Ă…sa Anderberg Strollo
Hoppas
Till alla på Stadsmissionens Enter
Gilla Böcker www.gillabocker.se © Åsa Anderberg Strollo 2011 Omslag: Lisa Zachrisson Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2011 ISBN 978-91-86634-14-8
Vi kan åka hem och låsa alla dörrar Vi kan åka ut och bygga egna öar Vi kan åka hem och drömma alla drömmar Vi kan åka hem och lämna porten öppen utifall vi vill springa ut i sömnen Vi kan somna in i likgiltighetens dofter eller spilla blod i någon revolution Vi kan vakna upp till verklighetens monster eller dränka dom i någon religion Vi kan göra vad du vill Jag vill bara va bredvid Jag vill vara här bredvid Vi kan, mata duvor om du vill Laleh, Han tuggar kex
– Hej, jag undrar om ni behöver mer personal här? Stockholm, fyra dagar före julafton och killen i orange t-shirt vid paketinslagningsdisken tittar upp med en stressad blick. Jonna sträcker på sig och försöker se cool och vuxen ut. – Jag kan börja nu om ni vill. Hon står på Stadium och det är världens längsta köer framför kassorna, det syns ju tydligt att det behövs mer personal här. Men killen skakar på huvudet: – Det är inte jag som Resten drunknar i larmet från kunder och reklamradio, killens läppar fortsätter röra sig och han pekar mot alla som Jonna trängt sig före, som står och väntar på sin tur att få julklapparna inslagna. Och sen viftar han irriterat med den fastkedjade saxen mot en dörr längre ner i butiken, menar att hon ska fråga där. Jaha. Okej. Jonna går vidare, hon sätter upp det rufsiga håret i en hästsvans, hittar en dörr som skulle kunna vara den han menade och knackar på. Väntar en stund för att verka väluppfostrad men när ingenting händer rycker hon i handtaget och upptäcker att dörren är olåst. – Hallå …? Det är behagligt svalare och tystare där innanför. En ljus
korridor med dörrar åt båda hållen, varuvagnar med basketbollar, väskor och skridskor längs en vägg men inte en människa någonstans. – Hej ursäkta …? Hallå? Tvekande tar hon några steg in i korridoren. Åh, nu: Ett huvud i dörröppningen längst ner, en flintskallig gubbe med ännu en orange t-shirt, röda kinder och en ny stressad blick mot Jonna. – Vem är du? – Jag skulle vilja jobba här. – Men vem släppte in dig hit? Jag är på lunch! Han pekar på dörren bakom henne och fräser att den var låst, att den i alla fall ska vara det. – Förlåt- Det var öppet. Hon tar ett steg bakåt och han hejdar sig lite, torkar sig runt munnen med en servett och frågar mjukare: – Du vill jobba här? Du menar som extrapersonal i jul …? Japp. Precis så! Han höjer på ögonbrynen och synar henne noga när hon nickar. – Men vi ordnade med allt sådant i oktober, varför kommer du nu ? – Jag kan börja direkt, idag. – Men vi har ingen som har tid att lära upp dig någonting idag … – Jag kan jobba varje dag fram till julaft – Eller ens kolla om vi behöver ha in dig i schemat. Det är bara galet full rulle här! Sen försvinner huvudet in i dörröppningen igen.
