9789100131326

ny책rskyssen

nora roberts

Nyårskyssen Översättning av Tove Janson Borglund

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013132-6 Š Nora Roberts 2012 Amerikanska originalets titel : The Perfect Hope By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014

Till Suzanne, den perfekta fรถrestรฅndaren

Att förbättras är att förändras; att vara perfekt är att förändras ofta.

Winston Churchill

6 kapitel 1

Med lite knarrande och en suck slog sig det gamla huset till ro inför natten. De åldrade stenmurarna glödde i den stjärnklara natten, reste sig vid torget i Boonsboro som de gjort i över två århundraden. Till och med gatukorsningen låg öde nu, vilade i fält av ömsom ljus, ömsom skugga. Alla fönster längs Main Street verkade sova, njuta av slummern i den ljumma sommarnatten.

Hon skulle följa deras exempel, tänkte Hope. Slå sig till ro, sträcka ut sig. Sova.

Det vore det enda förnuftiga, och hon ansåg sig vara en förnuftig kvinna. Men efter den långa dagen var hon rastlös, och hon fick påminna sig själv om att Carolee skulle komma in tidigt och ta hand om frukosten. Värdshusets föreståndare kunde ta sovmorgon.

Men det var inte ens midnatt. När hon bott och arbetat i Georgetown var det sällan hon kom i säng så tidigt. Då hade hon förstås basat på Wickham, och i de fall hon inte varit upptagen av att lösa någon liten kris eller se till att gästerna fick sina önskningar uppfyllda, var hon ute och njöt av nattlivet.

Den lilla staden Boonsboro, vid foten av Blue Ridge Mountains i Maryland, hade visserligen en intressant historia och definitivt väldigt mycket charm – till vilken hon ansåg att det återuppväckta värdshuset hon nu förestod bidrog – men var knappast känd för sitt nattliv.

Det skulle bli lite ändring på det när hennes väninna Avery öppnade sin restaurang och bar. Och visst skulle det bli roligt att se vad den energiska Avery MacTavish tog sig till med sitt nya 9

företag, som låg intill värdshuset – och mitt emot Averys egen pizzeria, på andra sidan torget.

Innan sommaren var över skulle Avery ha fullt upp med att sköta båda ställena, tänkte Hope.

Och folk brukade kalla henne överambitiös.

Hon såg sig om i köket, som var skinande rent, varmt och välkomnande. Hon hade redan skivat frukt, kollat förråden, fyllt på i kylskåpet. Så i morgon hade Carolee bara att sätta igång med frukosten åt gästerna som nu redan låg nerbäddade i sina rum.

Hon hade gjort allt pappersarbete, känt på alla dörrar och gått rundan efter kvarglömd disk – eller något annat som hamnat på fel plats. Alla plikter var avklarade, intalade hon sig, men ändå var hon inte redo att krypa till sängs i sin lägenhet på tredje våningen.

Istället unnade hon sig ett glas vin och gick en sista runda genom lobbyn, där hon släckte ljuskronan över bordet i mitten som pryddes av en vas med prunkande sommarblomster.

Hon gick genom valvet, kollade ytterdörren en gång till innan hon tog trappan upp och lät fingrarna glida över smidesräcket.

Biblioteket hade hon redan kollat, men hon gjorde det igen.

Nej, hon överdrev inte, intalade hon sig. Någon gäst kunde ha letat sig dit för att dricka ett glas whisky eller låna en bok. Men rummet var tyst, lika rofyllt som de övriga.

Hon tittade ut i korridoren. På den här våningen hade hon gäster. Mr och mrs Vargas, Donna och Max, gifta sedan tjugosju år. Natten på värdshuset, i Nick och Nora, hade varit en födelsedagspresent till Donna från deras dotter. Det var så gulligt.

Hennes andra gäster, en våning upp i Westley och Buttercup, hade valt att tillbringa sin bröllopsnatt på värdshuset. Hon ville gärna tro att de nygifta, April och Troy, skulle resa därifrån med ljuva minnen för livet.

Hon kände på dörren till verandan på andra våningen, men fick ett infall och låste upp och steg ut i natten.

Med vinglaset i hand gick hon över det breda trägolvet och 10

lutade sig mot räcket. På andra sidan torget stod lägenheten ovanför Vesta mörk, och dessutom tom nu, sedan Avery flyttat ihop med Owen Montgomery. Hon måste medge, i alla fall för sig själv, att hon saknade känslan av att kunna kika tvärs över gatan och veta att väninnan fanns där. Å andra sidan var Avery precis där hon hörde hemma, insåg Hope, hos Owen, hennes första och, som det visat sig, sista pojkvän.

Snacka om gulligt.

Och själv skulle hon hjälpa till att planera för bröllop. En majbrud med majblomster, här nedanför på gården, precis där Clare hade haft sitt bröllop i våras.

Vid denna tanke vände Hope blicken mot bokhandeln längre ner på gatan. Clares bokhandel, Turn The Page, hade varit ett riskprojekt för en ung änka med två barn och ett på väg. Men hon hade fått det att fungera. Clare var bra på att få saker att fungera.

Nu var hon Clare Montgomery, Becketts fru. Och när vintern kom skulle de välkomna ett nytt barn i familjen.

