Page 1

Havsmannen


carl-johan vallgren

Havsmannen Roman

albert bonniers fรถrlag


Av Carl-Johan Vallgren har tidigare utgivits: Nomaderna  1987 Längta bort  1988 Fågelkvinnan  1991 Berättelser om sömn och vaka  1994 Dokument rörande spelaren Rubashov  1996 För herr Bachmanns broschyr  1998 Berlin på 8 kapitel  1999 Den vidunderliga kärlekens historia  2002 Kunzelmann & Kunzelmann  2009

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012729-9 Copyright © Carl-Johan Vallgren 2012 GGP Media GmbH, Tyskland 2012


det finns ingen början och det finns inget slut. Jag vet det nu. För andra kanske det finns berättelser som leder någonstans, men inte mina. De går liksom i cirklar, och ibland inte ens det, de bara står stilla på stället. Och jag undrar: Vad ska man med en berättelse som upprepar sig på samma plats? I den andra världen, i historierna jag berättade för min lillebror, fanns det alltid en start på allt och ett slut, och slutet var det viktigaste. Till brorsan brukade jag säga att början kanske inte alltid är så vacker; huvudsaken är att den leder till en punkt där saker och ting blir bättre: ”I början fanns det en pojke som hette Robert. Han växte upp i Skogstorp, ett litet samhälle utanför Falkenberg, på en gata som bar ett blomnamn, precis som alla andra gator i Skogstorp gjorde. Tillsammans med sin mamma och pappa och sin storasyster Nella bodde han i ett kedjehus som egentligen var en lägenhet med ett garage och en trädgårdstäppa. Ingen hade någonsin besvärat sig med att plantera växter eller så gräs i den där trädgården. Hans mamma var inte typen som intresserade 5


sig för sånt, och inte hans pappa heller. Robert och Nellas föräldrar var inte som andra föräldrar. De arbetade inte, de hade ingen bil, de åkte inte på semester med sina barn om somrarna, de levde inte som andra, de tänkte inte som andra, eller jo, kanske hade de en gång gjort det, fast för så länge sen att ingen längre kunde minnas. Men det var som det var, de ingick i början, men de skulle inte ingå i slutet…” Så kunde jag berätta för honom, och han lyssnade storögt medan han kliade sig på utslagen mellan fingrarna och väntade på att berättelsen skulle ta honom till en plats där allt var mycket bättre. Men det var svårt. Han skulle förbi hinder först, så lätt tar man sig inte från mörker till ljus, det är poängen med historier: ”Robert var inte som de andra barnen i kvarteret där de bodde. Han var blyg och klumpig och inte så duktig i skolan. Han såg dåligt, och det hade han nog gjort sen födseln, för det fanns ingen hejd på hur han slog sig som liten, gick in i väggar och vassa hörn, snubblade på stenar och trottoarkanter, eller på stenbryggan nere vid havet om somrarna. Men eftersom hans mamma och pappa var som de var tog de aldrig honom till ögonläkaren. Det var inte förrän i tvåan som skolsystern började misstänka hur det låg till och ordnade en tid åt honom hos optikern. Då fick han glasögon som bara blev starkare med åren. Glasögonen var en historia för sig. De var nästan alltid tejpade därför att skolungarna tog dem ifrån honom och förstörde dem, och för att han fortfarande var så klumpig och kunde gå in i föremål eller snava på saker så att de gick sönder, och för att hans föräldrar inte brydde sig om den saken det minsta, precis lika lite som de brydde 6


sig om vad deras barn hade för sig, vilken tid de kom hem, hur det gick för dem i plugget, om de var hungriga eller törstiga, hur de såg ut, om deras kläder var smutsiga eller trasiga, om de var lyckliga eller olyckliga, sjuka eller friska. Det var Nella som fick ordna med allt sånt. I huset där de bodde var det hon som städade. Det var hon som handlade om det fanns några pengar. Det var hon som hjälpte Robert med läxorna, fast de var inte särskilt svåra eftersom han gick i specialklass och bara hade matte B, och engelska B. Det var Nella som skötte om honom eftersom ingen annan gjorde det, och för att han på något vis var likgiltig inför den han var, som om hans liv var något man stuckit till honom i förbifarten med en bruksanvisning på ett främmande språk som han inte riktigt visste vad han skulle göra med. Det var hon som gjorde frukost och såg till att de kom iväg till skolan. Det var hon som tvättade deras kläder. Det var Nella som lagade maten, fast hon inte kunde så många rätter, men Robert klagade aldrig, han sa att hennes mat var den godaste han ätit, att hennes falukorv var den godaste, hennes blodpudding var den läckraste, hennes fiskpinnar var de bästa, men han hade ju inget att jämföra med, allt han kände till var maten från skolmatsalen. Det var Nella som förfalskade underskrifterna för sjukfrånvaron de dagar Robert inte orkade gå till skolan; det var hon som brydde sig om alla de små saker som gör livet uthärdligt åtminstone för stunden. Och det var hon som lagade glasögonen med vanlig tejp, och på ett av glasen satte hon en plåsterlapp eftersom hennes vän professorn hade sagt att det kunde bota hans skelögdhet. Nella ville göra mer för honom men tiden räckte inte till, och inte 7


