9789155262167

2

3

Originalets titel: Eventyrbogen Copyright © Peter Madsen 2014 First published in Denmark by Forlaget Alvilda 2014.

Copyright © den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2015 www.semic.se Översättning: Lena Ollmark Omslag: Anja Larsson Redaktör: Anna Bäfverfeldt All rights reserved.

Repro: Italgraf Media Tryck: Livonia, Lettland 2015 ISBN 978-91-552-6216-7

4

I SAGANS LAND KLASSISKA FOLKSAGOR OCH ÄVENTYR tecknade och berättade av Peter Madsen

5

Innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Snövit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 De tre bockarna Bruse . . . . . . . . . . . . . . 18 Hans och Greta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 Den tappre lille skräddaren . . . . . . . . . . . 28 Pannkakan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38 Räven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 Östan om solen, västan om månen . . . 49 De goda medhjälparna . . . . . . . . . . . . . . 59 Lillekort . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 Den flygande grytan . . . . . . . . . . . . . . . . 76 Soria Moria slott . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 Guldgåsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 Askungen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Om folk och äventyr . . . . . . . . . . . . . . 106

Följ med till sagans land Peter Madsen är en av Danmarks stora berättare. Och det är främst som tecknare han gjort sig känd. Han fick sitt genombrott med Valhall, den tecknade serien om de nordiska asagudarna.

Första albumet utkom 1979 i fyra länder (det blev så småningom många fler) i en total förstaupplaga på 100 000 exemplar – till dags dato har fler än så sålts enbart i Danmark. Det skulle med tiden bli femton album i serien, och Valhall blev även en tecknad långfilm på bio.

Peter har gjort mycket annat. Han har tecknat bilderböcker, exempelvis de älskade trollberättelserna i bokserien Trollskogen. Han har arbetat som regissör, och han har både skrivit och berättat om bibliska motiv, till exempel det treåriga projektet om Jesu liv som resulterade i det hyllade seriealbumet Människosonen. Jag översatte själv både det albumet och ett flertal Valhallalbum till svenska, och flera gånger var jag nära att ångra att jag tog på mig uppdraget. Peter fuskar nämligen inte. Han lägger ner ett oerhört arbete i research innan han skriver en rad eller tecknar ett enda streck. Vilket även ställer krav på en översättare. För att ens vara i närheten av att göra en vettig översättning krävdes mycket läsning av Nya testamentet och de nordiska gudasagorna. Och då la jag inte ens ner en hundradel av det jobb Peter hade gjort.

Sedan är det själva tecknandet. Man behöver bara snabbt bläddra igenom denna bok för att inse att det måste tagit tid att teckna den. Och då har man ändå ingen aning om det närmast oändliga antal timmar Peter lagt ner på skissande innan han ens börjat med originalen. Peter ger sig inte. Han håller på tills han är nöjd. Han skulle själv inte kalla sig för perfektionist, men det vill jag nog ändå påstå att han är. Fast det viktiga är ju trots allt hur det fungerar. Jag älskar Peters bilder. När jag ser på dem reser jag bort.

Det är fantastiska miljöer han tecknar, i sago-

skimrande färger. En snabb blick på dem och så är jag i väg, jag befinner mig i sagan.

Jag var länge lite kluven inför de gamla folksagorna. Jag har reagerat på gammaldags könsroller, sensmoraler jag inte ställt upp på, grymheter och rena dumheter. Men sedan jag från år 1995 och framåt har varit förläggare för den anrika sagosamlingen Bland tomtar och troll har jag fått upp ögonen för den kraft som finns i sagorna. Samtidigt har både Disneyimperiet och många år med barn i förskolor och skolor där man medvetet arbetat mycket med de gamla folksagorna fått mig att upptäcka den fascination de alltjämt väcker både hos barn och deras föräldrar. Så när Peter talade om för mig att han var i färd med att återberätta en samling av både välkända och utvalda mindre kända folksagor på sitt alldeles egna sätt blev jag förstås eld och lågor. Och än mer säker på att de borde utkomma även i Sverige blev jag förstås när jag fick se vad han skrivit och berättat. Om hur han tänkt och gjort har han själv utförligt berättat i ett efterord till denna bok.

