9789175579047

MATTIAS

LEIVINGER

FREUDLAND

Till Rebecca och David

© Mattias Leivinger 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Alfreds Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7557-904-7 Tryckt hos Bookwell, Finland 2014

FREUDLAND HUSET SÄLLSKAPET STADEN FLODEN SKOGEN HAVET

HUSET

1

M

annen var väderbiten och det rådde en stillhet över det solbrända ansiktet. En vandrare som lagt sig i en backe för att vila benen, ingenting mer. Men sedan kom en förändring över honom. Händerna började darra, ögonen skälvde till och slogs upp. Han rullade hastigt åt sidan och kom på fötter med en lång inandning. Höjde armarna och knöt nävarna. ”Släpp mig din satans …!”

Han tog ett steg i sluttningen, invecklad i strid med något osynligt. Ögonlocken klippte i det skarpa ljuset. Han stannade upp och armarna sjönk mot sidorna. Såg sig om över ryggen med en lång blick. Han stod mitt i en sluttning bland kullar och dalsänkor och tänkte att det inte stämde. Att det inte stämde över huvud taget.

En sällsynt vidrig dröm. Ja, så måste det vara. En dröm där han släpades över ett golv som ett djur till slakt. Någon som drog honom med ett fast grepp kring fotlederna. Ett leende med små fläckade tänder. Ögon som stirrade, matta och lerbruna. En ihopsjunken silhuett mot en bakgrund av eld. En stank av blod och förfall.

Någon som hatar mig. Vill tillintetgöra mig.

Drömmen låg en kort stund helt nära. Sedan blev bilderna tunnare och vek undan. Händerna darrade, mindes saker han själv inte kunde komma åt. Mannen sjönk ner på huk, hjärtat stillade sig. Blicken stannade på några träd en bit ner i sluttningen, på lövkronorna som rörde sig lätt för vinden. Ekar, tänkte Freud och ordet bröt loss ett stycke begriplighet ur allt det obegripliga.

9

En stund senare hade han funnit kängorna med sockorna prydligt lagda ovanpå. Bredvid dem kavajen och den fjäderprydda vandringshatten. Han satte den på huvudet och kände oron lätta inombords. För så var det naturligtvis. Han var ute på spatsertur i det vackra landskapet. Stannade till för en stunds vila i kullens mjuka gräs. Somnade och en mardröm vällde fram ur psykets gömmor. Men vilken mardröm!

Freud strök över kindernas stubb, rafsade sig i hakskägget som var lite väl utväxt. Han rörde fingertopparna över skallbenet och ner längs ansiktets sidor. Lät tungan fara över tänderna och munhålan. Konstaterade att han var oskadd.

Han gjorde detta hastigt som av gammal vana.

Något med avtrycket i gräset fick honom att titta närmare. Armarna låg utslängda från kroppen. Benen, ryggen, huvudets baksida – konturerna var på något sätt djupare än de borde vara. Som om han legat på platsen i flera dagar. Eller veckor. Det fanns inga fotspår kring platsen. Han böjde sig ner över gräset och tittade från olika vinklar. Reste sig sedan med ett skeptiskt leende i det solbrända ansiktet.

Trillade jag ner från himlen kanske?

Han drog på sig de solvarma sockorna, därefter kängorna. De slöt perfekt kring fötterna. Humöret steg något.

Ute på promenad således – men varifrån?

Frågan rörde upp en ny orosvirvel. Han hade inget svar på den.

Absolut ingen aning. Byxorna saknade fickor och västfickorna var tomma. I kavajfickan fann han en näsduk, prydligt hopvikt. Inget fickur. Ingen packning.

Så underligt, tänkte Freud. Så väldigt, väldigt märkligt.

Han bet ihop käkarna. Såg solen röra sig bakom vita molnslöjor och tog ut riktningen söderut. Det bästa var väl att sätta sig i rörelse och låta det hela klarna allteftersom. Bakom någon av de där kullarna ligger mitt hem. Han fick bestämma sig för det.

Freud höll god fart och visslade tonlöst mellan torra läppar. Törsten var ännu inte så plågsam. Han tittade då och då upp mot himlen där svalorna jagade fram. Där solen just passerade middagshöj10

den. Andades in doften av gräs och solbakad mylla. Han kom till foten av ett toppigt backkrön och pressade på uppför lutningen.

Behöver få utblick.

Han kom upp på krönet, tog av sig kavajen och baddade pannan med näsduken. Solen gick fri ur molntäcket. Han skuggade ögonen och blickade omkring sig. Såg åsryggarna i söder plana ut i ett skimrande dis. Åt väster kortades sikten av nästa kulle. Han vände sig om, fick solen i ryggen och tog några steg över kullens topp. Stannade tvärt och drog efter andan.

Hela synfältet fylldes av skog. Otaliga lövkronor och barruskor i alla nyanser av grönt sträckte sig mot horisontkanten. Ekdungen där han vaknat krympte till en utlöpare av ett enormt hav. Hjärtat slog hårdare. Någonting i den böljande jätteskogen gick rakt in i honom. Den susade och rasslade, den talade och tisslade. Den levde. Han vilade en stund, sjönk ner på huk och såg hur ljus och skugga blandades i varandra genom tusentals blad och grenar. Såg gläntorna öppna sina lungor inne i den stora kroppen. Att bara kliva in bland stammarna och gå förlorad i det mjuka skimret.

Låta sig omslutas.

Efter en stund skakade han på huvudet och drog handen genom skägget. Så stort, så ofantligt. Inte greppbart. De mörkbruna ögonen skuggades av en plötslig avsmak. Inte hör väl en vettig människa hemma bland träden? Och skogen tycktes skratta åt honom, förakta hans litenhet och okunskap.

Freud skulle just vända ryggen åt alltsammans då det blänkte till ur dalsänkorna. Han skärpte blicken, spejade ner över dalen. Vad kastar en sådan solkatt? En vattenyta? Ett fönster? Steg det inte en rökslinga ur dalens djup? Minsann, det kunde mycket väl ligga ett hus där nere. Med ett mål mat och en sovplats för en främling. Någonstans där han kunde vila för natten och få lite klarhet i situationen.

