9789177011323

N I N A B OU R AOU I Intet liv

Nina Bouraoui

INTET LIV Översättning av Jonas Wicktor

14

1.

N å g r a mer eller mindre tjocka flugor snor runt mellan knutarna i mitt hår. Ömsom grå, ömsom blänkande allt efter hur dagsljuset faller, fläckar de huden, tränger sig in i porerna och förändrar ansiktets drag. De parar sig som älskande på jakt efter extas, utforskar varandra, grenslar varandra och skingras sedan i rörliga cirklar. Eftersom de tycker bättre om tårarnas smet än händernas hornmassa koncentrerar de sig en stund på en av skugga strimmig kula: ögats kastanj. Ett sysselsatt näste arbetar i det mjuka. Ett samhälle byggs. Insektsbenen retas med ögonhålan, några vingar vilar sig i skuggan av ögonfransarna, kropparna breder ut sig på ett ögonlock, munnarna dyker ner och kalasar på en yppig bindhinna. Dansande paljetter rör sig under överinseende av en fast och ensam punkt: solen. Ett band av färger rullas ut, när nyanserna väl skiljts åt tvekar de först, väljer sin partner och blandar sig sedan som blodfärger på en tunn träskiva. Den bevingade flocken lämnar synfältet, hoppar jämfota på näsbenet, gräver sig ner i näsborrarnas korridorer, kryper motströms uppför mynningen och faller sedan ner igen likt en klumpig, försummad flicka. Flocken fortsätter sin vandring, suger upp saften från munnen och hänger sig fast i halsens veck. Efter en minutiös genomsökning av huvudet och dess ådror störtar den nerför kroppen för att tävla i uthållighet runt omkring kläderna. Svarta högar i kragen, symmetriska bågar utmed manschetterna, bon i armhålorna, teckningar i miniatyr på avigsidan, en ring mitt i vecket, en invecklad mosaik åt benen, små vanskapta klumpar mellan skosnörena, mellan sömmarna, mellan två vitt utspärrade lår.

Det hudmembran som döljer sig längst in i varje öra återger exakt surret från de upphetsade svartingarna. Trumhinne-­ 15

trumma ! Röd och mottaglig darrar och surrar den som vingarna på en sjungande insekt. Ovanför mitt huvud sönder­ delar en refräng, komponerad av alltför höga toner, luften i mikroskopiska gallerier. Slingor av sorgsenhet borrar sig ner i dem och tynger atmosfären. En döende kvinnas röst åtföljd av häftiga hostanfall tar körens plats, slagdängan förvandlas hastigt till en sista rossling. Endast basarna hörs. Solen beslöjar sig. Endast skuggan syns ännu. Glimmern smälter samman med graniten, de ofärgade bergarterna överväger, det mjuka blir skrovligt, flugorna, löjliga skuggor av en löjlig synvilla, stelnar till grova stenar; med kroppen åter upprest, de raka benen fästade i marken och knytnäven hotfullt sträckt mot himlen har jag nu endast en övergripande och verklig syn på tinget: en grå, ibland silverfärgad gravsten.

Jag lämnar ljusspelens sockel, borstar av mig dammet och efter en kort ursäkt rensar jag med ett tryck av pekfingret mina hårt ansträngda öron. Dödens fält har återfått sin stillhet. Jag vacklar och tror mig spotta blod. En orm ringlar sig in mellan gångarna i min hjärna, korsar det tomma rummet, rullar sig runt den nervfyllda polen, burrar upp sina fjäll till en sköld och hugger i sin framfart tag i tårbehållaren. Ormen spottar ut sitt gift, sprider sin ondska till de mest undanskymda ställena i min kropp, den sköljer över hela medvetandets omkrets och stöter sedan emot små kön genomborrade i mitten: tandhålans kronblad.

Hjärtat rusar i väg, förnuftet spårar ur, sorgsenheten för­ vandlas till hopplöshet. Jag faller tillbaka ner på stenen, oför­ mögen att kämpa emot. Hopkrupen i skuggan av min skugga pressar jag mig mot marken med sänkt panna, knäna täckta av svullnader, halsen kvävd av skammens första konvulsioner, utan att kunna krypa ihop i något annat än min egen ensamhets håla. Under mina handflator har intet slutat att slå.

Det mot döden dödligt spända granittäcket bibehåller sin kyla och sitt förakt, i fjärran tillkännager en trumma nederlaget, 16

en rökpelare torkar fuktsprickorna, tårpilarnas grenar tränger ihop sig ovanför de utsträckta kropparna; en annan himmel, flätad och kådig, skyddar de jamande katterna. Korsen har mist sin glans. En smak av våt jord bemäktigar sig min tunga.

Under ett genomskinligt löv jämrar sig skära rosor över att ha blivit plockade för så lite.

Jag kröp upp på graven för knappt tio minuter sedan, efter att ha stängt områdets grind bakom en rygg kutig av tårar och en själ tillintetgjord av tomhet. Jag är kyrkogårdens väkterska.

Jag lever med döden och dör av leda med livet. Van vid lugnet i en märklig by, välordnad till sin planering och sammansättning, skyr jag änkorna och de föräldralösa barnen, utgjutelserna och klagosången. Jag krattar, jag planterar, jag sår, jag vattnar, jag smyckar, jag gallrar, jag pryder med enkla medel de avlidnas jord för de levandes andakt. Jag är den osynliga hand som undanröjer ojämnheten och bristerna, jag mildrar smärtan genom att återge en kolorerad bild av en prydlig odlingsplan.