krafterna, och inte vaksamheten. Vissa saker räckte inte till hur man än sparade med dem.” Ungefär så kunde jag berätta för honom, en historia han kände igen sig i fast den inte alls var behaglig. Och utan att han märkte det, med små små ord, fortsatte jag: ”Nella hette egentligen Petronella. Hon hade själv gett sig det smeknamnet eftersom det var vad ungarna i Skogstorp kallade en brännässla och hon tyckte att det var ett passande namn på en sån som hon. När hon var liten trodde hon nämligen att hennes hud brändes som en bränn­manet eller nässla, och att det var därför som människorna undvek henne. Hon var två år äldre än Robert och gick i nian. Förutom hennes klasskompis Tommy och en kille som hon kallade professorn, så hade hon bara sin lillebror. Kanske, om hon tänkte efter, hade hon egentligen bara honom. Om hon tvingades skulle hon faktiskt välja honom före de andra. Det var som om hon blivit född sån, brukade hon tänka, född att skydda honom mot dem som kallade honom efterbliven eller idiot. Skydda honom mot dem som kallade honom äckel. Skydda honom mot dem som plågade honom mer och mer för varje år. För hans glasögons skull, för skelögdheten, för att han var dålig på att läsa och skriva, men egentligen lika smart som vem som helst, för eksemen på händerna, och för att han inte kunde hålla tillbaka kisset när de gav sig på honom för alla dessa sakers skull. Men allt blev bara värre. Fler och fler anslöt sig, fler och fler förföljde honom. Och Nella hann inte alltid komma till hans försvar. Det finns alltid platser på en skola dit blickarna inte når. Och från klassrummet kunde hon inget göra, inte när de hade håltimma på olika tider, inte när de 8


släpade med honom till skogen bakom gympasalen. Det finns en början och det finns ett slut. Och allt måste bli värre innan det blir bättre. Så är det i alla berättelser. Det är som om de inbjuder till det, som om själva naturen inbjuder till att smärtan måste växa sig stor innan den kan försvinna. Men någon gång skulle det ske. En dag skulle något hända och förändra hela historien, förvandla den till en ny och bättre berättelse. Något skulle lyfta upp dem från tiden och platsen, som var 1983, på hösten, i Skogstorp, ett litet samhälle utanför Falkenberg, något skulle stanna berättelsen, som därmed tog slut, och ta dem därifrån, så att en ny kunde ta sin början.” ”Vem då?” frågade min lillebror. ”Vem kommer och räddar oss?” Och jag visste inte vad jag skulle svara. Någon, sa jag. ”Menar du det där om att jag är lika smart som vem som helst?” ”Klart jag gör. Om dom bara upptäckt ditt synfel i tid så hade du inte hamnat på efterkälken.” ”När jag var liten trodde jag att jag var dum i huvudet när jag inte fattade vad fröken pratade om. Men det var bokstäverna jag inte såg…Vem tror du kommer och räddar oss?” ”Jag vet inte.” ”En polis kanske? Nån som är mycket stark. En riktig hjälte. Eller kanske ett stort djur. Tänk dig Nella om vi hade ett tamt lejon, ingen skulle våga göra nåt mot oss då, eller hur? Tänk om vi hade det, eller ett tamt monster, och vi kom till skolan varje morgon, med lejonet eller monstret, eller det skulle kunna vara en varg också, du vet som Fantomen har, och så band vid den med koppel borta 9


vid cykelställen. Tror du dom skulle våga göra nåt då?” Och jag som nästan inte kunde se på honom av skam: ”Brorsan, jag lovar, en dag kommer dom att sluta, en dag blir allt annorlunda, vi kommer att klara oss! Det finns alltid en början, och det finns alltid ett slut.” ”Eller är det pappa som kommer och räddar oss? När han kommer hem menar jag? Han kanske har ändrat sig. Han sa ju det, att han skulle ändra på allt.” Jag skakade på huvudet. Det var så barnsligt av honom att hoppas på pappa. ”Nej, vi kan inte räkna med pappa. Han kommer aldrig att ändra på sig. Men nåt annat kommer att hända, som förändrar allt, jag känner det på mig.” Det var vad jag brukade säga till honom. Då trodde han på mig, i varje fall en liten stund, eftersom jag var den enda han litade på här i världen, eftersom jag är hans storasyster och är två år äldre, och ingen annan fanns där för att hjälpa honom.

