9789127117174

N&K-Underg책ngens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 4

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 5

innehåll i

»Om kriget kommer» . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7

ii

Ned i underjorden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14

iii

Krigare! Ditt vapen är åskan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23

iv

Världens innanmäte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44

v

Jonas i Kubakrisens mitt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61

vi

Tre familjer, tre resor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78

vii

»Dinner with rocketeers» . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94

viii

Rhenguld och radioaktivitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115

ix

Scenarion för ett Harmagedon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128

x

Alvines rädsla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146

xi

Mytologiska Taurage . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158

xii

Raketer och barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171

xiii

Röda moln över Keila-Joa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186

xiv

Uppstigning från dödsriket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 Tack till . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207

N&K-Underg책ngens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 6

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 7

i

»Om kriget kommer» det måste ha varit i mitten av 60-talet, något år innan skolan började, som jag vaknade tidigt en morgon och fann att jag var ensam hemma.

Det var tyst i lägenheten. Förundrad gick jag runt i de olika rummen och grubblade på vad som kunde ha hänt. Det var egendomligt tyst, som om allt liv i huset stannat av eller upphört. Jag hörde varken den bråkiga fyllgubben uppe hos Nell eller de skrikiga ungarna nere hos Ferme. Hela huset var tomt. Så tittade jag ut genom det stora fönstret i köket och fann till min förvåning att det inte var några bilar parkerade på gatan. Däremot stod militärpolis utplacerad i gatukorsningen och deras bepansrade fordon var uppställda längre upp i backen. Så kom en pansarbandvagn rullande under järnvägsbron. Den stannade till vid militärpoliserna och en officer hoppade ut ur bakdörrarna. Strax hade allesammans försvunnit från platsen. Det fanns inte en levande själ kvar där ute. Inte ens några fåglar i träden. Fönstren i de omkringliggande husen blänkte tomma.

Också tågen verkade ha slutat gå. Jag satt ett tag på min vanliga plats vid bordet – med bordsskivan tom framför mig – och begrundade mitt öde.

Så förstod jag med ens. Djupt som jag sov under täcke och madrass (ja, faktiskt också under madrassen) hade jag inte hört när sirenerna ljöd och i sängen hade man bara funnit en oformlig hög med sängkläder. Stan var evakuerad. Bombplanen och raketerna var på väg och jag satt ensam kvar för att möta dem. Jag tyckte mig redan höra ett tjutande vrål i fjärran.

Kökskranen droppade. Barnen på mormors väggur dansade till sekundvisarens jämna slag, men hur länge till? Det tjänade inte längre något till att fly. Jag skulle inte hinna långt innan jag uppslukades av en eldstorm.

7

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 8

Skräcken för nattens mörker hade drivit in mig under madrassen men mitt dumma tilltag spelade mig ett spratt. Som en dödsdömd funderade jag på min sista önskan. Ingenting. Leksaker och gosedjur låg utströdda över golvet, döda relikter från en svunnen tid. Som i ett trollslag hade de förlorat sin aura och förpassats till en kyrkogård. Det var en egenartad femåring som satt vid sin vanliga plats vid köksbordet uppfylld av tomhet. Kanske grät nu min mor någonstans över att jag försvunnit? Kanske hade hon åkt med i den där pansarbandvagnen i ett sista försök att hitta mig innan alla måste iväg. Klockan var – äsch, jag hade ännu inte lärt mig klockan. Så sattes en nyckel i dörren och i hallen stod mamma. Jag minns inte förklaringen till vad som hade hänt. Hur jag än rotar i gångarna bakåt får jag inget svar. Det måste omedelbart ha drunknat i upplevelsen. Men den, den minns jag som om det vore igår.

Ofta de åren tittade jag i telefonkatalogen som låg ute i hallen. I varje telefonkatalog i landets alla kommuner föregicks informationen om familjenamn och telefonnummer av instruktionen »Om kriget kommer».

Tecknade figurer var på väg ut ur staden med proviant för tre dagar nedpackad i ryggsäcken. Hela familjer i god marschordning. Allvarliga, men övertygade om en framtid utanför serierutorna. Efter att först ha stängt av gaskranen, kastat ut soporna och ha förvissat sig om att hemmet var välstädat och lämnat i god ordning. De skötsamma överlever, de slarviga är dömda på förhand. Men för alla dem som över huvud taget tittade på de där bilderna – det vill säga någon gång sög upp bilderna med alla sinnen – måste en annan bild ha sköljt över alltsammans på näthinnan: marschordningen bröts och övergick i panik. Bränderna svedde dem till flagor. De skulle ha sjunkit ned i den smältande asfalten.Virvlat omkring i luften som sot. Och i de flestas ryggsäckar låg maten kvar orörd tills råttor och annan ohyra högg in på den. Men något sådant kunde förstås inte tecknas i en telefonkatalog distribuerad till ett helt folkhem.