Tystnad. Tystnad. Ska hon gå nu? Hon står kvar och efter några sekunder sticker han ut huvudet igen, med en irriterad blick och munnen full med mat. – Dessutom anställer vi inga under sjutton år på Stadium. – Men jag är sjutton. Jag lovar! Han tuggar ur och skakar på huvudet. – Äh, kom igen ett annat år, snäckan … När hon protesterar igen suckar han, tar ett kliv ut i korridoren och följer henne bort till dörren. Det hjälper att hon fortfarande är så arg. Hon kommer ut från sportaffären och går mot ett övergångsställe, vänder sig om och ser att det står Hamngatan på väggen där och tänker att hon vandrar runt i ett jävla Monopolspel, det är så det känns. Och den tanken hjälper också, i så fall var ju misslyckandet inne på Stadium bara ett av många drag i spelet. Monopol har massvis med gator, Stockholm är fullt av affärer och caféer och självklart kommer hon lyckas skaffa sig jobb någonstans idag. Haha, runt hörnet står det Sveavägen och hon ser sig om för att memorera hur det ser ut här i verkligheten, hur hon gick för att komma hit från Centralstationen för en stund sen. En stor grå bank, en korvgubbe som står och huttrar vid sin vagn och i mitten av rondellen – en ful glasskulptur. Man ser nästan inte toppen för den är så hög. Eller kanske för att det snöar så mycket. Jonna tittar nöjt från skulpturen mot Sveavägen, som sträcker sig evighetslångt åt ena hållet, och
mot Hamngatan, tusen meter åt andra. Under deras julbelysning och svajande grangirlanger ser det ut att krylla av affärer och olika ställen dit hon kan gå och fråga efter jobb. Hon är verkligen inte kräsen, hon tar vad som helst bara hon får börja idag. Hon tittar fascinerat på alla bilar som glider förbi vid övergångsstället, på bussar som är fullsmockade och dubbelt så långa som bussarna hemma och på folk som cyklar trots snö ovädret. Så fantastiskt många människor det bor här! Precis före jul är det lätt att få extrajobb i butiker har hon hört, folk bränner tydligen hur mycket pengar som helst på julklappar och annat och nu ser hon det själv, med egna ögon. På andra sidan Hamngatans breda körfält bågnar trottoarerna av människor som kånkar på paket och stora shoppingkassar. Hon försöker räkna alla hon ser men ger upp ganska snabbt, det är säkert mer folk här i gatukorsningen – än det bor i hela Kolsva. Ett nytt liv. Nu börjar det. Hon tog bussen till Köping imorse och sen ett tåg som stod på perrongen och ilskan som tändes vid frukostbordet avtog inte, den här gången fortsatte den bara att brinna i kroppen. Hon skulle kunna vara paralyserad av oro – allt hon måste fixa och få ordning på här – men ilskan håller i sig och sitter som en glöd i bröstet, den har blivit en vän. Beslutet är så himla rätt. Ingen enda känner hon här i Stockholm, ingen vet ens att hon är här och ingen vet hon som hon kan sova hos inatt. Det 10
bekymrar henne inte. Trettiosju, trettionio, fyrtiotvå bilar passerar innan det slår om till rött ljus och allt sådant är bagateller, sådant som kommer lösa sig. Hon följer strömmen av människor över gatan och ser sig om efter nästa butik eller café att söka jobb på. Varför är det apotek typ överallt här? Hon räknar till fyra olika som hon ser bara ifrån refugen och tänker att hon ska fråga där och sen ska hon köpa en tjocktröja för första lönen. Hon slår armarna om sig, huttrar och borrar ner hakan i sin tunna sjal, når trottoaren på andra sidan och börjar sen målmedvetet streta genom snön mot ett av de fyra. – Behöver ni extrapersonal? Apoteket Lejonet. Apoteket Shop. Hjärtat och Sibyllakiosken utanför. Och så H&M på tre olika våningsplan. – Jag kan börja med en gång … – Tyvärr, vi har dom anställda vi behöver före jul. Expert. Ett snabbmatställe på Hamngatan med röda plastbord. Solo. Kicks. – Jag har kassavana och körkort. Gallerix. Café Blueberry. Indiska, och Jonna blir successivt allt modigare i vad hon vågar påstå. Det kommer ju ändå inga kommentarer eller följdfrågor, det är bara nej och ännu mer nej. Eller bekymrade blickar, som inne på Akademibokhandeln där expediten trots julstressen lägger huvudet på sned när Jonna säger att hon har tagit ett sabbatsår från gymnasiet och ska jobba istället. – Lilla vän, om jag vore du skulle jag nog gå ut skolan först. 11