Nog var det lite konstigt att hennes två väninnor bott här i Boonsboro i så många år, och att hon flyttat hit för bara ett knappt år sedan. Hon var nykomlingen.

Och av de tre var hon nu den enda som bodde kvar inne i själva samhället.

Det var fånigt att sakna dem, hon träffade ju dem nästan varenda dag, men rastlösa kvällar önskade hon ändå lite grann att de bott kvar i närheten.

Det var så mycket som förändrats för dem alla tre under det senaste året.

Själv hade hon varit helt tillfreds i Georgetown, med sitt hem, sitt arbete och sina rutiner. Med Jonathan, den falske skiten.

Hon hade haft framtiden klar för sig, en förnuftig plan, ingen brådska, men dock en plan. Wickham hade varit som gjort för henne. Hon hade varit ett med hotellets rytm, stil, krav. Och hon hade gjort ett jäkla bra jobb åt familjen Wickham och deras knöl till son, Jonathan.

11

Hon hade tänkt gifta sig med honom. Nej, de hade inte förlovat sig, inga konkreta löften hade avgetts, men äktenskap och en gemensam framtid var utstakad.

Hon var inte korkad.

Och under hela tiden – eller i alla fall under flera månader på slutet – när de var tillsammans, när hon delade hans säng eller han hennes, hade han träffat en annan. Någon från samma tjusiga sociala krets som han, tänkte hon med kvardröjande bitterhet.

Någon som inte arbetade tio eller tolv timmar per dag, eller ibland mer, och basade över ett exklusivt hotell, utan istället sågs där som gäst, i den lyxigaste sviten såklart.

Nej, korkad var hon inte, men hon hade varit alldeles för godtrogen och blivit så chockad och förödmjukad då Jonathan berättade att han tänkte tillkännage sin förlovning – med någon annan – dagen därpå.

Chockad och förödmjukad, tänkte hon igen, inte minst för att han låg naken i hennes säng när han sa det.

Fast å andra sidan hade han också fått en chock när hon bett honom dra åt helvete. Han hade verkligen inte begripit varför allt inte kunde förbli som vanligt mellan dem i fortsättningen.

Det ögonblicket hade medfört stora förändringar.

Nu var hon föreståndare på Inn BoonsBoro, bodde i en liten stad i västra Maryland, långt från storstadens glitter och glamour.

Den lilla fritid hon hade gick inte åt till att planera chica små middagsbjudningar eller till att gå i boutiquer och leta efter de perfekta skorna till den perfekta klänningen till nästa fest.

Saknade hon det? Sin favoritboutique, sitt favoritlunchställe, den underbara takhöjden och det lilla husets blomsteromgärdade innergård? Eller pressen och spänningen när hon riggade hotellet inför viktiga besök av dignitärer, kändisar och affärsmoguler?

Ibland, det fick hon medge. Men inte så ofta som hon trott, som hon förutsatt att hon skulle.

För hon hade varit så tillfreds med privatlivet, så nöjd med de yrkesmässiga utmaningarna, Wickham var perfekt för henne.

Men en sak hade hon upptäckt under de senaste månaderna: här 12

var hon inte bara tillfreds utan lycklig. Värdshuset var inte bara perfekt, det var hemma.

Det kunde hon tacka sina vänner för, samt bröderna Montgomery och deras mamma. Justine Montgomery hade anställt henne på stående fot. Då kände inte Hope henne tillräckligt väl för att bli överraskad över det snabba erbjudandet. Sig själv kände hon däremot, och än i dag var hon förbluffad över hur fort och impulsivt hon tackat ja.

Rivstart? Snarare en raketuppskjutning, med ständig acceleration.

Hon ångrade inte impulsen, beslutet eller flytten.

Någon nystart hade inte funnits med i planeringen, men hon var bra på att justera planer. Tack vare familjen Montgomery var det kärleksfullt, och mödosamt, renoverade värdshuset nu hennes hem och hennes karriär.

Hon strosade längs verandan, kände på amplarna, rättade till en kaféstol en liten aning. ”Och jag älskar varenda kvadratcentimeter”, mumlade hon.

En av dörrarna som ledde ut från Elizabeth och Darcy gled upp. Doften av kaprifol kom svävande genom kvällsluften.

En till som är rastlös, tänkte Hope. Å andra sidan hade hon ingen aning om ifall spöken sov. Hon tvivlade på att det väsen som Beckett döpt till Elizabeth, efter hennes favoritrum, skulle svara om hon ställde frågan. Hittills hade Lizzy inte nedlåtit sig till att tala med Hope, trots att de delade bostad.

Hon log åt tanken och smuttade på vinet. ”Underbar kväll. Jag stod här och tänkte på hur annorlunda mitt liv är nu, och hur glad jag är för det när jag tänker efter.”

Hon talade i lättsam, vänlig ton. För faktum var ju att Owens och hennes egna efterforskningar visat att deras inneboende, Lizzy – eller Eliza Ford, som hon hetat i livet – var en av Hopes egna anmödrar.

Och mot släkten var man lättsam och vänlig, ansåg Hope. ”Vi har ett nygift par i W & B. De ser så lyckliga ut, så fräscha och purunga, liksom. Paret i N & N är här för att fira hennes 13

femtioåttonde födelsedag. Så purunga är de kanske inte, men de verkar lyckliga och är trevliga och lättsamma. Jag gillar att se till att de får bo fint, får en minnesvärd upplevelse. Det är det jag är bra på.”

