gustaf almkvist är hovrättsfiskal i Svea hovrätt.
Almkvist.Förverkande.egendom.hela.2.indd 1
gustaf almkvist
Förverkande av egendom
ISBN 978-91-7678-870-7
01 02 FnL1 EkZpcm1hIEpvaG4gUGVyc3NvbgRKb2hu AFKyyi4= 02 0040
Iustus förlag
Förverkande av egendom
som har med brottet att göra förverkas till staten. Detta sker av olika skäl, tar sig skilda uttryck och kan skifta betydligt i ingripandegrad. Ibland är det en närmast rutinartad sanktion, som när narkotika, knivar och andra farliga föremål ska oskadliggöras. I andra situationer kan förverkande rikta sig mot ett brottsutbyte eller värdefull egendom som på något sätt är kopplad till brott, till exempel en bil eller ett varuparti. Ett beslut om förverkande kräver då ofta en noggrann bedömning av vad det egentligen finns grund att förverka. Sanktionens förhållande till brottets andra rättsverkningar måste också beaktas. Allmänna bestämmelser om förverkande infördes i Sverige på 1940-talet, men har inte varit föremål för en samlad behandling sedan dess. De senaste åren har EUsamarbetet medfört en omfattande utvidgning av möjlig heterna till förverkande. I Förverkande av egendom undersöks de olika formerna av förverkande var för sig. Den viktiga gränsdragningen mellan förverkande och straff problematiseras genomgående. Dessutom undersöks allmänna frågor om hos vem förverkande kan ske, i vilka situationer förverkande bör underlåtas och vilka processuella regler som gäller vid förverkande. I ett avslutande kapitel analyseras förverkandesanktionens grunder.
gustaf almkvist
en vanlig rättsverkan av brott är att egendom
Iustus förlag
1/16/14 12:07 PM
Fรถrverkande av egendom
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 1
2014-01-16 15.22
Fรถrverkande av egendom Gustaf Almkvist
IUSTUS Fร RLAG
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 3
2014-01-16 15.22
© Författaren och Iustus Förlag AB, Uppsala 2014 ISBN 978-91-7678-870-7 Sättning: Harnäs Text & Grafisk Form Omslag: John Persson Tryck: Edita Bobergs, Falun 2014 Tryckt hos ett Klimatneutralt Företag Förlagets adress: Box 1994, 751 49 Uppsala Tfn: 018-65 03 30, fax: 018-69 30 99 Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 4
2014-01-16 15.22
Innehåll Förord 5 Förkortningar 11 1 Vad är förverkande? 13 1.1 Inledning 13 1.2 Vad kan förverkas? 16 1.3 Varför förverka? 18 1.4 Förverkandesanktionens förhållande till andra sanktioner 20 1.5 Avgränsning och disposition 23 1.6 Terminologi 25 1.7 Tidigare behandling av ämnet och något om material 27
2 Förverkandeinstitutets utveckling 30 2.1 Inledning 30 2.2 Förverkandelagstiftningen före 1948 års reform 31 2.3 Den moderna förverkandelagstiftningens framväxt sedan 1948 33
3 Förverkandeobjektet 43 3.1 Inledning 43 3.2 Om begreppen egendom och värde 44 3.2.1 Allmänt om begreppet egendom 44 3.2.2 Förverkandeobjektets beteckningar 47 3.2.3 Hur kan begreppen egendom och värde skiljas från varandra? 50 3.3 Förverkande av egendomens värde 54 7
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 7
2014-01-16 15.22
3.3.1 Begreppen värde och värdeförverkande 54 3.3.2 När bör egendomens värde förverkas i stället för egendomen? 55 3.4 Värderingsprinciper 61 3.4.1 Inledning 61 3.4.2 Utbyte 63 3.4.3 Brottsföremål 64 3.4.4 Hjälpmedel 66 3.4.5 Värderingstidpunkten 67 3.4.6 Skälighetsuppskattning 69 3.5 Förverkande av särskild rätt 72