– Men det ska jag också. Senare – Hur går det då, får du några napp? – Eh, det löser sig nog … I värsta fall efter jul. – Hör du, det kommer folk och frågar efter arbete här varje dag och ALLA vill jobba efter jul också. Men i januari dör handeln förstår du, och då har ingen råd att ha extrapersonal … Hon sätter ner väskan i snön och lutar sig mot en vägg utanför Akademibokhandeln. Tolv, tretton, femton lyktstolpar framför det svartvitrutiga torget, och i räknandet skakar hon av sig motgångarna och den sista expeditens pessimism. Varför höll hon på sådär? Åtta, tio, elva stolpar åt andra hållet. Så dumt! Vad gav det henne? Dessutom är det inte sant: Världen är ju full av folk som fått jobb, varför skulle det plötsligt vara så omöjligt? Skratt. Prat. Flams. Hon vänder långsamt på huvudet och ser några tonårstjejer som går arm i arm mot torget, ser de glada blickarna och de likadana bruna A4-kuverten i deras händer och det står skrivet i pannan på dem att de kommer direkt från sin julavslutning. Hon skulle själv fått ett sådant kuvert idag – betyg och info om när vårterminen börjar – och fyllts av samma lättnad och frihetskänsla. Om hon bara kommit iväg till Ullvigymnasiet imorse. Äh. Nu får hon ju skärpa sig. Skulle hon jublat och vimlat runt i Köping tillsammans med sina klasskompisar? Firat och tagit för sig av livet sådär själv säkert och härligt som vanliga, älskade människor gör? 12
Hahaha. Hon skulle suttit som en plump i aulan bland de finfina klasskompisarna och fått rektorns floskler om god kamratanda och gemenskap nedtryckta i halsen. Suttit med brännande kinder och blicken i golvet, men sen ändå dröjt sig kvar i korridoren när avslutningen var över. Kanske är det inte skolan som är det värsta. Kanske har gymnasiehösten mest fått henne att se vilka bitar som liksom fattas där hemma – vad de andra får med sig och hon missar, och hur sorgligt annorlunda hon är. När hon var liten hade hon några kompisar som hon lekte med, men de sista åren har det bara varit hon. De i klassen tycker att hon är konstig och det är hon också. Men det är okej. Den biten kan hon faktiskt ta. Hon skulle bävande dröjt sig kvar efter avslutningen, för tre veckors jullov ensam med mormor och teven är det som gör riktigt ont. Den pinsamma hemligheten. Det värsta: Känslan av att vara oönskad, att gå omkring i det egna hemmet och hela tiden vara i vägen. En termin på Ullvi räcker. Det var inte för skolans skull som hon klev på tåget imorse, men att slippa den är en bonus i sammanhanget. Jonna ger de flamsiga jullovslediga tjejerna en sista blick och tänker att hon borde stuckit från Kolsva för länge, länge sen. Sergels torg. Hon gjorde det i alla fall. Till slut. En skylt med namnet på det svartvitrutiga torget och hon får fatt i den sköna glöden igen. Hon har fan inte tid att tycka 13