10


Falkenberg, oktober 1983


så konstiga saker man hinner lägga märke till fast man springer allt man orkar: de rödbruna bären som hade ruttnat på en buske bredvid klätterställningen, skuggan framför mig; min egen skugga som pilade fram som ett havsvidunder mot bottnen på en grund vik. Vattenpölen i längdhoppsgropen där höstlöv flöt omkring. En röd mössa som någon tappat på löparbanan. Samma färg som gruset, en aning djupare bara, inte olikt blod. Gerard stod vid rökrutan och försökte få eld på en cigg. Det var femtio meter dit. Ändå visste jag att det var han; jag kunde se hans händer kupa sig runt tändaren. Han hade handskar på sig, skinnhandskar. Då var han i alla fall inte med de andra nere i skogen. Jag hann tänka det: att Gerard i alla fall inte var med de andra i skogen. Killen hade något allvarligt fel i huvudet. Det var som om delarna i hans hjärna var felkopplade. Och allt det här hade med Gerard att göra; skälet till att jag sprang som en galning berodde på honom och det som hade hänt åtta månader tidigare. Det var i februari, bakom kiosken vid E-sexan, kanske 13


vid åtta på kvällen. Jag var där för att köpa cigg åt morsan. Gerard och gänget stod en bit bort, vid den igenbommade minigolfbanan. ”Jag fryser fan fingrarna av mig i den här kylan”, sa han, ”vi får värma oss på kattfan.” Och så skrattade han det där Gerardskrattet som nästan låter ömsint, fast man vet att det är precis tvärtom. Jag förstod ingenting: värma sig på en katt? De andra skrattade också, Peder och Ola, och några yngre killar som brukar kallas för trossen, för att de följer efter honom vart han än går och utför hans befallningar utan så mycket som att blinka: dukar av åt honom i skolmatsalen, bär hans grejer, springer ärenden, snattar cigg och godis, ­skaffar bensin till hans moppe; allt deras ledare kan tänkas behöva. Det var en kattunge. Han hade den i en plastpåse hängande på mopedstyret. Medan jag stod i kioskkön såg jag hur han tog upp den och kelade med den, strök den mot kinden som ett levande gosedjur och kliade den bakom öronen medan han menande blinkade åt de andra. Den var inte större än en liten kanin, svart med en vit fläck på bröstet. Jag hörde honom säga att den spann som en motor, och den protesterade inte när han höll upp den i nackskinnet. Kanske tillhörde den någon av killarna i trossen, eller kanske något av deras småsyskon? Det skulle inte förvåna mig; Gerard skulle mycket väl ha kunnat bett någon att ta med den hemifrån. Eller också hade den bara haft oturen att dyka upp på fel plats vid fel tillfälle. ”Jag fryser”, sa Gerard, ”är det nån som kan bjussa på lite soppa?” Killarna i mopedgänget brukar slanga bensin åt honom 14


när han är utan, och Peder som är Gerards högra hand tog fram en plastslang, stoppade ena änden i tanken till sin Dakota och började suga upp bensin i en tom läskflaska. ”Kan du hålla påsen”, sa Gerard och räckte över konsumkassen där kattungen låg. ”Öppna den”, sa han. Peder öppnade. ”Och så bensinen, tack.” Gerard fick flaskan, luktade på den, rynkade på näsan och så tömde han innehållet rakt ner i påsen. Katten gav till ett litet skrik därinne. ”Skaka nu påsen för fan, Peder. Jag vill att kattjäveln ska vara helt jävla marinerad i bensin. Annars slocknar den på fem sekunder.” Peder flinade lite, osäker på vad som skulle hända. ”Du tänker inte göra det, eller hur?” sa han. ”Gerard, för fan, du kan inte tutta eld på en kattunge i en påse. Det kommer att bli en explosion.” Gerard flinade tillbaka. Trossen flinade. Det förväntades den göra. ”Klart som fan att jag gör det. Jag sa ju att jag frös.” ”Okej, då flyttar vi på oss!” sa Ola till de andra. ”Ställ er längre bort killar. Det finns en viss explosionsrisk här…” Inte en människa var i sikte. Kiosktanten kunde inte se något från sin vinkel. Det var en fredagskväll i februari och det hade snöat några centimeter på eftermiddagen. Sen hade regnet kommit och förvandlat alltsammans till slask. Folk höll sig inne, såg på Nöjesmaskinen eller långfilmen. Robert var med mamma. Pappa hade precis försvunnit och skulle vara borta i nästan ett år. Jag gick bort till cykelstället för att hämta min cykel. Jag ville inte bli vittne till något jag kunde få ångra. I 15


