9789197124072

Kapitel 2

Först stod alla som förlamade när den gälla signalen ljöd genom rummet. Den enträgna signalen tjöt i öronen och hotade att spränga dem.

Plötsligt utbröt tumult när folk från de övre våningarna kom nedrusande, för att så snabbt som möjligt ta sig ut. De hoppade över lårar och lådor, snubblade på packningsmaterialet som låg utspritt över golvet. Någon föll omkull. Folk började skrika i panik, rädda för att inte komma ut i tid, rädda för att även de skulle falla och bli nedtrampade. Men mannen som fallit kom snabbt på fötter och anslöt sig till de övriga flyende personerna.

De stora träportarna slogs upp på vid gavel och människorna började strömma ut.

Mitt i allt detta kaos stod Theo, Ramona och Robert helt stilla, utan att veta vad de skulle göra. De båda pojkarna tryckte sig mot väggen och försökte fånga Ramonas blick. Hon stod i andra änden av hallen och sträckte på halsen för att se efter dem. Ingen av dem ville röra sig förrän de var säkra på att de alla skulle kunna ta sig ut gemensamt till räddningen. Ingen ville vara den första att överge de andra. Därför stod de kvar.

Theo kände det fortfarande som om han inte fick luft.

Det var en otäck känsla. Panikångest, tänkte han och 15

intalade sig att lugna ned sig och försöka få luften att strömma till. Han ville inte för ett ögonblick medge att känslan hade något med giljotinen att göra. Att släppa fram den tanken var otänkbar, då skulle han verkligen få panik.

Robert såg sin faster springa förbi. När Marianne passerade uppmanade hon honom att skynda sig ut. Men hon stannade inte för att se om han följde efter. Trycket från de som kom efter var alltför stort för att hon skulle kunna stanna.

På långt håll kunde de urskilja sirener ifrån utryckningsfordon. Det skulle inte dröja länge förrän brandbilarna var framme.

Museet med sitt innehåll var värdefullt och byggnaden låg dessutom nära annan bebyggelse som kunde fatta eld om branden fick ordentligt fäste.

Strömmen av människor tunnades ut. Den siste som kom var en äldre man som stapplande skyndade nedför den sista trappan. När han såg de tre ungdomarna stå och trycka mot väggarna blev han förvånad. ”Skynda er ut, det brinner! Har ni inte hört brandlarmet?” sa han och stannade till framför Ramona, samtidigt som han kastade en blick bort mot Theo och Robert. ”Jo, men det har varit så mycket folk som sprungit förbi att jag inte har vågat röra mig”, svarade Ramona sanningsenligt. ”Men nu kan du röra dig, nu är det bara jag, och dina vänner?” sa mannen med ett frågande tonfall, som om han inte var säker på att Robert och Theo var hennes vänner.

16

”Jo, de är mina vänner”, svarade Ramona. ”Vi ska gå ut nu, jag måste bara…” sa hon, för en tanke hade slagit henne i samma stund. ”Nej!” sa mannen bestämt. ”Ni måste ut nu, ni kan dö!”

Utan att vänta på någon reaktion från Ramona började mannen gå mot utgången, medan han kastade oroliga blickar bakom sig.

Då såg Theo, Ramona och Robert röken som kom nedsmygande utefter den ståtliga stentrappan. ”Ramona!” ropade Theo och skyndade över till sin vän. ”Vi måste ut!” Han fattade tag om hennes arm. ”Vänta! Snälla vänta!” viskade Ramona. ”Theo! Ramona!” ropade Robert och kämpade för att ta sig loss från mannen, som hade fattat ett stadigt tag i Robert för att föra honom med sig ut.

Mannens grepp släppte och Robert rusade fram till sina vänner. ”Jaja, dem får brandmännen ta hand om”, mumlade mannen och hastade ut så gott han kunde på sina gamla skraltiga ben.

Robert stirrade förvånat på Ramona och Theo. ”Vad gör ni?” viskade han med skälvande stämma. ”Kom! Vi måste ta oss ut!”

Hans darrande röst var befogad. Röken hade nu tjocknat och vällde ned från våningen ovanför. ”Visst! Kom!” sa Ramona. ”Jag fick bara en sådan fantastisk idé. Nu när alla andra är ute. Då kan vi… Då kan… Då…”

Ramona spärrade upp ögonen av hänförelse och vis17

kade: ”Vi kan röra vid giljotinen. Känna på den utan att någon hindrar oss. Jag måste få ta på den, jag bara måste!” sa Ramona.

