp. Kom ombord, är du snäll. Jag lovar att vi inte dyker innan vi har satt dig i land.” ”Men tänk om det kommer fler Torrisar”, sade den andra Borttappade Pojken, som Wren nu upptäckte inte alls var en pojke, utan faktiskt en söt flicka som såg ganska butter ut. ”Tänk om Caul slår larm!” ”Caul lovade att han inte skulle det”, sade Gärsen. ”Och det räcker för mig.”

Flickan blängde på Wren. Hon var uppenbarligen inte övertygad. Hennes korta svarta väst var öppen och hon hade en revolver nedstoppad i bältet.

Jag har inget val, tänkte Wren. Jag måste lita på Gärsen.

Och när hon väl kommit fram till det var det inte svårt att gå uppför rampen, och in i kassunens kalla blå innanmäte. Om Gärsen ville döda henne hade han när allt kom omkring lika gärna kunnat göra det på stranden.

Hon leddes akterut, in i det hon gissade var Gärsens privata hytt, där draperier dolde de kala plåtväggarna och det fanns böcker och prydnadsföremål överallt.

En glödande rökelsesticka dolde kassunens mögel- och metallukt bakom en annan doft som fick Wren att tänka på sofistikerade människor och fjärran platser. Hon satte sig i en fåtölj, medan Gärsen själv slog sig ner på sin koj. Flickan väntade i dörren och hon blängde fortfarande surt. Den lille pojke Wren sett genom fönstret 30

stod bakom henne och betraktade Wren med stora, uppspärrade ögon tills Gärsen sade: ”Gå tillbaka till din post, Fiskpinne.” ”Men …” ”Nu!” Pojken slank iväg. Gärsen log beklagande mot Wren. ”Du får ursäkta. Fiskpinne är en gröngöling. Han är tio år och kommer direkt från Tjuvhallen. Han har aldrig sett en Torris förut, utom genom krabbkamerorna.

Och till råga på allt är du ju så söt.”

Wren rodnade och tittade ner i golvet, där hennes kängor läckte lerigt vatten över Gärsens vackra Stanbulmattor. ”Tjuvhallen” var det ställe där man utbildade de Borttappade Pojkarna, det kom hon ihåg. Barnen kidnappades från de nedre däcken på flytande städer när de var för små för att ens minnas det, och sedan fördes de till den sjunkna staden Grimsby där de utbildades till fullfjädrade tjuvar. Och ”krabbkameror” var de robotkameror de använde sig av för att spionera på sina offer. Fröken Freya hade låtit sina elever göra ett helt projektarbete om de Borttappade Pojkarna. Då hade Wren tyckt att det var en fullständigt meningslös sak att behöva lära sig.

Gärsen vände sig mot flickan vid dörren. ”Remora, vår gäst ser frusen ut. Var snäll och ordna lite varm choklad åt henne.” ”Jag visste inte att det fanns Borttappade Flickor också”, sade Wren när flickan hade gått sin väg. ”Det är mycket som har förändrats i Grimsby sen 31

Caul senast var där”, svarade Gärsen. ”Oss emellan sagt, Wren, så är det i stort sett jag som bestämmer där nu.

Jag lyckades göra mig av med en massa råa översittare som Farbror omgav sig med, och man kan säga att jag övertalade honom att det vore bra att hämta flickor också, inte bara pojkar. Det var inte bra för oss att leva utan flickor. De har gott inflytande.”

Wren tittade mot dörren. Hon såg att flickan som verkade heta Remora skramlade med kastruller i någon sorts kök. I Wrens ögon verkade hon inte kunna ha gott inflytande på någon. ”Är hon din fru?” frågade hon och tillade sedan snabbt, av rädsla för att verka för pryd: ”Eller din flickvän eller nåt?”

Remora lyfte tvärt på huvudet där borta i köket. ”Mora?” sade Gärsen. ”Nej! Faktum är att en del av flickorna har visat sig vara bättre tjuvar än pojkarna. Remora är en av de bästa tjuvar jag har. Precis som lille Fiskpinne är den bäste mekanikern, sin späda ålder till trots. Jag ville bara ha de bästa med mig på det här uppdraget, ser du, Wren. Det finns nåt här i Anchorage som jag är i desperat behov av. Jag såg det för många år sen, när jag var hos er med Caul, på Stekeln, men jag stal det inte då, för jag trodde att det inte gick att använda till nåt.” ”Vad är det?” undrade Wren.