ögonvrån såg jag Gerard knyta ihop plastpåsen och jag minns att jag tänkte: Han gör det inte. Så sjuk i huvudet är inte ens Gerard. Han la påsen på asfalten, tog läskflaskan, där en fjärdedel av bensinen var kvar, och hällde försiktigt ut en tunn stubin bort till staketet. Trossen var upphetsad nu, man såg det på deras rörelser, som om det kliade i dem. ”Du gör det alltså?” sa Peder. Han hade dragit upp överläppen så att tänderna syntes i ett varggrin. Han gillade det här nästan lika mycket som Gerard, men han skulle aldrig våga göra det själv. ”Har fan sagt det redan. Fryser ju.” Kattungen snurrade runt i påsen, kanske började den få ont om luft därinne, kanske hade den drabbats av panik. En mager tass stack ut ur plasten. Hon försökte klösa sig ut. ”Och va fan glor du på din jävla subba?” sa Ola. Det dröjde några sekunder innan jag fattade att det var mig han menade. Jag kunde inte slita blicken från påsen på asfalten, hur den liksom krumbuktade och pulserade, som något på väg att födas ur ett mjukt ägg. ”Ingenting”, sa jag och satte nyckeln i låset och började gå mot vägen. ”Den där jävla slemfittan”, hörde jag Peder fortsätta. ”Hon och hennes efterblivna jävla brorsa i OBS-klassen. Man vet fan inte ens om hon är en tjej eller kille. Inga pattar, fan inget hår på fittan ens. Och luktar illa gör hon också. Jag tror inte ens dom har tvättmaskin hemma. Kanske inte ens en dusch.” ”Tyst nu för fan!” sa Gerard. ”Ge mig tändaren.” Han brydde sig inte om mig. För hans del kunde jag ha varit gjord av luft. Han hade liksom aldrig sett mig fast vi 16


hade gått i samma klass sen lågstadiet. Jag fortsatte bort mot övergångstället. Lukten av bensin stack i näsan. Dom skulle döda den, tänkte jag, och det fanns ingenting jag kunde göra. Dom kommer att döda honom och det finns inget jag kan göra. Dom kommer att döda honom och det finns inget jag kan göra. Det var en ny ramsa nu, den gick runt runt som om en radio hakat upp sig i skallen. Lungorna var på väg att sprängas. Ropen från skogen kom och gick, ibland starkare, ibland svagare. Jag såg inga lärare. Inte ens vaktmästarn som alltid brukade gå runt med sin kratta och skottkärra och se ilsken ut. Var befann sig alla vuxna? L-G, skolgårdsvärden, vaktis? Så mindes jag; någon av lärarna fyllde år, de hade tårtkalas i lärarrummet. Ansikten såg förvånat upp på mig där jag sprang som en galning, som om jag var på vild flykt från en mördare eller ett rovdjur som slitit sig från en cirkus; elever på väg tillbaka till klassrummen, mest sjuor och åttor i sina jackor och dunvästar. Kom de bortifrån skogen, hade de sett vad de gjorde med honom, och smitit därifrån för att de inte ville bli vittnen? Jag hade blodsmak i munnen nu. Någon skrattade åt mig; en tjej från Morup, som också kallas Plankan, precis som jag… Överallt löv på asfalten. Färgerna liksom sögs in i ögonen. Veckan innan hade det varit storm, träden hade släppt de sista löven. Röda. Gula. Som blod och slamsor av inälvor... Fler ansikten rann förbi som vätska, några från brorsans årgång, de som i vanliga fall brukade vara taskiga mot honom, kalla honom OBS-idiot och efterbliven, eller ”pissenisse” för att han inte kunde hålla 17


sig av ren rädsla, fast nu ute i andra ärenden, på väg mot uppehållsrummen för att hänga av sig kläderna och gå iväg till nästa lektion. Längre bort vid bilparkeringen stod en fröken och talade med en förälder. Men jag hade inte ens tid att ropa på dem, och förresten var avståndet så stort att de inte skulle höra. Förbi gympasalen och planteringarna. Två nior kom gående med varsin klubba i munnen, de undvek mig med blicken... Jag hörde brorsans röst nu, mycket tydligt, han skrek rakt ut, som ett slaktdjur. Jag hade aldrig hört honom så skräckslagen förut. Jag undrade var Tommy höll hus? Varför sprang han inte här intill mig? Sen mindes jag: han hade inte varit i skolan sen i onsdags. Troligen var han sjuk eller också hjälpte han sina brorsor med båten. Jag hade ringt honom varje dag, men ingen hade svarat… Dom skulle döda den, och det fanns inget jag kunde göra. Jag vet inte varför jag fick katten på hjärnan igen. Det var ju i vintras, kort efter att pappa försvunnit igen. Jo, jag visste varför. Ingen idé att ljuga för mig själv; inte göra som mamma och bara stoppa huvudet i sanden. Jag visste varför jag sprang. Jag visste varför de hade valt ut brorsan. Gerard hade fått för sig att jag hade skvallrat. På morgonen hade det legat en lapp i mitt skåp. De skrev att L-G fått reda på vad som hänt i vintras, att Gerard skulle upp till rektorn, att det måste vara jag som tjallat och att det skulle gå ut över Robert. Jag mindes hur jag gått med cykeln bort från kiosken, sakta för att inte reta upp Peder och Gerard. De är som rovdjur, hade jag tänkt, börjar man springa så kan det utlösa deras jaktinstinkter. ”Hörru Plankan, kom hit ett tag.” Det var uppenbart 18