Jag färglägger döden genom att skapa högt ovanför den och på ytan rensa bort intrycket av det slutliga försvinnandet.

Med min kratta sållar, granskar och beströr jag. Med mina händer smeker jag de tilltygade. Med mina ben knyter jag ihop idén om en varelse. Med min spade gräver jag fram anekdo­ ten bland de otaliga händelser som på längden grenslar mina skyddslingars slocknade kroppar. Listigare än ett simpelt kryp skinnar jag dem i tysthet, utan att efterlämna varken spår eller märken då jag samlar ihop styckena av själar som de lämnar kvar i blomsterbuketterna, i gravinskriptionerna av brons och i krimskramset föreställande Gudasonens huvud. Jag tar emot besökarna med minen hos en som blir störd. Med en hastig vink och ett leende förvisar jag klagan från min väg, retas med lipsillen, knuffar ynkryggen, nyper gråterskorna i näsan, sparkar eftersläntrarna i ändan, och jag gapskrattar falskt vid de nyupprättade templen, dessa tomma boningar som för ett ögonblick undanröjer den avskyvärda känslan av att be för ett 17

kadaver. De levandes ränker har inte längre kraft att styra de dödas nya liv. Inflytandet tränger varken genom jorden eller himlen.

Lätt på foten som en rask get röjer jag mig en väg mellan intigheten och intet. Med sekatören i handen, håret hopraf­ sat till en hätta, ett blått förkläde som jag knyter fast likt en amazon­kvinna de dagar då jag är på gott humör, med bekväma kängor och vida kläder är jag en noggrann städerska ständigt på jakt efter en trasig kruka eller en ostyrig växt. Jag skuttar mellan gångarna, sticker hål på frösäckarna, sköljer stenarna, hackar i högarna, bränner höstlöven, blåser liv i irrblossen och sjunger om döden för att skrämmas.

Under sommarnätterna sitter jag hopkurad bakom träd­ gårdsmuren och slår på en kastrullbotten, jag rasslar som en skramla i yra och ger sedan ifrån mig ljudliga suckar av kraftlöshet för att jaga bort de kringvandrande tittarna. Döden tillhör mig. Jag har gjort henne till min enda omsorg. Min enda sysselsättning. Hon gömmer sig i en grushög, skrynklar ihop sig i en smutsig trasa, dyker upp igen under röran i ett kyffe, under ett slott av blodiga spån. Jag ser henne där träden möter marken, uppflugen på ett skiffertak, i flyttfåglarnas samlingsrop, sittande grensle på ett vagnshjul, under mina naglar, jämte mitt kön som inte är i bruk. Ett rep, en pall, en talja, två plan­ kor bär hennes märke och hon visslar glatt en okänd melodi mellan tonerna från en siren. Oförskräckt svarar jag henne i själaringningens eko.

Som huvudvittne till nedsänkningen i jorden låter jag min erfarna blick glida över mina skyddslingars bäddar, ögat känner i förbigående igen några ansikten, några blickar, ansikten av benknotor och aska, vilkas leenden hänger kvar oförändrade i de små silverramarna fastmurade på stenblocket. Leenden som skimrar under skivan för att skingras under stenen. De hopplöst nakna kropparna vrider sig i ett schatull av furu, en glänsande flotte mot en fuktig och alltför trång grottas ­innersta. Koffertens insida är vadderad med skära eller blå 18

kuddar, utsidan bär upp en mer eller mindre färsk jordhög.

Luften är endast minnet av andhämtningen, lukten är träets mot köttets; tiden har spelat ut sin roll, handtagen av metall rostar för att sedan lossna. Och det är lätt att föreställa sig skäggiga djur som knaprar på lådans lack.

Det spritter ofta i nykomlingarna nere i deras hål. En sista erektion, könen gnider sig mot tyget för en sista upplevelse.

Förgäves. Nerverna stretar, ådrorna sväller, håret krullar sig, naglarna växer mycket fort och hornmassan genomborrar rayonet. Somliga har behållit sin ring, andra sina leksaker, och en förälskad kvinna minns hudens lenhet, halsens lukt, röstens klang, armens tyngd. Det grävs underjordiska gångar, sprickorna fläks upp med slag av flinta. Det är inte en sömnlös arbetares hand som sliter bort det mellanliggande gruset utan sönderfallet som åtföljer tiden. Allt går i bitar. Allt återföre­ nas. Och gångarna står i förbindelse genom gravar. Kadavren grenslar varandra, suger ut köttet, sticker sig på benknotor och löser upp sig i oändlighet. Den stora enhetliga familjen råkar varandra i jorden, endast deras olika inbördes storlek skiljer den ena från den andra till dess brosket trillar av. Ett ullnystan och dess stickor väver i natten, träet är ihåligt, händerna kramar om varandra, revbenen omfamnar bäckenet, en ryggkota dan­ sar jig på ett kranium, ögonhålorna har berövats sitt innehåll, huvudet rullar runt, blir sedan stilla. Uppe på ytan finns ett namn kvar för de andäktigas minne. Ett utbrott av skratt som ännu tvekar mellan glömskan och evigheten.