Tystnaden höll i sig, men Hope kände närvaron. Det var trevligt, insåg hon. Kändes sällskapligt, underligt nog. Ett par kvinnor som var uppe sent och tittade ut i natten, helt enkelt. ”Carolee kommer in tidigt. Hon gör frukosten i morgon, och jag har ledig förmiddag. Så”, sa hon och höjde glaset, ”lite vin, lite funderingar, lite självömkan i all enkelhet tills jag kom på att jag inte har något att tycka synd om mig själv för.” Hope log och smuttade på vinet igen. ”Alltså njuter jag bara av ett glas gott vin.

Och med det avklarat borde jag gå i säng.” Ändå dröjde hon sig kvar en liten stund i den tysta sommarnatten med kaprifoldoften i näsborrarna.

När Hope kom ner på morgonen doftade det av nybryggt kaffe, stekt bacon och, om hon inte misstog sig, Carolees kaneläppelpannkakor. Hon hörde samtal i matsalen, det var Donna och Max som pratade om att se sig omkring innan de körde hem.

Hope gick genom hallen och in i köket för att se om Carolee behövde ett handtag. Justines syster hade klippt sitt ljusblonda hår sommarkort, med en flörtig liten lugg ovanför de glada, bruna ögonen. De strålade, trots att hon samtidigt hötte med fingret. ”Vad gör du här nere, unga dam?” ”Hon är nästan tio.” ”Och du har ledig förmiddag.” ”Som jag hittills tillbringat med att sova till åtta, ha ett yogapass och lata mig.” Hon hällde upp en mugg kaffe, slöt sina egna bruna ögon när hon smakade på det. ”Dagens första kopp. Varför är den alltid den bästa?” ”Tänk om jag visste det. Jag försöker fortfarande gå över till te.

Min Darla har fått nyttighetsgriller och försöker dra med mig.”

Carolee talade om sin dotter, både ömsint och uppgivet. ”Jag 14

gillar verkligen teblandningen här, den som heter Titania och Oberon. Men … det är inte kaffe.” ”Det är bara kaffe som är det.” ”Precis. Hon kan knappt bärga sig innan det nya gymmet öppnar. Hon säger att hon tänker släpa dit mig om jag inte bokar yogapass själv.” ”Du kommer att älska yoga.” Hope skrattade till när hon såg Carolees skeptiska – och lite ängsliga – blick. ”Jodå.” ”Hmm.” Carolee tog disktrasan igen och fortsatte att torka granitbänken. ”Paret Vargas älskade rummet och badrummet med den magiska toaletten. Det fick toppbetyg, som vanligt. De nygifta har jag inte sett röken av än.” ”Nej, i så fall hade jag blivit besviken på dem.” Hope strök undan håret. Till skillnad från Carolee experimenterade hon med att låta det växa ut, efter den korta, fräcka frisyren hon haft de senaste två åren. Nu nådde de mörka, glänsande längderna precis nedanför öronen, sådär irriterande mittemellan. ”Jag går in och pratar lite med Donna och Max, hör om det är något de behöver.” ”Låt mig göra det”, sa Hope. ”Jag vill ju ändå säga god morgon, och sen tror jag att jag kilar bort till bokhandeln och säger hej till Clare medan jag fortfarande har förmiddagsledigt.” ”Jag träffade henne i går på bokcirkeln. Hon har världens gulligaste babybula. Oj, jag har massor med smet över, om de nygifta vill ha mer pannkakor.” ”Det ska jag hälsa dem.”

Hope smet in i matsalen, småpratade med gästerna medan hon omärkligt kollade att det fortfarande fanns gott om färska sommarbär, kaffe och juice.

När hon väl försäkrat sig om att gästerna hade allt de behövde gick hon upp för att hämta sin väska, och stötte ihop med de nygifta som just kom in från verandan. ”Godmorgon.” ”Åh, godmorgon.” Bruden var rosig efter en väl utnyttjad morgon efter bröllopsnatten. ”Vilket underbart vackert rum.

15

Jag bara älskar det. Jag kände mig som en prinsessbrud.” ”Se där, ers höghet”, sa Hope, och de brast båda i skratt. ”Vilken jättebra idé att döpa och inreda rummen efter kända romantiska par.” ”Förhållanden med lyckliga slut”, påminde Troy henne, och fick ett lojt, drömskt leende av sin brud. ”Som vi. Vi ville tacka för att ni gjorde vår bröllopsnatt så speciell. Den var precis som jag ville ha den. Perfekt.” ”Det är så vi jobbar här.” ”Men … vi undrade en sak. Vi vet att vi borde checka ut snart …” ”Vill ni ha sen utcheckning kan jag ordna det …”, började Hope. ”Nja, alltså …” ”Vi hoppades kunna stanna en natt till.” Troy slog armen om Aprils axlar och drog henne närmare. ”Vi bara älskar det här stället. Vi hade tänkt köra ner till Virginia och låta slumpen avgöra var vi sov över, men … vi trivs här. Vi tar vilket rum som helst, om det finns något.” ”Vi ser gärna att ni stannar, och ert rum är ledigt.” ”Nähä?” April riktigt studsade. ”Oj, ännu mer perfekt. Tack snälla.” ”Nöjet är helt på min sida. Det gläder mig att ni trivs här.”