I utkanten av skolgården några år senare diskuterar jag samma slags undergång med »Dockan» och Groth, kanske också med Sandlund och Strömberg. Ett slags insikt, menar vi, som andra väjer för eller inte kan 8

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 9

ta till sig.Vi diskuterar var vi skall ta vägen när atombomberna börjar falla. Gubbar i pipskägg mässar gnälligt och basunerar ut kärnvapenkrigets oundviklighet i tv-rutan om ingenting görs.

Men vart skulle man ta vägen om man inte bara ville lägga sig ned och dö? Och till det hade vi alldeles för mycket energi och livsglädje.Varför anpassa sig till vuxenvärldens konventioner? I den hade ju kärnvapnen skapats. Och vad var en krossad fönsterruta – en pangad dora – i jämförelse med en krossad värld? Vart? Vart skulle man ta vägen? I våra barnsliga fantasier var ibland Funäsdalen skonat, nästa gång en urskog i Australien.

Planeringen fortgick oavbrutet, åtminstone periodvis, och aktualiserades så snart något nytt hände på kärnvapenfronten. Under några år var det praktiskt taget dagligen. Under bara några veckor på 60-talet, i augusti när skolorna precis hade börjat, provsprängde ryssarna 19 vätebomber över de jättelika provområdena i Semipalatinsk och Novaja Zemlja. Den största var på 21,1 megaton, ett annat test var en kryssningsmissil på 6 kiloton avsedd att klyva hangarfartyg på mitten och en tredje sprängning, på min brors födelsedag, en bomb på 6 megaton som släpptes från luften. Det senare var för övrigt mer än alla kulor, granater och bomber som alla nationer sprängde under hela andra världskriget tillsammans. Den senare visste jag naturligtvis inte den gången, men kanske låg det i luften. Hur som helst fick människor världen över dela på det radioaktiva nedfallet från över 2 000 provsprängningar. Också den största bomb syns i det minsta hårstrå, eller för att undvika hårklyverier kunde man säga att explosionerna lever kvar i mer än i minnet.

Men den gången, i barndomen, räknade vi inte kiloton och megaton.

Bilder uppmålade med inre strömmar är starkare än siffror som vägs och mäts av ett dividerande förnuft. Barnen tvingas gradvis in i denna senare värld och blir så småningom en del av den; det innebär i korthet att den fria rymden inskränks av linjalen och barnet tvingas in i en kostym som liknar en tvångströja.

Våra överläggningar den gången handlade inte om att räkna utan om att komma levande ut på bildens baksida; att komma levande ut genom en tjock packe med skräckfyllda bilder. Bilder av brinnande vietnamesiska barn i napalmregnet var otäcka, likaså av flyende civila som avfär»om kriget kommer»

9

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 10

dades med nackskott och kroppar som skyfflades ned i en massgrav av en bulldozer; men dessa var ändå ingenting mot de kärnvapenkatastrofer vi tisslade om på skolgården. Det var en lek som hade livsallvaret till ämne, men kanske förhåller det sig i grunden så med all lek. Långt upp i målbrottet skapade vi oss öar där livet fortgick bortom de vuxnas söndersprängda värld.

Efter skolan lekte vi ibland nere i skyddsrummet i husets källare.Vi hade för länge sedan lärt oss att få upp den täta, tjocka dörren med låsen och reglarna och nu hoade vi där nere som indianer. Oskyldiga lekar kanske, men samtidigt skedde en osmos: skyddsrummet växte in i drömmarna och inkapslade dessa med metertjocka väggar och järndörrar. Den tunga regeln fastnade i sinnenas värld, nedfälld, och där bakom i det dunkla rummet där hälften av glödlamporna var sönderslagna och väggarna fullklottrade av könsord var man tvungen att framleva sina dagar tills luften tog slut. Det fanns en handdriven pump av något slag – med ett vackert trähandtag, minns jag – men vad var det egentligen för luft som man tänkte att vi skulle slussa in i den mörka grottan?

Natten därpå drömde jag att jag var nedsänkt i en blykista i jorden.

Genom ett titthål kunde jag se hur landet där ovanför störtade samman och brann upp. På morgonen steg jag upp och utan att klä på mig skrev jag motståndarens namn i klartext under sängen, Sovjetunionen, CCCP, ifall någon rysk soldat plötsligt skulle störta in i barnkammaren med geväret i högsta hugg. Då kunde jag lugnt vända på sängen och visa honom alliansens hemliga signatur. Förräderi? För säkerhets skull hade jag också namnen på andra länder skrivna under skrivbordet och några av stolarna.