Nu finns boken äntligen på svenska, den första av två volymer där nästa bok utkommer ett år efter den första. Så välkommen in i sagans land, med alla dess klumpiga troll, listiga rävar, fagra prinsessor och prinsar som ger sig ut för att finna lyckan. Men här finns även fega riddare och modiga flickor – och en berättarglädje som slår det mesta. Jag tror att ni liksom jag både kommer att läsa boken många gånger, och mycket otåligt vänta på fortsättningen …

Måns Gahrton, författare och förläggare

Snövit Det var mitt i den kalla vintern och snöflingorna dalade som vita dun från himlen. En drottning satt vid fönstret och tittade på snön medan hon sydde på sitt broderi i en ram av ebenholts. Så råkade hon sticka sig i fingret med nålen och tre droppar blod föll ner i snön. Den röda färgen lyste vackert i den vita snön och drottningen tänkte: ”Jag önskar mig ett barn som är vitt som snö, rött som blod och svart som ebenholts!”

Kort därpå födde hon en dotter med läppar röda som blod och hår svart som ebenholts. Men det vackraste av allt var barnets hy, som var ljus som den vitaste snö. Flickan blev därför kallad Snövit.

Men så snart barnet var fött dog drottningen.

Året därpå tog sig kungen en annan drottning.

Hon var väldigt vacker, men också avundsjuk och fåfäng. Hon stod inte ut med tanken på att någon kunde vara vackrare än hon. Hon hade en spegel på sitt nattduksbord och när hon speglade sig i den frågade hon: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Och spegeln svarade: ”Ärade drottning, det är du som skönast i landet är.”

Och drottningen var nöjd, för hon visste att spegeln alltid talade sanning.

9

Snövit växte upp och för varje år blev hon vackrare och vackrare. När hon fyllde tolv år var hon vacker som en dag, och mycket vackrare än drottningen. Så när drottningen ställde sig framför spegeln och frågade: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Då svarade spegeln: ”Ärade drottning, du är skön ännu, men Snövit är tusen gånger skönare än du.”

Styvmodern blev grön av avund och från den dagen hatade hon Snövit! Drottningen åt inte, hon drack inte, hon fick varken ro på dagen eller natten. Till slut kallade hon på en av sina jägare och sa:

10

”Jag tål inte att se den där Snövit. Ta med henne ut i skogen och ha ihjäl henne. Och jag vill att du ger mig hennes hjärta, så att jag vet att du har utfört min befallning.”

Jägaren förde med sig Snövit ut i skogen. Men när han tog fram sin kniv för att ha ihjäl henne grät hon och bad för sitt liv: ”Snälla, döda mig inte! Jag lovar att springa djupt in i skogen och aldrig komma tillbaka!”

Jägaren kände medlidande med den stackars flickan och lät henne fly. Men samtidigt som han var lättad över att han inte dödat henne tänkte han för sig själv: ”Det dröjer nog inte länge förrän rovdjuren tar hennes liv.”

I samma ögonblick rusade ett vildsvin ut ur buskarna. Jägaren dödade djuret, skar ut hjärtat och tog med sig det till drottningen. Hon be-

fallde genast kocken att koka hjärtat med salt och örter. Sedan slukade hon det med god aptit, i tron att det var Snövits hjärta.

Under tiden var stackars Snövit alldeles ensam i den stora skogen. Hon var skräckslagen. Hon tyckte att alla träden stirrade på henne. Vad skulle hon ta sig till? Snövit sprang planlöst över vassa stenar och genom törnebuskar. De vilda djuren såg henne rusa förbi men lät henne vara.

Snövit sprang så långt benen bar henne. Över sju berg och genom sju dalar sprang hon. Och till sist kom hon fram till en liten glänta djupt inne i skogen där det stod ett underligt litet hus.

Inne i huset var allting litet, men det var så rent och prydligt att hon genast kände sig hemma. I mitten av stugan stod ett bord med en

snövit duk. Det var dukat med sju små tallrikar, sju små skedar, gafflar och knivar och sju små bägare. Mot väggen stod sju små sängar, alla bäddade med vita lakan.

Snövit var hungrig och törstig, så hon tog för sig av både mat och vin. Men hon tog bara en tugga från varje tallrik och bara en klunk från varje glas, för hon ville inte ta allt från någon.