Freud satte fart på nytt nerför kullens sydsida samtidigt som både hunger och törst började riva i kroppen. Han kom ner i plattare terräng. Kom underfund med att det nog var i nästa dal blänket hörde hemma. Skogsbrynet kröp tätare intill, skärmade av och styrde hans steg. Han betraktade de solbelysta träden och 11

såg egentligen ingenting märkligt med dem. En stund senare fann han ett vattendrag och drack magen full. Hungern blev till en lätthet i kroppen. En aning hunger är bra, det är något konkret, något som gör saker verkliga. Allting sammantaget är det mer sannolikt att detta är verklighet och inte en dröm. Så resonerade han, fast betydligt mer snirklande och utdraget medan eftermiddagen djupnade kring honom.

Han korsade gräsmarker och busksnår. Gick över stensprängd lerjord och gulbrända gräsruggar. Några timmar senare kämpade han sig fortfarande framåt genom terrängen. Traskade på alltmer ilsken, på nytt med törsten brinnande i halsen. Solen dalade och något hus hade han inte sett skymten av. Freud gick i ett landskap av hastigt växande skuggor. ”Så jag ska sova på marken, som ett djur kanske? Är det så det är tänkt?”

Rösten ekade stumt tillbaka från nejden. Men det var skönt att skrika lite. ”Kanske är det jag som är en dumskalle och vandrar i väg hemifrån utan proviant eller packning. Men om det är någon annan som driver med mig, om detta är ett skämt, så är det hela i väldigt dålig smak och den skyldige kommer att få smaka på min … på min käpp!”

Högerhanden grep genom luften. Freud stannade tvärt. Självfallet! Svartkäppen!

Det glatta träet saknades i hans högerhand. Hade gjort så under hela dagen. Plötsligt såg han det svartlackerade käppsvärdet stå på sin plats i det hamrade metallstället vid hatthyllan intill dörren i vestibulen.

Bilden var mycket exakt.

Och där det finns en hall, där finns det också ett hus. Freud stod alldeles stilla och väntade på att fler saker skulle väckas till liv och liksom svärma upp för att klä hans hemvists olika hörn. Men inget mer än tomheten kom till honom. Han sparkade en tuva ur marken. Vände sig mot träden och ropade: ”Vad står ni och stirrar på? Och varför minns jag ingenting?”

Träden teg. Han såg almar, ekar, bokar, lönnar. Tidig sommar12

grönska på urgamla träd som vilade outgrundliga i skymningen.

Djupa skuggfickor mellan stammarna. Någonting rörde sig i det doftmättade mellanrummet och betraktade honom tillbaka. Var på väg fram mot skogens kant.

Freud backade med obehaget krypande i skinnet. Ville inte vara här när solen gick ner. Nej, o nej. Han vände sig mot åsryggen och den solbelysta toppen högt där uppe. Gick hastigt uppför sluttningen med flera tillbakablickar. Skogen vilade men skuggorna gjorde det inte. De sträckte ut sig, de svalde allting i sin väg.

Han skyndade på stegen, småsprang ut ur dalens mörker in i kvällens sista ljus. Sjönk flämtande ner på kullens krön med darrande ben. Skrek några svordomar ner mot skogslinjen men tystnade sedan förläget. Detta var ju hans eget fel. Vilken idioti att gå så långt hemifrån. Att tappa bort sig bland kullarna utan packning, utan käpp. Han skrattade sprucket. Vilken lättnad när hela det här missförståndet reds ut! För ett missförstånd måste det ju vara …

Den sista solnageln försvann bakom åsryggarna. Freud stod på en höjd mitt i ett mörknande hav och övervägde sina möjligheter.

En natt under bar himmel var ju inte särskilt tilltalande.

Vilket är alternativet? Fortsätta gå genom natten? Försöka nå huset?

Om det finns något hus. Vad händer om jag går förbi det i mörkret?

Han gick över åsryggen ner på andra sidan, satte dess jordvall som skydd mellan sig själv och skogen. Ett par stenblock låg inbäddade en bit ner i sluttningen. Efter en stunds tvekan gick han till den närmsta. Satte sig och lutade ryggen mot dess orubblighet.

Löste upp kängorna, men behöll dem på. En stunds vila, tänkte han.

Mörkret föll snabbt. Han satt i allt det svarta, uppmärksam på minsta ljud som studsade mellan höjderna. Han frös och kurade ihop sig. Natten hävde sig kylig och molnfri och en tunn månskiva gick sin färd. Freud sträckte ut sig och fick lite sömn. Genom slätternas gräs och skogens djup gick ett stilla sus. Samma långsamma vind som rörde vid gräs och gren fläktade även vid Freuds frusna kropp. Han slumrade vid stenens fot. I sömnen förvandlades vindsuset till svaga stämmor som ropade hans namn, som om de oroligt sökte honom och undrade vart han blivit av.

13

Han vaknade i det första gryningsljuset. Det tog honom en stund att förstå att han befann sig ovanpå stenblocket. Dessutom med kängorna hårt snörade kring fötterna. Sakta reste han sig och skakade liv i den stela kroppen. Han kikade ner kring stenen.

Ingen där. Han hade inget minne av att ha förflyttat sig.

Men något måste ha skrämt mig.

Sakta hasade han sig ner på marken och tog ett varv kring klippblocket. Jag överlevde natten i alla fall. En dum självklarhet till tanke som ändå gav en slags trygghet.

Solen steg högre och började tina hans frusenhet. Landskapet såg annorlunda ut i morgonljuset. Det låg fler klippblock i sluttningen, skarpt tudelade i ljus och skugga. Han spanade djupare ner i dalen, där skuggorna var långa. Det var ju där huset skulle ligga, om det låg där. Konstig tanke. Skulle ligga om det låg där.

Freud korsade en linje fotspår i gräset. Hjärtat studsade till.

De var inte hans egna.

Han snurrade runt, följde dem med blicken. Små, täta steg från skor med spetsig tåhätta. De kom från åsens östsida, gick jämsides med Freuds egna fotspår från gårdagskvällen. Slog en lov en bit från stenen där han sovit och fortsatte sedan över kullens topp ner mot skogen. Freud följde dem med blicken så långt han kunde ner i dalsänkan.

Han var helt säker. De hade kommit ur skogen, de gick tillbaka till skogen.