Men vad hjälpte en åttaårings tafatta bokstäver mot en bomb som utplånade en stad? I nyhetssändningarna flockades svampmolnen. Provsprängningar på många håll i världen – inför vad? Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att vuxna spenderade de enorma summor som mamma sa att bomberna kostade, om de nu inte tänkte använda dem på riktigt. Jag såg Bromma jämnas med marken, skogarna där vi lekte brinna upp. Ja, för fan, våran välutrustade koja skulle utplånas med hela skå10

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 11

pet med kemikalier och nakentidningar i! Alltså stod vi där på skolgården, glada visserligen men i de celler som vänder sig inåt mot ordlösare sfärer bekymrade, rastlösa men trots allt förvissade om att också ett kärnvapenkrig skulle vi överleva. Det var Funäsdalen eller Australien som gällde.Vi planerade för resan till tillflyktsorten från den stora bomben.

Vilka skulle vi ta med oss? Föräldrarna förstås (fast många av oss hade bara en mamma och fäder som aldrig syntes till). Några tjejer? Kanske.

Handikappade Karlsson och morfar Jinko var ingen idé. De skulle inte lämna sina sunkiga kvartar ens om huset störtade samman.

Det där kan man kanske le åt idag – eller rynka på näsan åt. Men jag är övertygad om att det var det bästa sättet att bemöta en fasa som man såg inkapslad inte bara i tv-rutan, utan också i de vuxnas blickar och ord och kulturen som helhet. När jag tänker tillbaka på de där åren ser jag att protesten mot vuxenvärlden till stora delar föll samman med protesten mot kärnvapenkriget. De vuxnas »rationalitet» hade jag för länge sedan genomskådat som tomt prat. Jag ville inte bli en fyrkantig gubbe som väjde undan för sina egna känslor, bomben precis som vuxenvärlden lurade i vassen och jag ville varken dö eller bli vuxen.Visst förstod jag att också en vuxenvärld bestod av olika sidor och åsikter. Men så länge man inte kunde göra någon annan ansvarig än utvecklingen var det bättre att förbli liten och hålla de vuxna skyldiga till världens undergång.

Många ville inte tala om saken. Kärnvapnen debatterades visserligen.

Det demonstrerades mot dem, men om ett barn tog sig an de gigantiska vapnen i form av en undergångens hemska vision satte den vuxna världen omedelbart stopp. Det ville man inte tänka på. »Vad händer om en atombomb exploderar över Stockholm?» frågade jag min klassföreståndare fröken Gillberg i fjärde klass. Det var en retorisk fråga, förmodligen visste jag mer än vad hon gjorde. Hon var en kvinna i trettioårsåldern som nyligen hade gift sig och säkert snart skulle ha barn. En kvinna med ett sådant ansikte som bara ser konstigt ut när något hemskt kommer på tal. Hon måste ha haft en underbar uppväxt, hon kunde bara inte föreställa sig ond bråd död och katastrofer, inte ens otrohet från mannen eller en snattande unge, som kanske blev verklighet tio år sena»om kriget kommer»

11

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 12

re. Hon var tyst ett tag och mumlade sedan: »Sådana hemskheter skall vi inte tänka på idag.» Men med det svaret var hon avslöjad. Det visade att det kanske inte fanns något imorgon, men det visade också att hon inte visste något; hon skulle ha kunnat bli »teknisk», som gymnastikläraren som utan inlevelse radade upp tomma fakta. Det var tyst i klassrummet.

Fröken Gillberg tittade ut genom fönstret. »Atombomber, fröken», sade jag, »är redan historia. Numera handlar det om termonukleära vätebomber, till exempel sprängkraften från sex, sju världskrig vräkta ut över Stockholm på en gång i en enda bomb.» Hon tittade sorgset på mig och upprepade bara vad hon tidigare sagt: »Det är så hemskt det där, barn.»

Hon hade rätt, men i grunden gav det mig bara en känsla av att man inte kan tala om det som är väsentligt. Lär dig bara de glättiga orden, tids nog får du dem till livs som exploderar. Och också hennes kolleger brukade undvika ämnet när de konfronterades. De vred på allting – som om det var jag som ägnade mig åt barnsliga grubblerier och inte världen som blint byggde vidare på sin utplåning.

Det låg naturligtvis förträngning i detta, men det spända världsläget hade också börjat sätta sig som en konstant i folks vardag och fått dem att sänka sin själsliga gard. Än så länge hade inte bomben ryckt sönder knoget och den livsapparat som tjänar till att serva liv – vad kunde man således göra annat än fortsätta? Och på sätt och vis levde man med atombombens realitet lika väl som man levde med dödens realitet. Den senare drabbar och det vill man inte gärna tänka på. Hela vår kultur är en tät väv ägnad att skyla vårt ofrånkomliga försvinnande.

