9789175690292

1

2

GRÅTIDER

3

© 2015 Linda Andersson Förlag och tryck: BoD 4 ISBN: 978-91-7569-029-2

Linda Andersson Gr책tider

5

6

D

Kapitel ett

e eviga störtfloderna från en ständigt betonggrå himmel var den första ledtråden. Åskovädren som naturlig förlängning var nästa. Därefter en rad outtröttliga jordbävningar, tsunamis och orkaner som skördade både liv och bebyggelse. Kunde det bli tydligare?

Jorden höll på att gå under.

Som en sista ansträngning, eller kanske med hopp om förändring, gjorde Moder Jord gjorde vad hon kunde för sin överlevnad. Hon slogs, trött på den tortyr och plåga hon fått stå ut med, för att få människan att förstå konsekvenserna av sitt handlande. För att väcka den som gömmer sig bakom skygglappar.

Men de som kopplade samman hennes kamp med de katastrofer som blivit vardag var alltför få. Ännu färre var de som förstod att allt det hon hade bidragit med och planterat ut över sin runda kropp borde få bevaras i sitt ursprungliga skick. Och förstod man vikten av en välbevarad jord så var det troligare att man höll insikten för sig själv av rädsla att möta det hån man kunde räkna med som miljöengagerad. Åsikten var det enda som både fattig och rik hade gemensamt, att tänka på sig själv både i första och andra hand var enda sättet att överleva i en kall och likgiltig värld. Att överhuvudtaget tänka på djurens bästa hade blivit dåliga skämt, djuren var här för människans skull och det fanns inte något som hindrade människan från att göra vad hon ville med dem. De befolkningar som såg annorlunda på saken och levde med naturen blev snart lika utrotningshotade som resten av jordens 7

vackraste skapelser.

Inte förrän ropet på hjälp hade övergått i ett enda långdraget försök till sista andetag började man lägga ihop pusselbitarna. Dessvärre skulle det visa sig bli en sista kamp i en aldrig så envis motvind. En kamp mot abnorm överbefolkning, mot naturkatastrofer i övermått och slutligen även mot en människohatande, egenkär och med många mått mätt diktaturisk regering. År 2050 sa man att något måste göras. År 2057 hade fortfarande inget helhjärtat påbörjats och läget var långt mer än kritiskt. Inte enbart på grund av den ohållbara situationen med ett jordklot sprängfyllt av människor, det var nu fler än tio miljarder par människoben som försökte finna sin väg och ett värdigt hem på ett alldeles utmattat och urlakat jordklot, utan även på grund av det enorma energibehov som rådde och de utsläpp som generats därifrån. Det som syntes av Moder Jords ansträngningar var numera enbart hennes rop på hjälp. Jordbävningar, översvämningar, tsunamis, åskoväder, orkaner, vulkanutbrott var vardagsmat för de som kämpade för sina liv i en tillvaro som i övrigt var kal, grå och omänsklig.

Havsnivån hade höjts som följd av de smältande isarna.

Isbjörnarnas hem var ödelagda och det var flera decennier sedan en isbjörn senast hade skådats. De, precis som många andra djur, förmodades vara utrotade. Förtvivlade forskare och djurvänner hade kämpat in i det sista för djurens framtid, men det var dömt att misslyckas redan från början. Den onda spiralen verkade sakna stoppknapp i förmån för de högre växlar som fick den att spinna allt fortare. Inte heller fanns det några djurparker kvar som 8

kunde hysa de stora djuren för att kanske, kanske i en avlägsen framtid ha en chans att rädda arterna. De som köpt parkerna tillhörde den lilla skara rika och skrupellösa män och kvinnor som enbart intresserade sig för den värdefulla marken. Vad som sedan hände med djuren var för dem av största ointresse.

Det var den ständiga bostadsbristen som bidrog till att allt mer mark exploaterades på detta sätt och därefter bebyggdes med stora, alltmer sorgliga och färglösa lägenhetskomplex. Skogar av alla de slag, jordbruksmark, öken och stäpp fick ge vika för de panikartade problem regeringar över hela världen ställdes inför. Även om de visste och förstod att de bara gjorde ont värre såg de ingen annan lösning på problemet. Det var med bävan de beordrade att skog efter skog skulle skövlas, alltid i förmån för större och fulare bebyggelse.

Givetvis fick de ständigt möta protester från befolkningen, protester från alla håll. Naturvännerna protesterade som de alltid hade gjort, och nu fick de också plötsligt respekt för sina åsikter eftersom man började förstå att de hade rätt. Men de röster som hördes starkast var de trångboddas, de bostadslösas, de som var alldeles för förtvivlade över sin egen situation för att orka bry sig om jordens hälsa.

Balansgången visade sig snabbt bli omöjlig. Ingen regering klarade av att tillmötesgå både jordklotets bästa och invånarnas väl. För att om möjligt kunna lugna alla oroliga medborgare lät regeringarna världen över därför byggandet ta sig längre och längre utanför städernas gränser samtidigt som de i flera pressmeddelanden lät befolkningen förstå att de hade en plan, en långsiktig 9

sådan, för hur de skulle rädda jorden och alla dess invånare från en smärre katastrof. Att denna plan ännu inte fanns, annat än som en enkel och ogenomtänkt skiss, var något de höll bakom lykta dörrar. Kanske väntade de på en bättre lösning eller så väntade de bara på rätt tillfälle.