Steglängden var kort, knappast från en fullvuxen man. Spåren låg tunga av morgondagg. Freud tog en sväng till kring kullens topp, illa till mods. Han saknade käppen mer än någonsin. Vem är du som kliver fram ur skogen mitt i den djupaste natten för att slå en cirkel omkring mig?

Då fick han syn på huset.

Rakt nedanför platsen där han stod, inbäddat i dalsänkan vid kullens fot, låg ett mörkbrunt hus inneslutet av en trädgård. Han log bistert. Så nära hade det alltså varit.

Mitt hus! prövade han att tänka. Tanken var inte helt fel. Men den var inte helt rätt heller.

14

Han närmade sig försiktigt i skydd av busksnåren. Byggnaden låg på en liten höjd. Trädgården ramade in framsidan och på baksidan kunde Freud skönja ängsmarken sträcka sig upp mot skogslinjen.

Ena sidan av trädgården omslöts av ett staket som slutade mitt i en hörnvinkel. En plankhög låg intill som en påminnelse om det oavslutade arbetet. Freud spanade bort mot husfasaden. Väggar i mörkbrunt trä som vilade på ett stenfundament. Fönster med vita karmar på var sida om en farstubro. Ett ganska så skapligt bygge i två våningar. Kanske lite dystert, även i den milda morgonsolen.

Dystert var det också att han inte kände igen sig. Inte ett endaste något. Det här var inte hans hem.

När han närmade sig i skydd av buskens kant upptäckte han något märkligt. Det han först tagit för en kraftig skorsten var i själva verket en tillbyggnad. Han rätade på ryggen, ställde sig upp i protest mot fulheten. Teglet låg brutet utefter takets högra sida.

Takåsen sviktade in mot mitten och i förödelsen reste sig ett snett torn byggt i ojämna travar av svartsotiga stenblock. I gräset intill högra husflanken låg en stenhög, nog ämnad för att slutföra bygget. Ett verkligt nidingsdåd. Vem vågar göra något sådant, tänkte Freud. Husägaren borde skämmas!

Det var slut på buskar att huka bakom. Ville han närma sig ytterligare fick han göra det fullt synligt, vilket förstås var en risk.

Kanske från sidan?

Nej. Ta grusgången mot dörren, presentera sig och fråga efter lite gästfrihet till en vandringsman. Det var den bästa planen, den rakryggade planen.

Därefter gällde improvisation, tänkte Freud och visste inte hur rätt han skulle få.

Han gick fram till staketets järngrind, lyfte på haspen och släppte in sig. Dämpade stegen genom att gå i gräskanten bredvid grusgången. Han såg en välskött trädgård med potatisland, planteringar med lök och rotfrukter, en salladsodling. Några fina blomsterrabatter och ett par fruktträd där äppelkarten hängde och mognade.

Människor som sköter sin trädgård kan väl inte vara alltigenom primitiva, tänkte han nervöst. Han kupade händerna och drack några klunkar ur en vattentunna vid väggen. Klev upp på 15

farstubrons sviktande trägolv, stannade i steget, stod länge och stirrade häpet på en mörknad träskylt som satt ovanför ingången. På skylten stod det klart och tydligt Freudhall i vita versaler.

Handen krafsade runt i skägget, en nervös ovana. Huset bar hans namn! För en sak var han åtminstone säker på: klangen och formen på sitt eget namn. Liksom han var säker på hur vandringskängor knyts, hur väderstrecken låg under solen, trädens namn och en mängd andra ting. Det var själva meningen med det hela som undgick honom. Hur alltsammans satt ihop. ”Så bisarrt ...”, mumlade han.

Han gav dörren en knackning. Väntade med hjärtat bultande i bröstkorgen. Knackade igen, lite hårdare. Ingenting hördes där inifrån. Freud tryckte ner handtaget och dörren gled upp. Han tittade in i ett fyrkantigt rum med mörka träväggar. Helt omöblerat med några slitna trasmattor på golvet.

Matos och gammalt damm stack i näsan. Här vädrades det inte så flitigt. Han tog ett par steg på det knarrande golvet. Till höger en stängd dörr och en trappa som ledde till övervåningen. Till vänster en dörröppning som visade pannor och kastruller och en del av en köksbänk. Rakt fram en öppning in till ytterligare ett rum. Inkilad under trapphuset satt en tunn, omålad dörrskiva.

Han drog upp den och stirrade in i ett mörkt litet kyffe med en träbänk under lock. Lyfte på locket, kände doften och hostade till, fattade rummets funktion.

Han stängde snabbt, kikade lite förläget omkring sig. Vände tillbaka blicken mot ingången och såg en väggfast hylla med rockar och jackor, mössor, hattar och handskar. Vinterplagg och sommarplagg om varandra som om en galenpanna lassat på dem utan eftertanke. På golvet flera par kängor och skor. Han såg snabbt att alltsammans var herrkläder.

En familj bestående av män? I ett hus med mitt namn?

En massa murriga kläder, men bakom några långa rockar såg han något annat skymta fram. Inkilat mot väggen stod det finhamrade bleckstället. Han klev fram, rotade runt bland vandringsstavar och paraplyer. Hjärtat lyftes av en glädjestöt, där stod den – Svartkäppen!

16

”Där är du ju, min följeslagare”, sa Freud och grep om handtagets svartlackerade trä. Det satt som gjutet i handgreppet. En käpp med en obehaglig överraskning. Han drog värjklingan ur träfästet med en snabb rörelse och högg visslande genom luften. Gjorde ett utfall mot trappan, genomborrade en osynlig fiende vid dassdörren.

Klingan blixtrade till i ljuset från det smala hallfönstret.

Allt är inte hopplöst. Allt är inte minneslöst.

Han provade klingan mot tummen, granskade spetsen. Fann vapnet i fint skick, vässat och putsat. Lät det glida in i käppskaftet igen, där det fäste med ett mjukt klick. Han log. Svartkäppens sång gjorde honom alltid på gott humör. Freud svalde ner sin känsla av upphetsning. Förvirringen kvarstod. Han såg omkring sig. ”Men vilka är då dessa besynnerliga människor som har mina saker?” muttrade han i hallens dunkel. ”För det är väl inte jag själv som placerat den där?”

