9789113020051

Utsedd till Nordens bästa deckarförfattare

FrOSTNÄTTeR

Bsobmevs!Joesj btpo

-Y6:;5f;;L9 Översättning Ylva Hellerud

I_Frostnätter.indd 3

2009-06-12 13:20:49

Av Arnaldur Indriðason har tidigare utgivits: Glasbruket 2003 Kvinna i grönt 2004 Änglarösten 2005 Mannen i sjön 2006 Vinterstaden 2007

Denna berättelse är ren fiktion. Namn, personer och händelser är helt och hållet uppdiktade av författaren.

isbn 978-91-1-302005-1 © Arnaldur Indriðason 2007 Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Harðskafi Översättning: Ylva Hellerud Omslag: John Persson Citatet ur Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt är hämtat ur Gunnel Vallquists översättning, Bonniers 1982 ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Frostnätter.indd 4

2009-06-12 13:20:49

1 Anropet kom till SOS-centralen från en mobil strax efter midnatt.

I telefonen hördes en upprörd kvinnoröst säga: – Hon har … María har tagit livet av sig … jag … det är helt fruktansvärt … fruktansvärt!

– Vad heter du?

– Ka … Karen.

– Varifrån ringer du? frågade centralens jourhavande.

– Jag är i … det är i … hennes sommarstuga …

– Var då? Var ligger den?

– … vid Þingvallasjön. I … i hennes sommarstuga. Skynda er … jag … jag stannar kvar här …

Karen hade med nöd och näppe hittat fram till stugan. Det var längesedan hon varit där senast, nästan fyra år. María hade gett henne en noggrann vägbeskrivning för säkerhets skull, men den hade i princip gått in genom det ena örat och ut genom det andra eftersom hon trodde sig komma ihåg vägen.

Hon hade kört ut från Reykjavík lite efter åtta på kvällen i kolmörker. Det hade inte varit mycket trafik över Mosfellsheden, bara ett och annat par billyktor som svepte förbi i riktning in mot stan. En enda bil förutom hennes körde österut och hon hängde på dess röda baklyktor och var glad över sällskapet. Hon tyckte inte om att köra ensam i mörker och skulle ha startat resan tidigare om det inte hade varit för att hon hade blivit försenad. Hon var informationssekreterare på en stor bank och mötena och telefon

I_Frostnätter.indd 9

2009-06-12 13:20:49

samtalen ville aldrig ta slut.

Hon visste att Grímannsfell låg på höger sida trots att hon inte såg det, och Skálafell till vänster. Hon åkte förbi avtagsvägen till Vindáshlíð där hon tillbringat två sommarveckor som barn. Hon följde efter de röda ljusen i behaglig fart tills de kom till Kerlinga­ hraun. Där skildes deras vägar. De röda baklyktorna ökade farten och försvann i mörkret. Hon tänkte för sig själv att den bilen kan­ske var på väg mot Uxahryggir och vidare norrut genom Kaldidalur. Den vägen hade hon själv ofta kört och tyckte det var så vackert där längs Lundarreykjadalur och ner till Borgarnes.

Minnet av en underbar sommardag vid Sandkluftasjön dök upp i tankarna.

Själv tog hon av till höger och fortsatte in i Þingvallamörkret.

Hon hade problem med att få ordning på väderstrecken i denna svarta natt. Skulle hon ha tagit av tidigare? Var det här rätt avtagsväg ner mot sjön? Eller var det nästa? Hade hon kanske kört för långt?

Två gånger hamnade hon på återvändsvägar och blev tvungen att vända. Det var torsdagskväll och de flesta sommarstugorna stod tomma. Hon hade tagit med sig proviant och böcker att läsa, och så hade María sagt att de nyligen skaffat teve i stugan. Mest tänkte hon försöka sova och vila upp sig. Banken var rena hispan efter fusioneringsförsöket. Hon begrep sig inte längre på striderna mellan olika grupper aktieägare som slog sig ihop och bildade front mot andra grupper. Nya pressmeddelanden skickades ut varannan timme, och inte blev det hela bättre när det visade sig att man beslutat om ett avgångsvederlag på nästan hundra miljoner kronor för en av bankens ledare som någon av grupperna ville bli kvitt.

Bankstyrelsen hade lyckats ådra sig allmänhetens vrede och det var Karens uppgift att hitta på något att säga för att gjuta olja på vågorna. Så där hade det fortsatt i flera veckor och hon hade bör10

I_Frostnätter.indd 10

2009-06-12 13:20:49

jat få alldeles nog när hon kom på att hon kunde fly fältet. ­María hade ofta erbjudit henne att få låna stugan i några dagar, och nu bestämde hon sig för att ringa henne. Självklart, sa María.

Karen rullade försiktigt fram över den rudimentära vägen genom den låga buskvegetationen tills strålkastarna lyste upp sommarstugan nere vid stranden. Hon hade fått en nyckel av María som dessutom berättat var de gömde extranyckeln. Ibland kunde det vara bra att ha en reservnyckel undangömd.