Efter maten ville hon lägga sig att vila i en av sängarna. Men en var för bred, en var för kort, en var för hård, en var för mjuk, en var för hög och en var för låg. Det var först den sjunde som passade henne, och när hon lagt sig i den föll hon genast i sömn.

11

Om aftonen kom de som bodde i huset hem.

Det var sju dvärgar som varit och arbetat i sin gruva i berget. De tände ljuset och insåg direkt att någon varit där. ”Vem har suttit på min stol?” sa den förste. ”Vem har flyttat på min tallrik?” sa den andre. ”Vem har tagit av mitt bröd?” sa den tredje. ”Vem har ätit av min kål?” sa den fjärde ”Vem har använt min gaffel?” sa den femte. ”Vem har skurit med min kniv?” sa den sjätte. ”Vem har druckit ur min bägare?” sa den sjunde.

En av dvärgarna vände sig sedan om och såg att lakanet på hans säng var skrynkligt. ”Det är någon som har legat i min säng!” sa han. ”I våra också!” sa de andra, när de fick se sina sängar. ”I min också!” sa den sjunde. ”Och hon ligger där ännu!”

De andra skyndade genast dit, och mycket riktigt: där låg Snövit och sov i sängen.

12

”Min gode Gud, vilket vackert barn”, viskade dvärgarna i munnen på varandra. Ingen av dem hade hjärta att väcka henne, så de lät henne ligga kvar i den lilla sängen. Den sjunde dvärgen sov en timme i taget hos sina vänner, och så förlöpte resten av natten.

När Snövit morgonen därpå slog upp ögonen och fick syn på de sju dvärgarna blev hon först förskräckt. Men de frågade henne vänligt: ”Vem är du och hur hittade du vårt hus?” ”Jag heter Snövit”, svarade hon. Och så berättade hon hela historien om styvmodern, drottningen som ville ha ihjäl henne. Och om jägaren som låtit henne komma undan. ”Om du skulle vilja hålla ordning i huset, laga mat och sy och sticka åt oss så får du gärna stanna här”, sa dvärgarna. ”Vi ska se till att du har allt du behöver.” ”Tack”, sa Snövit och stannade hos dvärgarna.

Varje morgon begav sig dvärgarna till arbetet i gruvan och varje kväll hade Snövit maten färdig när de kom hem. Men hon var ensam i huset hela dagarna, och innan dvärgarna gick varnade de henne alltid: ”Din styvmor är en slug kvinna och hon inser säkert snart att du bor hos oss. Kom ihåg att du aldrig får släppa in någon i huset på dagen!”

Hemma på slottet ställde sig drottningen framför spegeln. Hon trodde ju att hon ätit upp Snövits hjärta, så hon frågade nu belåtet: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Spegeln svarade: ”Ärade drottning, du är skön ännu, men Snövit bortom de sju bergen, i skogen hos de sju dvärgarna, hon är tusen gånger skönare än du.”

Drottningen blev förskräckt, för hon visste ju att spegeln alltid talade sanning. Hon förstod nu att jägaren hade lurat henne – och att Snövit fortfarande var vid liv. Avundsjukan blossade upp inom henne igen och hon grubblade dag och natt på hur hon skulle komma åt Snövit.

Till slut fick hon en idé. Hon sotade sig i ansiktet, krummade ryggen och klädde sig i trasiga paltor. På ryggen hängde hon en korg med

varor. Med en käpp i handen gick hon ut genom dörren. Hon gick över de sju bergen till de sju dvärgarna, bankade på deras dörr och ropade: ”Jag har de finaste varorna i hela landet. Kom ut och ta er en titt!”

Snövit kikade ut genom fönstret och frågade: ”Vad är det du säljer?” ”De mest fantastiska ting”, lockade kvinnan. ”Bälten och remmar, band till snörliv.” Hon räckte fram ett vackert broderat silkesband. ”Den här rara gamla damen kan det väl inte vara farligt att släppa in”, tänkte Snövit. Så hon öppnade dörren och köpte det vackra bandet. ”Prova det nu, mitt barn”, sa kvinnan. ”Kom hit så ska jag hjälpa dig.” Snövit ställde sig, intet ont anande, framför henne. Men kvinnan drog åt bandet så hårt om den stackars flickan att hon inte kunde andas. Snövit föll omkull på golvet och blev liggande som död. ”Nu kan du ju glädja dig över att ha varit den vackraste”, flinade drottningen och lämnade huset.