Min mamma tyckte att jag borde tänka på andra saker, läxorna till exempel; dessutom räckte det mer än väl med en nedeldad skog, en hembyggd raketbana som skickat väldiga svetslågor upp i luften och en hand som belastade sjukvården i två månader. Inga bomber kunde trots allt rubba hennes livsglädje, varken de hembyggda som vi fått att brisera i skogen eller kalla krigets miljonfaldigt starkare och tusenfaldigt fler. Hon tänkte njuta av ljuset tills hon blev hundra år. Fast om jag petar lite på orden hos den människa som jag känt bäst, märker jag inpressat mellan dem en djup rädsla för utslocknandet och en inte så liten variant av detta var atombomben, som mer än sin explosionskraft hyste människans 12

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 13

existentiella dilemma i ruskigt koncentrat. Det var inte bara tjock, svart, massiv död som dagligen hamnade mitt i vårt vardagsrum, själva grunden för livet över huvud taget försvann när splinten föll bort och reaktionen – var där.

Det är en vanlig lördagskväll.Vi har stjälpt ut en hög godisbitar på en bricka framför oss och hällt bubblande dricka i glasen inför kvällens Hylands hörna. Mormor skojar. Min bror kan inte sitta stilla. Hyland: tra, la, la, la, la, la, la, la, la-laa, la, laa. Men dessförinnan är det nyheter och från svampmolnet som också den kvällen blommar ut i tv-rutan tittar mamma bort i smyg.

Kulturen, som sagt, är en finmaskig väv skapad för att dölja att vi en gång försvinner för alltid. Religionen är dess mästernummer med själar som dansar evig ringdans på en solbelyst äng efter vedermödorna på jorden.

I grunden är alla läror ett försök att dämma upp en fors genom ett nålsöga utan att man för den sakens skull har något att klamra sig fast vid.

Kärnvapenhotet var grubbelfaktorn nummer ett i barndomens tankar.

Bomben var det mest isande, blodiga allvar man kunde stöta på och stort och smått smälte samman i detta.

Från den avlägsna horisont där jag befann mig tjugo, trettio år senare blev detta åter levande. Jag mindes hur jag tänkte och talade, hur orden staplades till brädden i varje undring. När jag vandrade på Västberlins gator i mitten av 1980-talet fick den febrila utplaceringen av medeldistansraketer mina steg att åter hamna på barndomens skolgård. Några år senare, i början av 1990-talet, började jag resa i Baltikum och spåren av kärnvapenmissilerna ute i skogarna fick minnen att återkomma, ett slags mutationer av skräck och outsinligt liv. Med fog kan man påstå att min generation införlivade kärnvapenkriget i den djupa barndomsupplevelsen. Och inte heller i dagens värld har vi befriat barnen från en sådan uppväxt – missilerna står kvar och kärnvapenstaterna blir fler. Alla är vi barn av kärnvapenhotet.

»om kriget kommer»

13

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 14

ii

Ned i underjorden i början av 1990-talet hade Lettland just skakat av sig det sovjetiskryska oket och bligade ut i vårljuset efter en femtioårig vintersömn, eller snarare – ett rått och mörkt källarliv. Det behövdes inga nämnvärda ansträngningar för att inbilla sig att man fortfarande befann sig i Sovjetunionen. I tidens omdaning formade drömmar och verklighet en postsovjetisk kropp som inte riktigt visste hur den skulle vrida och vända sig.

Samtidigt som ryska militärkolonner i snigelfart rullade tillbaka österut – ofta stannade soldaterna till halvårsvis vid någon järnvägsstation och visste bokstavlig talat inte var de skulle ta vägen, rent fysiskt – samtidigt med detta motvilliga återtåg låg US Navys jagare Hayler förtöjd i Rigas hamn och amerikanska matroser skockades utanför det nyöppnade McDonald’s, där de arm i arm med clownen Ronald McDonald hälsade Rigabor och letter »välkomna till världen». Om inte annat så kunde drömmen om frihet infrias genom ett Happy Meal; ibland när jag gick förbi restaurangen de åren stod också några av stadens typiska gummor i stickade mössor och gråa kappor och köade för att lägga en inte så obetydlig del av pensionen på en amerikansk hamburgare med milkshake till.

Reste man med tåg genom landet var omstöparivern slående: på stationer och gator syntes skyltar med övermålade kyrilliska bokstäver, samtidigt som påbyltade ungdomar i järnvägsvagnarnas iskalla dragluft studerade tidens nya manifest med tjocka engelsklexikon i knät. Taxichauffören som en majdag körde mig till segermonumentet i Pardaugava, där tusentals medaljbehängda ryska veteraner firade årsdagen av 14

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 15

krigsslutet 1945 med bilder av Lenin, Stalin och Peter den store på plakaten som de höll i händerna, hade bara en enda fnysande kommentar åt alltsammans: »Spöken!»