4 Otillbörlighetsförverkande 75 4.1 Inledning 75 4.1.1 Allmänt om förverkanderelationer 75 4.1.2 Disposition 76 4.2 Utbyte av ett brott 77 4.2.1 Allmänt om utbytesrelationen 77 4.2.2 Vinning 79 4.2.3 Avkastning 87 4.2.4 Surrogat 90 4.3 Om netto- och bruttoprinciperna 92 4.3.1 Allmänt om netto- och bruttoprinciperna 92 4.3.2 Utgifter för inköp och bruttoprincipens tillämpning i rättspraxis 93 4.3.3 För vilka utgifter bör avdrag medges? 101 4.4 Utbyte av brottslig verksamhet 103 4.4.1 Allmänt om utvidgat förverkande 103 4.4.2 Förutsättningarna för utvidgat förverkande 105 4.4.3 Vad tar prövningen av om något utgör utbyte av brottslig verksamhet sikte på? 109 4.5 Kostnadsersättning 114 4.6 Ekonomiska fördelar i näringsverksamhet 115
5 Farlighetsförverkande 119 5.1 Inledning 119 5.2 Hjälpmedel 120 5.2.1 Inledning 120 8
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 8
2014-01-16 15.22
5.2.2 Vad är ett hjälpmedel? 121 5.2.3 Förebyggande av brott 124 5.2.4 Särskilda skäl 125 5.3 Utpräglade brottsverktyg 127 5.4 Brottsföremålsförverkande 131
6 Skälighetsbedömningen 136 6.1 Inledning 136 6.2 Allmänt om skälighetsbedömningen 137 6.3 Proportionalitet i den samlade reaktionen på brottet 141 6.4 Hänsyn till förverkandesubjektet 144 6.5 Förekomsten av ett mindre ingripande alternativ till förverkande 146
7 Förverkandesubjektet 148 7.1 Inledning 148 7.2 Hos vem kan något förverkas? 149 7.2.1 Allmänt om de olika förverkandesubjekten 149 7.2.2 Ägarkrav vid domstidpunkten 152 7.2.3 Ägarkrav vid brottstidpunkten 154 7.3 Hos vilket förverkandesubjekt bör förverkande ske? 157 7.3.1 Utbyte av ett brott 157 7.3.2 Utbyte av brottslig verksamhet 161 7.3.3 Farlighetsförverkande 162 7.4 Flera förverkandesubjekt och frågan om solidariskt ansvar 164
8 Processuella frågor 166 8.1 Inledning 166 8.2 Kravet på talan mot egendomens ägare 167 8.3 Förverkandedomens rättskraft och tredje mans rättsställning 169 8.4 Ansvars- och förverkandetalan i samma r ättegång 171 8.5 Särskild talan om förverkande 175 8.6 Prejudiciell prövning av straffansvar 179 9
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 9
2014-01-16 15.22
9 Förverkandesanktionens grunder 182 9.1 Inledning 182 9.2 Förverkandesanktionens syften 183 9.2.1 Inledning 183 9.2.2 Vinningsneutralisering 185 9.2.3 Fareneutralisering 187 9.2.4 Avskräckning 190 9.2.5 Effektivitet 194 9.2.6 Det allmänna rättsmedvetandet 197 9.3 Förverkande och principer 199 9.3.1 Inledning 199 9.3.2 Skuldprincipen 199 9.3.3 Proportionalitetsprincipen 202
Bihang 206 Källor 213 Sakregister 223
10
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 10
2014-01-16 15.22
1 Vad är förverkande? 1.1 Inledning Rättsordningens reaktion på brott består inte bara av straff och andra sanktioner som på olika sätt bestäms utifrån brottslighetens allvar. Mycket ofta aktualiseras också andra rättsverkningar av brott. De två mest centrala av dessa är skadestånd och förverkande, som tillgodoser huvudsakligen andra syften än påföljderna, och bestäms utifrån andra utgångspunkter. Medan skadeståndet har ägnats mycket tankearbete och tillerkänts ett eget rättsområde – skadeståndsrätten – är förverkandeinstitutet ett sparsamt behandlat ämne i svensk rätt. Målsättningen med detta arbete är att i någon mån råda bot på detta. Förverkande är enligt 1:8 BrB en särskild rättsverkan av brott, och innebär att äganderätt eller särskild rätt till viss egendom övergår till staten och att egendomen därefter förstörs eller säljs vidare.1 Sanktionen aktualiseras i mycket olika situationer och tar sig påfallande skilda uttryck. Vid vissa typer av förverkande träder en förmögenhetsförändring i förgrunden. Alldeles oavsett det straff som den som döms för brott får utstå ska han inte kunna tjäna på sitt brott. Som en spegelbild av skadeståndets reparativa funktion inträder därför förverkandesanktionen för att försätta den som har tjänat på brottsligheten i samma situation som om brottet inte hade begåtts. Detta kan med ett samlingsnamn kallas för otillbörlig hetsförverkande. Den helt dominerande formen av sådant förverkande är