Nöjda gäster gav nöjda föreståndare, tänkte Hope medan hon kilade upp efter väskan. Så ilade hon ner igen, lade in det i bokningssystemet och skyndade ut genom receptionen med dofterna och rösterna i ryggen.

Hon gick längs huset, kikade på Vesta på andra sidan gatan.

Hon kunde Averys och Clares scheman nästan lika bra som sitt eget. Avery var säkert i full gång med förberedelserna inför öppningsdags, och Clare borde vara tillbaka efter läkarbesöket på morgonen.

Ultraljudet. Med lite tur visste man vid det här laget om Clare väntade en flicka, som hon hoppades på.

När hon stod i korsningen och väntade på grönt ljus lät hon 16

blicken svepa längs Main Street. Ryder Montgomery stod utanför huset som Montgomery Family Contractors var i färd med att bygga om. Snart klart, tänkte hon, och då skulle staden ha ett eget bageri igen.

Han hade jeans med hål vid ena knät, fulla av färgfläckar och spackel, eller vad det nu var som skvätte på en byggarbetsplats.

Verktygsbältet hängde lågt, som hölsterbältet på en sheriff i forna dagar. Mörkt hår lockade sig ostyrigt under kepsen. Solglasögonen dolde de ögon hon visste var gröna med guldstänk i.

Han stod och samtalade med ett par av jobbarna, pekade uppåt, skakade på huvudet, hela tiden sådär nonchalant och bredbent.

Eftersom byggnaden för tillfället var täckt av matt grundfärg antog hon att de diskuterade slutligt färgval.

En av karlarna skrattade högt, och Ryder log brett och ryckte på axlarna.

Det där axelryckandet var lika typiskt för honom som den nonchalant bredbenta posen, funderade hon.

Nog var de tilldragande, bröderna Montgomery, men hon tyckte allt att hennes väninnor hade valt de bästa. Ryder var lite tvär av sig, snudd på osocial, kände hon.

Men visst, sexig också – på ett primitivt, råbarkat vis.

Inte hennes typ, inte på långa vägar.

När hon korsade gatan hördes en lång, överdriven busvissling.

Eftersom hon visste att det var skämtsamt menat vände hon sig om mot bageriet, fyrade av ett bländande leende och vinkade till Jake, en av målarna. Han och hans jobbarkompis vinkade tillbaka.

Men inte Ryder Montgomery, naturligtvis inte, tänkte hon.

Han bara körde tummarna i fickorna och tittade på henne. Osocial, tänkte hon igen. Han kunde inte ens bemöda sig om att vinka lite.

Att det ilade till i magen såg hon bara som en normal, sund reaktion av en frisk kvinna på en lång, mörk blick från en sexig, om än osocial man.

I synnerhet en kvinna som inte haft någon närkontakt med 17

en karl på … herregud, på ett år. Drygt ett år. Men vadå, vem räknade månader?

Det var hennes eget val, hennes eget fel, så varför grubbla över det?

Hon korsade Main Street, gick åt höger mot bokhandeln just som Clare steg ut på den fina verandan utanför.

Hon vinkade igen, mot Clare som stod där med ena handen på babybulan under den svala sommarklänningen. Clare hade sitt långa solblekta hår i hästsvans, och bar solglasögon med blå bågar mot det starka förmiddagsljuset. ”Jag var just på väg att titta till dig!” ropade Hope.

Clare höll upp telefonen. ”Jag var just på väg att skriva ett sms till dig.” Hon lät telefonen glida ner i fickan igen, lät handen dröja kvar där en stund medan hon gick ner till trottoaren. ”Nå?” sa Hope och betraktade väninnans ansikte. ”Är allt bra?” ”Jadå. Bara bra. Vi kom för några minuter sedan. Beckett …”

Hon kastade en blick över axeln. ”Han har kört runt till bageriet.

Med sina verktyg.” ”Okej.” Nu blev Hope lite orolig, och lade handen på Clares arm. ”Sötnos, du har varit på ultraljud inte sant?” ”Jo.” ”Och?” ”Aha. Vi går bort till Vesta. Så kan jag berätta för dig och Avery samtidigt. Beckett ska ringa sin mamma och berätta för sina bröder. Jag måste ringa mina föräldrar.” ”Men babyn mår bra?” ”Ja, absolut.” Hon klappade bulan medan de gick. ”Jag har bilder.” ”Jag måste få se dem!” ”Jag tänker visa runt dem i flera dagar. Flera veckor. Det är så häftigt.”

Avery kom utstudsande från restaurangen i lila Crocs, vitt förkläde utanpå capribyxor och T-tröja. Solen glänste till i hennes klarröda hår à la skotsk krigardrottning och fick de korta längderna att gnistra.

18

”Är det rosa som gäller?” ”Ska du öppna själv?” kontrade Clare. ”Ja, det är bara jag här. Fran kommer inte förrän om tjugo minuter. Mår du bra? Är allt okej?” ”Allt är alldeles underbart perfekt okej. Men jag vill sätta mig.”

Clare gick före medan väninnorna utväxlade blickar bakom ryggen på henne, rakt in och fram till disken där hon sjönk ner på en pall. Och suckade. ”Det är första gången jag är gravid samtidigt som jag har tre grabbar som just gått på sommarlov. En utmaning, minsann.” ”Du är lite blek”, påpekade Avery. ”Bara trött.” ”Vill du ha något kallt?” ”Ja, mer än något annat just nu.”

