Och idag? Drogfri sedan två år, egen lägenhet i Midsommarkransen. Arbetslös. Ensamstående. Många vänner och ännu fler pojkvänner. Sara är verkligen en veteran inom psykiatrin. Hon är analyserad på bredden, längden och tvären. Av BUP, psykiatriska öppenvårdsmottagningar och slutenvården. Hon har träffat fler socialsekreterare, fältassistenter, psykologer och psykiatriker än jag haft patienter. Det förpliktar. Ibland känns det som om hon värderar mig och mina kommentarer, kategoriserar mig och sorterar in mig i en mental rangordning av hjärnskrynklare. Hon kan fälla kommentarer som tveklöst härrör från mina föregångare: ”Jasså, men har du tagit hänsyn till den ökande syskonkonkurrensen som blev resultatet av mina föräldrars tidiga separation”, eller ”Jag inser att det här låter hur oidipalt som helst, men ibland trodde jag faktiskt att Göran älskade mig på det sättet.” Jag tänker på Saras tunna, ärrade ben och armar. De liknar en bangård där spåren ömsom korsar varandra, ömsom löper parallellt. Någon har kallat dem för ”cutters”, tjejerna som skär sig själva för att dämpa ångesten. Men självklart är Sara mycket mer än en psykiatrisk diagnos: Hon är intelligent, expert på att manipulera och, faktiskt, ganska underhållande när hon är på det humöret. Nu ska hon rehabiliteras igen. Återanpassas till det normala liv hon aldrig haft och säkerligen aldrig kommer få. Passas an. Anpassas. Jag lägger handen på hennes journal – tjock som en bibel är den – komplett med utredningar från sociala myndigheter, journalutdrag från psykiatriska öppenvården och slutenvården. Förstrött låter jag fingrarna bläddra igenom bunten. Min blick fastnar vid journalanteckningarna från S:t Görans Sjukhus, från den tid då Sara var intagen på psyket.
23