19

2.

M i n förbindelse med döden inleddes redan vid mycket unga år; inte genom ett övermått av morbiditet utan genom en med­ vetenhet om förgängligheten, och närmare bestämt om Min förgänglighet. Min barnkropp bar i sig själv alla de ofelbara tecknen på en brist på oändlighet. Under min hand kände jag skutten från ett mycket ömtåligt organ som slog takten en tid; de andra var på jakt efter blod och stjälpte i tysthet i sig det intill utmattning. De sög ut köttet mig ovetande, och enades i hemlighet om nästa sjukdom. Huden, den drev med minnet av den första poren och upphörde inte att hårdna. Senare skulle dessa fickor av liv överge mig utan förvarning. Inget datum, inget brev, jag skulle i min tur falla ner i en fåra full av skuggor och hemligheter. Jag bestämde mig för att undkomma över­ raskningen genom att liera mig med kvinnan klädd i knotor, som allvarsamt förde sina räkenskaper i en svart kalender med lösa blad. Det sades att hon drog omkring runt sjukhusen, bår­ husen och kyrkogårdarna, i hamnarna och de osäkra skjulen.

Och jag fann henne mitt i en sjö, hon hade släppt ut sitt hår av salt och gick på vattnet som en sjöhäst berusad av skamgrepp.

Tjusad av den melodi som hon spelade på en indisk flöjt innan hon slog till, älskade jag hennes ränker, hennes lättsinne, sättet på vilket hon steg in hos människorna, obesvärad av etikettens regler. Hon fyllde fosforen och grymheten, stoftet och menings­ lösheten med vällukt. Jag smög in mitt huvud under hennes två träben, och av gammal vana, visste jag alltid var hon fanns.

Där, med armbågarna lutade mot småsakerna, snurrade hon runt i kullagren på en rullskridsko, lekte balanskonstnär på ett knivblad från Opinel, spelade mallig på toppen av ett kluvet vasstrå; hon krälade i leran efter det första regnet, vandrade 20

genom eldslågorna, fifflade med slangbellorna, startade slags­ mål, slipade med ett drag av nageln yxor och knivar, sedan dikterade hon mina göromål i en lite dyster vaggvisa. Som en toka hoppade jag hage på Jorden för att påskynda mitt inträde i Himlen, för varje skutt sköt jag allt längre bort från min fot den plåtburk som tjänade som dyrbar länk mellan marken och de tusen molnens springa. Jag villade med nöje bort mig i det snåriga grenverket på ett granatträd, vistades på övervåning­ arna och deras terrasser, ruinerade mig på observatorierna för att utforska oändligheten. Den underliga natten som rövar bort och sedan skinnar de dödliga, lade sig över mig när dagsljuset försvann liksom locket lägger sig över sitt kärl. Jag befann mig på botten av en kastrull, mina fingrar skrapade mot den rostfria ytan. Mörkret i mitt rum var ännu mörkare. Jag vägrade att låta dörren stå på glänt mot de andra, hatade ljusstrålarna, de lösryckta orden förmedlade av luftströmmarna, och jag avstod villigt från det självlysande föremål som stillar smärtan i väntan på sömnen. Jag sträckte ut handen mot spöken som jag var ensam om att känna till: en hatt, en jacka, en mask, en tröja, en byrå, plötsligt förvandlades de till människor av kött och blod, dansade farandola inför mina nattblinda ögon; gömd under min säng med knäppta händer och blicken fästad på de ännu elastiska fjädrarna simulerade jag sedan min sista stund.

En likvakerska roade sig med mina fötter. Drömmarna löpte mellan ett iskallt kakelgolv och en levande resårbotten.

De enstaka dockor som råkade hamna i mina händer fick ett mycket kortvarigt liv. Först klippte jag av de tysta skönheternas syntetiska hår för att ge dem ett utseende av kvinnliga kollabo­ ratörer straffade i fredstid, jag sänkte ner dem, ordentligt sönderstuckna, i ett tvättställ vars funktion skiftade efter mitt humör: en urinoar, ett badkar för barn, en bidé för kön och föt­ ter, eller ett emaljkärl som så lätt antar skinkornas form… När de blivit genomblöta smorde jag in dem med mjöl – de fattigas talk – sedan ryckte jag en efter en bort ögonfransarna från deras 21

ständigt öppna ögon med en pincett. Jag vanställde mina offer med respekt. Utrustad med en skruvmejsel i miniatyr gröpte jag ett mycket djupt hål mellan de plastöverdragna låren, jag var kort sagt en ganska klumpig änglamakerska som snöpte de falska varelserna, vilka endast strävade efter skapelselekar. Efter avslutat arbete ställde jag upp dem i symmetriska led under bänklocket på mitt skrivbord. Täckta av bläck och mjölklumpar krökte sig deras små nagellösa fingrar i tecken på protest; jag var emellertid generös nog att kila fast en blyertspenna mellan locket och botten så att de vilade i halvdager.

Jag gick fram och tillbaka mellan försvinnandets svarta fält och det innevarande ögonblickets ljus likt en sysslolös vand­ rerska. Uppifrån mitt fönster spanade jag efter olyckan och tyckte om att se de små barnen snubbla på en cementtrappa.