Medan Avery gick till kylen satte sig Hope och spände ögonen i Clare. ”Du undviker frågan. Om det inte är något på tok …” ”Ingenting är på tok, och ja, jag kanske drar ut på det hela lite.

Det är stora nyheter.” Hon skrattade för sig själv och tog en kall ginger ale som Avery räckte henne. ”Och här sitter jag, med mina två bästa vänner, i Averys fina restaurang som redan doftar pizzasås.” ”Det blir så på pizzerior”, sa Avery och gav Hope en flaska vatten. Så lade hon armarna i kors och skärskådade Clares ansikte. ”Det är en flicka. Balettskor och hårband!”

Clare skakade på huvudet. ”Jag verkar vara specialist på killar.

Så det blir basebollhandskar och actiongubbar.” ”En pojke?” Hope lutade sig närmare och klappade Clare på handen. ”Är du besviken?” ”Inte ett dyft.” Hon öppnade väskan. ”Vill ni se?” ”Skojar du?” Avery försökte sno åt sig kuvertet, men Clare ryckte undan det. ”Liknar han dig? Eller Beck? Eller en fisk? Ja, ta inte illa upp, men jag tycker alltid att de ser ut som fiskar.” ”Vilken av dem?” ”Vilken av vad?” ”Det är två.”

19

”Två?” Hope var nära att sätta vattnet i halsen. ”Tvillingar?

Ska ni få tvillingar?” ”Två?” ekade Avery. ”Har du två fiskar?” ”Två pojkar. Titta på mina vackra pojkar.” Clare plockade fram bilden från ultraljudsundersökningen, och brast i gråt. ”Det är lyckotårar”, fick hon fram. ”Hormoner, men gladhormoner. Jösses, alltså. Titta på mina bebisar.” ”De är ljuvliga!”

Clare torkade bort tårarna och log brett mot Avery. ”Du ser inte var de är.” ”Nej, men de är ändå ljuvliga. Tvillingar. Det är bra. Det blir fem. Du har räknat på det, va? Ni kommer att ha fem grabbar.” ”Vi har räknat efter, men det har nog inte riktigt sjunkit in ännu. Vi trodde aldrig – tänkte aldrig – men det kanske jag borde ha gjort. Så här stor har jag aldrig varit tidigare i den här veckan.

Men när läkaren sa det … Beckett blev kritvit i ansiktet.”

Hon skrattade, tårarna flödade. ”Blek som ett lakan. Jag trodde att han skulle svimma. Sedan stirrade vi bara på varandra. Och så började vi skratta. Vi skrattade som galningar. Kanske var vi lite hysteriska. Fem. Herregud. Fem pojkar.” ”Ni kommer att få det så bra. Allesammans”, sa Hope ”Visst kommer vi. Jag vet. Jag är så tagen, så lycklig, så häpen.

Hur Beckett lyckades köra hem vet jag inte. Jag hade inte kunnat säga om vi körde från Hagerstown eller från Kalifornien. Jag var nog lite chockad. Tvillingar.”

Hon lade händerna på magen. ”Ni vet att det ibland känns sådär perfekt, att livet inte kan bli bättre, att man aldrig kan bli lyckligare. Jag kommer aldrig att känna mer än jag gör just nu.

Alldeles precis nu. Det här är ett sådant ögonblick för mig.”

Hope slog armarna om henne, och Avery sällade sig till dem. ”Jag är så lycklig för din skull”, mumlade Hope. ”Lycklig, häpen och lika uppspelt som du själv.” ”Tänk vad grabbarna kommer att gå igång när de får höra det.”

Avery såg på henne på armslängds avstånd. ”Inte sant?” ”Om. Och eftersom Liam redan klargjort att han aldrig tänkte 20

sjunka så lågt att han lekte med en flicka, om jag nu fick det, tror jag att han blir speciellt glad.” ”Och när är beräknad förlossning?” undrade Hope. ”Blir det tidigare med tvillingar?” ”Lite. Tjugoförsta november, sa de. Thanksgiving och kalkon istället för julklappar eller nyårsraketer.” ”Kluck kluck”, sa Avery, och Clare brast i skratt igen. ”Du måste låta oss hjälpa till med barnkammaren”, sa Hope, som inte kunde låta bli att planera. ”Det räknar jag med att ni gör. Jag har ingenting. Jag gav bort alla babysaker efter Murphy. Jag trodde aldrig att jag skulle bli kär igen, eller gifta mig, eller skaffa fler barn.” ”Får vi planera babyhippa? Dubbelt upp-tema”, bestämde Hope. ”Eller delad glädje, dubbel glädje. Dubbelbubbel. Tja, nåt i den stilen, jag ska fundera på det. Vi kan lägga in det tidigt i oktober, bara för att vara på den säkra sidan.” ”Babyhippa.” Clare suckade. ”Det känns mer och mer verkligt.