utbytesförverkande. Genom sådant förverkande neutraliseras ett brottsligt utbyte, dvs. en brottslig förmögenhetsförändring, genom en förpliktelse att till staten utge viss egendom eller värdet av denna. Utanför utbytesförverkande men inom otillbörlighetsförverkande faller förverkade av brottsligt mottagen ersättning för kostnader för brott (tidigare kallat förlag). Ett sådant mottagande medför inte någon netto förmögenhetsförändring men anses likväl otillbörligt. Den centrala bestämmelsen om otillbörlighetsförverkande finns i 36:1 BrB, men det finns många motsvarigheter i specialstraffrättsliga lagar som innehåller förverkandebestämmelser. 1
Se 36:17 st. 1 BrB och 4–6 §§ lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.
13
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 13
2014-01-16 15.22
I andra situationer är det viktiga inte egendomens värde utan vad den har använts eller skulle kunna användas till. Förverkandesanktionen tycks då användas i närmast individualpreventivt syfte, för att minska risken för att egendomen begagnas för att begå brott i framtiden. Ibland kan också ett direkt repressivt syfte anas. Sådant förverkande som tar sikte på egendomens egenskaper snarare än dess värde kallar jag för farlighetsför verkande. Inom kategorin kan två typer av förverkande märkas, nämligen hjälpmedelsförverkande och förverkande av egendom som på olika sätt har varit föremål för brott, som jag, i brist på ett bättre namn väljer att kalla brottsföremålsförverkande. Den förstnämnda typen rör egendom som har använts, varit avsedd att användas eller skulle kunna användas som hjälpmedel vid brott. Regler om detta återfinns i 36:2 och 36:3 BrB, liksom på många håll inom specialstraffrätten. Det finns förvisso en bestämmelse om brottsföremålsförverkande i 36:2 st. 2 BrB, men de flesta och mest långtgående bestämmelserna om sådant förverkande finns inom specialstraffrätten. Förverkandeformen tar sikte på egendom som det är brottsligt att frambringa, använda sig av eller befatta sig med, t.ex. narkotika, smuggelgods och barnpornografi. Det kanske oftast brukade stadgandet som innefattar brottsföremålsförverkande återfinns i 6 § NSL. Den tydliga effekten av förverkande är att en persons förmögenhetsmassa minskas genom förlusten av rätten till viss egendom. Så långt tycks institutet inte gå att skilja från böter, skatt, skadestånd, och många andra inom- och utomrättsliga sanktioner och förpliktelser. Ett straff utmärks emellertid av att det kommunicerar klander i förhållande till brottets allvar. Ju större obehag eller lidande som gärningsmannen utsätts för i form av fängelsetid eller bötesbelopp, desto mer anses den som döms för brottet ha gjort sig förtjänt av klander. Något sådant klander uttrycks däremot inte genom storleken på det värde som förverkas; det finns ingen proportionalitet mellan brott och förverkande. I stället har, trots de stora skillnaderna mellan de olika kategorierna av förverkande och deras ändamål, de allra flesta typer av förverkande det gemensamt att det är den förverkade egendomens koppling till brottet som gör egendomen relevant för förverkande.2 Till skillnad från vad som är fallet med böter är måttet på ett förverkat penningbelopp alltså inte brottslighetens allvar eller förverkandesubjektets inkomstförhållanden, utan i stället värdet på det som kan
2
Ett viktigt undantag från detta är bestämmelsen i 36:3 BrB, som rör mer eller mindre utpräglade brottsverktyg och som därför inte förutsätter att egendomen kan knytas till ett brott. Den relativt nya bestämmelsen i 36:1 b BrB om s.k. utvidgat förverkande förutsätter inte en koppling till ett konkret brott, utan i stället till vad som kallas för brottslig verksamhet.