Jag önskade mig skrik och sorg. Jag drogs till folksamlingarna, uppmärksammade på långt håll ljudet av krossat glas, knuffade undan de nyfikna och utnämnde mig själv till huvudvittne: den edsvurne som fäller och dömer.

Jag bestyrkte vittnesmålen på heder och samvete, åsidosatte orättvisan, tog parti för offret och berättade händelsen med bistånd av en osviklig bundsförvant: precisionen i fasan. De vidöppna ögonen snappade åt sig anekdoten, detta ting som i sin obetydlighet kryper ihop i minnet för att aldrig mera kom­ ma fram: blånade läppar, en snedvriden handled, en splittrad vindruta, ett cykelhjul snurrande i tomma intet, en handfull hår som flyger för vinden, bromsspår svarta av saknad. Ingenting i redogörelserna var längre hemligt för mig, jag var den lilla elaka flickan med blodiga fingrar. Med näsan i vädret, alltid på spaning efter ett spår av slumpen sprang jag i väg när sire­ nerna, signalhornen och klagoropen ljöd, rusade mot lågorna och omtöcknades av eter. Jag hann upp olyckan och intygade dess omfattning; felsteg, missöden, motgångar och rader av katastrofer bryter ner människan, denna trädstam buren i blindo av två ideligen snavande grenar. Dödsannonsen väcker fantasin. Det fullbordade faktumet formar bilden. En ostadig 22

byggnadsställning, ett fuktigt balkonggolv, en hushållerska på en pall, svindel, sömnlöshet och tårar bar enligt mig dödens heliga sigill. Jag sökte mig till källare och vindar, garderober och skräpkammare, jag räknade de bruna fläckarna på mina ålderdomliga vänner och roade mig med att se hur fort de mångfaldigades, först på händerna sedan i skallens veck. Jag nöp småflickorna i låren, inväntade blåmärket efter greppet, jag visade de vilsekomna fel väg, jag lyssnade utanför dörrarna och avslöjade hemligheten.

Jag ryckte bort hud, sårskorpor och kvisslor, jag stack katter­ na i magen med strumpstickor och deltog i dränkningen av de icke önskvärda; jag vred nacken av kycklingar och ungtuppar, jag vaxade parketten för att någon skulle falla omkull, lossade skruvarna i gardinstängerna och drog undan stolen för min granne; jag plockade giftiga frukter, kokade ihop ondskefulla blandningar och gömde klumpar av ihjälslagna flugor under kuddarna. Döden trivdes i mina händer. Den var min första skallra. Jag ruskade på den för att höras, slängde den ibland över axeln, sedan gömde jag den längst ner i min av barnsjuk­ domar irriterade hals. Jag förvandlade listigt en reva till obotlig kallbrand, en kikhosta till ett förödande ödem, en snuva till kärlkramp. Jag vägrade att sköta min hälsa. Döden skulle få ta mig mitt i min blomstring! Hon torkade ut min ungdom, kläd­ de av mig inför fulltaliga församlingar och hon hejdade min fart då hon i små styng sände mig den efterhängsna bilden av en kropp under jorden. Barnen var rädda för mig. Föräldrarna klagade hos min mor. Och jag fortsatte att berätta. De måste få veta! Vi var mer eller mindre stora klumpar av blod, ett spel av benknotor hade satts i rörelse för att knuffa oss fram mot den sista dagens stup.

23

3.

M e l l a n dagen och natten, när mina likar lagt ner en till­ räcklig dos offergåvor och kval över minnet av de utslocknade generationernas kroppar, leder den annalkande kvällen ut dem i en prydlig kortege från tårarnas och tankarnas inhägnad. Då i halvdunklet, när naturen inte längre låter sig behärskas av ljuset, uppgår jag i lugnet från en flyende sol. Porten är låst, gardinen nerdragen, och utsidans dån ger sig av för påfyllning bakom fönster vars luckor redan har stängts. Utrustad med en fotogenlampa går jag upprätt ut från ett vardagsrum och slår mig ner mitt emot gravarna. Gravarnas trädgård bereder mig ännu hänförande överraskningar. Ett hörn mjukar upp sin form till ett nytt perspektiv, där upptäcker jag en horisont av kors ommålade av ovädren, här ringlar sig en fåra mellan två längor av stenblock, och längst bort håller en stenlagd tempelgård på att ådras av murgröna.

Rörliga gravar, bruna eller skära, river i jorden, gnager på buskarna och höjer sig mot himlen genom stämman från en helig statyett. Valv, arkader, hörn och skrymslen, sprickor och stormar är oupphörligt sysselsatta trots dödtiden. Intets färg är skiftande. Den går över lysande gröna till malvafärgade nyanser sammanhållna i spridda punkter, knutar av skimrande guldbrunt, svarta bågar och vita kransar liknande trådar av slem; färgen exploderar i bländande knoppar, den delar sig i tre delar över en banderolls långsida, sträcker ut sig längs med en plåt och dör ut i en rödgul röra av ondskefulla rötter.