synd om sig själv och älta gammal skit nu, hon fattade till slut att hon skulle sticka – och nu har hon massor av praktiska saker som ska lösas innan det blir kväll. Allt hon fick med sig hemifrån imorse är skolväskan, kläderna hon har på kroppen och tvåhundratrettio spänn som hon lyckligtvis hade kvar av studiebidraget. Det är bra med gatskyltar, hon ska lära sig hitta överallt men först och främst ska hon 1. Skaffa ett jobb för att få pengar till hyra och 2. Hitta någonting att hyra, en lägenhet eller ett rum där hon kan bo. * – Kom och köp! Varmluftsslussen, entrén till en stor galleria, en stund senare. Jonna står och värmer sig, stampar med sina tunna Converse kopior mot stenplattorna och blåser liv i händerna medan hon sneglar på kvinnan som ropar. Hon verkar också ha stuckit på något sätt. Eller varför har hon annars med sig så mycket grejer? Kvinnan står mittemot, på andra sidan strömmen av människor, och säljer en tidning som heter någonting med Situation och hon ropar ”kom och köp, kom och köp” med en alkishes och släpig röst. – Extratjockt … julnummer ute nu. Men alla bara stressar förbi in till butikerna utan att ägna varken Jonna eller tidningsförsäljerskan en blick. Några killar stannar och väntar in en kompis men de stirrar nästan äcklat på kvinnan, de köper absolut ingen tidning. Och hon ser faktiskt 14
ganska sunkig ut, hon skulle nog sålt bättre om hon inte haft en jacka med stora brännmärken på bröstet. Eller man kunde ju sälja tidningen i ställ inne i affärer som man gör med andra tidningar, varför står hon överhuvudtaget här? Jonna tittar på alla som ignorerar kvinnans ropande, på väg mot glitter och kommers inne i gallerian, och fylls av medlidande. Gräver djupt i väskan, funderar på om hon kan avvara fyrtio kronor och försöker se om kvinnan är ung eller gammal. Hon kan vara äldre än mormor, men det är svårt att säga, hon verkar mest bara slut. Slut i kroppen, blicken och håret, näsan är blåaktig och rynkorna runt munnen ser bittra och ledsna ut. Hur har hennes liv varit? Och varför står hon här nu, mitt i det tjusiga julglittret? Det ser så sorgligt ut, inte minst för att hon hela tiden håller koll på en bagagevagn precis utanför entrén. Vagnens handtag är surrade med blå tejp, det står ”Arlanda Airport” på sidan och på lastutrymmet ligger väskor, plastpåsar och banankartonger där det sticker ut diverse konstiga grejer. En bagagevagn full med sopor, vem skulle någonsin vilja sno den? Jonna tittar på ett gråsmutsigt mumintroll som kvinnan spänt fast vid en kartong med ett rosa glitterskärp. Har människan barn också?! Var är i så fall det barnet nu? Hon tänker att hon ska ge kvinnan fyrtio kronor, så fort hon bara fått ett jobb. – Har du kassavana då? Inne på BR:s kontor några minuter senare. Andra våningen i gallerian och Jonna nickar så övertygande hon kan. – Massor, min farfar har en leksaksaffär. – Jaså …? 15
Hon babblar på och låtsas vuxet självsäker men det känns ganska hopplöst. Varför ska det vara så orättvist, varför ska just hon se yngre ut än hon är? Liten och tanig är hon, med barnsligt runda kinder och stora ögon, många tar henne för tretton, fjorton – och när man söker jobb är det ju knappast någon fördel. Men wow. Den här gången lyckas hon faktiskt. Tjejen som hon pratar med ser inte så gammal ut hon heller, och verkar tro på allt som Jonna påstår. Hon nickar vänligt medan hon följer ett frågeformulär och bingo, efter en massa frågor och svar säger hon att hon kan skriva upp Jonna på deras vikarielista över julpersonal. Antagligen har de folk så det räcker, säger hon, men det handlar ju ändå om årets viktiga försäljningsdagar, det är bra att gardera sig. – Men hoppas inte för mycket, det är bara om någon blir sjuk som vi ringer in dig eller någon annan. – Visst, okej … Jonna anstränger sig för att inte visa hur oändligt glad hon blir. Och tjejen märker nog inte, hon vänder sig om efter listan där hon ska skriva upp Jonnas uppgifter och fortsätter: – I så fall hör vi av oss före nio på morgonen och så kommer du hit så fort du kan. Absolut. Tack så mycket. Jonna nickar ivrigt. – Har du lång resväg eller var bor du? Eh, kan man säga Hamngatan? Hon tvekar men sen andas hon ”nära” och hoppas att det räcker. Och bingo igen, det gör det! Tjejen vill inte ha exakt adress, hon behöver bara personnummer och mobilnummer till sin lista och det går ju bra. Det 16