14
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 14
2014-01-16 15.22
kopplas till, eller, som det uttrycks i denna framställning, befinner sig i en förverkanderelation till brottsligheten. Även i ett annat viktigt avseende skiljer sig förverkande från de vanliga reaktionerna på brott. Straff och de övriga påföljderna kan bara aktuali seras mot den som döms till ansvar för att själv ha begått en brottslig gärning. Vikarierande ansvar, dvs. ansvar för annans brottsliga gärning, förekommer i vart fall numera inte i svensk rätt. Förverkandesanktionen kan däremot riktas mot ett flertal olika förverkandesubjekt, där gärningsmannen bara är ett av dem. Om förverkande handlar om att avskräcka från brott sker det alltså på ett i stor utsträckning annat sätt än straffet. Konstaterandet att förverkande har en annan karaktär än straffet gör att det blir särskilt intressant att fråga sig varför rättsordningen reagerar på vissa gärningar genom att tvinga någon att utan ersättning avstå egendom som har anknytning till en brottslig gärning. Ibland tycks den enda förklaringen vara att det skulle ”kännas konstigt” om förverkande inte skedde. På ett annat sätt än vad som är fallet vid tolkningen av straffbestämmelser tycks dock förverkandereglernas ändamål få stor betydelse för hur förverkandebestämmelserna ska förstås. Ett tydligt exempel är frågan hur utbytet ska bestämmas vid förverkande till följd av narkotikabrott. Ponera exempelvis att en narkotikaförsäljare har köpt sina varor för 100 000 kr, och sålt dem vidare för 300 000 kr. Ska han beviljas avdrag för de 100 000 kr som han själv har haft i kostnader? Har det någon betydelse om han inte har hunnit redovisa inköpskostnaden? Vilken betydelse har det att narkotika i sig är egendom som är underkastad förverkande? Om avdrag beviljas har förverkandesanktionen inneburit att hans vinning av brottet har neutraliserats, men tillvägagångssättet framstår sam tidigt som kontraintuitivt. Får han inte avdrag har han emellertid, utöver sitt straff, tillfogats en förlust på 100 000 kr, vilket också inger betänkligheter utifrån tanken att straffet ska utgöra ett mått på brottslighetens allvar och tillfoga ett obehag därefter. Att fastställa utbytet till bruttot tycks inte heller kunna motiveras utifrån vad som tycks vara det centrala syftet med utbytesförverkande: att neutralisera brottslig vinning. Exemplet illustrerarbehovet av att tolka och tillämpa förverkandebestämmelserna på ett sätt som utgår från att distinktionen i svensk straffrätt mellan straff och särskilda rättsverkningar som förverkande betyder något. Det förekommer förvisso att förverkandebestämmelser har utformats eller tillämpats på ett straffliknande sätt. I den utsträckning det kan ske på ett sätt som är lojalt mot rättskällorna är det emellertid en utgångspunkt i detta arbete att distinktionen mellan förverkande och straff bör ges genomslag vid tolkningen av förverkandebestämmelserna.