Gärsen svarade inte genast, utan väntade medan han studerade hennes ansikte, som om han ville försäkra sig om att han utan risk kunde anförtro sig åt henne. Wren 32

tyckte om det. Han behandlade henne inte som ett barn, som de flesta andra brukade göra. ”En ung kvinna” hade han kallat henne, och han talade till henne som om hon var det. ”Jag avskyr det här”, sade han till slut och böjde sig fram, så att han kunde se henne rakt i ögonen. ”Du måste tro mig. Jag avskyr verkligen att smyga mig på er så här i hemlighet. Jag skulle hellre göra det helt öppet, styra in Autolykus i er hamn och säga: ’Här är vi, era vänner från Grimsby, och vi har kommit för att be er om hjälp.’

Om det hade gått så bra för Caul som jag hade hoppats skulle det kanske ha varit möjligt. Men vem skulle lita på oss som det är nu? Vi är Borttappade Pojkar. Tjuvar. De skulle aldrig tro på att det enda vi vill ha är en bok, en enda bok från er markgrevinnas bibliotek.”

Remora kom tillbaka in i hytten och gav Wren en plåtmugg som var fylld med varm, ljuvligt god choklad. ”Tack”, sade Wren.

Avbrottet kom mycket lämpligt, eftersom hon inte ville att Gärsen skulle se hur chockad hon blivit av det han just hade sagt. Fröken Freyas bibliotek var ett av Wrens favorittillhåll, en skattgömma fylld av tusentals och åter tusentals underbara gamla böcker. En gång i tiden hade det varit beläget på en av Vinterpalatsets övre våningar, men ingen bodde där numera och Freya sade att det var slöseri att hålla den delen av huset uppvärmd bara för böckernas skull, så man hade flyttat biblioteket till bottenvåningen … ”Det är därför ni inte kan hitta det ni vill ha!” utbrast 33

hon med ens. ”Böckerna har flyttats och ställts i en annan ordning sen ni var här sist.”

Gärsen nickade och såg på henne med beundran i blicken. ”Alldeles riktigt”, sade han. ”Det skulle ta våra krabbkameror flera veckor att hitta den rätta och så länge kan vi inte vänta. Så därför undrar jag, miss Natsworthy, om du kan hjälpa oss?”

Wren hade just tagit en klunk av chokladen. Anchorages förråd av choklad hade tagit slut för åratal sedan och hon hade glömt hur gott det var, men när Gärsen bad henne om hjälp satte hon nästan i halsen. ”Jag?” fick hon fram. ”Jag är ingen tjuv …” ”Jag skulle aldrig be dig att bli en heller”, sade Gärsen. ”Men din far är en klok man. God vän med markgrevinnan också, om jag minns rätt. Jag slår vad om att han skulle kunna upplysa dig om var boken finns. Leta bara reda på den och tala om det för mig, så skickar jag in Remora så att hon får sköta resten. Den heter Plåtboken.”

Wren hade tänkt säga nej, men det faktum att hon aldrig hade hört talas om boken fick henne att hejda sig.

Hon hade förväntat sig att han skulle fråga efter någon av Anchorages dyrgripar: den stora, illuminerade Isgudarnas Gärningar eller Wormwolds Historia Anchoragia. ”Vem i hela världen skulle vilja läsa en hel bok om plåt?” undrade hon.

Gärsen skrattade, som om hon kommit med ett lustigt skämt.

34

”Den handlar inte om plåt”, sade han. ”Den är gjord av det. Av metallark.”

Wren ruskade på huvudet. Något sånt hade hon aldrig sett. ”Varför vill ni ha den?” undrade hon. ”För att vi är tjuvar och för att jag har fått reda på att den är värdefull”, sade Gärsen. ”Det måste den vara! Om ni kommer hela den här vägen …” ”Det finns folk som samlar på sånt, gamla böcker och saker. Vi kan byta den mot grejor som vi behöver.” Gärsen tvekade en stund. Sedan bad han, med blicken fortfarande fäst vid hennes ansikte: ”Snälla Wren, fråga bara din pappa var den finns. När jag kände honom snokade han jämt runt i museer och bibliotek. Han kanske vet var Plåtboken står.”