vem Gerard talade till. Av något skäl hade han beslutat sig för att ta in min närvaro. ”Eller va fan du nu har för namn. Stanna, sa jag.” Jag hejdade mig mitt i steget. Han kanske menade allvar, tänkte jag; efter nio år i samma klass, efter tusentals lektionstimmar i samma klassrum, trots att vi poserat på alla dessa klassfoton tillsammans, så kanske han aldrig hade lärt sig mitt namn. Det var fullt möjligt, det skulle förklara en hel del. ”Jag vill att du kollar in det här”, sa han. ”Och om jag vill att någon ska få det bekräftat, alltså nån som inte är här, som tvivlar kanske, som påstår att jag aldrig skulle våga göra det, då säger jag att dom får fråga dig. Fattaru? Fråga Plankan, kommer jag att säga. Hon var där. Som ett vittne, fattaru?” Han log mot mig, helt vänligt, som om det rörde sig om vilket förtroende som helst. ”Peder och Ola är det ju ingen som litar på. Dom säger ju bara vad jag säger åt dom att säga. Det vet alla. Alltså vill jag att just du tittar på. Ställ dig här.” Jag fällde upp cykelstödet och gick bort mot honom. ”Det räcker”, sa Gerard glatt. ”Inte närmare, du luktar faktiskt jävligt illa, precis som alla säger.” Jag befann mig kanske fem meter från dem. Ännu en tass stack ut ur plastpåsen, krafsande i marken. Jamandet var lite lägre nu. ”Du tänker alltså göra det?” sa Peder igen. ”Du är fan inte klok.” ”Vad tror du, din bög? Att jag är nån jävla djur­plågare? Glöm det.” Gerard verkade plötsligt inte bry sig om katten längre. 19


Han tog några steg åt sidan, kisade ut i kvällsdunklet, knackade fram en cigg ur ett litet paket Prince, satte den i mungipan, och började knäppa med tändaren. Det kom bara små tafatta blixtar, som från ett blött tomtebloss. ”Du gick på det, eller hur?” sa han. Peder skrattade. ”Jamen, va fan skulle jag tro då, du hällde ju bensin på den.” ”Ärligt talat, ser jag ut som en kille som plågar försvarslösa djur? Gör jag det? Ola, vad säger du?” Gerard lät nästan sorgsen. Man kunde känna osäkerheten breda ut sig i trossen. ”Vet inte faktiskt.” ”Vet inte? Du har alltså ingen åsikt?” ”Samma åsikt som dig.” ”Och vad har jag för åsikt då?” ”Sa ju det: vet inte.” Gerard ruskade uppgivet på huvudet. ”Fan va jag fryser”, sa han tyst. Och så vänd mot mig medan han lyckades få fram en låga ur tändaren: ”Va glor du på din jävla subba? Har jag sagt att du skulle titta på mig, va? Vem fan har gett dig lov till det?” Jag var nere i skogen nu, kattminnet hade försvunnit, jag följde stigen mellan björkarna, snubblade över nedfallna grenar, över en rot som stack upp, fortsatte förbi stenröset där Robert brukade leka för sig själv när han gick i mellanstadiet och jag inte kunde beskydda honom eftersom jag hade börjat sjuan och höll till i en annan del av skolan. Jag mindes hur jag letat efter honom där på eftermiddagarna. Han var bara tio år, och alltid ensam. De andra ungarna hade gått hem till sig, eller lattjade med 20