15
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 15
2014-01-16 15.22
1.2 Vad kan förverkas? Den första dogmatiskt betydelsefulla frågan kring förverkande är vad som kan förverkas, eller, annorlunda uttryckt, vad som kan vara förverkande objekt. Egentligen rör det sig om två olika frågor: dels vilken karaktär ett objekt måste ha för att kunna förverkas, dels vilken relation detta objekt måste ha till någon form av brottslighet för att förverkande ska kunna aktualiseras. Den första frågan kommer att behandlas närmare i kapitel 3, och den andra i kapitel 4 och 5. I kapitel 6 behandlar jag den skälighetsbedömning som måste göras vid tillämpning av förverkandebestämmelserna. Bestämmelser om vad som kan förverkas återfinns dels i 36:1–4 BrB (vilket är totalt sju paragrafer), dels i en stor mängd specialstraffrättsliga bestämmelser. Bland dessa riktar jag särskild uppmärksamhet mot de ofta tillämpade bestämmelserna i 6 § NSL, 16 och 17 §§ SSL samt 7 § TBL. Vinsten av ett brott, eller utbytet som det numera kallas i svensk rätt, ska enligt 36:1 BrB och en mängd motsvarande specialstraffrättsliga bestämmelser förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Enligt 36:4 BrB kan dessutom vissa ekonomiska fördelar i vidare mening av brott, t.ex. besparingar, förverkas om de har uppkommit i näringsverksamhet. Begreppet utbyte är komplicerat. För den allmänna redogörelsen här nöjer jag mig med att konstatera att ett utbyte är sådan egendom som manifesterar en vinning, dvs. en positiv förmögenhetsförändring. Ut över vinningen av brottet såsom denna manifesteras i viss egendom avses numera enligt 36:1 c BrB med utbyte även egendom som trätt i stället för utbyte (surrogat) och avkastning både av utbyte och av det som trätt i stället för utbyte. Som huvudregel avses med utbyte enbart nettovinsten av brottet. Hänsyn tas alltså till kostnader som krävts för att uppnå vinsten, exempelvis inköpskostnader.3 Denna nettoprincip har dock brutits igenom, framförallt när det gäller egendom som självständigt är underkastad förverkande, såsom narkotika. Något förenklat kan rättsläget sammanfattas på så sätt att utgifter som betingats särskilt av brottsligheten och som inte avsett egendom som i sig är underkastad förverkande ska beaktas som kostnader vid beräkningen av utbytet. Även sådana utgifter som enligt denna regel inte ska beaktas vid beräkningen av utbytet ska dock beaktas vid den skälighetsbedömning som alltid ska göras enligt 36:1 BrB (att förverkande inte får ske om det är uppenbart oskäligt). Utgångspunkten bör då vara att gärningsmannen inte ska få någon ”ekonomisk fördel” av
3
Se t.ex. prop. 1968:79 s. 60, SOU 1999:147 s. 162 och, för en allmän redogörelse, prop. 2004/05:135 s. 80 ff. Se även Matningsdal, Inndragning s. 168 ff. Se närmare avsnitt 4.3.
16
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 16
2014-01-16 15.22
sin brottslighet, vilket för t.ex. förmedlare bör förstås så att förverkandebeloppet stannar vid vad förverkandesubjektet ”själv uppburit”.4 En i flera avseenden avvikande förverkandebestämmelse återfinns i 36:1 b BrB, som reglerar förverkande av utbyte av brottslig verksamhet (utvidgat förverkande).5 Bestämmelsen har utbytesbegreppet gemensamt med bestämmelsen om förverkande av utbyte av brott i 36:1 BrB,6 men skiljer sig i övrigt på ett grundläggande plan såtillvida att det vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet inte handlar om att visa på en relation mellan förverkandeobjektet och ett konkret brott. I stället ska förverkandeobjektet knytas till en inte närmare definierad brottslig verksamhet, något som i praktiken blir en fråga om att pröva om det sett till förverkandesubjektets ekonomiska förhållanden framstår som klart mera sannolikt att egendomen förvärvats med olagliga än med lagliga inkomster. Bedömningen får med andra ord ett annat fokus: till skillnad från vanligt utbytesförverkande (utbyte av ett brott), där utgångspunkten är ett visst brott och frågan är om förverkandesubjektet haft utbyte av detta, alldeles oavsett om någon egendom påträffats, är fokus vid utvidgat förverkande viss egendom som faktiskt påträffats och det som ska visas att subjektet inte kan ha förvärvat egendomen i fråga lagligen. Det går att ifrågasätta bestämmelsen om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet på flera grunder.7 Samtidigt finns det onekligen visst fog för att egendom som har påträffats under omständigheter som medför slutsatsen att egendomen av allt att döma är olagligt förvärvad inte ska få förbli orörd. Det är också tydligt att bestämmelser av denna karaktär inte minst genom EU:s straffrättsliga samarbete kommer att få allt större betydelse i framtiden. Hjälpmedel som har använts eller varit avsedda att användas vid brott får förverkas enligt 36:2 BrB och en mängd bestämmelser i specialstraffrätten. En förutsättning för detta är vanligen att förverkande antingen behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl för förverkande. Vanligen bör det med hänvisning till det första av dessa alternativ krävas att egendomen besitter egenskaper som indikerar brottslig användning, medan sådant som normalt är helt oskyldigt, som kläder eller en penna, inte bör förverkas som hjälpmedel bara för att det varit hjälpmedel i ett visst fall. Om det skulle vara stötande att inte förverka ett hjälpmedel trots att så inte behöver ske för att förebygga brott, 4 Se NJA 1977 s. 735, NJA 1991 s. 387, NJA 2001 s. 129 och NJA 2004 s. 204, som närmare diskuteras i avsnitt 4.3 nedan. 5 Se beträffande terminologin SOU 1999:147 s. 117. 6 Sedan bestämmelsen om utvidgat förverkande infördes 2008 kallas utbyte av brott enligt 36:1 BrB för utbyte av ett brott. Se närmare not 292 nedan. 7 Se närmare avsnitt 9.2.5.