Wren tänkte över det medan hon drack upp chokladen. Om han hade bett henne om Gärningar eller någon annan dyrbar klassiker skulle hon genast ha vägrat. Men en bok som var tillverkad av metall, en som hon aldrig hört talas om … Den kunde väl inte vara särskilt viktig?

Antagligen skulle ingen sakna den. Och det verkade som om Gärsen väldigt gärna ville ha den. ”Jag ska fråga”, sade hon med tvivel i rösten. ”Tack!”

Gärsen fattade hennes händer. Hans egna var varma och hans ögon var faktiskt ganska vackra. Wren tänkte på hur roligt det skulle vara att berätta för Tildy att hon suttit mitt i natten och druckit choklad i hytten hos en 35

tjusig undervattenspirat, men sedan kom hon ihåg att hon aldrig skulle kunna berätta för Tildy eller någon annan om Gärsen och Autolykus. På något sätt blev det hela ännu mer tilltalande av det. Hon hade aldrig förut haft en riktig hemlighet. ”Jag väntar på dig bland träden uppe på kullen runt sex i morgon kväll”, sade Gärsen. ”Går det bra? Kan du komma ifrån då?” ”Det är middagstid. De skulle sakna mig. Mamma …” ”Mitt på dagen då. Mitt på dagen eller strax efter det.” ”Okej.” ”Och nu … Vill du att Remora ska följa dig hem?” ”Jag hittar”, sade Wren. ”Jag är ofta ute och går när det är mörkt.” ”Du kan nog bli en Borttappad Flicka i alla fall”, sade Gärsen och skrattade för att visa att han bara skämtade.

Han reste sig och hon reste sig också. De gick ut ur hytten och uppför lejdaren till landgången. Gröngölingen Fiskpinne tittade ut på dem från kommandobryggan. Därute var nattluften kall, månen lyste och vågorna sköljde mot stranden som om ingenting hade hänt.

Wren vinkade och sade adjö. Hon vinkade en gång till och sedan gick hon med snabba steg uppför stranden och genom träddungen.

Gärsen tittade efter henne tills hon försvunnit utom synhåll. Flickan Remora kom fram och ställde sig bredvid honom. Hon stack sin hand i hans. ”Litar du på henne?” frågade hon. ”Vet inte. Kanske. Det är värt ett försök. Vi har inte 36

tid att hänga här och leta efter saken själva, och i den där skrothögen kan vi inte uträtta så mycket med krabbkamerorna heller. Torrisarna kommer ihåg oss. Om de börjar höra tassandet av små magnetiska fötter i sina luftventiler kommer de snart att lägga ihop två och två.

Men oroa dig inte. Jag ska säga åt Fiskpinne att placera några runt Wrens hus, så att de kan hålla koll på om hon tjallar för sina föräldrar.” ”Och om hon gör det?” ”Då dödar vi allihop”, sade Gärsen. ”Och jag ska låta dig ta hand om Wren själv, med din fina lilla kniv.”

Sedan kysste han henne. De vände på klacken och gick ombord igen.

Men Wren, som var helt omedveten om detta, gick hemåt med huvudet fyllt av kaotiska tankar, både lyckliga och skuldmedvetna. Det kändes som om hon vuxit och mognat mer under de senaste timmarna än hon gjort på alla de femton år hon levt.

37

Vågor sköljde mot fönstren och Wren såg för en kort stund månen däruppe på himlen, suddig och overklig genom det stigande vattnet. Sedan försvann den och ljudet från motorerna ändrade ton.

Vi är under vatten, tänkte hon. Jag kommer aldrig hem igen!

Tredje delen i den prisbelönta science fantasyserien som inleddes med De vandrande städerna.

Om den skrev Dast-Magazine: ”Årets kanske största läsäventyr!”

ISBN 978-91-27-08896-2

9 789127 088962

P H I L I P R E EV E

Tom och Hester lever i fred på den nu stillastående staden Anchorage.

De har en dotter, Wren, som är sexton år och drömmer om att upptäcka världen. När Gärsen dyker upp i sin undervattensfarkost är Wren säker på att han är hennes biljett till äventyret.

Men äventyret förvandlas till en mardröm när familjen åter hamnar mitt i det oförsonliga kriget mellan rörelsemotståndarna och de vandrande städerna.

P H I L I P R E EV E