Och slutligen gav det sig, det rätta tillfället. En ovanligt katastroftät månad blev startskottet för den stora planen.

Det var dags att införliva löftet till befolkningen. Planen skulle sättas i verket och jorden skulle räddas.

De hade vetat att det skulle ske, men de hade varken haft tid eller pengar att sköta sina jobb bättre. Husen hade varit tvungna att byggas, fort och billigt, trots att de på många håll befann sig i extremt känsliga jordbävningszoner. Den stora jordbävningen kom, mycket tidigare än vad de hade hoppats på, men ungefär samtidigt som de hade befarat. De visste när den var på väg, det varslade deras experter dem om, men de valde att blunda och låtsas som inget. Att erkänna sitt eget misstag var det ingen som ville göra. Experterna avsattes och fick en stor summa pengar i handen om de höll tyst, och i dessa tider visste alla att de snart skulle behöva kontanter för att klara sig i framtiden. Det fanns inte en bank i världen som visade på positiva resultat och börserna levde i ständig sorgedräkt. Alltså höll experterna tyst.

Av husen som byggts fanns bara småsten och rök kvar.

Sorgen var stor efter de saknade och döda personer som hade lämnats åt sitt öde i sina instabila hus.

Samtidigt som denna och liknande katastrofer lamslog världen började maten ta slut. Det fanns mycket lite mark att odla på, i princip inga betesmarker för de få djur som 10

fortfarande hölls. Inte ens regnskogarna fanns kvar att skövla för att få lite yta att odla på, det var gjort för länge sedan. Det enda som visades på tv var, förutom gamla repriser på mediokra såpor, domedagsprogram och nedslående nyhetsreportage. Länderna slogs om maten och priserna steg så till den grad att det bara var ett fåtal lyckligt lottade personer som hade råd med annat än de mest banala livsmedel som mjöl, bönor och ris som var de grödor som odlades på de jordar som ännu inte skövlats.

Matsubventionerna var det första som infördes när den storslagna planen sattes i verket – en världsstat ledd av en enda regering med statsmän från samtliga av jordens ledande länder, vilka var både större och färre än någonsin tidigare. Statsmännen var utvalda i hemlighet och på ett mycket tvivelaktigt sätt med hjälp av egna röstlappar samt stora summor kontanter och löften till i sammanhanget viktiga personer, personer med tystnad som specialitet, bland mycket annat. De var inte rädda för att sälja in den nya regeringen hos folket. Det var kristider och då behövdes tuffare tag – något de flesta troligtvis skulle hålla med om, om det nu inte redan varit en sådan överdrift att ens stiga upp om morgnarna med bultande huvudvärk, uttorkning, svidande hunger och dödsångest över att ytterligare en dag skulle genomlidas, överlevas.

Men, som sagt, detta var kristider och då behövde inte folket få veta alla detaljer. Redan från början var det klargjort att det skulle behövas starka personligheter som inte backade i en svår situation. Kandidaterna som valdes ut var rika, duktiga på att mygla med det mesta och framgångsrika inom sina respektive områden. De var alla starka och orubbliga personer som hellre körde över än 11

själva lät sig bli överkörda. En del var mer trovärdiga än andra, men dessa personer hade sällan lika mycket pengar som de mindre trovärdiga och det var de med mest pengar som i slutänden vann, samtidigt som de stundtals mycket lägligt tysta beslutsfattarnas fickor blev tyngre.

Den nya regeringen valde med förvånansvärd enkelhet ut plats för sitt högkvarter, de behövde knappt ens genomföra någon röstning.

De valde helt enkelt den mest krisdrabbade zonen på jorden och det råkade vara Europa med storhuvudstad Berlin i spetsen. Runt omkring staden fanns de mest tätbebyggda områdena på hela jorden. Länderna var ständigt drabbade av långvariga och enorma regnoväder som bidrog till mer eller mindre ständiga översvämningar.

Inte någon av de gigantiska vallar man gång på gång byggt upp och förstärkt lyckades hålla vattnet borta. Inte sällan fick invånarna vada i vatten upp till knäna för att ta sig till sina jobb, eller mer troligt, till sina jobbcoacher i de överfyllda och unkna lokaler som hyste olika typer av arbetsförmedlingar.

Arbetslösheten var högre än någonsin, liksom fattigdomen och brottsligheten. Det fanns helt enkelt alldeles för få jobb för den stora massan. De jobb som trots allt fanns och utannonserades krävde alltid flera olika utbildningar, expertkunskaper och flera års erfarenhet. Några arbetartjänster fanns knappt kvar längre, de smarta ITlösningarna, robotar och andra maskiner hade tagit över allt mer av marknaden de senaste hundra åren.

