Issuu on Google+


Arnald_Intimus.indd 6

2009-11-18 17:04:43


I

Introduzione Maestoso & adagio

Arnald_Intimus.indd 7

2009-11-18 17:04:43


Arnald_Intimus.indd 8

2009-11-18 17:04:43


1

Trinculo Det är som om ingen ser henne. Ändå blir hon till. Hon växer osedd. Likväl får hon sina rätta former. Det är Bristol och det är artonhundrafemtioåtta. Det är industrialismen och ändå inte alls. Bristol, på randen till Wales, Englands viktigaste trans­ atlantiska hamn sedan femtonhundratalet. Kärnan i triangelhandeln, vars kärna i sin tur var slaveriet. När Nordamerika inte längre tillät import av slavar i början av artonhundratalet uppstod kris. Nyorientering. I stället fartyg, varv. Industricentrum. Bristol blev den stora emigranthamnen dit Great Western Railway inte nöjde sig med att frakta blivande amerikaner från Englands alla hörn utan också lät egna skepp därifrån fullborda ­skinnandet av lycksökarna. Triangelhandeln, väldigt enkel, västerländskt genialisk: Sprit, pärlor, tyg från Europa till Afrika, byte mot slavar, kurs mot Amerika, dumpa den hälft av slavarna som överlevt, byte mot socker, bomull, tobak, tillbaka till Europa. Triangeln fullbordad. Slaveriets död sammanfaller med segelfartygens. Inga slavar har fraktats på ångfartyg, åtminstone inte officiellt. Men de stora skovelhjulen var inte bra för oceanfart, kla9

Arnald_Intimus.indd 9

2009-11-18 17:04:43


rade inte vågorna. Svensken John Ericsson löste problemet med en undervattenspropeller på artonhundratrettiotalet. Fyrtiotalet blev ångfartygens, rederierna övertrumfade varandra i både kvalitet och kvantitet. Krönet blev SS Great Eastern, som kunde ta fyra tusen passagerare och vräka sig jorden runt utan att fylla på kol. Mannen bakom mästerverket bar det ståtliga namnet Isambard Kingdom Brunel, son till en fransk ingenjör som invandrade till ett England på väg att kolonisera världen. Rätt tid och plats för ett tekniskt geni. Som tjugoåring byggde han världens första undervattenstunnel, under Themsen. Ett par år senare chefsingenjör på Great Western Railway, byggde järnvägen mellan London och Bristol. Märkte att de flesta passagerarna var utvandrare, tyckte linjen borde expanderas med ett ångfartyg till New York. Det blev SS Great Western artonhundratrettionio. Där­ efter några år av järnvägsbygge runt hela världen. Toscana, East Bengal Railway, linjen Melbourne–Williamstown i Australien. Broar, andra ångfartyg, Paddington Station. Och så visionen som plötsligt blev möjlig. Great Eastern, Great Westerns förväxta storasyster, utan motsvarighet i världen. Brunels livsverk. Efter en uppsjö av ekonomiska och tekniska problem sjösattes SS Great Eastern i slutet av januari artonhundrafemtioåtta. Världens största fartyg. Fotografiet finns kvar. Brunel står på däck, stolt, med cigarr i mungipan, en bisarrt hög hatt på huvudet, händerna maskulint nerkörda i de alldeles för högt uppdragna byxornas fickor, en enorm kättingvinsch bakom ryggen. Medan fotografen packar ihop den stora lådkameran får Isambard Kingdom Brunel en massiv stroke. Tio dagar senare dör han. Strax innan Great Eastern skjuter fart jorden runt. Utan att fylla på kol en enda gång. 10