För det är väl inte jag som bor här? ”Någon hemma?” ropade han med högre röst.

Tystnaden började gå honom på nerverna.

De kanske har morgonsena vanor. Eller är tillfälligt ute.

Han fortsatte in i ett salongsrum, ljusare och vänligare i tonen än hallen. En brokig matta i rött och svart sträckte ut sig på golvet.

Till vänster några skinnfåtöljer behängda med plädar, vända mot en eldstad av vitmålad sten. I den högra delen av rummet stod en rejäl soffa med träkarmar och två tillhörande stolar med stoppade ryggar. I mitten ett bord med spetsduk och en stor skål i blått glas.

Det var det hela. Enkelt men välskött. Freud gick fram till fönstren vid rummets långsida, en rad på fyra bruten i mitten av en verandadörr. Utanför lyste morgonsolen över en halvcirkelformad, grusbelagd uteplats. Hans blick fastnade på ett vackert pelarbord som i förstone undgått hans uppmärksamhet. På bordets mitt stod ett serveringsfat. Och på fatet låg en rund kaka, glänsande av mörk choklad.

Freud närmade sig sakta. Han lutade käppen mot fönsterbrädet, böjde sig ner över bordet och drog in ett långt andetag av den söta chokladen.

Magen mullrade till.

17

Ett slags vansinne grep honom. Efter ett par sidoblickar körde han handen rakt i kakan och skopade upp en stor näve, rinnande av sylt och chokladbotten. Han tryckte tårtmassan i munnen.

Tuggade med munnen full av söt sylt och bitter choklad. Åt de brunkladdiga fingrarna rena. Drog loss en bit till, sedan ytterligare en, och snart låg kakan kollapsad på tallriken. Det var ljuvligt, gudomligt. Freud suckade belåtet.

Han skulle verkligen kunna döda för en kopp kaffe. Ja, så var det. Kanske inte döda, men nästan. ”Vem är ni?”

Freud fryste mitt i en tugga. Ertappad med handen i tårtan så att säga. Han vände sig om, långsamt för att uppbåda lite värdighet.

En man stod i öppningen till hallen och betraktade honom. ”God morgon”, hälsade Freud. Gömde högerhanden bakom ryggen, strök smulor ur skägget med den vänstra. ”Jag ber om ursäkt för … det är naturligtvis oacceptabelt. Jag var helt enkelt väldigt hungrig”, fortsatte han. Skammen brände till i ansiktet. ”Jaha, men vem i helvete är ni?” röt mannen. Han var klädd i en smutsfläckig arbetsoverall och på huvudet satt en blankpolerad stålhjälm. Ögonen skelade, det ena var fäst mitt i pannan på Freud, det andra några decimeter åt sidan. Blicken utstrålade någonting svart och intensivt. Han var inte särskilt storvuxen men den strama kroppshållningen burrade upp gestalten, gav den kraft.

Freud grep om käppen. ”Mitt namn är Freud. Vem har jag äran att tala med?” Han stålsatte blicken.

Främlingen skrattade. ”Freud? Äran att tala med? Ni driver med mig tårtsmaskare! Ja, jag ser ju allt vem ni liknar, att ni liknar, men det kan inte hjälpas, fördömda synvilla. En synvilla säger jag!

Det finns ingen Freud, åtminstone inte i dessa trakter. Har inte funnits på länge. Nu vänder jag på klacken och förväntar mig att ni är försvunnen när jag återvänder. Annars blir konsekvenserna mycket allvarliga!”

De sista orden i det närmaste skreks ut. Mannen vände på klacken och klampade ut i hallen. Ytterdörren slog igen och han var borta, lika snabbt som han uppenbarat sig.

18

Freud stod förvånad kvar. Tog några försiktiga steg mot hallen.

Ingen där. Han steg ut i köket och slog en skopa vatten över händerna. Vaskade av sig lite i ansiktet. Drog en hand genom skägget och mustaschen och kände att han verkligen var i behov av både rakning och tvagning. Och nya kläder.

Men vilken underlig människa. Och den där hjälmen?

Nu hördes det steg på övervåningen. Det var då ett förbannat springande helt plötsligt. Dags att vakna nu, allesammans? Fotstegen dundrade nerför trappan och delade sig i två riktningar, en fortsatte ut genom ytterdörren, en rakt mot köket. Freud fingrade nervöst på köksbänkens skiva. Smyga ut i salongen och gömma sig bakom soffan? Stå kvar och möta vem det nu var? Inget annat val för här kom …

Ferenczi traskade in i köket, gäspade och gnuggade sig i ögonen.

Händerna trevade omkring i en byxficka och fiskade upp ett par runda glasögon som han med en sömndrucken rörelse satte på sig. ”Ferenczi, är det verkligen ni?” utbrast Freud häpet.

Mannen, som just i samma stund lyfte blicken, sprack upp i ett stort leende. Han störtade fram och de skakade hand. ”Herr Freud! Så roligt att ni är tillbaka.” ”Aha, ja, det känns fint att vara här”, svarade Freud med en fördröjning. ”Men var har ni varit? Om jag får drista mig att fråga?”

Freud gjorde en vag gest och mumlade något om skogar och kullar.

Ferenczi nickade. Han verkade nöja sig med svaret. Han vek en flik av skjortan innanför byxlinningen och drog en kam genom sitt tunna hår. ”Ni får ursäkta. Våra vanor har blivit alltmer sena är jag rädd.

Jag skulle just ombestyra frukosten. Jones gick ut för att göra sitt gymnastikprogram. Den korta morgonvarianten, så han är snart tillbaka.”

Freud grymtade åt namnet Jones. Han hade ingen större tur med att minnas det. Men dig minns jag tydligt, Ferenczi.

Han gav den blide mannen med det vänliga ansiktet och de tunna, sluttande axlarna en faderlig klapp i ryggen.

19

”Jag funderade på hur ni kunde vara borta så länge utan er älskade käpp eller annan packning, men tänkte att det säkert fanns orsaker som översteg min horisont.”

Ferenczis bruna ögon fastnade på något vid sidan av hans axel.