Underliga rektangulära boningar! Några av dem är särskilt löjligt formade och får mig alltid att le. En buske försöker växa rakt trots sina parasiter, en illa bunden krans snor sig runt sig själv, en porslinsvas tar in vatten och smulas sönder till 24

vassa flisor, inramningarna grenslar varandra, Kristus blinkar med ögat, blommorna vissnar och ett foto med hundöron avslöjar sin modells kulmage. De små avsikterna är många och endast de lyckliga ögonblicken väcks till liv ovanför dessa kärlekstäppor. En illa avklädd ängel vakar över de försummade gamlingarna under deras middagsvila, och oredan skrattar de förnärmade rakt i ansiktet. Strängheten hos de andra, med den kantiga graniten, inger bara fasa. Dessa svarta deltar inte, försvagas inte, åldras inte. De ger varken fritt utlopp åt glömska eller ironi. De är här endast för att i ansiktet på oss spotta de omgivandes orättvisa uppsåt. De strävade efter evigheten, där ligger de nu återförda till utgångsläget! De svarta avböjer blommor, de flyttar omärkligt de små silverramarna, stöter bort det heliga föremålet, banderollerna och inskriptionerna.

De låter sig inte graveras så man måste titta mycket noga för att kunna tyda namnet på den som krossas under deras tyngd; de är tystlåtna och tar endast emot höga hattar, genomskinliga kvinnor, ogifta män och kvinnor i blå strumpor, nedsvalda tårar och barn i uniform. De vill uppfattas som enslingar, udda och heroiska, de fruktar varken sommar eller vinter och än mindre månens sken. De stöter bort blad, grus, stoft och kringflygande blomblad, och skickar med ett enda ögonkast i väg katthanarna som föga bekymrar sig om ett gott uppförande när de vill tömma tarmen i lugn och ro.

De svarta boningarna täcker män klädda i mörka kosty­ mer, fallna grevinnor, gentlemän med degenererade huvuden, människorasens sista välgörare och stora artister som vägrat att skapa för medelmåttigheten. De missförståddas gravar omger sig med färsk men ofruktsam jord; man måste ta minst tio steg från dem för att upptäcka en prästkrage som inget hellre önskar än att bli kärleksfullt plockad. Åter andra gravar, än mer kolossala, upplyser den förbi­ passerande om invånarens rikedom, makt och inflytande. Ut­ rustade med en dörr, ett tak som motvilligt bär upp en staty vars knytnäve reser sig mot himlen, saknar de kontakt med 25

jordens bottenskikt. Tack vare ett solitt fundament höjer de sig över stenarna, föraktar gräset och gruset, och skiljer ut tidens nycker från den flyende Tiden. Täckta av vaser fastmurade i stenytan tvekar de inte inför de mest provocerande färgerna, de bredaste banden och de svulstiga inskriptionerna som med hög röst förkunnar: en hel Nation sörjer dig! Orange, gula, vinröda och röda rör sig deras kransar som levande dammar för att göra front mot fantasin. Dessa kraftiga slupar, stora bland små, sover torra om fötterna, ruskar omotiverat på sig i gryningen, stöter bort de torftiga, klär av de ödmjuka och vaknar upp till ljudet av trumpeter. De kikar nyckfullt på den obscena dekoratören och försmäktar av lycka inför de extravaganta utsmyckningarna: de ståtliga statyetterna uthuggna i sten, de dyrbara inläggningarna, den ovanliga kristallen, de oberörbara emblemen. De helgas i överflödets namn, och under dem hånskrattar intigheten i ett alltför stort hål: illusionens och misslyckandets avgrund.

Sedan kommer de halta boningarna; smutsade i förtid av murbruket som de döljer, översvämmade av knoppande ogräs, med otydlig profil och likgiltighet som enda följeslagare har de ett hårt liv och dålig sikt. Anonyma gravar, oansenliga kistor, vickande, buskbevuxna och grimaserande stenplattor; om man tittar uppmärksamt kan man överraska dem i färd med att dra upp en rot att gömma sig bakom. Eftersom de är skamliga som ett naket bröst rengör jag dem inte mer. De naturliga utsmyck­ ningarna motstår hackan, saxen och den goda viljan. Övergivna av vissa, förnedrade av andra, utan namn, utan ansikte låter de sig drivas vind för våg, och försvarar sig varken mot markens malande eller mot vindens vajande. I skuggan av cypresserna vittrar de, inväntar natten, smörjer in sig med kåda under savrika dagar, parfymerar sig med mögel och letar blod längs giftiga stänglar. De dödliga svamparna kopulerar vid deras fötter och bladlössen förgiftar sig. De luktar gammalt skräp och misslyckande, röta och obotlighet, bett och dess vätska. En våg av lera grumlar deras synfält, över ansiktet vindlar oren mossa, stenen faller, jorden stiger, de sällsynta besökarna korsar sig och 26

smiter i väg. Ingen inramning till de sämre döda. Inga blommor till glömskan. Dessa små fattigmansgravar som hostar när frosten kommer, förtorkar i värmen, knoppas i körsbärens tid och stelnar under hösten. De trolösas kistor, de övergivnas och de olydiga pojkarnas säckväv, de i förväg fördömda båtarna, de godtar endast min hand som lindring i smärtan över att inte vara någonting. Bara en enkel sten, lite veckad i kanterna.

27

4.