Arnald_Intimus.indd 10

2009-11-18 17:04:44


I skuggan av allt detta hon. Hon heter Trinculo – ett mansnamn, en narr hos Shake­ speare, i Stormen, en paradox till hela sitt väsen – och är en bark. Bristols samlade blickar riktas mot ångfartyg efter Great Easterns gloriösa sjösättning. En enda typ av segelfartyg tillverkas fortfarande. Barkskeppet är den perfekt balanserade medelvägen mellan den tunga manskapskrävande fullriggaren och den på öppet hav så instabila skonaren. Segelindustrins sista hopp. Den bakre masten, mesanmasten, är gaffelriggad, som på skonaren, medan resten av de två tre masterna är råriggade, som på fullriggaren. Fast hopp och hopp. Segelfartyg och industrialism hör inte ihop. Alla inser det. Segelfartygen dog med slaveriet. När Trinculo sjösätts är det ingen där. Ingen som firar. Inga krossade champagneflaskor för att bekräfta hennes existens. Hon glider alldeles obemärkt ner i Bristol­buktens transatlantiska vatten. Inte ens de som tillverkade henne såg henne. De drömde om ångfartyg. Det de hade för händerna tillhörde inte samtiden. Hon blev till utan att bli sedd. Besättningsmän finns så det räcker och blir över. De borde häpna över hennes smidiga järnskrov, hennes välbalanserade hundratrettioåtta fot, hennes fint fördelade trehundraarton ton, över masternas alltigenom optimerade placering, segelytans fabulösa effektivitet. Men de bryr sig inte. De som inte önskar att de befann sig på ett modernt ångfartyg är folk som har blivit för gamla eller för stela för att skolas om. Eller helt enkelt över. Blivit över. Jungfrufärd. Trinculo är krönet på tusentals år av utveck11

Arnald_Intimus.indd 11

2009-11-18 17:04:44


ling, och ingen märker henne. Åren går, ångfartygens dominans blir allt tydligare. Hon seglar till jordklotets mest avskilda hörn utan att spy minsta förorening i havet. Hon fyller aldrig på kol. Till slut blir hon liggande utanför Afrikas kust. På väg att bli vrak. Förorening. Ingen orkar ta tag i henne. Det är ingen som ser henne. I ett år ligger hon där. Det händer att barnen paddlar ut till henne i skymningen, när ingen ser. Det händer att de leker där. Då finns hon igen. Som en leksak, ett barndomsäventyr, ett mandomsprov. Hon börjar rosta. Men så är det någon som ser henne. En lycksökare, en entreprenör, den nya tidens man. Undrar vem som äger henne. Ingen vet. Han frågar runt, men ingen vet. Till slut är han där, hos henne, och skrapar bokstav för bokstav fram namnet ur algerna längs skrovet. – Trinculo, säger han till slut, och det är första gången det sägs utan ironi. För vem döper ett fartyg efter en suput hos Shakespeare? Och menar allvar? Han köper henne. Bärgar henne, rustar upp henne. Det finns liv i henne igen. Seglen fylls ut, råseglen, mesanseglet, och Saharas vindar skjuter ut henne på oceanen igen. Hon återföds i en sky av sand som färgar däcket rött. Hon färdas över rev och bränningar som hon aldrig tidigare varit i närheten av. Hon hamnar i Melbourne. En redare som heter James Paterson köper henne. Det är artonhundrasjuttiotvå, Australien har ett par år tidigare slutat vara engelsk straffkoloni. Det är ett eget land nu, på väg att bli ett eget land, med energin hos det som är på väg att bli. Men det ligger efter, befinner sig alltjämt en bit ifrån den västerländska civilisationen. Här går fortfarande 12

Arnald_Intimus.indd 12

2009-11-18 17:04:44


segelfartyg, här löper fullriggare och skonare. Och här finns förstås barkskepp. Här finns Trinculo. Hon har fått en ny chans. I en ny värld. Australien är stort. Avstånden enorma. Hon seglar runt kontinenten, fraktar allt möjligt, allt som Paterson begär. Hon är otadlig, ingen kan ana att hon alldeles nyss var på väg att bli ett vrak. Befälhavare är kapten Williams. Han ser henne. Han vet vem hon är. Han förmår uppskatta henne efter förtjänst. Emellanåt dröjer han sig kvar ombord bara för att beundra henne. Hennes grace. Hennes precision. Hennes anspråkslösa fullä­ndning. Då händer det att han smeker sakta längs relingen, längs mesanmasten. Men han säger ingenting. Han säger överhuvudtaget inte mycket. Det går ett rykte om att han är gammal straffånge, men inte med ett ord, inte med en enda stavelse, vidrör han det förflutna. Det behövs inte mer än nio besättningsmän – det är därför Trinculo seglar vidare, år efter år – och de växlar oavbrutet. Med ett undantag, Thomas Lefevre. Lefevre tycker sig känna igen en olycksbroder från straffkolonin, men med åren slutar han försöka tala om det. För kapten Williams finns inte det förflutna. För den yttre kapten Williams. Åren går. Kapten Williams slutar plötsligt dröja sig kvar. Han har bråttom iland varje gång Trinculo angör Melbourne. Ibland är han inte ens sist kvar ombord. Lefevre betraktar tankfullt hans hastande steg nerför landgången. Trinculo tar sällan passagerare; kontinenten har helt enkelt inte folk nog. Ändå är kapten Williams mycket noga med att den blonda kvinnan är en passagerare vilken som helst. Det märkliga är att hon aldrig går iland. En 13