17
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 17
2014-01-16 15.22
kan förverkande ändå ske av särskilda skäl, t.ex. för att en mördare inte bör få tillbaka den yxa som han mördat med, men i vanliga fall bara använder till att hugga ved. En särskild bestämmelse om förverkande av utpräglade brottsverktyg oberoende av brott finns i 36:3 BrB. Slutligen finns bestämmelser i t.ex. 36:2 st. 2 BrB och 6 § NSL om förverkande av brottsföremål, dvs. egendom som någon har frambragt, använt eller tagit befattning med på ett sådant sätt som är brottsligt. Sådana bestämmelser kan vara mycket långtgående och kan innebära tillfogande av mycket kännbara ekonomiska konsekvenser för förverkandesubjektet. De framstår dock ofta som motiverade med hänsyn till de skäl som motiverar att hanterandet av egendomen i fråga är brottslig. Rätten får besluta att egendomens värde ska förverkas i stället för den ursprungliga egendomen. Det förutsätter att egendomen värderas. Utgångspunkten är då att förverkande av egendomens värde ska få samma ekonomiska konsekvenser som förverkande av själva egendomen skulle ha fått för förverkandesubjektet.8 Följden av en sådan regel blir att olika värderingsprinciper gör sig gällande i olika situationer och vid olika typer av förverkande. Vid farlighetsförverkande bör förverkande av egendomens värde bara bli aktuellt i särpräglade situationer; som utgångspunkt är sådant förverkande oskäligt eller opåkallat om den aktuella egendomen inte längre finns i behåll.
1.3 Varför förverka? I Norden råder stor enighet om att straffets syfte är allmänpreventivt. Det innebär att hotet om straff – kriminalisering – ska verka avskräckande och samtidigt illustrera att en viss sorts beteende är förkastligt. Straffet ger följaktligen människor skäl mot att handla på ett visst sätt, dels för att de hotas med lidande, dels för att de moraliska skälen mot sådant handlande understryks. Straffet påverkar däremot inte människors skäl för att handla på ett visst sätt. Exempelvis påverkar varken straffhotet eller verkställigheten av straffet den vinst som en gärningsman kan göra på att begå brott. De tre centrala syften som kan identifieras bakom förverkandereglerna är vinningsneutralisering, fareneutralisering och avskräckning.9 Vinnings neutralisering innebär att den vinst som någon gör till följd av brott neu8
Matningsdal, Inndragning s. 272 ff.; Strömberg, Konfiskation s. 236 ff. Se även närmare avsnitt 3.4.1. 9 Dessa tre huvudsyften behandlas, tillsammans med ytterligare några andra, utförligt i avsnitt 9.2.