första ljuger Jonna ihop, det andra kollar hon mycket noga att tjejen verkligen får rätt. – Vi hörs då! Hurra! Nu är det ju bara att vänta. Hon skyndar ut från BR, tar raska kliv utom synhåll för tjejen och skrattar sen nöjt för sig själv. Hon är fan grym, hon har fixat första steget! Hon dansar mot rulltrappan och önskar nästan att mamma, mormor eller någon på Ullvi hade sett henne nu. Det här är ju grejen! På väg nedför rulltrappan börjar hon gräva efter mobilen i väskan. Hon har haft den på ljudlös sen hon stack hemifrån, nu ska hon sätta den på högljudd för att säkert inte missa samtalet från BR. Det kommer. Det nya livet. Det blir bra det här. Hon gräver djupare i väskan medan hon ställer sig i kö vid ett av gallerians caféer, men sen släpper hon mobilletandet och köper en kaffe och chokladmuffins, först och främst ska hon fira framgången med en välförtjänt fika. – Varsågod. Wow, hon väger papperspåsen i handen när hon får den över disken. Att muffins ens heter samma sak på Ritz i Kolsva! Där är det en torr liten plutt som smakar papper, här är det en chokladtung jätte med marshmallows och cashewnötter. Och kaffet får man i pappersmugg här utan att ens behöva be om det. – Sjuttioåtta kronor. 17
Ojdå. Sjukt dyrt är det, men hon gläntar på plastlocket och tar en första sipp medan hon sträcker fram den ena av hundra lapparna. Sjukt gott också. Locket lämnar hon på disken och när hon fått sin växel går hon bort till en turkos bänk vid en av gallerians många spegelväggar. En dansbandsversion av ”Jag drömmer om en jul hemma” strömmar ur osynliga högtalare över sorlet och Jonna fnyser åt texten och öppnar påsen med muffinsen. Vem är det som drömmer om en jul hemma, inte hon i alla fall. Inte nu, inte längre, den drömmen dog pangboom vid frukostbordet imorse och lika bra var väl det. Jävla mamma som inte bryr sig! Och mormor som visste precis vad Jonna och mamma bestämt om julen i år, men som ändå inte protesterade. Mormor som tjatar om hänsyn, samarbete och tålamod men hon tjatar bara på barnbarnet, aldrig på sitt eget barn. Om mormor för en gångs skull, bara idag, tagit Jonnas parti och försvarat henne gentemot mamma, då hade det varit en helt annan sak. Men nu höll hon med och uppmuntrade istället, hörde allt om mammas planer och lät ändå svikaren komma undan. Vad är det – om inte ännu ett svek? Jonna biter arga tuggor av muffinsen, tar stora klunkar kaffe och svär över alltihop. Ja, det var fan på tiden att drömmen dog. Sådär kan man inte leva. Något dog inuti henne och något nytt föddes och kroppen hade liksom väntat på det ögonblicket, hon for upp från frukostbordet, ut i hallen, slet åt sig jackan, skorna och väskan och rusade huvudstupa ut ur lägenheten. Slängde in nyckeln genom brevinkastet, vrålade ”hej då” och 18
drog på skorna på väg nedför trapporna. Hon sprang med en helt ny eld i kroppen och det fanns inget tvivel, ingen rädsla, inget sådant – för allt, allt, allt skulle vara bättre än att stanna kvar med de där två. Och nu: En enkel julsång räcker som påminnelse. Men var är mobilen? Hon hejdar sig mitt i en tugga, torkar fingrarna mot jeansen och börjar leta mer noggrant efter telefonen. Först i fickor och fack i skolväskan, och i jeansfickorna fast man känner att den inte är där. Sen i jackan, munkjackan under och i alla utrymmen i väskan igen. Suck. Därefter börjar hon systematiskt om en tredje gång, tömmer ut allt ur alla skrymslen och skakar noga. Kan hon ha glömt den någonstans? Var då? Hon har ju inte ens haft den uppe. Kan