Nu var detta bara några av punkterna på regeringens 12

agenda och det var bara att välja och vraka vad de skulle börja med att beta av näst efter matsubventionerna, något som givetvis de själva var undantagna. Ett beslut de också hade varit rörande överens om. Faktum var att de var rörande överens om det mesta, åtminstone så länge det inte var ett beslut som skulle påverka deras egna liv i en negativ riktning.

Deras goda samarbete och enkelhet i att komma överens bottnade inte så mycket i att göra gott för världen och dess medborgare som man kunde hoppas på, utan mer i att de kände sig utvalda och speciella tack vare det fina och mycket tuffa uppdrag de så hedersamt tilldelats. Det var på grund av detta speciella arbete som de kände att de var värda lite fördelar. Bara en sådan sak som att de valde att placera högkvarteret i tuffa Berlin där de knappast skulle få uppleva någon glädjande och trygg vardag var fog nog för lite kompensation, resonerade de. Denna enda uppoffring var av sådan betydelse att de skulle se till att ha det bra på övriga plan.

Eftersom allas tjänster innebar en ständig jour, de var ju tvungna att kunna fatta snabba beslut, till och med mitt i natten, bodde de alla nära inpå varandra i ett av de finare och äldre husen som också tjänade som arbetsplats med luxuöst inredda kontor, som givetvis låg uppför en ganska brant kulle och således inte heller brukade drabbas av besvärliga översvämningar. Denna närhet till varandra, dag som natt kritiserades av många som menade att det skulle bli svårt att hålla en objektiv diskussion och syn på saker, men eftersom de satt på livstid om så krävdes, så ryckte statsmännen på axlarna och menade att det gynnade samarbetet och förståelsen för kollegor13

nas kulturella skillnader och problemen de brottades med.

Om fler hade anat hur r채tt dessa skarpsynta tvivlare skulle komma att ha s책 kanske, kanske saker och ting kunde ha tagit en annan v채ndning.

14

J

Kapitel två

oan suckade för sig själv och tittade på klockan igen.

Tjugo minuter över åtta. Hennes man skulle ha varit hemma för två timmar sedan, han hade lovat att han skulle vara hemma tidigt idag. Men precis som vanligt blev det sällan som han lovade, åtminstone när det gällde jobbet – och det gällde alltid jobbet.

De hade hoppats så mycket på flytten, att de skulle få det bättre i Tyskland än i USA, deras hemland. Där fanns inte samma möjligheter till arbete på regeringens egna företag, de var alldeles för få och populära. Näst intill omöjliga att få en anställning vid. Så var det egentligen här också, men Patrick, Joans man, hade haft en overklig tur när han hörde om denna öppning av en gammal bekant. De hade utan att tveka sålt de sista av sina tillgångar, de få saker de fortfarande hade kvar efter oräkneliga besök av kronofogden, bokat biljetter för lånade pengar och två dagar senare begett sig till Tyskland på vinst och förlust. De hade haft en osannolik tur, tjänsten var inte tillsatt och Patrick hade rätt kompetenser, goda vitsord och var precis rätt man för jobbet.

Företaget var ett av alla de företag som regeringen inrättat ett knappt år in på sin regeringstid, och nu fem år senare var det dessa arbetsplatser alla slogs om att få arbete på. Runt om i världen ville folket få en chans att få dela på den söta kaka som några få fortfarande kunde erövra. Att vara anställd på ett av regeringens företag innebar fördelar för hela familjen.

Under sin nästan sex år långa regeringstid hade mycket förändrats sedan den dag regeringen tog herraväldet över 15

jorden. För att förhindra och stoppa brottslighet valde en, föga förvånande, enhetlig regering att införa dödsstraffet igen, något som varit borttaget sedan länge. Regeringen var också enhetlig domare och jury, något som gjorde det ytterst svårt att bli frikänd. Även om det inte fanns några direkta bevis eller annat som talade till en persons nackdel var risken större att domen skulle falla tungt än lätt.

Hellre fälla än fria var regeringens devis. Straffmyndigheten sänktes till tolv år, från denna ringa ålder kunde vem som helst göra sig skyldig till brott och straffsatsen såg likadan ut för alla. Var man däremot rik – odrägligt rika människor var svåra att ta kål på – behövde man sällan oroa sig så länge man stöttade regeringen.

För de brott som inte kunde bedömas som tillräckligt grova för dödsstraff hade ett specialuppfunnet straff inrättats, ett straff som tillämpades ytterst godtyckligt och som de senaste fyra åren hade börjat användas med ett ljuvt leende på bestraffarnas läppar. Ingen hade några siffror på hur många som hade dömts till just detta straff, regeringen höll dem för sig själva. Trots de få kunskaper om vad som egentligen hände var straffet välkänt, och nästan lika fruktat som dödsstraffet. Utan att stå framför någon jury, med enbart ett muntligt framförande av den polis som utan någon som helst förvarning knackade på dörren, fördes de på en och samma gång anklagade och dömda bort till platser som än så länge var okända för befolkningen över hela jorden. Såvitt man visste hade ännu ingen av de dömda släppts ur fångenskapen, därmed gick det bara att spekulera i vad som försiggick bakom dessa specialfängelsers bommar. Rädslan för att en dag öppna för en polis och få höra sin dom avseende något 16