På pelarbordet och den förbaskade tårtan förstås. Han tittade förbryllat på den och lät sedan en skygg blick irra över spåren av choklad som fortfarande satt kvar i Freuds mustasch. ”Önskas frukost?” frågade han försiktigt. ”Kaffe vore utmärkt.” ”Självklart!” sa Ferenczi och liksom studsade mot köksbänken, där han genast började slamra med porslinskoppar och fat. ”Slå er ner i salongen så ordnar jag det hela. Som jag brukar.”

Ferenczi är alltså köksansvarig.

Freud passerade pelarbordet med en sidoblick på det misshandlade bakverket. För sent att göra något åt det. Han satte sig tungt i soffan och snörde upp kängorna. Viftade på tårna och grymtade nöjt, grimaserade åt lukten. Men det kunde inte hjälpas. Hygienen fick han ordna med sedan. Nu gällde andra prioriteringar.

Vilka var oklart, men han och Ferenczi kände uppenbarligen varandra. Ett enda medmänskligt igenkännande och kopplingen till huset stärktes. Det och Svartkäppen och doften av kaffe, som snart spred sig in i salongen. Han ställde käppen bredvid sig och strök hatten av huvudet. Valde att sitta kvar i soffan i det underliga huset som bar hans namn. Som han skulle få anledning att då och då säga till sig själv de kommande dagarna: Vart skulle jag annars ha tagit vägen?

Ett ljud fick honom att vända blicken mot fönstren. På grusplanen såg han en rundnätt figur i kortbyxor och randig tröja puckla på en boxboll som ömkligt skallrade i en metallställning. Mannens slappt hängande mun formade långa ramsor av hatfyllda ord inför en fiende som behövde nedkämpas till varje pris. En stum, dum bollfiende som studsade upp lika snabbt som man slog ner den, utan vett nog att veta bättre. Ett faktum som verkade göra mannen helt rasande och gav kraft till alltmer ursinniga slagserier.

Freud tittade fascinerat på den ojämna kampen mellan mannen och boxbollen – det var helt säkert att bollen skulle vinna. Efter ett 20

mycket hatiskt och från mannens sida slutgiltigt slagregn mot redskapet greppade han ett par hantlar och började pumpa dem upp och ner. Släppte dem med ett skrik i backen och hoppade i stället rep. Slängde repet åt sidan och hoppade sedan runt på platsen med höga knän och roterande armar. Luggen slängde fram och tillbaka över det illröda ansiktet.

Mycket energi i den där kroppen, tänkte Freud. Något föll på plats inom honom. En koppling sprakade till och han knäppte med fingrarna – Jones! Visst var det Jones. Vem annars kunde med en sådan manisk enkelspårighet ägna sig åt banaliteter som fysisk träning, om inte han? Freud skrockade till. Han hade ryckt ytterligare en person ur glömskans händer. Sedan blev han med ens allvarlig.

Var det en bra eller dålig sak med dessa fläckvisa igenkänningar?

Ferenczi gjorde entré. Med sig bar han en bricka full med bröd och smör, sylt och kaffe. ”Nybakat bröd!” utbrast Freud förvånat. ”Ni är verkligen snabb i vändningarna, Ferenczi.”

Ferenczi rodnade, öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen och nöjde sig med att nicka vänligt. Han grep en stor silverkanna och hällde hett kaffe i porslinskopparna. Freud böjde sig fram, kaffearomen fladdrade till i näsan som ett löfte om att allt nog kunde ordna sig. Det smakade utmärkt och efter bara några små klunkar kände han tankarna få en ny och krispig klarhet. Ge mig bara en stund till så kommer jag att ha den här bisarra situationen analyserad och klar för mig.

Ferenczi bjöd ur brödkorgen. Freud grep ett varmt bröd och skar upp det med en silverkniv. ”Det är alltså ni och Jones här i huset just nu?” sa han med munnen full. ”Ja, det är vi”, svarade Ferenczi. ”Ingen mer?” fiskade Freud.

Ferenczi suckade uppgivet. ”Jo, jag tvingas erkänna och det smärtar mig att säga det, men Stekel är tyvärr tillbaka.”

Freud fick inget grepp om det. Stekel?

Ferenczi böjde sig fram och sänkte rösten, något hårt kom över de milda anletsdragen.

21

”Kort efter att vi upptäckt att ni, herr Freud, i er visdom avlägsnat er från huset, stod han vid tröskeln och bad om husrum. Ännu en gång! Trots de tidigare misslyckade försöken att anpassa honom till huset. Trots alla grandiosa föreställningar om att han ska utforska storskogen, bygga ett eget hus, ett Stekelhall, kommer han ständigt krypande tillbaka, smutsig, avmagrad och vill ha husrum. Det är bekymmersamt.”

Freud borstade smulor ur skägget och nickade. ”Vi gav honom tillåtelse att sova i trädgården, vilket han accepterade, eftersom han enligt egen utsaga föredrar att sova utomhus i alla fall. Men inte då! Bara en massa ord, som vanligt. Det gick inte länge förrän han insisterade på att ta över ert sovrum, bara tillfälligt som han menade det. Men vi tillät inte detta, förstås, hur skulle det se ut om han tog herr Freuds sovrum?” ”Nej, det går inte alls för sig”, sa Freud. ”Jag varnar er, herr Freud. Han är galnare än någonsin. Åh, det är skamligt men ni har väl sett det gräsliga tornet? Vi försökte stoppa honom, resonera med honom. En bests hela kraft och envishet lägger han bakom bygget. Stenen rotar han fram från någon bergsknalle i närheten. Det är hjälmen, den förvränger honom. Han passar inte in på Freudhall. Förvirrar och skapar oro och tvingar sig på. Kan jag få be er att snarast möjligt tala med honom?”

Ferenczi lutade sig bakåt och drack sitt kaffe med ett förvånat ansiktsuttryck som om talflödet överraskat honom själv. Freud begrundade det hela. Så, det kommer an på mig att tala med den märklige hjälmbeprydde mannen? ”Ferenczi, jag nödgas erkänna att det nog är en annan Freud ni väntar på …”

Hans ord dränktes av en skräll från verandadörren. Jones brakade in i rummet. Han torkade ansiktet på en svetthandduk som han sedan kastade över en stolskarm. ”Jones, jag har en glad överraskning”, sa Ferenczi. ”Vad då? Bättre mat?” ”Var lagom fräck! Se vem som har kommit tillbaka.”