Hon fick plötsligt bråttom till giljotinen, när hon hörde gnisslet av bromsar utanför. Det var brandbilar som stannade, fortfarande med sirenerna på. ”Var det därför?” ropade Theo för att överrösta oljudet, och såg både arg och rädd ut samtidigt. ”Jag trodde…”

Ja, vad hade han egentligen trott när Ramona stått helt stilla istället för att rusa ut när brandlarmet ljöd?

Han hade inte haft en aning om vad hon egentligen hade tänkt, men han hade som vanligt gjort som hon hade sagt och ställt sig tyst bredvid henne.

Nu tänkte Ramona röra vid giljotinen.

Nej! Det fick inte ske, det fick bara inte ske! Hela tiden hade han haft föraningar om att något hemskt skulle hända.

När brandlarmet hade ljudit hade han trott att det var branden han hade känt av när strupen snörpts ihop.

Men nu, nu förstod han att det var giljotinen och Ramona… Det var hela tiden giljotinen och Ramona. Han måste hindra henne!

Theo rusade efter Ramona, utan en tanke på att han kunde falla och slå sig på någon av alla de lårar och små lådor som stod överallt på stengolvet. ”Vänta på mig!” ropade Robert.

Han var ett steg efter Theo, mån om att vara så nära Ramona som möjligt, även om han inte tänkte ta på någon äcklig giljotin! För hans del spelade det ingen roll om Ramona gjorde det. Han hade inte fått samma föraning som Theo. Robert hade nämligen bara varit med 18

en enda gång tidigare, när det som Theo trodde skulle hända, hade hänt.

Hon får inte! Hon får inte! tänkte Theo och längde sina steg för att hinna hejda Ramona i tid.

Ramona var framme vid ramen, där glaset snart skulle sättas i för att hindra folk från att röra giljotinen. Detta var hennes sista chans. När glaset satts på plats… Ja, sedan fanns det inte en chans i världen att någon skulle tillåta henne att röra vid detta historiska föremål. Hon hade inga vita handskar på sig, men hon trodde inte att en enda liten beröring kunde skada giljotinen. Den var ju av massivt trä och stål. Ramona skuttade snabbt över ramen, fram till giljotinen.

Innan brandlarmet börjat ljuda hade männen precis fäst giljotinens vassa klinga, högt där uppe på ställningen, men de hade inte hunnit säkerhetssurra den.

Meningen var att den skulle bindas fast med ståltråd för att ingen av misstag skulle kunna utlösa handtaget som frigjorde det vassa bladet. Någon skulle kunna komma till skada. Någon skulle kunna göra sig väldigt, väldigt illa, tänkte Ramona och sträckte fram handen mot handtaget. Hon var så fascinerad av giljotinen att hon helt glömt bort nattens fasansfulla mardröm. Den som hon tidigare sett som en varning om att något hemskt var på väg att hända. ”Jag ska bara känna”, viskade Ramona och tog tag om handtaget på giljotinen.

I samma stund var Theo framme vid henne och skrek skräckslaget, när han såg vad hon gjorde. Ramona förstod inte varför han skrek. I nästa stund kände hon Theo 19

slita tag i hennes hand, vilket fick henne att rycka till och av misstag frigöra spaken. Skräckslagna såg de alla tre på giljotinen när klingan föll med ett svischande, ödesmättat ljud.

Men det var bara Theo och Ramona som skrek av fasa när giljotinbladet nådde sitt mål. Robert var inte längre med dem. Inga sirener hördes. Istället steg ett vrål från en stor folkmassa som skrek av upphetsning.

Med en duns föll huvudet i korgen och blodet skvätte.

Ramona föll till marken…

20

Kapitel 3

Fasan grep tag i Theo när han såg det avhuggna huvudet som låg i korgen framför honom, ögonen stirrade upp på honom. De såg skräckslagna ut och ansiktet var förvridet av plågor. Blodet sprutade från halsen som fortfarande låg fastspänd i träramen. Plötsligt kändes det som om Theo inte fick luft, som om något klämde åt runt bröstet och halsen. Han flämtade och försökte dra efter andan, men det gick inte. Tårarna steg upp i ögonen på honom och han kippade efter luft. Det fick bara inte vara sant! Hans farhågor och varsel om att något hemskt skulle hända hade slagit in. De hade återigen förflyttats i tiden. Och det verkade vara en fasansfull tid de hade kommit till. Theo blev yr i huvudet och snubblade till, samtidigt som det svartnade för ögonen på honom när han såg ned på sin blodbestänkta skjorta. Theo föll avsvimmad till marken.