På min tioårsdag ringde damen klädd i knotor i sina klockor för att markera den nya tidens inträde. Hängande i vardags­ rummets takkrona med ett finger riktat mot mig sjöng hon för full hals ändlighetens melodi. Jag omfamnade det tvåsiffriga talet och kröp dystert ur mitt ensliga nummers hud. Tiden hade räckt mig sitt rep, jag grenslade dess första knut. Stor­ lekens kännetecken började att snurra runt, att tillväxa, att föröka sig, och inte ens en oskyldig hand kunde hålla kvar den glansfulla tiden då tänderna faller ner på en kudde, formad till en väl tummad börs. Musen skulle aldrig mer komma tillbaka.

Munnen höll sitt löfte och erbjöd sin samtalspartner de slutliga kvadraterna av elfenben, nergrävda i ett tandkött som visste att hålla sig i skymundan vid ett brett leende eller vid ett bett med hela gapet. Tungan följde inte med. I gryningen var den vitaktig, på eftermiddagen översållad med sträva prickar som en ännu omogen jordgubbe, före nattens vila snurrade den sedan sju gånger runt sig själv. Enzymerna flödade, gommen utvecklades, springan tecknade en vacker skärningslinje i ett fuktigt hålrum, resten av kroppen var hopsnörd till en klump av mycket smäckra spetsar. Tunt hår, navel med sökarhuvud, revben i miniatyr, mjölkvita präglingar på lederna, rädslan kröp ihop i magen som en kräva av galla som man inte kan spotta ut för att det gör så ont. Hjärtat hade flyttats ner flera hack, det bultade i könet, men det visste jag inte. Vid tio års ålder är njutningen ett nyp som får en att rodna. Ett skräckslaget pekfinger gräver sig ner i en urkärnad dadel. Men man förstår ingenting. Sockret och saften låter vänta på sig. Erfarenheten är avlägsen.

Kutryggig, med en visselpipa runt halsen, sorgkantade naglar 28

och en lust att döda inklämd mellan skolväskans remmar gick jag likt en furie med benen vitt isär och hölstret runt midjan mot byggnaden där man lär sig att hålla tyst: skolan. I denna inhägnad, omsorgsfullt avgränsad av läskpapperets lukt, av suddgummi, tårar och mer eller mindre rutade papper bero­ ende på uppgiften, på denna kunskapens halvö, i detta fasans tempel där linjalerna slår ner över fingrar som drar ihop sig till koner före smällen infann jag mig beväpnad med en passare nerstucken i bakfickan för att göra ett tvärt slut på hoten. Den dagen var det mycket lugnt i klassrummet. Upphängd i en repstump tömde sig svampen droppe för droppe på ett podium, som med ett fånigt knarrande roade sig åt min okunnighet.

Griffeltavlan snappade åt sig det elektriska ljuset som sedan föll ner över våra fötter likt en nybliven änkas lite stela slöja.

Fler än ett öga sökte svaret i dess ådror och sprickor, i dess vita och röda kritstreck; fler än ett rötägg blandade samman kurvan med den raka linjen, klammern med parentesen, och sällade sig sedan med knäppta händer och böjd nacke till skaran i skamvrån. Skräcken drar med sig lärosatsen in i glömskan, sufflörerna anstränger sig men örat är lömskt, det förvanskar eller blir dövt. Ovanför elementet lossnade barnens tecknin­ gar. En mor och hennes barn krökte sina ryggar, bad ett löst häftstift om nåd och föll sedan ner bakom de mörka rören på ett element med två kranar. Bänkarna hade sina hål av porslin med svart botten, ett cyklopöga i vilket fjäderpennan skamlöst grävde sig ner för att illustrera sitt kunnande. Jag lade ifrån mig mina tillhörigheter, fåren böjde sina nackar för att lägga en sista fras på minnet. Förståndet förargas, andras ord sviker minnet. Jag klättrade upp på min bänk och spottade rakt ut i luften för att fånga en blick. Loskan slog i väggen och spred sig i genomskinliga trådar. Jag var tio år och visste ingenting, ett rep hade knutit ihop sig mellan mina ben, någonting vidgades, jag kunde inte säga vad. De äldre kramades, de var alltid två.

Kanske fler. Då satte jag i gång en Djävulsdans, ett slags jig som jag gärna dansar när jag har feber. Rörelserna är ryckiga, 29

refrängen bygger på handklapp från många händer. Med fram­ skjutet bäcken, utsträckta armar, stadiga fötter och morgonens andedräkt svävade jag plötsligt över klassrummet och dess föremål. Nackarna rätade upp sig igen, överraskningen banade väg för uppståndelsen. Jag snurrade mina axlar i små cirklar, urladdningen strömmade neråt, höfterna tog över, så ökade jag tempot och eleverna applåderade. Jag var den nya idolen, ljuspunkten, den flygande flicksnärtan, jag vågade mig på ett svanhopp och gjorde sedan en piruett på knä; som den mycket avundade akrobaten välte jag stolar, skruvade upp locken på bläckbehållarna och målade mitt uppror mellan två luftbubb­ lor. Svarta grenar rusade fram över de häpna huvudena, en kladdig teckning rann utmed griffeltavlan, och kvinnan klädd i knotor lekte med ljusknappen. Det bankades med järnlinjaler, slangbellor togs fram ur fickorna, och längst ner i våra magar understödde ett begär euforin.

Plötsligt slöts klassrummets väggar runt mig. Tratten täpptes igen av en vuxen tumme och jag satt fast mellan fällans tänder.