Hon längtade efter att få vakna morgonen därpå och se de vack­ ra höstfärgerna på Þingvellir. Så länge hon kunde minnas hade man annonserat om särskilda höstutflykter till nationalparken, och det var inte många ställen som var vackrare i höstskrud än området kring sjön där den döende vegetationens sprakande roströda och brandgula färger bredde ut sig så långt ögat nådde.

Hon började lyfta ut packningen ur bilen och ställa den vid dörren på altanen. Hon stack nyckeln i nyckelhålet, öppnade och trevade efter en kontakt. En lampa tändes i hallen bort mot köket och hon gick in med sin lilla resväska och ställde den i sovrummet.

Hon förvånades över att sängen inte var bäddad. Det var inte likt María. På badrumsgolvet låg en handduk. När hon tände i köket fick hon en märklig känsla av att något var närvarande. Hon var inte mörkrädd, men genomfors ändå av en obehagskänsla. Vardagsrummet låg i mörker. Där inifrån var det en strålande utsikt över sjön.

Karen tände ljuset i vardagsrummet.

Det fanns fyra kraftiga tvärbjälkar i taket och från en av dem hängde en människokropp med ryggen vänd mot Karen.

Hon blev så paff att hon kastades bakåt mot väggen och slog huvudet i träpanelen. Det svartnade för ögonen på henne. Kroppen hängde från bjälken i en tunn, blå lina och speglades i det mörka vardagsrumsfönstret. Hon visste inte hur lång tid det tog 11

I_Frostnätter.indd 11

2009-06-12 13:20:49

innan hon vågade röra på sig. Den fridfulla miljön vid sjön hade i ett slag blivit till en skräckscen hon aldrig skulle glömma. Varenda liten detalj etsade sig fast i minnet. Taburetten från köket, ett främmande inslag i det stilrent inredda rummet, som låg omkullvält under liket. Linans blå färg. Spegelbilden i fönstret. Mörkret över Þingvellir. Den orörliga kroppen under takbjälken. Försiktigt gick hon närmare, runt, så att hon såg det blåsvullna ansiktet. Hennes onda aningar visade sig stämma. Det var väninnan. María.

12

I_Frostnätter.indd 12

2009-06-12 13:20:49

2 Hon tyckte tiden gick märkligt fort från det att hon ringde till dess att akutteamet tillsammans med läkare och poliser från Selfoss var på plats. Det var utredningspolisen i Selfoss som hade hand om fallet, och det enda de visste var att den kvinna som tagit livet av sig var från Reykjavík, bosatt i förorten Grafarvogur, gift men barnlös.

Det pratades med dämpade röster inne i sommarstugan. Männen stod där lite bortkomna i det främmande huset där denna tragiska händelse ägt rum.

– Var det du som ringde? frågade en ung polis.

Man hade skickat in honom till kvinnan som hittat liket och nu satt i köket, hopkrupen och med blicken i golvet.

– Ja. Jag heter Karen.

– Vi kan ordna krishjälp åt dig om …

– Nej, jag tror … Det går bra ändå.

– Kände du henne väl?

– Jag har känt María ända sedan vi var små. Jag fick låna stugan av henne. Jag hade tänkt vara här över helgen.

– Så du såg inte hennes bil bakom huset? frågade polisen.

– Nej. Jag trodde ju inte det skulle vara någon här. Men sedan la jag märke till att sängen var obäddad, och när jag kom in i vardagsrummet … Jag har aldrig sett något liknande. Stackars María!

Stackars hon!

– När pratade du med henne senast?

13

I_Frostnätter.indd 13

2009-06-12 13:20:49

– Det var för bara några dagar sedan. När vi pratade om stugan.

– Sa hon att hon skulle vara här?

– Nej. Hon sa inget om det. Hon sa att det var självklart att jag fick låna huset några dagar. Inga problem.

– Och verkade hon … pigg?

– Ja, det tyckte jag. När jag hämtade nyckeln var hon precis som vanligt.

– Så hon visste att du skulle hit?

– Ja. Vad menar du med det?

– Hon visste att du skulle hitta henne, sa polisen.

Han hade dragit fram en pall och satt sig hos henne när han började prata med henne. Hon grep tag om hans arm och stirrade på honom.

– Menar du att …?

– Det kan hända att det var meningen att du skulle hitta henne, sa polisen. Utan att jag egentligen vet något om det.

– Varför skulle hon ha velat det?

– Det är bara en teori.

– Men det stämmer, hon visste ju att jag skulle komma hit den här helgen. När … när gjorde hon det?

– Vi har ingen exakt tidpunkt men läkaren tror att det inte kan ha varit senare än i går kväll. Förmodligen har det gått ungefär ett dygn.

Karen dolde ansiktet i händerna.

– Herregud, det här är så … så overkligt. Jag skulle aldrig ha bett att få låna huset. Har ni pratat med hennes man?

– De är på väg till honom nu. De bor i Grafarvogur, eller hur?