Arnald_Intimus.indd 13

2009-11-18 17:04:44


passagerare borde vara på väg någonstans, Lefevre tycker att det är det som utmärker en passagerare. Det är som om hon redan är hemma. Hennes leende får Trinculo att gnistra. Aldrig har den luttrade barken verkat så levande. Till slut går den blonda kvinnan iland i samma Melbourne som hon steg ombord i. Och återigen har kapten Williams bråttom av. Det blir Lefevre som får göra Trinculo i ordning för hamnen. Andra gången den blonda kvinnan är med ombord är det något som är annorlunda. Inte kapten Williams, inte den kärve, mörke, karge mannen med blicken fast i horisonten. Nej, Lefevre ser att det är hon som är annorlunda. Hon skimrar på ett nytt sätt. Också en så pass ingrodd sjöbjörn som Thomas Lefevre ser till slut hennes kropps nya rundning. Och den gör henne annorlunda, lite lättare till sinnes, och när hon tar några dansanta steg kring kapten Williams är hans ståndaktiga försök att upprätthålla sin strama befälhavarfasad förgäves. Då möts deras händer som hastigast, och Lefevre ser från sin klarögda utsiktspost bakom mesanmasten att ringarna på deras fingrar är likadana. Tredje gången hon kliver ombord har Lefevre anat det långt i förväg. Det är visserligen slutet av maj, värsta tänkbara höst, och kontinentens enorma kust kringränns av stormar på randen till orkan, men det är knappast därför kapten Williams ser en aning bekymrad ut när Trinculo anlöper Albanys djuphamn. Ingen storm, inget väder överhuvudtaget, har någonsin stört honom. För då har det bara handlat om honom själv. När Lefevre skickar ut landgången mot det fortfarande ganska ödsliga Western Australia vet han vem som kommer att beträda den först. Ändå blir han handfallen när han sträcker ut handen efter 14

Arnald_Intimus.indd 14

2009-11-18 17:04:44


henne. Hon kan inte ta den, hennes händer är upptagna, och när hon passerar i den bitande stormen lyfts en liten flik från filten kring hennes börda och blottar ännu ett blont hårsvall. Först i det ögonblicket anar Lefevre dimensionerna av kapten Williams vånda. Det är redan natt när lasten har bytt plats med ­proviant och färskvatten. Lefevre pustar ut mot relingen och betraktar det stormpiskade havet som inte slutar förrän vid Antarktis när kapten Williams plötsligt står bredvid honom med blicken riktad mot en horisont som bara han förmår urskilja bakom de svepande regnskyarna. – We’re going to Hell, säger kapten Williams. Lefevre nickar. Det är inte så drastiskt som det låter. Det borde inte vara det. »Hell« är Newcastle i New South Wales, redan en av världens största kolexporterande hamnar. Den svarta staden. Och den värsta av alla straffkolonier. De grövsta brottslingarna skickades ner i kolgruvorna. Straight down into Hell. Och behovet av kol blir bara större. I ångfartygens tidevarv. Det är vad den inbitne seglaren Lefevres nick innehåller: den paradoxala insikten att segelfartyg fraktar kol åt ångfartygen. Straight from Hell. – Vi går dit i barlast, fortsätter kapten Williams. Det är ett av deras vanliga korthuggna samtal. Allt är sig precis likt. Och ändå inte. Någonting dröjer sig kvar i den vinande luften mellan dem, någonting som inte borde kunna balansera där. Lefevre tittar upp på sin befälhavare, den enda han någonsin har litat fullt och fast på. Han vågar säga: – Det kommer att gå bra, kapten. Bara vi håller ut ordentligt från Shipwreck Coast. Victorias lömskaste kustlinje, hitom Melbourne, som sirenlikt tycks dra till sig skepp och försätta dem i nöd, 15