Ett clips av röd hornmassa nöp tag i mitt öra och tvingade mig bort från den tillfälliga festens udde. Jag kantrade mot en kjol av rutor och fransar ihopsatt med en overkligt stor säkerhetsnål. På den vänstra höften satt en läderlapp, några spännen ledde vidare rynkorna från skärpet, en markerad söm löpte längs slitsen. Under kjolen, i röran av trådar, lästes motiven baklänges. Min blick steg uppför silhuetten liksom en rev avsöker ett stycke vatten under en fisketur. I mina maskor höll jag fast en knapp som satts i rörelse av nylonets spel, en blomformad knut, en ficka full av fibrer, av bruna prickar och smulor som avslöjade sig vid beröring, och två glorior av svett vars utbredning hejdades av kammen på en gammal tupp. Den hafsigt knutna sjalen lät skymta en lustig gren som vred sig på halsen beredd att hoppa ut ur den enda synliga öppningen, en obscen klyfta som höll kvar en smula från en hastig och slarvig frukost: munnen. Ett lager fett flöt i dess fåror, en revorm delade den mitt itu. I strimmigheten skulle senare vreden ge 30

den ett drag av taggtråd. Den rättskipande skolfröken släpade mig ända fram till podiet. Hon satte sig vid sitt skrivbord, grep tag i en linjal med ingraverade mått av järn. Hon väntade medan två små rynkor av missnöje drog upp hennes ögonlock.

De andra teg, klassrummets vädringsfönster tog tillfället att göra sig kvitt de sista dropparna av upphetsning.

Jag var tio år och höll några smulor av tröst instängda i ­magens nederdel. Jag läste högt, jag räknade, jag ritade, jag strök under, jag suddade ut, jag färglade, men jag visste ingen­ ting! Min existens rymdes i en pappersboll, i en skolflickas atlas, i ett mellanmål, och mina fingrar var kladdiga av degrester.

Hon beordrade. Jag sträckte ut handflatan. Hon vände på den.

Fingerbenen är känsligare än ödets, kärlekens och livets linjer.

Hon hade lagt vänstra handen på den yttersta rutan i kjolen, tusentals veck inneslöt dess minnen. En rotande, smeksam hand, var hade den legat gömd senast? Den andra som var rödare, fylligare och flitigare hotade luften inför slaget. Men jag förstod ingenting. Så jag hejdade dess bana genom att med en kvick rörelse gräva ner min passare i fingrarnas rötter. Passaren höll sig upprätt av egen kraft, beredd att teckna en vacker ros i hudens valkar. Munnen hade förlorat sin lyster; i min nacke roade sig en benknota med några hårtestar.

Förklarad som farlig tillbringade jag mitt sista skolår i ensam­het och elände. Mina planteringspassare hade tagits från mig och jag förbannade gärningsmännen likt en prinsessa som berövats sina käraste smycken. Med butter uppsyn, händerna tryckta mot ryggen och knäna vända mot solen marschera­ de jag varje dag fram och tillbaka på skolgården medan jag spottade på en alltför vit blus och sträckte ut min vrist till ett ödesdigert krokben.

Jag hade blivit skammens fyrbåk, den barnsliga fasans baro­ meter, min nål pekade mot utbrott och vanvett; jag hade stuvat in rädslan mellan de små skolbarnens stämband, den utveckla­ des på ett klibbigt fäste som gav ifrån sig döende, obegripliga toner. Jag utnyttjade det till att skinna mina offer; mycket snart 31

blev mina fickor hela inrättningens mest attraktiva poler. Gum­ mikulor, fiskelinor, blykulor, snurror, aprikoskärnor, länkar, medaljer och broderade näsdukar trängdes längst upp vid låren likt vällustiga utväxter. Ibland kom döden och besökte mig, hon svingade sig över skolans stängsel nedtyngd av en flätad korg, av en lie som slog mot hennes höfter av fritt spelande vind, och av sin indiska flöjt. Sittande på skolgårdens enda bänk berättade hon för mig om sina bedrifter, med korslagda ben likt en världsdam förtjust sprittande över en kopp te. För att dölja de osmakliga hålrummen i sitt huvud bar hon en röd skalp fasthållen av en osynlig tråd. Konstlad till sin natur anlade hon utseendet hos en olyckligt förälskad kvinna och i sin halmkorg bar hon en liten gosse med alltför tjock hosta.

Det påstods att jag talade för mig själv. Jag, jag log mot en mun som gnagde på blyertspennor, utan andedräkt och uttryck. Vi hoppade twist, hopprep, lekte katt och råtta; jag skrattade åt hennes brist på följsamhet, hon spred ett drag av isande luft längs min ryggrad.

Det var början på de lyckliga dagarna.

32

5.