Jones tog ett snubblande steg över mattkanten. Han tittade upp 22

på Freud under den långa, svettfuktiga luggen. Den gled sidledes och ett pepparkornsaktigt öga glimtade till. Det andra var igenmurat av en blåskimrande svullnad. ”Ser man på! Och jag som trodde det var Stekel som satt här inne och fluktade!”

Freud kände ett styng av irritation över kommentaren och markerade det genom att inte resa sig för att hälsa. Jones verkade inte intresserad av att utbyta artigheter utan sjönk ner i en av stolarna. Han vred runt ett svällande axelparti, nertryckt och liksom felplacerat på en i övrigt småknubbig kropp. Han hällde mjölk i en mugg och sträckte sig efter en brödbulle. Tuggade buttert och undvek ögonkontakt.

En avvisande attityd, tänkte Freud. Men kanske har han orsak därtill? ”Jag studerade er teknik genom fönstret. Ni tar god hand om er fysik, Jones.”

Jones grymtade något om standardprogram. Pepparkornsögat gnistrade till: ”På eftermiddagen gör jag den verkliga fysträningen. Då är det tufft. Springa långt, hoppa högt. Avsluta med kall avrivning.

Hopp med höga knän och kast med stora medicinbollen! Den är tung, mycket tung. Att springa och boxas och slåss. Det är nödvändigt. Om inte någon annan ska komma och ta fördel av en så måste fysiken vara bra, mycket bra.”

Han bet en ny tugga av brödet och begrundade sina visdomsord. Han såg plötsligt arg ut. ”En massa kraft finns det. Det blir svårt att sitta still. Men något utlopp behöver den ju. Annars vänder den inåt och man blir som Stekel. Och ingen vill bli som Stekel, det kan vi ju alla vara överens om.”

Han gjorde en armböj och en muskelkulle höjde sig under den kortärmade bomullströjan. ”Detta kommer inte av sig självt utan som ett resultat av träning. Ett odlande av mannakraft!”

En road fläkt måste ha dragit över Freuds ansikte, för Jones stannade upp med munnen hängande öppen: 23

”Är jag underhållande kanske?”

Freud skakade på huvudet. ”Jag blev inspirerad av era ord. Själv nöjer jag mig mest med promenader.” ”Ja, det kan man sannerligen säga”, muttrade Jones.

Efter en kort, förtätad tystnad tittade han åt sidan och tuggade trumpet vidare på sin andra brödbulle, rikligt toppad med apelsinmarmelad ur en kruka på frukostbrickan. Han drack djupt ur muggen och strök över munnen med baksidan av handen.

Dessutom äter du osnyggt, tänkte Freud. Men vem var han att klandra någon för att äta osnyggt just den här morgonen? Han kastade ett öga mot pelarbordet och upptäckte att det stod tomt.

Den flinke Ferenczi måste ha städat undan vid ett obevakat ögonblick. Freud fyllde på mer kaffe ur silverkannan.

För det fick han väl? Om det här var huset som bar hans namn fick han väl servera sig själv en kopp kaffe? Håll igång konversationen. Försök skaka fram flera minnen! ”Vad har hänt med ert öga, Jones?”

Jones stirrade ner i muggen och ryckte på axlarna. ”Stekel! Vem annars? Den besten. Vi gjorde det ju bara som ett skämt.” Han tystnade. ”Berätta, detta är viktigt för herr Freud att höra”, manade Ferenczi.

Jones torkade sig ännu en gång i ansiktet med handduken, gnuggade sig illröd om kinderna. Muttrade att Ferenczi väl kunde berätta i stället. Den milde köksansvarige nickade. Lade socker i kaffet och rörde ner det med en bekymrad min. ”Vi har inte haft det så lätt. Stekel är mycket påstridig, som jag redan berättat. Vi har försökt tala honom till rätta men planerna för tornbygget fanns ju redan framtagna …” ”Han visade oss en smutsig ritning!” inföll Jones. ”Och när vi sa att det inte gick och försökte tala honom till rätta …” ”… tryckte han den där fula hjälmen över öronen och vägrade höra på.” ”Han bad oss ohövligt nog att inte lägga oss i och att hålla käften. Ja, så löd hans ord.”

24

”Men det var ju han som skulle hålla käften!” sa Jones. ”Hur som helst”, återtog Ferenczi, ”startade han sitt tornbygge mycket plötsligt. Han måste ha samlat sten hela natten för hastigt och lustigt hade han en stor hög vid husets fot. Han har ägnat sig åt en brutal och systematisk ödeläggelse av husets sydgavel och byggt in sina egna stenar i Freudhalls tak och därmed ställt till med en kolossal massa oreda. Vi har försökt stoppa honom. Tala honom till rätta, men han påstår sig bygga på ert mandat. Att det är er vilja han fullföljer, en vilja han påstår sig kunna förstå bättre än någon av oss.” ”Det är ju bara att gå ut och titta efter själv hur galet det ser ut!” gapade Jones och for upp från stolen som en projektil. Han började upphetsat trampa runt i rummet. ”Det är dags att sätta stopp! Ständigt hamrar han. Stekel menar att vi är under attack. Att vi måste ha ett utkikstorn. Att han bidrar till Freudhall i kampen mot hotfulla krafter. Men de där krafterna finns i hans eget förbaskade huvud och ingen annanstans. Och det kommer an på er Freud, att tala om det för honom för oss lyssnar han inte på.” ”Sitt ner, Jones”, sa Ferenczi. ”Vi ska inte pressa herr Freud för mycket på en gång.”

Jones svor till. Han blev stående och kastade en lång, genomträngande blick genom fönstren bort mot skogsbrynet. Drog ihop ansiktet, som om han såg något obehagligt närma sig. ”Varför ligger salongen med uteplatsen mot norr? Det kusligaste väderstrecket. Den här utsikten är inte bra för matsmältningen. Den är inte bra för något alls.”

Freud sträckte på halsen och tittade ut genom fönstren. Nog såg det lite dystert ut. Endast en tunn remsa sol låg kvar i kanten på den skiffergråa grusplanen. Resten hade svalts upp av skuggan i takt med att solen vred sig runt huset. Och skogsbrynet dominerade hela landskapet på något märkligt sätt, trots att det låg en bit bort. ”Riktningen är mer nordostlig”, kom Ferenczi till hans försvar. ”Trädgården behöver sydläget.”