hon ha tappat den då? Äh, hon skulle väl hört det i så fall! Mer troligt att den blivit stulen. Suck. Hon sitter där på en turkos bänk i den tjusiga gallerian och nu rinner triumfen och beslutsamheten av henne. Så dumt! Hur kunde hon inte märka att någon plockade hennes mobil? Vilken lantis hon är. Först nu ser hon hur snygga och coola alla är här. Stockholmare med smattrande kändishöga klackar, välskötta frisyrer och perfekt foundation i ansiktet. Inte ens tonårstjejerna ser ut som tonårstjejer hemma, blankborstade långa hår och dunjackor med päls på kapuschongen, här är alla lika snygga som Ullvigymnasiets noga framröstade lucia. 19
Undra då vad de tänker om Jonna när de går förbi …? Plötsligt blir hon pinsamt medveten om hur hon sitter på bänken och gapar mot myllret, med alla prylar från skolväskan utspridda runt sig. Gammalt snorpapper och lypsyl, ett tufsigt penntroll och tomma tuggummipåsar och så anteckningsblocket från svenskan som hon skriver lite i, ibland. Förstasidan har fått fula fläckar av muffinsen. Tänk om de fnittrar i smyg eller äcklas när de ser henne, om de tycker att hon hamnat lika fel som tidningskvinnan i entrén? Generat rafsar hon ner allt i väskan igen. Hon släpar ju också runt på en massa sopor. Och har hon sett ut såhär hela dagen? Hon vänder sig mot spegelväggen bakom och rodnar ännu mer. Kanske inte så kons tigt då, att hon inte fått jobb. Hon släpper ut håret, suckar och drar i sina testar, är det gammalt hö hon har på huvudet? Slingorna i grönt och blått som hon tänkte skulle bli punkiga när hon gjorde dem, de ser bara grådaskiga ut nu. Och tygskorna är solkiga, täckjackan urtvättad och JC-jeansen har både fläckar och stora hål på knäna, varför skulle hon sticka hemifrån med just dem? Kunde hon möjligtvis förberett det här lite, kanske väntat tills imorgon när de har tvättstugan? Haha, inte en chans. Tjugotvå, tjugofem, trettiotvå personer passerar. Hon samlar sig, sätter upp håret igen och vänder ryggen mot spegeln. Stänger skolväskans blixtlås, tar öppningen inåt för att ingen mer ska gräva bland hennes saker och reser sig upp. Mobilen är borta och med den lusten att fira. Sannolikt skälet också. Men det betyder ju inte att hon ger upp. 20
Hon går direkt tillbaka till BR, letar upp den snälla tjejen och berättar att hon har blivit bestulen. Säger att hon ska köpa ny mobil så fort hon kan och ber att de fram tills dess ska mejla henne istället när de behöver extrapersonal. – Om vi behöver. – Ja, ja. Om – Men har du inget hemnummer …? Tjejen står ute i butiken nu, hon hejdar sig i sin prismärkning och fortsätter tvekande: – För hur ska du märka att du har fått mejl av oss? Sen skakar hon på huvudet och vill inte ens anteckna mejl adressen: – Näe du, tyvärr, det där funkar nog inte … Vi behöver få tag i dig fort på morgonen om du ska kunna jobba här. – Jamen jag lovar, jag kommer som en blixt! – Men en förälders mobilnummer då. Eller hur gammal är du? Hon som förut verkade så gullig och godtrogen får plötsligt misstänksamma ögon och snipig mun. Vill inte lyssna på Jonnas allt trassligare förklaringar och efter en stund lägger hon armarna i kors över bröstet och suckar: – Men hör du, det går inte. – Snälla, jag behöver det här jobbet! – Jamen kom tillbaka då när du har en telefon vi kan ringa … Jonna anstränger sig för att göra rösten stadig. Varför måste man tvunget äga en mobiltelefon för att få arbeta på BR? Eller ha ett hemnummer då? Hon håller sig lugn och försöker hitta 21