Jag måste ringa mina föräldrar, och berätta för tjejerna”, tillade hon och syftade på personalen i bokhandeln. Hon kom på fötter. ”Novemberbebisar”, sa hon igen. ”Jag borde ha återfått figuren i maj, lagom till bröllopet.” ”Ja, minsann, jag ska gifta mig”, sa Avery och sträckte fram handen för att beundra diamantringen som ersatt ringen från tuggummiautomaten som Owen trätt på hennes finger. Två gånger. ”Gifta dig och öppna en andra restaurang, hjälpa till att organisera en babyhippa och designa om den nuvarande ungkarlssviten till en dubbelsvit”, sa Hope och petade till Avery på armen. ”Vi har massor av planerande framför oss.” ”Jag kan vara ledig en stund i morgon.” ”Bra.” Hope gick igenom sin mentala kom ihåg-lista, möblerade om bland ärendena och bedömde tiden. ”Klockan ett. Då kan jag röja tid. Är det okej för din del?” frågade hon Clare. ”Jag kan ordna lite lunch till oss, så hinner vi gå igenom en del saker innan jag får gäster som ska checka in.”

21

”Klockan ett i morgon”, sa Clare och klappade sig på magen. ”Vi kommer.” ”Jag kommer över”, lovade Avery. ”Om jag blir lite sen är det för att vi får en bra lunchrusning. Men jag kommer.”

Hope gick därifrån med Clare och kramade henne en gång till innan de skildes åt. Hon föreställde sig hur Clare berättade den glada nyheten för sina föräldrar. Och hur Avery skickade sms till Owen. Och hur Beckett tittade in till Clare senare under dagen, bara för att få glädjas tillsammans en liten stund.

Plötsligt önskade hon att hon hade någon att ringa eller skicka sms till, att titta in hos, någon att dela de roliga nyheterna med.

Men istället gick hon runt till baksidan av värdshuset, tog yttertrapporna och låste upp dörren på tredje våningen. Hon spetsade öronen medan hon gick mot sin lägenhet.

Jo, tänkte hon, hon kunde riktigt höra Carolees röst, hur glad hon lät. Justine Montgomery hade säkert redan ringt och berättat om tvillingarna för sin syster.

Hope stängde om sig i lägenheten. Hon bestämde sig för att sitta där i lugnet ett par timmar och hålla utkik efter deras inneboende spöke, och efter mannen vid namn Billy som spöket väntade på.

22

6 kapitel 2

Han blev tokig på sin mamma. Om hon kom dragande med ett nytt projekt innan han var klar med något av de halvdussin han just nu hade surrande runt öronen kanske han helt enkelt skulle ta med sig hunden och flytta till Barbados.

Han kunde bygga sig ett trevligt litet hus vid stranden. Med en lanai, en sådan där tjusig täckt veranda, kanske. Han visste hur man gjorde.

Ryder körde in lastbilen på parkeringen bakom värdshuset, ett jätteprojekt som gudskelov var klart. Men helt färdigt blev det ju aldrig, det var alltid något som dök upp. Parkeringen delades mellan värdshuset och det som, enligt den ständigt ränksmidande Justine Montgomery, skulle bli en snygg, smart planerad och supermodern fitnesstudio.

För tillfället var det en ful, grön läckande låda med platt tak.

Och det var bara utsidan. Inuti vimlade det av små rum, som i ett kaninbo, vattnet stod högt i källaren, trapporna var som hämtade från en skräckfilm och innertaket var livsfarligt. För att inte tala om den formliga avgrund som öppnades när man tittade närmare på elledningar och rör, vilket han inte tänkte göra eftersom de bara skulle blåsa ut hela innandömet.

Ibland kände han för att smyga dit en mörk natt på en stor bulldozer och jämna allting med marken. Men han visste bättre än så, och fick medge att han gillade utmaningar.

Vilket detta var.

Fast, eftersom den alltid lika pålitlige Owen hade sms:at att rivningstillståndet kommit, kunde de i alla fall komma igång.

23

Ryder satt kvar i bilen en stund bredvid sin mysiga och godmodiga hund, Dumbom, och lät sig förföras av Lady Gagas ”Edge of Glory”. Lite underlig var hon allt, bruden, men röst hade hon.

Ryder och hunden betraktade båda den fula, gröna lådan. Han gillade rivningsjobb. Att slå ner väggar var oöverträffat. Så det var alltid något. Och själva uppdraget, att förvandla den, skulle bli intressant.

En fitnesstudio. Han begrep sig inte på folk som pluggade in sig i en maskin och gick på stället. Varför inte göra något konstruktivt för att svettas? Ett gym, det kunde han se framför sig, med boxbollar, en sparringmatta, lite schysta vikter. Men fitnesstudio lät tjejigt i hans öron. Yoga och pilates och sådant.

Och kvinnor i små snäva trikåer, kom han på. Alltid något. Det var som att riva väggar, vem gillade inte det?

Det var i alla fall lönlöst att grubbla över saken. Planerna låg fast.

Han klev ur lastbilen och Dumbom hoppade lydigt ut bredvid.

Han begrep förresten inte varför han var på så tjurigt humör.

Bageriet var i slutfasen, bara finlir och målning kvar, Averys MacT’s artade sig fint – och som han såg fram emot att sjunka ner på en barpall i hennes nya pub och njuta av en öl.

Han hade ett kök som skulle byggas om, men allt löpte på, och Owen tog hand om en annan kund som ville ha inbyggda hyllor. Det var bättre med för mycket jobb än inget jobb alls. Ett strandhus i Barbados kunde han bygga när han blev gammal. Ändå kände han sig lättstött och irriterad och fattade bara inte varför. Tills han riktade blicken mot värdshuset.