Jones viftade ett stabbigt finger mot trädlinjen. ”Om man ska 25

tro skrävlaren Stekel så fann han hjälmen en halv dagsfärd in i skogen. Inte för att jag tror att han har klivit ett endaste jäkla steg innanför skogsbrynet.”

Ferenczi ställde koppen på bordet. ”Som Stekel återger det, även om detaljerna spretar, fann han en krigare vid namn Adler livlös i en skogsglänta. Han kunde inte väckas till medvetande, hur Stekel än försökte.” ”Han var kort sagt död”, sa Jones. ”Enligt Stekel då alltså. Så, han utnyttjar förstås situationen genom att leta igenom den livlöses kläder efter något användbart. En amulett. En bok. Ett fickur för att hålla tiden med. Men ingenting fann han. Mannen var dessutom helt obeväpnad, inte mycket till krigare.” ”Om han inte blivit genomsökt av någon annan innan dess att Stekel anlände till platsen”, sa Freud. ”Kanske, kanske inte. Men så hittar Stekel den här märkliga hjälmen i gräset en bit därifrån. Säger han ja, men jag tror ju snarare han stal den. Ja, fan, varför inte säga det: Han slog ihjäl den här Adler och lade beslag på hjälmen. Så, nu sa jag det och jag står för det!”

Jones lade armarna i kors. ”Den är beklädd med runor på insidan”, sa Ferenczi plötsligt. ”Hur vet du det?” frågade Jones. ”Han tog en paus i murandet för att doppa huvudet i vattentunnan vid ett tillfälle. Ja, jag vet, det får man inte, men han gör ju som han vill. Jag stod bakom farstuknuten och fick se runorna glöda innanför svettbandet. De är ingraverade i hjälmkanten.” ”Det måste vara runorna som ger honom kraften. Det förklarar allt!”

Freud skakade på huvudet. ”Det kan vara ett suggestionsfenomen, att han tror sig vara oövervinnerlig med denna hjälm”, föreslog han. ”Så, Stekel kan suggerera sig till att bära ett ton sten över en natt, lätt som en plätt? Hiva upp den fem meter och sätta ihop den till ett torn?”

Jones fnyste till, strök bort luggen som ideligen föll ner i de små knappnålsliknande ögonen. Den mörka svullnaden såg ut som ett svart hål i det skumma ljuset.

26

”Nåväl, hur fick du blåtiran nu då?” undrade Freud. ”Äh, det var ju bara ett skämt. Jag satte boxställningen intill hålet i husgaveln där Stekel tar in stenen till tornbygget. Klädde på den med rock, luva och käpp. Ferenczi var ju också med på det hela.” ”Men varför?” ”Varför inte? Jag ville skaka om lite. Få den där dockan att likna husbonden Freud kanske.” ”Gjorde den det då?” ”Nej, inte särskilt. Men någon måste den ha liknat …”

Jones började skratta. Ansiktet öppnades och blev barnsligt.

Han berättade att Stekel hade för vana att kasta sig in genom vägghålet med ett enda väldigt språng. Att dockan med käppen stod placerad någon meter in, vilket gjorde att Stekel, när han gjorde sin konstnärliga entré, hoppade rakt på den. ”Vi stod vid trappan och kiknade av skratt. Det bara skramlade till där uppe. Sedan skrek han som besatt, skrek allt möjligt om krigare och satans djävulspack och trolldomskonster”, sa Ferenczi. ”Han föll ut genom väggen igen, rakt ner på stenhögen han själv byggt. Där fick han, tornbyggaren!”

De skrattade men snart nog tystnade Jones och mulnade. Satte fingret mot kinden under ögat. ”Helt fegt kom han runt ett hörn när jag var uttröttad efter ett träningspass och drämde till! Sedan sprang uslingen för min hämnd. Men han ska få plikta när han minst anar det.” ”Mig nöjde han med att hota till livet.” Ferenczi skruvade på sig. Sedan sken han upp: ”Men nu är ni tillbaka. Ni kan tala Stekel till rätta.” ”Jag kräver gottgörelse!” ”Och du ska få den broder, inte sant Freud? Ni talar väl Stekel till rätta och får honom att återställa allt till det som var?” ”Ja, det är klart”, sa Freud sakta. ”Det är ju trots allt ert hus, även om …”, började Jones. ”Även om?”

Jones slog bort blicken. ”Även om ni inte alltid bor i det.” ”Då är det bestämt. Låt oss tala om trevligare saker”, sa Ferenczi.

27

”Vi är självfallet nyfikna på om ni har upptäckt något under den senaste vandringen? Några nya fynd? Några nya iakttagelser?”

Freud anlade en tänkarmin medan oron snabbt växte fram i mellangärdet. De första märkliga timmarna i ensamhet bland de böljande kullarna. Tidsförvirringen. Ridån som fallit framför alla hans minnen. Obehaget inför skogen och flykten upp på kullen när mörkret föll.

Några nya fynd? ”Jag har svårt att minnas alla detaljer”, började han trevande. ”Det var mer av en enklare exkursion denna gång.” ”Någon sväng in i storskogen?” frågade Jones och det låg något vasst i hans ton. ”Nej, inte denna gång.” ”Så, du har varit där tidigare alltså? Jag trodde bara det var Stekel som var modig nog att skrävla om sådant.” ”Var inte avig, Jones”, inföll Ferenczi. ”Jag är inte avig! Men jag behöver säga mitt.” ”Ja, varsågod, låt höra”, sa Freud. Han sträckte på ryggen men den mjuka soffan sög ner honom igen. Jones friska pepparkornsöga log inte längre, om det någonsin gjort det. Han böjde sig fram mot Freud. ”Det är förstås trevligt att ha er tillbaka och jag vet att ni är ett geni och så vidare och att era vägar är outgrundliga för en gymnastiserande pappskalle av min sort. Nej, förneka det inte, vi har ofta haft gräl om min fysträning. Men det kunde ju vara på sin plats att ni underrättar oss nästa gång det är dags för vandringstur och inte bara försvinner ut genom dörren utan käpp och packning dessutom! Särskilt när en mordisk galning knackar på kort därefter undrar man ju om det finns en koppling i det hela. Har ni gjort upp en plan med Stekel? Gillar ni i själva verket krokiga torn på hustaket?”