Arnald_Intimus.indd 15

2009-11-18 17:04:44


kallas redan Shipwreck Coast. Upptäckaren Matthew Flinders sa om den under artonhundratalets första år: »I have seldom seen a more fearful section of coastline.« Sjömän brukar undvika termen, men de här två kan utsäga den. De har liksom dispens. De är tillräckligt bra, tillräckligt rutinerade. Kapten Williams borrar fast blicken i den för alla andra osynliga horisonten. Han nickar. Så säger han: – I’ve already been to Hell. Don’t wanna go back. Lefevre nickar också och förstår vad det är han har förärats. Ett brottstycke av kapten Williams förflutna. I det ögonblicket inser Lefevre med kristallklar självklarhet att han inte kommer att låta något ont hända befälhavarens familj. Med hela sin väderbitna lekamen kommer han att se till att kapten Williams inte ska behöva återvända till helvetet. Trinculo ger sig av under de sista skälvande majdagarna. Vädret visar inga tecken på att förbättras. Och redare Paterson har låtit meddela att det är bråttom. Sydneys ångfartyg står redan stilla i brist på kol. Tydligare än någonsin märks det att Trinculo trivs i hård vind. Att det här är vad hon är ämnad för. De nio besättningsmännen älskar det också. Det här är segling. Det här är sjöfart. Allt annat är väntan, tomrum i tiden. De är precis på hitsidan om orkanstyrka. Det är där det går som bäst. På rätt sida om den magiska gränsen, med ryggen i spjärn mot den. De passerar Shipwreck Coast utan några problem. Med häpnadsväckande hastighet störtar de fram längs kontinentens sydkust. På en underbar bog är de så nära Tasmanien att de kan känna öns så säregna lukt. Men nästa bog är inte lika underbar. Trinculo har seglat i orkan. Visst har hon det. Och inte ens i de värsta orkanvindar har hon svikit. Men det var när 16

Arnald_Intimus.indd 16

2009-11-18 17:04:44


hon och kapten Williams var ett. Thomas Lefevre känner inne i sitt djupaste inre när den magiska gränsen passeras, och kanske, kanske är hans tillit inte riktigt densamma längre. De revar så mycket segel de kan. Besättningsmännen som balanserar på råmasterna kastas fram och tillbaka av vindar som inte längre går att behärska. Inte ens kapten Williams karga blick mot horisonten behärskar dem längre. Vindarna är fria nu, de är ute ur Aiolos säck, som smittan ur Pandoras ask. Det första av råseglen sprättas upp utanför Victorias sydkust. Det andra sliter de frisläppta vindarna sönder uppåt Gippslandkusten. Och när också mesanseglet ger tappt vet de inte längre var de är. Det är natt, fullkomligt kolmörk natt, och det finns ingen möjlighet att avgöra hur nära kusten de befinner sig. Lefevre försöker manövrera de sista segelflikarna när han ser kapten Williams, utan att ändra en min, vända sig om och bege sig ner under däck. När han kommer tillbaka upp har han sin familj med sig. Hans hustrus ansikte lyser kritvitt mot den kolsvarta natten. Hon håller krampaktigt fast det lilla knytet i sin famn. Och kapten Williams lägger sina armar runt dem, och hans blick söker förgäves horisonten. Det är i samma ögonblick som Lefevre för första gången ser befälhavarens blick irra som han känner stöten. Han känner hur Trinculos köl rivs upp av ett sylvasst rev, han känner sig handlöst kastas fram över däck och känner huvudet dunka hårt i durken. Och medan han ligger där och en ofantlig våg sköljer över honom, sköljer tillbaks honom upp över medvetenhetens tröskel, ser han kapten Williams. Han håller fortfarande fast sin familj. Trycker dem mot relingen. Lefevre reser sig. Han känner blodet välla från pannan. 17

Arnald_Intimus.indd 17

2009-11-18 17:04:44


Världen färgas röd. Röd som Saharas sand, som fortfarande emellanåt trycks fram ur däcksbeläggningens glipor. Han torkar blodet ur ögonen medan världen börjar luta. Den lutar allt skarpare. Lefevre hör det vilda vattnet forsa in under däck, upp genom kölsvinet och inåt. Han ser besättningsmännen klamra sig fast vid master och relingar, vid varandras kroppar. Och Trinculo lutar alltmer. Lefevre får upp luckan till kabelgattet, den slås upp av övermänskliga krafter. Han trycker in handen i den svarta öppningen, sliter ut en tjock rulle tågvirke av manillahampa och en tunnare tamp, hänger båda över axeln och rör sig tungt i riktning mot kapten Williams. Stormen tjuter inte längre, det är orkanen som vrålar från de djupaste av djup. Kapten Williams är alldeles stel. Han håller om sin familj, hans grepp är av järn. Det finns ingen blick att fånga. Lefevre knyter ena änden av tågvirket i den tunnare tampen och trär den runt sitt bröst. Han känner på orkanen, analyserar den, gör en så nykter bedömning att den faktiskt förvånar honom och anar, men inte mer, åt vilket håll kusten finns. Fast han har ingen aning om hur långt det är dit. Allt han kan göra är att chansa. Med Trinculos längsta tågvirke. Ingen ska kunna säga att han inte gjorde allt som stod i hans makt. Medan han fäster tågvirkets andra ände i relingen försöker han återigen fånga kapten Williams blick. Den irrar fortfarande. Lefevre vrålar: – Se till att det löper, kapten. Kapten Williams tycks vakna. Han ser på honom med en blick Lefevre aldrig tidigare har sett. Lefevre pekar på den tjocka rullen tågvirke som ligger på däck vid kapten 18