Hope Beaumont. Där satt den, det var därför han var ur gäng­ orna.

Hon gjorde ett bra jobb, absolut. Han störde sig inte så värst på att hon var detaljfixerad, löjligt välorganiserad och närmast pedantisk. Han hade levt och arbetat ihop med en likadan människa hela livet, i form av sin bror Owen.

Men det var något med henne som smög sig på honom, som sved till då och då ända sedan nyårskyssen.

24

Det hade varit ett olycksfall i arbetet, intalade han sig. Ett infall. Ett olycksaligt infall. Han tänkte inte upprepa det.

Men han önskade ändå att hon varit en liten knubbig, gullig medelålders dam med ett par barnbarn och passionerat intresse för stickning. ”En dag kanske hon blir det”, sa han till DB, som välvilligt dunkade svansen i marken.

Han ryckte på axlarna, gick en bit bort, korsade gatan och öppnade dörren till den blivande MacT’s Restaurant and Tap House för byggarna.

Han gillade lokalen, i synnerhet nu sedan de förenat de två byggnaderna genom att öppna upp väggen mellan dem så att gäster och personal kunde röra sig fritt mellan baren och restaurangdelen.

Avery visste vad hon ville ha, och hur hon skulle förverkliga det, alltså var han säker på att MacT’s skulle bli ett bra ställe för mat, dryck och sällskapande, om man nu var lagd åt det hållet.

Bra mat för vuxna, hade hon sagt, för att särskilja det från den familjevänliga stämningen på Vesta.

Han var svag för Vesta – och ännu svagare för deras krigarpizza, men eftersom Avery provlagat recept och låtit dem smaka i månader nu, trodde han säkert att han skulle kunna tvinga ner en och annan middag på hennes nya ställe.

Han gick bort till öppningen i mellanväggen, tittade in i bardelen. Mycket arbete kvar, insåg han, men han kunde se framför sig hur det skulle bli, med den långa bardisken som han och bröderna skulle platsbygga. Mörkt trä, mättade färger, lite tegel i väggarna.

Och så alla ölkranarna.

Nej, inte skulle det göra ont att slå ihjäl tiden här, sänka en öl och njuta av ett gott hantverk.

När det väl blev klart.

Han uppfattade röster och gick tillbaka igen.

När han väl satt jobbarna i arbete återvände han till bageriet för att se till den arbetsstyrkan. Hade han kunnat hade han hellre spänt på sig verktygsbältet och själv huggit i.

25

Men nu väntade ett förmiddagsmöte på den nya byggarbetsplatsen, och han var redan sen.

Alltså gick han tillbaka, såg brödernas lastbilar på parkeringen. Han antog att Owen fixat med kaffe och donuts, inte bara rivningstillståndet. Owen kunde man lita på, vardag som katastrofdag.

Han tänkte på Beckett, gift med fagra Clare, expresspappa till tre och nu blivande tvillingfar.

Herrejävlar, tvillingar.

Men kanske den kommande tvillingfödseln gjorde att deras farmor tvekade inför nya byggprojekt.

Eller antagligen inte.

Dörren stod öppen mot St. Paul, när han gick in kände han kaffedoften.

Jodå, Owen kunde man lita på.

Han tog den enda muggen som stod kvar i hållaren, den med bokstaven R i tusch, skriven av hans organisationsnördige bror.

Svalde i djupa klunkar medan han petade upp locket på donutkartongen.

Genast började en hundsvans trumma mot golvet.

Han hörde bröderna prata någonstans inne i kaninboet, men tog sitt kaffe, kastade en bit syltfylld munk till DB och gick fram till ritningarna som låg utrullade på bockbordet av plywood och sågbockar.

Han hade såklart sett dem förut, men de var bara så häftiga.

Becketts lösning gav deras mamma precis det hon ville ha, och mer därtill. Visst, det här var mycket bättre än att riva hela stället. Hellre riva ut innanmätet och utgå från det skal som gick att använda.

I Rys ögon liknade det inte ett gym – i alla fall inte den där typen med boxbollar och svettiga omklädningsrum som han kunde tänkas frekventera, men det var snyggt.

Och tillräckligt arbetskrävande, tillräckligt komplicerat för att svära ve och förbannelse över Beckett i veckor, månader.

Kanske år.

26

Men ändå …

Att lyfta taket och få vinkel på det var både praktiskt och estetiskt tilltalande. Den platta delen av taket som vette mot parkeringen skulle förvandlas till en veranda, vilket också var smart. Massor av glasytor och massor av ljus med nya fönster och dörrar. Och nog behövdes det ljus alltid, om de så måste såga upp slaggbetongen.

Tjusiga omklädningsrum med ångrum och bastu. Lite överdrivet, tyckte han kanske som hellre ville ha det enkelt, men visst var det skönt att sitta och njuta i ett ångbad.

Han åt sin donut och kastade några bitar till den svansdunkande DB medan han betraktade ritningarna över första och andra våningen och de tekniska lösningarna.

Snyggt arbete, tänkte han. Beckett hade talang, han hade visioner – fast vissa av hans visioner var alltid ett helvete att omsätta i praktiken.