D e dödas inhägnad formar sig till alléer, avdelningar och sek­ tioner. Intigheten har inrättat en sinnrik labyrint, som utnyttjar skuggorna eller ljuset, roterar runt återvändsgränderna eller hörnen som öppnar sig mot evigheten, och från sin sockel spottar den ut sin makt och sin osviklighet. Floran, den axlar rollen som orienteringsmärke. Svällande buskar markerar vändpunkten, tallar utan ålder visar vägen mot den andra, äldre, mindre utforskade tidsåldern, krukorna med krasse uppställda i rader meddelar årstidens namn, kransar och band tillkännager en ny gästs ankomst. Överskottsjorden berikar sådden, de grusade gångarna varskor mig genom sitt ljud, den linjära naturen deltar i övervakningen av de döda. Naturens uppgift är att ge utrymme för glömskan, att återge en mer eller mindre tydlig bild av smak och värdighet. Naturen kastar man inte om, den låter sig endast läsas som den står. Rötterna badar i fukten och rötan, och en knopp slår ut till ros. Man ser bara ytan, färgen och förtrollningen: täckmanteln över ett ångande lik. Dysterheten döljs i en näsduks veck, den skriks inte ut, den sväljs ner. Det passar sig inte att tjuta i de dödas inhägnad; det läses, det tittas, det snokas, det vandras, det vördas; förtvivlans svängningar är som feberns, de kulminerar under natten och lever vidare som en liten rysning under dagen. Man brottas inte med tanken på försvinnandet inför andras åsyn! Det är en kamp förlorad på förhand och man ältar förlusten i tysthet, sedan mildrar den ljuva melankolin upproret.

De låtsas acceptera och lämnar korsens trädgård drivna av brådskan att tömma sig, klä av sig, att visa själen och närapå könet. Tårarna kräver avskildhet för att rinna till, de föraktar gemenskapen, gemenskapen föraktar dem och de stiger endast 33

upp ur en ensam strupe. Det är därför de är bittra.

Vid jul får de små barnen sina gravar dekorerade. Några girlanger, en harpspelande ängel, några kulor och en stjärna hängs upp i en miniatyrgran. Vid dess fot har man ställt några paket som aldrig kommer att öppnas. Gravstenen förvandlas till en öppen spis eller en jättelik stövel, det beror på; denna tilldrar sig det troskyldiga ögats intresse, framkallar förvåning, och regnet knyter upp banden på de omsorgsfullt inslagna presenterna. De kikar, de väntar, de hoppas, men papplådorna genomborras endast av kontakten med tiden. Alltså glömmer de, genomlever året och börjar firandet på nytt. Och de små mjölkvita händerna ligger lydigt i kors på ett bröst gjort av mull, benknotor och stoft. Våren ger tillbaka insatsen, tiden är kommen för de vita blommorna som jag binder ihop till glädje­ fläckar över de utsträckta varelserna. Jag möblerar ensamhetens släta yta, muntrar upp tystnaden, jag smyckar gravarna över de barnkroppar som en halkig dag av misstag föll ner i evighetens dike; jag döljer skamligheten med hjälp av kvistar och täta växter, jag sprider skalbaggar och fyrklöver åt alla håll.

De dödfödda vilar i en liten trädgård, jag har uppfunnit en vagga, en lekpark, en liten gård, och en jordlåda där vallmon står i skydd för vinden; ovanpå de inbillade skratten står kuber av polerad granit, orörliga fartyg för mycket korta barn. Här är mina väggar, här är min tillflyktsort, jag lever i dödens tempel, i beklämningens och saknadens närhet; en boning med ett enda fönster omgärdar min säng, där lägger jag stegen, repet och krattan. Jag sover bland dödens verktyg och min vila fullbordas ibland mitt i korsträdgården. Utrustad med en lampa och en promenadkäpp tycker jag om att drömma mellan gravarna, under deras hemligheter, i deras lukt, och jag delar upp mig i min tur genom att avskärma klarsynthetens nerver.

Tystnaden blir än hotfullare när den bryts av rosslingen från en gammal katt som inte längre förmår para sig. Övermannad av vällustens minne jagar han runt likt en schakal och skjuter rygg för att locka till sig honan. Men under hans buk hånar 34

kattan hans kraftlöshet. Han vandrar i blindo, berusad av lust, slår i huvudet, skär med hörntanden genom nattens ro, och i gryningen tar jag honom med mig för att lägga om hans sår.

Var är jag? Där, bland andra levande, en levande kvinna som gärna ringer i klockan till stängning, här en sorglig kvinna vars språk har utarmats av den kringvandrande tomheten, längre bort en toka som förälskat sig i den sista upplevelsen. Morbid är inte det rätta ordet. Misslyckandet är där. Jag har valt det andra lägret, de utsträcktas läger. Ingen dömande blick mot mig mer, ingen befallande röst.

Jag tycker inte om skrattet, jag tycker inte om min nästa, jag tycker inte om de unga, jag tycker inte om de gamla, jag tycker inte om tal, jag tycker bara om nödsituationer, allvaret, detta ljuva ögonblick färgat av död då slutet spänner ut sina klor.

Syrgastuberna sätts i gång, brandslangarna skvätter till och spottar ut allt vad de förmår, sirenen tutar för att hålla vägen fri, livskrafterna sätts i rörelse, rivaliteterna sliter i varandra, pulsen dämpas, tar ny fart, upphör, mun mot mun-metoden måste tillgripas, räddningsinsatser krävs, nödropen ekar, und­ sättningen dröjer och den drunknade rosslar innan han dör.

För-diagnosen, för-avgörandet, detta trådsmala territorium som samtidigt utnyttjar både skuggan och ljuset, hoppet och nederlaget, den sista strimman innan solen försvinner: den Gröna Strålen. Jag balanserar på en tunn lina som förbinder livet med döden, likt en osäker akrobat finner jag min jämvikt i de andras sorg, och ibland stiger ur en grav ett sista andetag, en sista historia.

35