Det var en råkall, dimmig morgon. Alla butiker i Paris var stängda för att så många som möjligt skulle kunna närvara vid avrättningen.

Den unga adelskvinnan, Louise, stod ståndaktig och jublade bland de övriga åskådarna när huvudet föll. För en sekund trodde hon att hon såg i syne, när det plöts21

ligt dök upp två främmande människor framför henne.

Nu låg båda avsvimmade på marken. Hade de stått framför henne hela tiden, eller hade de verkligen dykt upp ur tomma intet?

Louise drog hättan längre ned över huvudet för att inte bli igenkänd. Eftersom hon befann sig bland revolutionärer innebar det att hon som adelsdam befann sig bland fiender. Louise granskade fundersamt de två människorna på marken. Hon försökte dra sig till minnes vad som hade hänt de senaste minuterna. Hon visste att beväpnade soldater kantade vägen där kungens vagn hade körts genom staden. Den täckta vagnen med kung Ludvig XVI hade eskorterats av soldater som var trogna den nya revolutionsregeringen. Det hade varit en sorglig syn, massan hade vikt åt sidan för vagnen, men enbart för att kunna spotta på den och slänga okvädingsord åt passageraren, Ludvig den XVI. Kungen hade varit så modig när han självsäkert stigit ur vagnen. Han hade verkligen sett ut som den kung han en gång varit, inte som en man på väg mot sin död.

Hon kunde skatta sig lycklig över att ha fått komma så nära själva giljotinen för att få en sista skymt av sin kung. Alla andra trängdes bakom alla de soldater som omringade giljotinen. Tänk vad en liten flört kan göra.

Louise log krampaktigt mot soldaten hon hade varit tvungen att charma för att få stå här, så här nära avrättningen.

Louise vred sina händer i skydd av den grova sjalen, hon försökte tränga undan tårarna. Hon fick inte visa sin sorg, alla andra var glada över att kungen var död.

Att sörja Ludvig XVI var detsamma som förräderi. Louise 22

bet sig i läppen och tänkte tillbaka på ögonblicket innan kungens vagn anlänt.

Folkmassan hade formligen kokat av undertryckt vrede. Giljotinen hade stått på sin två meter höga plattform, vilket gjorde att även de som stod långt ifrån giljotinen hade möjlighet att se den som blev avrättad.

När klockan närmat sig tio hade klappret av hovar hörts från hästarna som drog vagnen på huvudgatan Rue Saint-Honoré fram mot avrättningsplatsen. Sorlet av röster hade ökat allteftersom vagnen närmat sig. Folket som stod runtom giljotinen var beväpnade med lansar och pikar, varför förstod Louise inte. Kanske var de rädda att kungen ännu en gång skulle försöka fly, så som han hade försökt en gång tidigare när han hade tagit sin familj med sig på flykten som brutalt stoppats i Varennes. Åh, hur dumdristigt hade det inte varit av kungen att inte inse den fara hela familjen då hade befunnit sig i.

Han hade tagit alldeles för god tid på sig under flykten och stannat för att avnjuta landskapet och goda måltider. Och se nu straffet för detta. Men han var inte helt igenom skyldig, även drottning Marie-Antoinette hade skuld till att de blivit försenade. Hon hade gått vilse i palatset på sin väg mot den väntande vagnen och kommit långt efter den bestämda tiden. Det hade gjort att soldaterna som väntade på dem hade gett sig av, eftersom kungaparet inte kom på utsatt tid. Kungen hade blivit igenkänd och fängslad. Tillsammans med sin familj fördes han tillbaka till Paris. Åh, varför hade de inte lyckats undkomma den gången? Då hade kungen ännu varit vid liv. Men det hjälpte inte vem som än bar skulden, allt var ändå för sent. Kungen var borta, för alltid!

23

Louise tänkte tillbaka på de sista minuterna i kungens liv.

För sin inre blick såg hon återigen hur kungen steg ur vagnen, hur han med kraftfulla steg gick mot trapporna till plattformen. Louise kunde inte låta bli att le vid minnet av hur kungen hade slagit undan handen på bödelns medhjälpare när mannen försökt ta av kungen rocken.

Istället hade Ludvig XVI själv knäppt upp sin rock, och den mössa som han dagen innan hade fått revolutionens märke på, hade han föraktfullt slängt till marken.