– Jo. Hur kunde hon göra så här mot sig själv? Hur kan någon människa göra något sådant?

– Man är förmodligen helt desperat, sa polisen och vinkade åt 14

I_Frostnätter.indd 14

2009-06-12 13:20:49

läkaren att komma dit. Full av ångest. Märkte du av något sådant hos henne?

– Hon miste sin mor för två år sedan, sa Karen. Det var en stor chock för henne. Hon dog i cancer.

– Jag förstår, sa polismannen.

Karen började gråta. Polismannen frågade om läkaren kunde hjälpa henne på något vis. Hon skakade på huvudet och sa att allt var okej, men att hon gärna ville åka hem om hon fick. Det var inga problem. De kunde prata mera med henne vid ett senare tillfälle om det blev nödvändigt.

Polisen följde med henne ut på gårdsplanen framför huset och öppnade bildörren för henne.

– Klarar du dig? frågade han.

– Jo, det tror jag nog, svarade Karen. Tack ska du ha.

Polisen stod kvar och såg efter henne medan hon vände bilen och körde därifrån. När han kom tillbaka in i huset hade man skurit ner kroppen och lagt den på golvet. Han knäböjde intill den.

Kvinnan var klädd i en vit T-shirt och blåjeans och var barfota.

Hon hade mörkt, kortklippt hår, smalt ansikte och smärt kropp.

Han såg inga tecken på någon strid, varken på hennes kropp eller i huset, bara kökstaburetten som kvinnan använt när hon fäste snaran i bjälken. En sådan blå lina kunde man köpa i vilket byggvaruhus som helst. Den hade grävt sig in i hennes smala hals.

– Det är syrebrist, sa distriktsläkaren som hade stått och pratat med akutteamet. Hon har tyvärr inte brutit nacken. Då hade det gått fort. Hon har kvävts när linan snördes åt om halsen. Det har tagit lite tid. De undrar när de får ta henne härifrån.

– Hur lång tid kan det ha tagit? frågade polismannen.

– Två minuter, kanske mindre. Innan hon förlorade medvetandet.

Polisen reste sig och såg sig omkring i huset. Han tyckte det såg 15

I_Frostnätter.indd 15

2009-06-12 13:20:49

ut som en alldeles vanlig isländsk sommarstuga med soffgrupp i läder, ett stiligt matsalsbord och ett modernt kök. Vardagsrummets väggar var täckta av böcker. Han gick fram till en hylla och såg Jón Árnasons folksagor i fem skinnband. Spökhistorier, tänkte han för sig själv. I andra hyllor fanns fransk skönlitteratur, isländska romaner och däremellan olika prydnadsföremål av porslin eller keramik, jämte några inramade foton, tre av samma kvinna i olika åldrar, vad han kunde se. Grafik på väggarna, en liten oljemålning och några akvareller.

Polismannen gick i riktning mot det han trodde var stora sovrummet. Dubbelsängen var obäddad på ena sidan. På nattygsbordet låg några böcker. Överst en diktsamling av Davíð Stefánsson frá Fagraskógi. En liten parfymflaska stod också på bordet.

Hans steg i sommarstugan styrdes inte av någon nyfikenhet.

Han letade efter tecken på kamp, spår efter att kvinnan inte självmant gått in i köket, hämtat taburetten, ställt den under bjälken, klättrat upp och lagt linan om halsen. Det enda han fann var en synnerligen lugn och tyst död, nästan hövlig.

En kollega från Selfosspolisen störde honom.

– Hittar du något? frågade han.

– Ingenting. Det här rör sig om ett självmord. Klart och tydligt.

Det finns inget som tyder på något annat. Hon har tagit livet av sig.

– Ja, allt pekar på det.

– Ska jag kanske skära ner linan från bjälken innan vi åker? Var hon inte gift?

– Gör det, du. Jo, och mannen kommer ju att komma hit.

Polismannen tog upp snaran från golvet och snurrade den mellan fingrarna. Den var inte särskilt fackmannamässigt gjord, själva knuten var klumpig och linan löpte inte så lätt igenom den. Han tänkte att han skulle ha kunnat göra en bättre snara, men man 16

I_Frostnätter.indd 16

2009-06-12 13:20:49

kunde väl inte kräva att en helt vanlig kvinna från Grafarvogur skulle kunna förfärdiga ett bättre hängningsredskap än så. Det verkade inte som om hon hade förberett självmordet särskilt väl genom att informera sig om tillvägagångssättet. Förmodligen hade det skett i tillfällig förvirring och inte efter långt övervägande.

Han öppnade dörren ut mot altanen. Det var bara två trappsteg ner från den och sedan några få steg fram till strandkanten. Det hade varit frost de senaste dagarna och en tunn ishinna låg över vattnet längs stranden. Här och där hade isen frusit fast vid land och bildade liksom en tunn glasskiva, och därunder skvalpade vågorna långsamt.

17

I_Frostnätter.indd 17

2009-06-12 13:20:49