Tio år senare är det som om kommunismen knappt existerat, inte ens som »spöke».Vid Rigas bästa läge i Baltezers ligger nu en artonhåls golfbana. Parkerade i långa rader utanför klubbens franska lyxkrog vid stranden står glänsande BMW- och Mercedesbilar.

Och så i en annan, tystare ände av staden den gamla gumman som jag frågade vad friheten betydde för just henne: »Att man skiter i mig», svarade hon som den naturligaste sak i världen.

Omvandlingen av öst till väst – eller hur man nu väljer att se det – har på många sätt och vis varit så framgångsrik att också minnena från en femtioårig ockupation börjar förblekna. Författaren S., som tidigare gärna framhöll censuren och det allmänna förtrycket av intellektuella och oliktänkande, ler nu mest generat åt sådana minnen och tycks helst inte vilja prata om saken. Frågar man männen om deras sovjetiska värnpliktstid eller kvinnorna om pionjäråren får man på sin höjd höra namnet på en obekant ort eller se en hastig skymt av den orangeröda halsduken, som stoppats undan bland minnesalbumen i garderoben. Där kan man också hitta de undanställda lamporna och askfaten, skålarna och faten, allesammans märkta med Sovjetunionens röda stjärna.

I resebroschyrer och museikataloger kan man läsa om den senaste tioårsperioden eller mellankrigstidens lettiska republik, då levnadsstandarden sägs ha varit »nästan lika hög som i Skandinavien». Här blandas 1930tal med 2000-tal, medan 1950-, 60- och 70-talen har krympt ihop till en spretig skugga av den bortrostande hammaren och skäran, som fortfarande kan skådas på några hus i stadens utkanter eller högt uppe på reliefen på skyskrapan vid Gogolgatan. Det väldiga Sovjetunionen är mest ett tomrum; ville man vrida på orden kunde man säga att det fungerar som en ort där personliga och samhälleliga tillkortakommanden kan stuvas undan. »Det är Sovjet», heter receptet som alltid är lika gångbart när någonting är misslyckat eller fel. Också längs kusten norr om Riga, på platser där jag tillbringat många somrar, har förändringens vindar varit av sådan genomgripande art att det närmast förflutna framstår som overkligt. ned i underjorden

15

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 16

Just den kommentaren är inte ovanlig från äldre generationer: nu känns det där som en overklig dröm!

Med cykel åker jag en het augustidag genom den långsmala kustorten Saulkrasti. Den gamla dansrestaurangen Varava har förfallit och liknar mest en urblåst ruin. Hit kom folk långväga ifrån på 1970-talet för att dansa till östblockets bästa danskapell. Hänförande fri havsutsikt och den mustiga doften av skog. När den orangeröda solkulan gled ned bortom havshorisonten stämde orkestern upp kvällens första tryckare; långt in på natten beställde man pyramider av den likaså orangeröda kaviaren och drack klara stänkare till. En dam i trakten mindes alltsammans åt mig, och också det, sade hon, tycks som i en dröm. Nu står jag på det uppbrutna dansgolvet efter att ha klättrat över byggnadsplank och med hjälp av ett rep ha svingat mig upp på övervåningen. I ett hav av obscent klotter och rå förstörelse försöker jag föreställa mig de dansande paren, saxofonmusiken, de dukade borden och kyparnas högtidliga miner. Men det går inte. Allt jag hör är vinden som blåser genom fönsteröppningarna och spelar sin ödsliga melodi som på pipor i de uppbrutna hålen i golvet.

Traktens ungdom samlas i det nybyggda hus som inrymmer ett internetkafé, »internetzales». Här sitter pionjärernas barn och barnbarn och genomför kommandoraider mot Vita huset och Pentagon eller angriper Västeuropa med kärnvapen. Därinne lyser solen ständigt, en processor på 1 200 megahertz. Fönsterrutorna är svart förmålade, utsikten är riktad inåt, mot hela världen. Ett folk, en värld, ett operativsystem. »Vår logo är solen», säger Janis som är ung vicedirektör.

I det före detta pionjärlägret några kilometer bort bredde den målade solen ut sina strålar – som startramp för barn med missiler i händerna.

Av någon anledning har den ena av mosaikerna på väggen till matsalen blivit kvar, en väsentlig del av pionjärernas verksamhet förblir synlig. Nu är här sommarkoloni för ryska stadsbarn. Rockmusiken dånar från datjorna som också de har väggmosaiker, fast av oskyldigare slag med färgglada rådjur, björnar och rävar. Lägrets filmsal är sönderslagen och vandaliserad, märkligt nog också Coca-Cola-skyltarna som blivit fästa i 16