18
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 18
2014-01-16 15.22
traliseras genom en förpliktelse att utge egendom till ett värde motsvarande den förmögenhetsförändring som uppstått till följd av brottet. Detta är ett sätt att neutralisera ett starkt incitament för att handla på ett visst sätt, eftersom utsikten till vinst därmed minskar. Straffhotet och en vinningsneutraliserande förverkandesanktion samverkar således genom att både förse den presumtive gärningsmannen med skäl mot att handla på ett visst sätt och att neutralisera hans skäl för att handla på samma sätt. Dessutom tillgodoser vinningsneutraliserande förverkandebestämmelser ett moraliskt syfte: att ingen ska få skörda frukter av en orättshandling. Bestämmelserna om utbytesförverkande kan i stor utsträckning motiveras utifrån ett vinningsneutraliseringsändamål. Fareneutralisering är en form av inkapacitering. Syftet är att genom att förverkandesubjektet berövas viss egendom neutralisera den fara som egendomen manifesterar, i sig själv eller i förverkandesubjektets hand. Många gånger kan dock detta inkapaciteringssyfte inte sträckas längre än till att förhindra att just den aktuella egendomen kommer till brottslig användning i framtiden, eftersom det ofta är lätt för förverkandesubjekt att återanskaffa ett liknande föremål. Det gör att skälen för att på fareneutraliseringsgrund förverka egendom som normalt har ett helt lagligt användningsområde är förhållandevis svaga. Däremot är det knappast något problem att motivera förverkande av egendom som bara eller huvudsakligen har ett brottsligt användningsområde, t.ex. narkotika, hembränd sprit och vissa utpräglade brottsverktyg. Ibland går det bara att motivera en förverkandebestämmelse, eller delar av en sådan, utifrån ett avskräckningssyfte. Detta är som utgångspunkt problematiskt i ett straffsystem som bygger på proportionalitet, eftersom förverkandesanktionens omfattning inte har med brottets klandervärdhet att göra. Dessutom är förverkande möjligt även hos den som inte har ådagalagt någon straffrättsligt relevant skuld. Brottsföremålsförverkande får många gånger söka sin förklaring i ett avskräckningssyfte, t.ex. vid förverkande av varor som varit föremål för smuggling men som ändå har ett lagligt omsättningsvärde. Detsamma gäller brottshjälpmedel som förverkas utan att det behövs för att förebygga brott, t.ex. en bil som använts vid smuggling, eller när värdet av farlig egendom förverkas i stället för själva egendomen.
19
13-60 Iustus Almkvist 16 jan.indd 19
2014-01-16 15.22
gustaf almkvist är hovrättsfiskal i Svea hovrätt.
Almkvist.Förverkande.egendom.hela.2.indd 1
gustaf almkvist
Förverkande av egendom
ISBN 978-91-7678-870-7
01 02 FnL1 EkZpcm1hIEpvaG4gUGVyc3NvbgRKb2hu AFKyyi4= 02 0040
Iustus förlag
Förverkande av egendom
som har med brottet att göra förverkas till staten. Detta sker av olika skäl, tar sig skilda uttryck och kan skifta betydligt i ingripandegrad. Ibland är det en närmast rutinartad sanktion, som när narkotika, knivar och andra farliga föremål ska oskadliggöras. I andra situationer kan förverkande rikta sig mot ett brottsutbyte eller värdefull egendom som på något sätt är kopplad till brott, till exempel en bil eller ett varuparti. Ett beslut om förverkande kräver då ofta en noggrann bedömning av vad det egentligen finns grund att förverka. Sanktionens förhållande till brottets andra rättsverkningar måste också beaktas. Allmänna bestämmelser om förverkande infördes i Sverige på 1940-talet, men har inte varit föremål för en samlad behandling sedan dess. De senaste åren har EUsamarbetet medfört en omfattande utvidgning av möjlig heterna till förverkande. I Förverkande av egendom undersöks de olika formerna av förverkande var för sig. Den viktiga gränsdragningen mellan förverkande och straff problematiseras genomgående. Dessutom undersöks allmänna frågor om hos vem förverkande kan ske, i vilka situationer förverkande bör underlåtas och vilka processuella regler som gäller vid förverkande. I ett avslutande kapitel analyseras förverkandesanktionens grunder.
gustaf almkvist
en vanlig rättsverkan av brott är att egendom
Iustus förlag
1/16/14 12:07 PM