sedan leder till nya hetsätningsattacker är man kanske inte ens medveten om, och även om man är det, är ångesten så stark och plågsam att det just för stunden inte känns som om det betyder något. Den onda cirkeln är ett faktum. Jag tar upp Charlottes noggrant förda matdagbok och tittar igenom bladen för juni. Regelbundna måltider, inga högre ångestskattningar efter avslutade måltider, inga överätningar, inga kräkningar. – Kan du berätta? frågar jag. – Vet inte … det fungerade helt enkelt bara. Plötsligt var det … enkelt. Charlotte är närmare 40, framgångsrik i näringslivet, jobbar som marknadschef på ett stort multinationellt bolag. Hon har i nästan tjugofem år kämpat med ätstörningar i tysthet. Det var först när hennes tandläkare konfronterade henne om frätskadorna på tänderna som hon sökte hjälp. Hon har gått i behandling sedan slutet av april och är något av en mönsterpatient. Precis som hon är en perfekt marknadschef är hon också den perfekta psykoterapipatienten. Hennes stora problem är kanske just hennes oerhört höga krav på sig själv. Charlotte är livrädd för att misslyckas. Än så länge har vi bara berört detta perifert, och i stället jobbat med att minska hetsätningsattacker och kräkningar. Till skillnad från Sara Matteus är Charlotte en patient som tycks sprida energi omkring sig. Hennes rädsla för att vara inkompetent och otillräcklig får mig att känna mig duktig och kapabel. Vi fortsätter att studera Charlottes anteckningar. Juli, augusti: Låg ångest, inga kräkningar. Vi möts i ett gemensamt skratt och Charlotte får det beröm hon så gärna vill ha, men som hon också gjort sig förtjänt av. – Det var något annat också. Charlotte ser tveksam ut. Hon skruvar på sig i Laminostolen och som alltid när hon är orolig börjar hon vicka med ena foten,
34