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 17

stålställningarna där pionjärlägrets resultat och mål en gång presenterades på stora plakat: »Vi övar för freden, vi lär oss freden.» »SPA-SI-BAA!» dånar det rytmiskt från matsalen när barnen slår sig ned framför respektive tallrik och en bit uppskuren vattenmelon. Likt en sträng dagofficer vandrar ledaren längs barnraderna och kontrollerar bordsskick. Alla jag sedan talar med säger att det låter precis som i forna dagar. L. blir så omtumlad av minnet – som framkallas av mina berättelser och fotografier – att hon hittar sin pionjärbok och ur den plockar fram en kolorerad bild där kriget och vapnen är lyckligt tecknade i ett upplyst paradis. Soldaterna uppträder likt predikanter med maskingevär i famnen. I den lilla volontärens blåa ögon speglar sig ett kommande allt eller intet. Den flammande mynningslågan från ett kanonrör har i konstnärens vision vuxit ut till det totala krigets eviga dag …

Ibland, berättar hon, brukade Saulkrastis pionjärbarn tåga mot Lilaste för att på halva vägen möta »fredens soldater», som låg förlagda där. De två styrkorna – barnen och soldaterna – strålade samman vid krigsmonumentet i Pabazˇi, en liten krigskyrkogård omgärdad av höga häckar. Bland de platta gravstenarna – under vilka över hundra mestadels unga män låg begravda – uttalade man eder och garantier att tillsammans försvara kommunismen med skolböcker och vapen i hand. Senare blev samma monument en mötesplats för husvilla kärlekspar som omslingrade bakom häcken var osynliga för trafiken på landsvägen; allt som för att hedra de omkomna soldaterna, 17–18 år gamla, vilka i några fall kanske miste sitt liv innan de förlorat sin oskuld.

Vad visste hon om Lilaste? Ett slags mytologi fanns utbredd kring platsen. Floden skulle öppna sig, berget rämna, himlen svartna när solen sjönk ned i världens grav. På nätterna slamrade långa tågset in i Lilaste med vagnar täckta av grova presenningar.Vad var det? Nya stridsspetsar, nya raketer. En bit in i skogen i underjorden lagrades morgondagens sol.

Mormors varning att »Pabazˇi träffas först av alla!» uttalades bara i familjens krets, bakom lyckta dörrar och hade alltid en ton av gnälligt tjat och åldrig ängslighet över sig. Men hotet från Lilaste var verkligt, om än indirekt; det drog till sig kärnvapnen från andra sidan. Lilaste med sitt fyrtorn till landmärke fanns inplottat på stridskartorna. ned i underjorden

17

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 18

Själv har jag passerat den obetydliga stationen Lilaste på sträckan Riga–Skulte dussintals gånger utan att reflektera över varför det just här fanns fem, sex stickspår som ledde ned genom skogen mot havet till.

Skenorna var nu rostiga och ogräs sköt upp mellan sliprarna. Men desto bredare var vägen till det förflutna som jag började få upp ögonen för.

Jag steg av vid Lilaste och rörde mig kring stationen till nästa tågavgång.

I ett litet hus vid spåret påtade en gumma i sin trädgård. Jag frågade henne vad hon mindes om den gamla tiden här i trakten.Tja, hon höll några knubbiga potatisar i sina knotiga händer, min man brukade säga att de kunde skjuta på solen därnere om de ville men att de därmed bara framkallade åskguden Perkons vrede. Men jag minns mest de höga officerarna som dagligen kom åkande från Riga. De korsade aldrig gräsmattan som alla gör nu för tiden, utan gick ordentligt på gångarna.Allvarliga och ack så ordentliga. Inte ett papper lämnade de efter sig. Se på skogen nu, full av skräp och tomflaskor.

Dagen efter besöket på pionjärlägret går jag de tio kilometerna till Lilaste längs havet med sanden sjungande under fotsulorna. Precis som på sandrevlarna i södra Östersjön flyter elementen samman, bländad av bränningar och ljus förvandlas världen till en susande blå låga. Närmare Lilaste, på den del av stranden som tidigare var en avspärrad zon, solbadar mängder av nudister; av någon anledning förskansade två och två i sinnrikt byggda fort av drivved. I skogsbrynet ända ned mot stranden ligger mängder av rostig taggtråd kringstrött.

Kärnvapenbasen i Lilaste var så hemlig att bara ett fåtal som tjänstgjorde där kände till omfattningen. På det större regementsområdet exercerade värnpliktiga som lärde sig hantera handeldvapen och raketartilleri, kanhända också taktiska kortdistansvapen med kärnstridsspetsar som kunde avfyras från band- och hjulgående motorfordon. I skogarna öster om Lilaste löpte ett nät av breda skogsstigar på vilka fordonen kunde söka utgångsposition och avfyringsort.

I bråteshögar på regementsområdet i Lilaste kan man ännu finna plakat med officerarnas bortrivna porträtt och affischer som hyllar fosterlandets »hårda sköld av kärnvapen». Kasernerna och förråden används 18

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 19

idag av ett lettiskt företag för bilreparationer och mekaniska arbeten.