Arnald_Intimus.indd 18

2009-11-18 17:04:44


Williams fötter och ryter återigen, med all den röst som återstår: – Kapten, se till att tågvirket löper. Kapten Williams vänder sig mot honom och säger: – Hon är tio månader gammal. – Och kommer att leva i tusen till, vrålar Lefevre. Om kapten ser till att tågvirket löper. Och då förstår kapten Williams. Förstår vad Lefevre är på väg att göra. Griper tag i hans arm och säger: – Tack, Thomas. – Lova mig en sak, säger Lefevre och torkar blodet ur ögonen. – Vadå? ropar kapten Williams. – You tell me all about Hell, säger Lefevre och dyker i. Kapten Williams håller om sin familj och ser Thomas Lefevre slukas av mörkret. Han ser tågvirket löpa. Så kramar han sin familj hårt, stryker sakta över Trinculos reling och viskar in i orkanens öga: – Svik mig inte nu.

19

Arnald_Intimus.indd 19

2009-11-18 17:04:44


2

En märklig dans pågår i det instängda rummet. Det är svårt att tro att ingen annan skulle se den, men de reagerar inte. Förmodligen räknas den som ovidkommande, irrelevant. Åtminstone mot bakgrund av allvaret som liksom dryper längs väggarna. Det är lätt att skilja dansaren från dansen. Dansaren finns nämligen inte. Det är bara dans. Ren rörelse, ingen materia. Verkligheten som fläckvis ljusnar, sporadiskt, till synes nyckfullt. Hon vill inte tänka ordet »solkatt«. Det känns förringande, alldeles för litet. Språket förminskar erfarenheten, tänker hon och tittar upp. Också orden dansar genom rummet, de talade orden, fast klumpigare, oskönare. De vill inte riktigt hitta in i henne. Kanske för att de är förminskad erfarenhet de också. Kanske är det därför hon inte är redo att ta in orden vars innebörd hon redan känner. De tittar på henne, uppfordrande, som om hon förväntas reagera. Som om hon befann sig i samma verklighet som de. I den verkligheten är det förstås en solkatt som dansar mellan dem, över det låga bordet, bort mot läkarens vita 20

Arnald_Intimus.indd 20

2009-11-18 17:04:44


knän, tillbaka utmed bordet, upp längs vristerna på mannen bredvid henne i soffan. Men henne når den aldrig. Det är som om den tvekade på gränsen mellan honom och henne. Som om den faktiskt anade muren. Som om den studsade mot den, som mot ett repristecken, och började om igen. Den där dansande fläcken som får mörkret att minska. Om än bara fläckvis och flyktigt. De ser den inte. Deras blickar naglar fast henne och bara henne. Ännu mer manande nu. Hon tittar ut genom fönstret i stället. Mitt emot sjukhuslängan finns en annan, ännu högre höghuslänga. Raderna av fönster tycks oändliga, i alla riktningar. Hon kan inte riktigt urskilja varifrån dansen kommer. Hon blir ju aldrig bländad. Dansen når henne aldrig. Alltså ser hon aldrig dess ursprung. Nej, tänker hon, inte riktigt som ett repristecken. Varje gång dansen börjar om är den lite annorlunda. Inte mycket, men nog för att det ska likna variationer snarare än upprepningar. Det som i förstone tycktes godtyckligt, en irrande hind, verkar nu betydligt mer mönstergillt, nästan medvetet. Och dansen pockar på något, pekar på något, och trots att hon ännu inte vet vad tar hon ett första steg. Hon lyfter upp sin mobiltelefon och börjar fingra på den. Från alla andra håll ser det ut som en överslagshandling. En som man tar till när ens själs gränser inte riktigt räcker för det man just har hört. När det inre kaoset måste skenstruktureras i yttervärlden. – Jag är inte riktigt säker på att du hörde vad jag sa, säger den unge läkaren och rynkar ögonbrynen. Varför har du så buskiga ögonbryn? tänker hon. Du är 21