Tårarna steg i Louises ögon när hon tänkte på hur stillsamt och värdigt kungen hade tagit av kragen på skjortan och knäppt upp knapparna. När hon sedan mindes hur kungen gjort motstånd vid att bakbindas, kände hon sig märkbart lättad. Fortfarande hade det funnits en liten gnista kvar i honom. Han var ingen slagen man, trots att han snart skulle möta sitt öde. Varför hade han inte kunnat få ha sina händer fria? Varför hade prästen övertalat honom att låta sig bakbindas? Kungens hår hade fallit för saxen. Därefter hade prästen fått hjälpa kungen uppför den branta trappan. Hade modet svikit kungen, eller var det de bakbundna händerna som ställt till det för honom? Hon skulle aldrig få veta.

Louise mindes ordagrant kungens sista ord innan de dränkts i ljudet av trumvirvlar: ”Jag dör oskyldig. Jag förlåter dem som är skyldiga till min död. Jag ber till Gud att det blod som nu ska gjutas aldrig må återfalla på Frankrike och vi olyckliga folk…” Därefter hade orden försvunnit i trummornas dån. Louise önskade att hon hade fått höra även kungens allra sista avskedsord.

Hon kvävde snyftningen som var på väg att bryta 24

fram, och fortsatte tänka tillbaka.

När bödeln hade gripit kungen i armen och tryckt hans kropp mot vippbrädan hade hon velat rusa fram och befria den kung hon tjänat under många år. Men hon hade besinnat sig. Det hade inte funnits något hon kunnat göra. Hon var tvungen att vara stark, för drottningen och kungabarnens skull.

I samma stund som vippbrädan fälldes framåt och kungen kunde blicka ut mot Tuilleripalatset där han, drottningen och deras barn tidigare suttit fängslade, hade det känts som om hennes strupe snörpts åt av förtvivlan. Louise mindes kungens ångestfyllda dödskrik när bladet föll. Något hade gått fel, huvudet föll inte ned i korgen. Det var fruktansvärt att se hur bilan drogs upp och sedan släpptes ned igen för ännu ett hugg. Denna gång lyckades bödeln avskilja kungens huvud. I samma stund hade dessa två främmande människor, som nu låg avsvimmade framför henne, dykt upp. Hur och varför?

Louise kom tillbaka till verkligheten när en ung pojke rusade fram, sträckte sig ned mot korgen och lyfte upp kungens avhuggna blodiga huvud i håret och visade upp det. Hon rös till av vämjelse. Hon fick uppbringa all sin självbehärskning för att inte skrika av sorg och ilska.

Först var det alldeles tyst, som om alla kände sig skyldiga. I nästa stund ropade någon tveksamt: ”Leve republiken!” Därefter dröjde det inte länge förrän ropen triumferande genljöd genom folkhopen. Folk hurrade och de soldater som kallades Marseljäsarna stämde upp sin sång.

Nu blev folk som tokiga. De knuffades för att komma fram och slita något från kungen som minne. Soldaterna 25

steg åt sidan, utan att försöka hejda människorna från att komma nära den avrättade kungen.

Louise skyndade sig att blockera de två personer som låg på marken framför henne. ”Hjälp mig!” vädjade hon åt den soldat som stod närmast, samtidigt som hon nickade mot de två människorna på marken.

Soldaten skakade på huvudet, men kom ändå till hennes hjälp. Det trodde Louise att hon kunde tacka sin skönhet för, eftersom mannen var ung. Hon hade sett hans blick på hennes ansikte, sekunden efter att han hade nekat. Med ett kraftfullt grepp om midjorna lyfte den starke mannen upp personerna och förde dem i säkerhet under giljotinen. Det var i sista stund, för nu trängde sig folk på och lät inget hejda dem på deras väg mot kungens sargade kropp.

Louise tryckte sig förskräckt mot plattformens grova brädor och såg hur folk doppade händerna i kungens blod, hur de stack in fingrarna i munnen och girigt slickade i sig blodet. En del doppade näsdukar eller klädesplagg i blodet.

Någon plockade upp den mössa kungen så föraktfullt slängt till marken. Mössan slets i stycken och delades ut som souvenirer åt de som stod närmast.

Louise blev rädd för att någon skulle inse att hon inte var en revolutionär, utan en kungatrogen. Då skulle de kanske slita även henne i bitar, så som de nu slet i kungens kläder.

Snabbt böjde hon sig ned och kröp in till de två avsvimmade människorna. Vilka var de? Hon såg granskande på dem och när de båda personerna i samma ögon26