sina gäng på fritidsgården. Han brukade sitta i sina slitna Gekåsjeans på en stenbumling och se på mig som om jag var ett sändebud från en främmande planet. Det glesa håret som föll över pannan. Eksemen på händerna som bara blev värre fast jag hjälpte honom att smörja in dem varje dag. Glasögonen; nästan alltid trasiga och tejpade. Jag fick tjata för att få med honom därifrån. Det var under en period när det var som värst hemma, och om brorsan fått bestämma hade han helst övernattat i skogen, kanske helst bosatt sig där för resten av livet... Jag fortsatte uppför kullen och stannade på krönet. Det var helt tyst nu. Skriken hördes inte längre. Långt bakom mig låg skolgården öde. Taklamporna i klassrummen lyste, jag såg silhuetter av människor som slog sig ner vid bänkarna. Det finns alltid en början och ett slut. Dom har dödat honom. Det var inte det dom ville, men så blev det, insatserna har höjts. Och jag har inte kunnat beskydda honom, jag var inte där när han behövde mig. Hjärtat hamrade som om det var ett djur som ville ta sig ut ur bröstet, klösa sig ut, som katten velat klösa sig ur plastpåsen i vintras… Gerards ansikte hade nästan verkat uppgivet när han sjunkit ner på huk och satt tändaren till den osynliga stubinen av bensin. Det måste ha gått mycket fort, och ändå mindes jag det som om det pågått i flera minuter. Elden måste ha varit borta vid påsen på någon sekund bara, men i minnet ringlade den sakta som en lång självlysande orm över asfalten, bort mot den sprittande jamande påsen. Det kom en explosion, men den var inte särskilt stark, mer som en påsksmällare, en mini-kina ungefär. ”Fy fan”, sa Peder. ”Jag trodde inte du skulle göra det.” ”Sa ju det. Fryser ju… Kolla på fanskapet!” 21


Det var inte förrän då jag upptäckte att den var kedjad. Varje benpar var hopbundet med ståltråd. Och ändå försökte den springa, haltande runt i en liten cirkel som om den jagade sin egen svans. Den liknade en brinnande liten karusell. Ljuden den gav ifrån sig påminde om ett spädbarn som kvider. Flammor slog upp från pälsen, som om den var elektrisk. Man hörde hur plasten smälte, det fräste liksom om pälsen. Öronen var som två kantiga vekar på brinnande stearinljus. Katten öppnade käkarna, det såg ut som om den ville säga något. Och för ett ögonblick trodde jag faktiskt att det var så, att den skulle säga sluta, eller vad gör ni, har ni blivit komplett galna? på fullt begriplig svenska. Men istället började det brinna om nosen och tungan, och sen blev den stum. Den gav inte ett ljud ifrån sig mer, sprang bara efter sin egen svans, i en allt mindre cirkel, som en liten brinnande snurrstol, och man hörde hur plasten smälte in i huden, hur nosen och ögonlocken smälte, och så kom lukten av sommar, av trädgårdsgrillar, av svartnat grillkött från trädgårdarna, den där doften av mat och rök som ligger kvar över Falkenberg långt in i augusti när de sista badgästerna har åkt hem. Till slut la den sig bara ner. Föll ihop under sin egen tyngd. Nosen hade smält ihop med plasten på något sätt, den låg med öppen mun och flåsade. Stirrade galet rakt fram eftersom ögonlocken var bortbrända. Det pep högt ur luftrören, precis som ur mina egna där jag stod på krönet av kullen och såg ner över skogen. Stirrade och blinkade bort tårar, stirrade igen, vaksam på minsta rörelse bland träden. Jag gick nerför slänten. Inte en rörelse någonstans. Hade de släppt honom? Var han inne i klassrummet nu, och 22


läste högt ur OBS-klassarnas mattebok, där allt var alldeles för enkelt och just därför så svårt för honom? Hade de plötsligt låtit honom gå när det ringde in? Jag visste att det inte var så, och ändå kunde jag inte låta bli att hoppas, att önska, som jag gjort i hela mitt liv, försökt önska och hoppas bort allt som är hemskt, liksom försökt förändra händelsernas gång med viljan. Till vänster låg en liten dunge. Hans mössa hängde på en grenklyka. ”Robert?” Inget svar. Bara vinden som börjat blåsa, och drog med sig lukter från havet. Jag fortsatte genom ett snår av enbuskar. Först nu märkte jag hur kallt det var. Jag hade glömt jackan i uppehållsrummet. Genom fönstret hade jag sett hur de släpade bort honom, mot gympasalen, Peder, Ola och trossen, jag hade sett hur han försökte göra motstånd, alldeles vettskrämd, jag hade släppt böckerna rakt ner på golvet och sprungit mot dörrarna. Någon hade hållit fast mig vid utgången, jag mindes inte längre vem, någon som ville hindra mig från att hjälpa honom, men på något vis hade jag kommit loss, sprungit åt andra hållet genom korridoren och tagit mig ut genom åttornas port. Då syntes han inte längre till. ”Brorsan? Var är du?” En långsam rörelse strax bakom mig. Men när jag vände mig om fanns inget där. Bara en ensam kråka som flög iväg mellan träden. ”Robert!” ropade jag. ”Hör du mig?” Trettio meter bort började gärdesgården som markerade skolområdets västra gräns. På andra sidan fanns bara 23