Arnald_Intimus.indd 21

2009-11-18 17:04:44


ju ung, yngre än jag, mycket yngre än R. Kanske är du helt enkelt en väldigt hårig man. – Jag vet vad du tänker, säger R med sin allra blödigaste röst och lägger armen runt henne. Säg det då, tänker hon och ler vänt. Säg att jag tänker på den unge läkarens kroppsbehåring. Säg att jag funderar på hur hårig hans kuk är. – Jag tror alltså inte att det är nån större vits med att fortsätta behandlingen, säger den unge läkaren. Det vore att tänja hoppet för långt. Vad vet du om hopp? tänker hon. Vad vet du om hopplöshet? R försöker komma åt att krama henne. Det blir en valhänt avig gest vars tafatthet bara förstärks av hennes brist på reaktion. I samma ögonblick blir allt vitt. Hon förstår att det är så här det är att få en stroke. Allt blir bara vitt. Som den första tomma sidan i livets tömda bok. Sedan är det bara att börja skriva på nytt i den, med krumma, sakta framvärkta bokstäver som aldrig någonsin blir sig lika igen. Men så känner hon att vitheten är något annat. En bländning. Den unge läkarens buskiga ögonbryn tonar fram genom den som Nietzsches mustascher. Hon vänder sin solblinda blick mot fönstret och ser precis en fönsterruta vippa till i den oändliga räckan mittemot. Då dansar solkatten igen. Nej, då dansas det igen. Mellan dem. Som om det pockades på hennes uppmärksamhet. – Vi kan alltid adoptera, säger R tröstande. – Medicinskt sett återstår i alla fall inget att göra, fyller den unge läkaren i. Vi kan förstås fortsätta behandlingen i all evinnerlighet, men rent etiskt sett … Säger han »behandlingen« en gång till kommer hon att 22

Arnald_Intimus.indd 22

2009-11-18 17:04:44


slita av honom de buskiga ögonbrynen och trycka in dem i hans öron. Jo. Jo, det är musik. Dansen tecknar en rytm, en melodi. Det börjar forma sig inne i hennes huvud. Ta form. Ta gestalt. Ta ton. Och det är klart att det bara är inne i hennes huvud melodin finns. Det är klart. – Det finns givetvis professionell hjälp om man i det här utsatta läget av behandlingen skulle behöva prata med nån, säger den unge läkaren. Jag ska ge er några namn som jag känner personligen och kan gå i god för. – Känner du namn personligen? säger hon och ser hur R rycker till. Stelnar på det där viset som antyder att tabugränser har överträtts. Nej, inte antyder. Snarare demonstrerar. Isbelägger rummet. Djupfryser det drypande allvaret. Skit samma. En melodi hakar plötsligt fast i den dansande solkatten. Hon måste sluta tänka det ordet. Det gör det immateriella så materiellt. Hon vill inte vara i det materiella. Inte nu. Inte just precis nu när det mycket säregna sker att hon faktiskt tycker att det är en melodi. Att det verkligen är en melodi. Först nu kopplar hon. Men nej, det är inte möjligt. Hon är överspänd, hon inbillar sig saker. Det är en melodi långt, långt bortifrån, men en som hon ändå känner, not för not. En som satte sig för väldigt länge sedan. Och ju mer hon fixerar dansen – inte solkatten utan dansen – desto mer övertygad blir hon. Först om att hon är galen, helt enkelt. Sedan om att det stämmer. Att det är själva introt. Introduzione. Det måste ha med andra saker att göra. Hjärnan som utan att hon vet om det söker sig bakåt, mot platser som hon själv har glömt bort. Eller bara liksom tappat på vägen. 23