Kort därpå kom de sju dvärgarna hem och fann Snövit livlös på golvet. Först trodde de att hon var död. Men så lyfte de upp henne och såg det hårt åtdragna bandet om midjan. De skar upp snörlivet. Snövit började andas igen och undan för undan kvicknade hon till.

13

När dvärgarna fick höra om vad som hänt sa de: ”Det måste ha varit den ondskefulla drottningen. Lova nu att du aldrig släpper in någon när vi inte är hemma!”

Så snart drottningen kommit hem till slottet ställde hon sig framför spegeln och frågade: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Spegeln svarade som förut: ”Ärade drottning, du är skön ännu, men Snövit bortom de sju bergen, i skogen hos de sju dvärgarna, hon är tusen gånger skönare än du.”

När drottningen hörde detta blev hon så upprörd att hennes hjärta rusade i bröstet. ”Den här gången ska jag allt se till att du inte kommer tillbaka, flicka lilla”, väste hon och med hjälp av de mest ondskefulla trollkonster tillverkade hon en förgiftad kam. Sedan letade hon rätt på fler paltor och förklädde sig till en mycket gammal gumma. Hon gick över de sju bergen till de sju dvärgarnas hus, bankade på dörren och ropade: ”De finaste varorna i hela landet. Kom ut och titta!”

Snövit kikade ut genom fönstret. ”Du kan lika gärna gå din väg. Jag tänker inte släppa in någon”, sa hon. ”Du måste ju se vad jag har. Det räcker om du öppnar fönstret”, lockade gumman. Så tog hon fram den förgiftade kammen och visade den för Snövit.

Snövit tyckte om den vackra kammen. Det dröjde inte länge förrän hon köpt den. ”Låt mig hjälpa dig”, sa den gamla gumman.

Utan att ana oråd lät Snövit gumman hjälpa henne. Men giftet verkade i samma ögonblick som kammen fästes i håret och Snövit föll livlös till marken.

14

”Nu är det ute med dig, lilla vän”, hånlog gumman och gick sin väg.

Som tur var kom de sju dvärgarna hem kort därpå. De fann den förgiftade kammen i Snövits hår och lossade den. Snövit kvicknade till och berättade vad som hänt. ”Drottningen var här igen”, sa dvärgarna. De varnade henne återigen för att köpa något eller att tala med någon medan de var borta.

Hemma på slottet ställde sig drottningen framför spegeln och frågade: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Spegeln svarade än en gång: ”Ärade drottning, du är skön ännu, men Snövit bortom de sju bergen, i skogen hos de sju dvärgarna, hon är tusen gånger skönare än du.”

Nu blev drottningen helt utom sig av raseri. ”Snövit ska dö, om det så ska kosta mig mitt liv!” skrek hon. Hon låste in sig på sin kammare och tillverkade ett giftigt äpple. Det var vackert, vitt och rött och så frestande att alla som såg det ville smaka. Det räckte dock med en tugga för att döden dö. Ännu en gång klädde drottningen ut sig. Hon la äpplet i korgen och gick över de sju bergen till de sju dvärgarnas hus. ”Jag öppnar inte för någon och jag vill inte köpa något”, sa Snövit genom fönstret. ”Det gör ingenting”, sa kvinnan. ”Jag ska nog få mina äpplen sålda. Men du ska få ett av mig.” ”Nej, tack”, svarade Snövit.

”Du kanske är rädd att det är förgiftat?” frågade kvinnan. ”Vi kan dela på det. Du får den röda sidan så äter jag den vita.”

Snövit ville verkligen smaka på äpplet och när hon såg att kvinnan åt av det kunde hon inte låta bli. Hon sträckte sig efter den andra halvan.

Men äpplet var så klurigt konstruerat att det bara

var den röda sidan som var förgiftad. Knappt hade Snövit hunnit ta en tugga förrän hon sjönk som död ner på golvet. ”Vit som snö, röd som blod, svart som ebenholts! Du må vara vacker, men den här gången kan dvärgarna inte rädda dig”, sa drottningen med ett elakt leende på läpparna.

15

När hon kom hem frågade hon spegeln: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Och äntligen svarade spegeln: ”Ärade drottning, det är du som skönast i landet är.”