en lösning men hela tiden argumenterar tjejen emot, står där med sitt envist skakande huvud och armarna i kors, det är så tydligt att hon inte vill längre. Fan också! Till slut bränner det av besvikelse bakom ögonlocken, Jonna fräser ”men skit i det då, häxa!” och slår ut med händerna så att berget av prismärkta Sylvanian Families far ut över den röda heltäckningsmattan. Sen står hon i varmluftsslussen igen. ”Tillbaka på gå”, men Monopoltanken känns inte lika kul längre, hon måste räkna väldigt koncentrerat för att hålla ihop nu. Trettiotvå, trettiosju, trettioåtta stenplattor på bredden, tio, elva, tretton åt andra hållet ut till asfaltkanten. Fjorton lysrör och den enda som inte bara stressar förbi, som ser att hon står här och räknar och räknar, är kvinnan med sopberget. – Vill du köpa Situation Stockholm? Bara fyrtio kronor. Hon ger Jonna en blick under tunga ögonlock och Jonna tittar tillbaka och då tar kvinnan ett steg närmare: – Eller kan man bomma cigg av dig? – Nej- Men, är det här ditt jobb …? – Jag är hemlös – Att sälja en enda tidning? – Den här tidningen säljs av hemlösa i Stockholm. Jaha. Jonna nickar och ställer ifrån sig väskan mellan dem på marken. Tvekar lite och tar sats innan hon vågar fråga det hon tänker: – Tjänar man bra då? För det är jag också, typ … Eller hemlös är kanske en överdrift, men hon behöver ju hjälp att hitta ett nytt. Och om den här sunkiga människan fått 22
jobb så borde väl hon också kunna, att sälja en enda tidning kan ju inte vara så svårt? Hon gräver i väskan efter påsen med resterna av muffinsen, räcker fram den och säger att hon tyvärr inte har några cigg. – Var kommer du ifrån? Kvinnan ignorerar muffinspåsen men lyfter lite på hakan och tittar mer forskande på Jonna. – Är du från Norrland …? – Va? Näe Hallå, kan hon inte bara ta muffinsen nu? Jonna håller påsen framför sig som en sköld, undviker kvinnans blick och ångrar att hon sa sådär om sig själv, till den här människan. Hur skulle hon kunna hjälpa Jonna, vad kan en hemlös kärring säga eller göra för henne? – Åk tillbaka! I samma ögonblick tar kvinnan ett steg fram och tränger in Jonna i hörnet. – Var du än kommer ifrån, du har INGENTING här att göra, hör du det?! Jonna försöker smita förbi men kärringen står där hon står, hon sätter händerna mot väggen på var sida om Jonna och frustar rakt i hennes ansikte så det stänker saliv om orden: – Hör du vad jag säger, Stockholm är INGET för barnungar. Vet mamma om att du är här? Javisst. Jonna nickar, vänder bort ansiktet och kämpar för att komma loss. – Äh. Pappa då? – Men låt mig vara23
Till slut lyckas hon ändå vräka sig förbi. Kärringen greppar tag i hennes axel men Jonna sliter sig, försvinner in i folkvimlet och hör hur kärringen ropar efter henne: – Det är DU som förlorar på det här. Kom ihåg det. BARA DU!
24
– Varför jag inte åker hem? Varför åker inte du hem? – För jag har inget. Morsans a-kassa blev försenad och då blev vi vräkta, jag var tio år då och blev placerad. Men du verkar ju ändå ha ett hem? Jo. Men handlar det bara om tak över huvudet? Vill man inte ha mer än så för att kalla det ett hem? Jonna försöker förklara – ilskan, skammen och sorgen över att mamma aldrig brytt sig, inte ens när hon nu lovat, hennes resa som blev droppen och sen alla försöken, alla misslyckade jävla telefonsamtal hem till mormor. – Du stack för att du blev arg? Men du verkar ju inte arg längre?
Ett par dagar före jul får Jonna nog. Tar jackan och skolväskan och drar till Stockholm, tänker att hon ska skaffa jobb och bostad och rädda sig själv. Eller något. Men ingenting blir som hon vill, och livet som hemlös är också krångligt. Förbannat krångligt.
Hoppas är en mörk skildring av samhället och samtidigt ett hisnande äventyr fullt av ljusglimtar. Det handlar om Jonna som alltid hoppas för mycket, om Alex och Elina som slutat hoppas för länge sen, och om den sista utvägen. Det går kanske inte att fly ifrån problemen, men vad finns det för alternativ?
www.gillabocker.se 26