Freud såg en snabb glimt i Ferenczis ansikte, kanske en oro över frispråkigheten, men också medhåll. Så vad pågick här egentligen? Freud hade god lust att brista ut i skratt, avslöja hela spelet, men någon slags märklig fascination fick honom att fortsätta vara Freud av Freudhall en stund till.

28

”Och vad anser ni om detta, Ferenczi?”

Den blide skruvade på sig. ”Det skulle vara mig fjärran att lägga någon begränsning på er frihet.” ”Men?” ”Men nog kan jag ha tänkt, inte ofta ska sägas, att det skulle underlätta för oss gårdskarlar, som förvaltar huset vid er frånvaro, om vi visste mer om era långsiktiga intentioner.”

Långsiktiga intentioner? Precis som om jag visste dem själv. ”Det där tornet gillar jag inte. Det vill jag slå fast”, sa Freud efter en stunds tystnad. ”Bra, då är den saken klar”, sa Jones. ”Var befinner sig Stekel just nu?” ”Vet inte så noga”, sa Ferenczi. ”Utomhus men här i faggorna, tillfälligt bortskrämd av er återkomst. Ni kanske råkades?” ”Ja, som hastigast. Han kallade mig för … men strunt i det. Jag ska som sagt byta några ord med honom.”

Tystnaden föll åter genom rummet. Jones verkade ha tappat intresset för samtalet, satt tyst och tittade ut genom fönstret. Ferenczi dukade av. Freud sögs åter ner i soffans djup, tyngd av en alltmer tilltagande förvirring. Vad var det han pratade om? Ställa saker till rätta? Byta några ord med Stekel? ”Ni ser blek ut, herr Freud. Hur är det fatt?”

Ferenczi böjde sig oroligt fram. Freud ställde ner kaffekoppen på den fullastade brickan. ”Jag är lite trött bara efter all utomhusvistelse.”

Freud reste sig från bordet. Rörelsen blev lite hastig och han tog ett snubblande kliv över mattan. Det snurrade till i huvudet. Borde inte ätit all den där tårtan.

Han lyfte hatt och käpp. Sa med grumlig röst: ”Låt oss tala mer vid ett senare tillfälle. Kanske i eftermiddag.” ”Inte under fyspasset väl?” undrade Jones. Missnöjet var omedelbart tillbaka i det runda ansiktet. ”Jag sammankallar er vid en senare tidpunkt som är passande.” ”Självklart, herr Freud”, sa Ferenczi. ”Slå bara på bläcket när ni önskar sammankalla mötet så kommer vi.” ”Bläcket?”

29

Ferenczi mötte hans blick med ett litet leende. ”Ja, metallskivan som kallar till måltid kan också användas till möten.” ”Ja, självfallet”, sa Freud snabbt. ”Mötet kan ju förslagsvis ske i samband med att middagsmålet serveras. Vi försöker vara så punktliga vi kan.” ”Med tanke på att det inte finns några klockor”, fnyste Jones. ”Och inga speglar finns det heller.”

Du skulle väl slita ut dem, tänkte Freud. ”Vila ett slag nu, herr Freud. Sovrummet står klart för användning.”

Sovrum. En mjuk säng, möjligheter att tvätta sig. Han var inte svårövertalad. ”Så, var är mitt rum beläget?”

Gårdskarlarna utbytte en snabb blick. Ferenczi harklade sig: ”Ah, jag ska visa er.” ”Jag menade bara, efter händelserna med Stekel, om det hade blivit någon förändring.” ”Nej, inga förändringar”, försäkrade Ferenczi.

Jones skrattade mörkt och stirrade ut genom fönstret. Freud tog hatt, käpp och kängor och gick ut i hallen med Ferenczi i hasorna. ”Här. Era innetofflor. Kängorna kan ni ställa i hallen.” ”Jag bär dem gärna med mig ett tag till. De behöver putsas.” ”Det sköter jag”, sa gårdskarlen bestämt och tog dem ifrån honom.

Nåja och nåväl, tänkte Freud. Han behövde snabbt gissa sig till om sovrummet var beläget bakom den svarta dörren i hallen eller på övervåningen. Att fråga en gång till var förstås helt uteslutet.

Ferenczi räddade honom från pinan. ”Arbetsrummet är självfallet i samma skick som när ni lämnade Freudhall”, sa han med en nick mot dörren. Freud tackade honom tyst och klev uppför trappan. Ferenczi, idel hjälpsamhet, passerade honom och slog upp en dörr intill trappans slut. ”Låt mig veta om ni behöver något.” ”Jo, Ferenczi. Jag måste säga att …”, jag minns ingenting eller i varje fall väldigt lite av allt det här och en märklig sammanblandning måste ha skett, ”… det var en trevlig frukost.”

30

Ferenczi tackade med en lätt bugning. Han försvann nerför trappan.

Freud blev stående i dörren till sovrummet. Något i gårdskarlens öppna blick, i den fullständiga och naiva tilliten, omöjliggjorde sanningen. Eller gjorde den svår.

Han kastade en blick längs med övervåningen. En korridor med milda, ljusgröna tapeter. Det hade varit idylliskt om inte ett smutsigt lakan spärrat framkomsten några steg bort.

Där bakom finns Stekels tornbygge.

Han skakade på huvudet och klev in i rummet, enkelt möblerat med ett skrivbord och stol. En vacker soffmöbel med upphöjd huvudände och svängda träben stod vid ena långväggen. En sängsoffa, eller dyscha som Freud trodde sig veta att det kallades. Ett tvättkar med vattenkanna, rakdon och tvål på ett litet bord vid väggen mitt emot. En rejäl garderob inskjuten vid fönstret.

Freud satte sig på bäddsoffan, med ens mycket trött.

Han stoppade en kudde bakom huvudet och lade upp fötterna.

Bara en tupplur. Sedan skulle han packa några väl valda saker och lämna det här stället. Freudhall känns lite för komplicerat för min smak, tänkte han stunden före sömnen.

31