åkrar och grusvägar som ledde ner till havet. Jag lutade mig mot en trädstam, slöt ögonen och lyssnade. Du är vittne till det här Plankan, om nån polare till mig frågar. Gerard gjorde det, säger du då. Ingen trodde att han skulle våga, men han gjorde det faktiskt. Han är inte klok! Plasten hade smält in i köttet. Magen hade spruckit, det hade runnit ut inälvor, tarmar, tror jag. Peder hade äcklat tittat bort. Det glödde konstigt nog från rumpan. Gerard, den sjuka jäveln försökte tända sin cigg på liket. ”Känner ni”, sa han, ”det är varmare nu. Fan va jag frös innan. Nu är det bättre.” Det hade gått åtta månader sen dess, och plötsligt, idag, hade de fått för sig att jag skvallrat och bestämt sig för att ge sig på brorsan som hämnd. Jag fattade ingenting. Någon annan måste ha sett dem vid kiosken den där kvällen. Det var den enda förklaringen. Frågan var bara varför det hade kommit fram först nu? ”Han är här, Plankan!” Rösten kom från andra hållet, bortanför några enbuskar… Robert satt på huk med ansiktet vänt mot marken. Det droppade blod från näsan. Ögonen var slutna, det såg ut som om han sov. Byxorna var nerdragna och blöta, han hade kissat på sig av skräck. De hade stoppat in grejer i hans kalsonger, kottar, grenar, utrivna sidor från hans mattebok. Från näsborrarna och munnen stack det ut barr och gräs, och ur ena örat en cigg. Fyra killar från trossen stod i en halvcirkel runt honom. Och bakom: Ola och Peder. ”Vad fan har ni gjort?” sa jag. Det måste ha låtit absurt, för jag var samtidigt lättad över att de inte hunnit göra 24


något värre. Det var inget personligt. Det var mig de ville åt, och det enklaste viset att komma åt mig var genom Robert. ”Känns det bättre nu ditt jävla mongo?” frågade någon och petade på honom med gympaskon. ”Res på dig! Fan va äcklig han är. Helt nerpissad.” ”Det här är för att du tjallade på Gerard. Hoppas du fattar det, Plankan. Det är ditt fel att din brorsa har pissat i byxorna.” Jag kände igen honom från pingisrummet där Gerard brukade hålla hov på rasterna. En storvuxen kille i sjuan. Robert hade pekat ut honom en gång, han var en av de som alltid var taskig mot honom. Jag undrade om han varit med när de brände ihjäl katten? Jag mindes inte. När vi började högstadiet hade vi fått vi en broschyr om vad man skulle göra i såna här situationer: När elever far illa: Kontakta kuratorn, lärarna eller studierektorn. Jag mindes att jag bara hade garvat åt det. Det skulle bara göra allting tio resor värre. Berätta för dina föräldrar om du inte själv vågar kontakta skolledningen. Vissa ord tar inte hänsyn till verkligheten. Och det ingår inte i människors värld att man har en morsa och farsa som mina. Jag la handen under Roberts haka och lyfte försiktigt upp hans ansikte. De hade ritat med tuschpenna på hans kinder. En snopp på den ena. Ett hakkors på den andra. ”OBS-idiot” hade de skrivit i pannan. Han hade fort­ farande ögonen slutna, och jag förstod honom, varför skulle han titta ut i en sån ful värld? ”Det är mitt fel”, viskade jag. ”Förlåt mig, Robert.” ”Visst är han fin?” En av killarna kliade honom bakom örat som om han varit ett djur, en hund kanske. Han hade 25


fortfarande glasögonen på sig. Plåstret för vänsterögat som jag själv klistrat dit var svart av jord. Den ena skalmen satt lös, men den gick att laga. Det var vad jag tänkte: på praktiska saker; att det i alla fall var bättre än att glasen var trasiga eller att de kastat bort bågarna i skogen. Det kunde ta flera veckor för skolsyster att få fram nya, och under den tiden skulle han se dåligt och komma ännu längre efter på lektionerna. ”Om det finns en början så finns det ett slut”, viskade jag, ”och slutet är alltid bättre.” Jag satt ner på huk och höll om honom precis som jag brukat göra när han var liten. Han darrade lite som om han frös. Jag kunde höra hans hjärta picka i bröstet, som en förskrämd fågel. ”Det finns en början, men den ska man inte bry sig om. Det är slutet som räknas, för då börjar en ny och bättre berättelse.” Kanske var det dumt av mig att viska till honom. I djurvärlden räcker det med ett ljud eller en rörelse från bytet för att slakten ska börja. ”Flytta på dig Plankan. Han har inte ätit upp lunchen.” Det var Peder. Jag hade liksom försökt tänka bort att han och Ola var där. Och att Gerard troligen styrde i kulisserna. Han behövde inte ens vara närvarande själv; han gav order till andra, som utförde dem till punkt och pricka. Eller var det Peders egen idé, något han gjorde för att ställa sig in hos sin chef? ”Så går det när man tjallar, Plankan.” ”Jag har inte tjallat!” ”Visst. Men hur många var där egentligen? Vi och Gerard och så kärringen i kiosken, men hon såg ingenting.” 26