Arnald_Intimus.indd 23

2009-11-18 17:04:44


Hon ser att det talas runt omkring henne i det instängda rummet, att det tas på henne. Det finns en glaskupa runt henne som hon borde förknippa med ett extremt tillstånd, med något slags sammanbrott. Men det vore för enkelt. Hon har inte fått några nya besked. Världen har inte fallit sönder. Men någonting är skumt. Det är faktiskt så att dansen är Haydn. Den allra första delen av Die sieben letzten Worte unseres Erlösers am Kreuze. Förmodligen stråkkvartettversionen. Kristus talade sju gånger från korset, enligt Nya testamentet. Det är egentligen på de sju yttrandena hela vår kultur bygger. Joseph Haydn fick i uppdrag att skriva sju likformiga stycken till Kristi sju utsagor från korset. Det skulle bli ett sakralt orkesterverk för katedralen i Cádiz. Men han förmådde inte anpassa sig fullt ut, det bar honom för mycket emot att komponera sju i stort sett likadana stycken. Det blev nio, väl varierade, med en bombastisk avslutning och ett stillsamt men majestätiskt intro. Och det mönster som just dansas fram inför hennes ögon, av en godtyckligt skuttande solkatt från ett minst lika godtyckligt fönster på andra sidan gatan, är utan all tvekan introt till Joseph Haydns Jesu sju sista ord på kor­ set. Hon minns varenda liten stråkrörelse. Det händer, och det är helt omöjligt. Det kan inte hända. Antingen är hon galen eller också håller något mycket speciellt på att ske med hennes liv. Fast det ena behöver förstås inte utesluta det andra. R griper tag i hennes axlar. Hon kan skilja de olika greppen från varandra. Det är klart att det här borde vara det kärleksfulla greppet, det ömsinta, omhändertagande. Det som säger att vi hör ihop ändå. Den unge läkaren tolkar 24

Arnald_Intimus.indd 24

2009-11-18 17:04:44


det uppenbarligen så, stöttar så gott han kan, med hela sin bristfälliga psykologiska insikt som bukstöd. Men hon känner att det inte är det greppet. Det är ett helt annat. Det är det besvikna greppet, fast i ohelig allians med bråttom­ greppet. Det enda hon hinner tänka innan hon har lyfts upp av vassa, hårda fingertoppar djupt inne i biceps är: kärlek. Vad befängd kärleken är. Hur många fullkomligt omaka par går inte omkring därute utan att inse hur vanvettigt omaka de är? Hur olämpligt det är att de får barn ihop. Hon och R har gått hos en terapeut. Äktenskapsrådgivning, relationsterapi. Hon var bara defensiv hela tiden, på sin vakt. Terapeuten var en äldre kvinna med oändligt tålamod och det befängda namnet Leira. Det var nästan lika outhärdligt som fertilitetsutredningen hos den unge läkaren med de buskiga ögonbrynen. När hon släpas ut ur rummet ser hon hur dansen bara upphör. Troligen har hon helt enkelt hamnat ur perspektiv. De är nere vid bilen. Hon har fått några minuters respit. Några minuter på sig att samla tankarna. De kommer fram till bilen. Hans grepp om hennes axlar släpper. Då säger hon: – Men tusan. Och så börjar hon gräva i handväskan. – Kom nu, Mirra, säger han. Låt mig köra dig hem innan mötet börjar. Som om det inte redan hade det … – Mötet? säger hon, fast det inte alls var det hon hade tänkt säga. Trots att det rubbar hennes cirklar. Hennes ytterst rudimentära plan. – Vi pratade ju om det innan, säger R behärskat, och det 25

Arnald_Intimus.indd 25

2009-11-18 17:04:44


här drog fan ut på tiden. Som om vi inte redan visste vad grabbhalvan skulle säga. – Hoppet är det sista som överger människan, säger hon och försöker hålla ordning på anletsdragen. – Men nu har det i alla fall hoppat överbord för alltid, säger han med ett snabbt ögonkast mot armbandsuret, till och med före råttorna. – Jag glömde min mobiltelefon, säger hon och gräver vidare i väskan. – Men för fan, säger han och slår ut med händerna. Chefen har redan messat tre gånger och undrat var jag är. – Jag måste tillbaka dit upp, säger hon. – Klarar du dig själv då? Ta en taxi. Jag måste verkligen dra nu. Viktigt, viktigt möte. Nästa års budget. – Jag klarar mig. När R kör därifrån tar hon upp mobiltelefonen ur väskan och stänger av den. Hon tittar upp på den enorma höghuslängan mitt emot sjukhuset. Hon tittar länge. Så ger hon sig av. Först går hon över en parkeringsplats. En asfaltöken. Sedan passerar hon genom ett försök till plantering. En öken maskerad till frodighet. Och så är det ett trapphus. Ett trapphus i en miljonprogramslänga är en alldeles egen sorts öken. En öken som omedelbart känns ond. Parkeringsplatsen kändes inte ond, snarare blint funktionell. Den mediokra planteringen kändes inte heller ond, snarare helt enkelt havererad någonstans under den slätstrukna vinter som just är på vippen att passera. Men den här öknen känns ond. Som om någon någonstans någon gång har velat mänskligheten illa. Just precis här. Hon måste komma till klarhet. Hon är inte alls säker på att det är det som är på väg att ske. Men hon har ingen 26