Så fick hennes avundsfyllda hjärta äntligen ro – så mycket ro avundsfyllda hjärtan nu kan få.

När dvärgarna kom hem hittade de Snövit på golvet. De lyfte upp henne och började söka efter något som kunde ha förgiftat henne, något som gjort henne illa. De tog av hennes skärp och släppte ut hennes hår. De tvättade henne med vatten och vin. Men ingenting hjälpte. Hon var och förblev död.

16

Dvärgarna la Snövit på en bår och i tre dagar satt de hos henne och sörjde. De ville begrava henne, men med sina röda kinder såg hon ut att fortfarande vara i livet. ”Vi kan inte sänka ner henne i den mörka, kalla jorden”, sa de och så tillverkade de en kista av glas och la henne i den. På kistan skrev de hennes namn i guldbokstäver. De skrev också att hon var prinsessa. Kistan ställde de uppe på ett berg bakom huset, där man kunde se den från alla väderstreck. De turades om att hålla vakt vid den. Skogens djur kom för att sörja Snövit. Först en uggla, sedan en räv och till sist en duva.

Snövit låg länge i kistan. Det såg ut som om hon sov, för hon var fortfarande vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts. Så hände det sig att en prins färdades genom skogen och sökte natthärbärge hos de sju dvärgarna. Han såg Snövits kista och läste vad dvärgarna skrivit på den. ”Låt mig få köpa henne”, sa han. ”Jag ger er vad som helst.” ”Aldrig! Vi skulle aldrig sälja Snövit! Inte för allt guld i världen”, sa dvärgarna. ”Då måste ni ge henne till mig”, bad prinsen. ”För jag kan inte leva utan Snövit.”

Dvärgarna insåg att det prinsen sa var sant.

De gav honom kistan.

Prinsen tänkte frakta kistan på sin häst. Men när han tog sats för att lyfta den snubblade han över en rot och kistan gled ur hans händer. Med en hård duns slog den i marken och den giftiga äppelbiten for ut ur Snövits mun.

Hon kvicknade till, öppnade kistlocket och utbrast: ”Var är jag?” ”Hos mig”, sa prinsen. ”Och jag älskar dig.

Följ med mig hem till min fars slott och bli min drottning.”

Snövit tyckte genast om prinsen. Hon tog adjö av dvärgarna och följde med honom till slottet.

De följande dagarna förbereddes ett stort bröllop. Snövits onda styvmor blev också inbjuden.

Hon tog på sin vackraste klänning och ställde sig framför spegeln och frågade: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Spegeln svarade: ”Ärade drottning, här i landet är du skönast ännu, men den unga drottningen i det främmande landet är tusen gånger skönare än du.”

Drottningen vrålade av ilska, men hon kände samtidigt en märklig, isande skräck. Först ville hon inte följa med till bröllopet, men hennes nyfikenhet blev för stor. Hon måste få se den unga drottningen!

Festsalen var upplyst av tusen levande ljus och den onda styvmodern kände genast igen Snövit.

Hon förlorade balansen och vacklade mot väggen. Där fick lågan från ett av ljusen fatt i hennes långa klänning – och så slutade hon sina dagar som en levande fackla.

17

Peter Madsen återberättar här några av våra mest klassiska och älskade sagor.

Vi får möta Snövit och de sju dvärgarna, Hans och Greta, de tre bockarna Bruse och Askungen. Men också en isbjörnsprins, en förtrollad guldgås, prinsessorna i Soria Moria slott, en tapper liten skräddare som överlistar två vilda jättar och en gryta som tar från de rika och ger till de fattiga.

Här finns magiska berättelser för både stora och små sagofantaster – några lite mer spännande äventyr för de äldre och kortare klassiker med rim och ramsor för de yngre.

Alla äventyr är rikt illustrerade med sagolikt vackra bilder. Vi känner igen Peter Madsens enastående illustrationer från bland annat den tecknade serien Valhall och de populära bilderböckerna om Trollskogen.

I sagans land

Följ med in i sagans fantastiska värld!

PETER MADSEN Klassiska folksagor och äventyr tecknade och berättade av Peter Madsen

ISBN 978-91-552-6216-7

I_sagans_land_cover_tb_2.indd 1

2015-06-23 13.34