Han vände sig mot Robert och försökte härma Gerards vänliga psykopatröst: ”Vi sa till din syrra att hon skulle vara vittne och berätta vad hon såg om någon inte trodde på oss. Och då menade vi förstås om någon av killarna på skolan skulle tvivla, inte nån jävla lärare eller snuten. Men din korkade fittsyrra måste ha missuppfattat alltihop.” Trossen verkade inte veta riktigt vad den skulle göra. Energin var på väg att rinna av den, någon måste gripa in för att saker skulle börja hända igen… Ola slet loss gräs från marken och började trycka in i brorsans mun. Jag försökte hålla för hans ansikte, men någon drog mig i håret, släpade bort mig längs skogsstigen. ”Har ni sett hans äckliga eksemfingrar, ser fan ut som om han har spetälska. Käka nu lite mera hö din jävla idiot. Det här är för att din syrra tjallade…” De bände upp hans ansikte och tryckte in mer gräs i munnen och näsan, jag hörde hur han spottade, hörde kräkreflexerna, och jag tänkte att jag inte kunde lämna honom i sticket igen. Jag skrek, jag hörde i alla fall något som avlägset påminde om min egen röst, jag rev med naglarna i handen som slet i mitt hår, snurrade runt så att jag hamnade på mage. Nu var det flera händer som drog i håret, någon måste ha dykt upp för att hjälpa till. Jag såg inget, jord och barr stack i ögonen, jag blundade och klöste, tills någon fick fatt i mina armar och bände upp dem på ryggen. ”Ligg stilla nu, din lilla fitta.” Och så händer som slet av mig byxorna och trosorna, slet av dem som om smärta inte hade någon betydelse, som om jag vore något man kunde göra vad som helst med eftersom jag inte var levande på riktigt, händerna som försökte stoppa upp något i rum27


pan, utan att ens bry sig om att dela på skinkorna, tryckte till bara, med något vasst och taggigt, och jag hoppades att det inte skulle brista därinne. Det svartnade för ögonen. Och när synen återkom hade de vridit mig i hundraåttio grader så att jag kunde se brorsan där han satt hopkrupen på stigen fem meter bakom mig med gräs som stack ut ur munnen, näsan och öronen, som en konstig fågelskrämma. ”Nu ska du mata din syrra. Ge henne lite färsk halm. Hon måste ju få en belöning för att hon inte ska skvallra mera i framtiden. Sen får hon gå. Men vi behåller dig. Det känns som om vi inte är klara med dig än.” Det var härföraren som dykt upp till slut: Gerard hade liksom materialiserats mellan träden med uppknäppt skinnjacka, osnörda gympaskor, handskar på händerna och sitt sjuka leende. Trossen ledde bort brorsan till mig där jag låg på mage med armarna uppbända på ryggen. Han knep ihop ögonen allt han kunde medan han sjönk ner på knä framför mig. ”Det gör inget”, sa jag. ”Jag lovar. Gör som dom säger Robert.” Och så vände jag mig mot chefen: ”Det måste gå att lösa det här på nåt sätt, eller hur?” ”Jag hör liksom inte vad du säger.” ”Jag säger att det måste gå att lösa... så att ni släpper honom.” ”Hör fortfarande inte. Kan du tala tydligare.” ”Hur mycket vill du ha för att lämna oss ifred? Jag kan fixa pengar.” Han tände en cigg och blåste ut röken genom näs­ borrarna, som två grå betar. 28


”Det beror på. Hur mycket värderar du din brorsa till? Vad är ett rimligt pris. Femtonhundra?” ”Du får hur mycket du vill. Bara du låter honom vara ifred.” ”Ärligt talat så tycker jag inte att han är värd femton­ hundra. Du får pruta ner honom lite. Vi säger nio­hundra… eller tusen spänn. Då låter vi honom vara resten av terminen. Och så är frågan när du kan betala?” Jag kunde inte prata längre, stirrade bara ner i marken på grönmossan och de fallna löven. ”Hörde jag en vecka? Då har vi en överenskommelse. Nästa fredag. Annars är han liksom min, din lillebror. Som en pant ungefär.” ”Ta nu lite foder”, hörde jag Peder väsa till brorsan, ”och så matar du din syrra tills hon blir riktigt mätt. Hon vill ju själv säger hon. Kom igen nu, din jävla mupp!” Tårarna rann över hans kinder när de la en näve gräs i hans hand. Han sträckte fram den mot mig, alltjämt med slutna ögon. Men jag tvekade inte. Det fanns en möjlighet att köpa sig ur det här; att de skulle låta oss vara ifred, i varje fall tills vidare. Och som ett förvirrat djur började jag äta gräs och barr ur brorsans utsträckta händer.

29

9789100127299