Arnald_Intimus.indd 26

2009-11-18 17:04:44


annan möjlighet. Hon kan inte släppa det förrän hon har nått allra längst in. In i det som kanske är en kärna. Som möjligen är ett ursprung. Hon måste få veta vad dansen ville henne. Det är en hiss. Till det yttre kan den åtminstone beskrivas så. Med det otillförlitliga språket. I den mer tillförlitliga världen är den ett utrymme av den art man aldrig i livet vill beträda. Som känns fyllt av en obestämd smitta. Hon tvingar sig in. Allt är mycket konstigt. Hon står i den urinstinkande hissen och tittar in i sin spegelbild. Den är täckt med spottloskor, snus, tags, läppstift, klistermärken, varför inte sperma? Och ja, varför inte? En ren avbildning vore inte rättvisande. Det här känns mer trovärdigt. Skit av alla slag som rinner nerför ansiktet. Tar sig in i de nya rynkorna. Bekräftar allt från ofruktsamhet till besudling, från svekfullhet till själsdöd. Finns det verkligen en väg tillbaka? Kan man hämta sig från så mycket oäkthet? Så många lögner inför sig själv? Allt i hennes liv känns falskt. Och så plötsligt denna glipa mot något annat. Antingen mot det rena vansinnet – äntligen, tänker hon, äntligen får jag det bekräftat – eller mot något helt annat. En ny form av sensibilitet? Ett lockrop, en kallelse? Något som öppnar det spastiskt, det epileptiskt slutna? Hissen stannar. När dörrarna knirkar sig upp luktar det konstigt. Hon har redan vant sig vid urinstanken. Under en hissfärd på en halvminut har den blivit det normala tillståndet. Varför är vi så jäkla bra på att vänja oss? Det är så vi överlever. Och det är så våra själar dör. Hon blir stående i en korridor som verkar oändlig. 27

Arnald_Intimus.indd 27

2009-11-18 17:04:44


Precis som fönsterraderna utifrån. Hon räknar. Hon är bra på att räkna. Fast det hade hon inte behövt. En av dörrarna, faktiskt den hennes beräkningar kommer fram till, står på glänt. Hon går dit. Hon knackar på dörren, på brevinkastet står namnet Roos. Det säger henne ingenting. Ett vagt, dämpat ljud hörs genom glipan. Ännu så länge förmår hon inte urskilja det, men dess rytmiska karaktär pockar på hennes uppmärksamhet. Tillräckligt för att hon ska glänta på dörren och försiktigt ropa in i det sträva senvinterljuset: – Hallå. Är det någon där? När ekot av hennes röst lägger sig stiger något helt annat ur dess frånvaro. Toner. Violiner, viola, cello. Hon går in. Strängarna sjunger. En sång utan ord. Kristi ordlöshet på korset. Före de sju yttrandena. Stillsamt och majestätiskt drar den henne inåt. Det är ingen hemma. Men hon hittar stereon ovanpå en gammal koffert. Hon hittar en högtalare mot väggen med bokhyllorna. Hon söker den andra. Hon hittar cdomslaget. Det är när hon faktiskt läser orden Die sieben letzten Worte unseres Erlösers am Kreuze som rysningen kommer. Den kommer någonstans från det djupaste inre. Det som hon trodde var försvunnet, uttorkat. Hon hittar den andra högtalaren. Den står precis vid ett halvöppet fönster. Ljudet riktas mot fönstret. Och fönstret vippar i takt med ljudet, i takt med violiner, viola och cello. I takt med Haydn. Hennes blick riktas ut genom den lätt vibrerande glasrutan. Långt nere i huslängan mitt emot ser hon en man i ett fönster. Han kupar handen ovanför ögonen och lyses upp, sporadiskt. Hans vita läkarrock tycks med jämna, 28

Arnald_Intimus.indd 28

2009-11-18 17:04:44


rytmiska mellanrum blixtra. Han kisar upp mot henne, och det enda hon ser är ett par onödigt buskiga ögonbryn. Som Nietzsches mustascher. Hon slår upp fönstret på vid gavel. Läkaren försvinner i skuggorna. Det är när hon sjunker ner på huk och hör ytterdörren öppnas och stegen närma sig utifrån hallen som hon får syn på den franska balkongens gallerformation. Hon griper tag i gallret och sjunker ner till sittande. Gallret snittar hennes handflator. Och Haydns stråkar sjunger vidare.

29

Arnald_Intimus.indd 29

2009-11-18 17:04:44


9789100124496