Märkligt nog låter vakthundarna mig vara när jag stegar in på den stora planen mellan garagen, där bandfordonen en gång stod i långa rader.

Och Janis, som reparerar bilar, har inget emot att visa mig runt en stund.

När vi rör oss ute i terrängen på jakt efter en »dödskalleskylt» stöter vi plötsligt på en odetonerad mina. Området kring skjutbanan är överstrött med små gasbehållare och förbryllad undrar jag om något kan sitta kvar i sanden.

Själva den stridsberedda kärnvapenbasen, stor som en knapp fotbollsplan, omgärdades i tre väderstreck av regementet och dess dagliga verksamhet, som således var avskild från den hemliga basen; österut avskärmades den av en hög skogsklädd kulle och på andra sidan bredde strandremsan ut sig och sedan låg havet öppet …

I bar överkropp och svenska arméns uniformsbyxor kommer sjuttioårige Valja ut från en liten vaktstuga med sträng min och obeveklig stopp-hand. Men efter en stund har ansiktet mjuknat och inte heller han har något emot att jag ser mig omkring i det innersta. I själva verket tycks han bara bli glad av att för en stund bli utryckt ur sin ensamma vaktkur som numera är lika fastvuxen med hans liv som skalet är med snigeln. På en bänk utanför »kuren» står några kokkärl och ett spritkök.

All matlagning sker utomhus. Inne i kuren är det ungefär så stort att han kan lägga sig knappt raklång på golvet och knyckla ihop rocken under huvudet om han vill sova. Några bilder på väggarna föreställer vildhästar i Provence och en kvinna som håller fram en korg med violer. Ström finns dragen till stugan, men ljudet från den lilla transistorn måste ha spruckit ungefär samtidigt med det förra imperiet: »Radio Exklusive.» »Jag hade själv en mindre tjänst här en gång i tiden», säger Valja som emellertid är ljusår från att skämmas över sin nuvarande situation. Han har ett ställe att vara på. En kur. Han har mat. Han vaktar.

Och vad exakt bestod hans tjänst i?

En stunds tystnad varpå den »mindre tjänsten» drunknar i ett förläget leende och puffandet på en cigarett.

I den jättelika jordbunkern, berättar Valja, lagrar »businessmen» idag möbler och »andra saker» som ligger i lådor; tidigare, fram till Sovjetned i underjorden

19

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 20

unionens kollaps, förvarades här kärnvapenmissiler. Han gör ingen hemlighet av vilka målen var: Danmark, Germania, Stockholm. Han slår ut med armarna och ler. En enda raket skulle ha räckt för att radera ut den svenska huvudstaden, säger han.

Att döma av missilernas storlek måste det ha rört sig om kärnladdningar på upp till 2 300 kiloton, att jämföra med bomben över Hiroshima som var på 14 kiloton. Bara från denna lilla strandkantsbas fanns således sprängkraft för åtskilliga Hiroshimaförödelser. Och om man härifrån skulle ha skjutit iväg alla sina raketer, skulle man troligen också på alla andra håll ha skjutit iväg alla sina raketer och den sol som förekom så flitigt i den lokala mytologin hade gått upp för första och sista gången och förebådat den verkliga solens nedstigande i sin grav.

I mitten av 1980-talet hade Sovjetunionen fortfarande tusentals medeldistansraketer av den här typen, de sågs som ett enormt hot mot Västeuropa. USA placerade ut Pershing- och Gryphonmissiler i flera NATOländer, Sovjet svarade med den mobila SS-20 »Pioneer». I mitten av 1980-talet nådde kapprustningen en sådan nivå att bara en dåre kunde hysa förhoppningar om fred. Men kanske spände man musklerna till bristningsgränsen? År 1987 slöts ett avtal om att helt och hållet eliminera alla medeldistansraketer. Det hade ännu inte fullföljts när Berlinmuren föll, men ömsesidiga inspektioner och demontering av vapenbärarna var redan i full gång. Kärnvapenbaserna var många. I de baltiska staterna fanns kärnvapensilor och raketbaser i trakterna kring Võru,Valka, Rakvere, Jelgava, Dobele,Vainode, Priekule, Aluksne, Taurage, Ukmerge, Karmelava, Plunge. Och kanske blev omfattningen aldrig fullständigt klar och är det inte ens idag? I nedrustningsdokumenten anges missilernas utplacering med latitud och longitud, men Lilaste finns inte ens med på listan. Lades basen ned – som en del andra – redan innan förhandlingarna om skrotandet av medeldistansraketer sköt fart? Eller lyckades man hålla den hemlig och smussla undan den från förhandlingarna, vilket trots allt verkar långsökt.Var det en så kallad rövarbas?

Om det senare trots allt är fallet är det troligt att det fanns fler platser av liknande slag. Om det nu alls spelade någon roll med alla tusentals kärnstridsspetsar som ändå blev kvar, annat än inställningen som i så fall 20

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 21

kunde tyda på att ett överraskningsanfall med kärnvapen legat högt i prioritering och planering på ryska militärstaber. Avtalet 1987 innebar inte heller att kärnstridsspetsarna försvann, det var vapenbärarna – raketerna och kryssningsmissilerna – som sågades upp och förstördes; kärnladdningarna ligger till största delen kvar i olika förråd och skulle med enkla medel kunna aktiveras för nya vapenbärare.

På något vis känns det som om en del av livet hinner ikapp mig här på denna nedlagda kärnvapenbas. Jag kan inte förneka att jag upplever ett slags religiös vördnad när jag rör mig kring raketsilons öppning, där kanterna börjat rosta och ogräs växer upp. Här vilar samma stillsamma frid som på många så kallade heliga platser. Kanske är det helt enkelt den enorma koncentrationen av möjlig död som gett en så betydelsemättad stämning åt naturen, ogräset, sanden och krigsskrotet?

På basen, berättar Valja, tjänstgjorde bara högre officerare från majors grad och uppåt.Vad man gjorde i det stora laboratoriet visste han inte – någonting med kärnladdningarna, kanske något kemiskt – men byggnaden var den enda som jämnades med marken när området lämnades. På den stora snurrbara runda plattan är siloöppningarna nödtorftigt övertäckta med plåtar, i ett berg av skrot längre bort ligger silohuvar med texten »BAS I» på, demolerade missilvagnar, strömgeneratorfordon och mängder av annat material inklusive en ensam soldatstövel.

Valja rynkar på pannan när jag skjuter undan plåten för att krypa ned i raketsilon. Det är farligt det där, säger han surt och ruskar grinigt på huvudet; ett becksvart trettio meter bråddjupt schakt rakt ned i underjorden. Rå kylslagen luft sugs in av lungorna. Ett klonkande som av tunga stötar under havsytan för varje steg ned; den nedre delen är vattenfylld. Lukt som av brända säkringar. Här och var är väggen uppbruten, sanden sipprar in. Ett timglas, nedräkning. Klippta kablar. Ned i »dödsrikets buk». Jag vet inte hur långt jag har kommit, jag svävar mitt emellan liv och död. Först stod jag på en liten plattform en och en halv meter ned i silon; nu har jag klättrat ett femtontal meter nedför stegen och något manar mig att fortsätta nedstigningen. Långt däruppe ser jag himlen som ett svävande ljusklot. Mot vilket den svarta solen en dag ned i underjorden

21

N&K-Undergångens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 22

kommer att störta. De tjutande sirenerna måndagar klockan 3, de som påminner om början av Bachs Johannespassion … Men fortsätta nedåt … tillbaka till livet förefaller vägen oändligt lång …

Jag är en kärnvapenraket. Jag har länge spänt musklerna i kalla krigets mitt, länge stått orörlig i silon och skjuts nu iväg mot Stockholm. Färden över havet varar i bara några få minuter. Sedan slår jag ned.

Hela Uppland står i lågor, heta vindar, staden bränns till aska, broarna störtar samman, gatorna smälter, svart regn, stormvågen.

Jag står i silo nummer 2. Skjuts iväg. Bränder och död i mitt följe. Sot. Allt jag rör vid blir till aska.

Jag tittar uppåt. Här nere är dödstyst. Jag kan höra mitt hjärta slå. Långt där uppe i silons ljusa topp ser jag Valjas förvånade ansikte. Han ler och vinkar åt mig att komma upp – nu när jag äntligen tycks ha kommit till sans. »Vi skall dricka te», ropar han ned i schaktet, »vi skall dricka te.» Orden ekar i silons mörka rymd, de nedfallande sandkornen glimrar som en vintergata av pyttesmå minisolar i en infallande ljusstråle och landar ljudlöst i det svarta vattnet. Det finns ett slags märklig spänning inom mig, där pågår en dragkamp: något drar mig upp i ljuset, något annat drar mig ned i mörkret. Fronten mellan liv och död går genom min egen kropp; som om ett antal taktiska dispositioner kunde få det att väga över till endera sidan: jag är livet, det enda du har; jag är döden, den stora vilan, bekymmerslösheten, din enda ofrånkomliga sanning. Återigen suckar Valja där uppe – åh, herre jösses – ljuden fortplantar sig ned i schaktet likt ett dovt muller. »Te nu», säger han, »te, te, te.» Och jag klättrar uppåt, skjuter uppåt i ljuset, upp till denna vänliga man i svenska armébyxor och kan redan känna lukten av »chaj, chaj, chaj» och hans fräna pyrande papyross.

22

N&K-Underg책ngens skuggor pocket

08-10-16

06.53

Sida 23