Just som bröderna kom ut ur labyrinten sköljde han ner det sista av donuten med kaffe. ”Rivningslovet?” ”Jadå”, sa Owen. ”Och god morgon på dig också.” Han hade solglasögonen dinglande utanpå den kritvita T-tröjan. Eftersom Beckett tänkte engagera honom i rivningsjobbet skulle den inte vara kritvit så mycket längre. ”Har du strukit jeansen, Sally?” ”Nix.” Owens lugna, blå blick vandrade till donutkartongen.

Han valde en, bröt av den på mitten. ”De är rena bara. Jag har ett par möten senare.” ”Jaha, du. Tjenare, storpappan.”

Beckett flinade och körde fingrarna genom sin kastanjebruna kalufs. ”Grabbarna vill att de ska heta Logan och Luke.” ”Som i Wolverine och Skywalker.” Ryder funderade roat på saken. ”En sammanfogning av X-Men och Star Wars. Intressant val.” ”Jag gillar det. Clare skrattade bara åt det först, men sen började vi vänja oss. Det är fina namn.”

27

”Ja, de duger ju åt Wolverine och Skywalker.” ”Jag tror att vi låter dem få sin vilja fram, det känns rätt härligt.

Men jag är lite avtrubbad, som efter en kraftig explosion, ni vet.” ”En unge mer eller mindre”, påpekade Owen. ”Det handlar bara om att organisera och schemalägga.” ”Jaha, för du vet ju allt om att ha ungar”, fnös Ryder. ”Allt handlar om att organisera och schemalägga”, kontrade Owen. ”På tal om det, nu tittar vi på ritningarna och tidsschemat.” Han tog telefonen ur bältet.

Ryder bestämde sig för att ta en donut till, att surfa på sockeroch fettvågen över alla detaljer. Inspektioner, tillstånd, beställningar och leveranser av byggmateriel, rör- och ledningsdragning, slutinspektion, jobb i verkstaden, jobb på bygget.

Ryder höll också allt i huvudet, om än inte lika exakt uppspaltat och organiserat som Owen. Men han visste vad som måste göras och när det skulle göras. Vilka jobbare som behövdes för de olika uppgifterna och hur lång tid varje delmoment borde ta.

Såväl på insidan som, med viss justeringsmån beroende på yttre omständigheter, på fasaden. ”Mamma kollar upp maskinerna”, insköt Beckett när Owen hämtade andan. ”Ni vet, löpband och crosstrainers och sånt där kul tjafs.” ”Det vill jag inte ens tänka på.” Ryder såg sig omkring. Skräpväggar, tänkte han, skräpgolv. Skräp alltihop. Löpband och vikter och, usch, yogamattor, låg långt in i framtiden. ”Vi kanske borde fundera på parkeringen.”

Nu kisade Owen misstänksamt på Owen. ”Vad är det med parkeringen?” ”Nu när vi har båda ställena borde vi sluta lappa den provisoriskt och istället slita upp allting, jämna ut marken, fixa rör till avrinningen och på med nytt ytlager.” ”Men för tusan.” Han kände för att tjafsa emot, av ren princip, men visst behövde de ordna med avrinningen. ”Visst. Men det tänker jag inte heller fundera på just nu.” ”Vad funderar du på då?”

28

Istället för att svara gick Ryder bara därifrån. ”Är han tjurigare än vanligt?” undrade Owen. ”Svårt att säga.” Beckett kikade på ritningarna igen. ”Det blir jobbigt, och han får ta den mesta skiten, men det kommer att fungera.” ”Stans fulaste hus.” ”Jo, utan tvekan. Det fina är att det blir bättre vad vi än gör.

Så snart containern kommer kan vi …”

Han avbröt sig när Ryder kom in med en slägga och en kofot. ”Skaffa egna grejor”, sa han, ställde ifrån sig kofoten och valde en vägg på måfå. En kraftig sving, och så ett omisskännligt, tillfredsställande tjoff så att bitar av gipsplattan började flyga omkring. ”Containern …”, försökte Owen. ”Den är väl på väg, eller hur?” Han tog i av alla krafter i nästa sving. ”Enligt det heliga budet i din gudomliga tidsplan.” ”Vi borde ta in några av jobbarna”, funderade Beckett. ”Varför ska de få allt det roliga?” När släggan höjdes igen kröp DB under sågbockarna för att ta sig en tupplur. ”Det ligger något i vad han säger.” Beckett sneglade på Owen, som svarade med en axelryckning och ett brett leende. ”Vi kan börja en våning upp.” ”Den här är inte bärande.” Efter ytterligare några attacker hade Ryder förvandlat mellanväggen till småsmulor. ”Men visst.” Han stödde sig mot släggan och log tillbaka mot bröderna. ”Nu tömmer vi stället.”

Efter att ha lyssnat till allt larm och brak i några dagar tog Hopes nyfikenhet överhanden. Med Carolee vid rodret – och de nygifta nu inne på dag fyra av den förlängda bröllopsnatten – styrde hon kosan över tomten mot familjen Montgomerys senaste projekt.

Hon hade ett fullt giltigt skäl att söka upp dem, men fick medge att den främsta anledningen var just nyfikenheten.

Hon hade hört hur det dånat hela dagen, och varje gång hon såg ut genom fönstret stod någon byggdammig karl i ett fönster 29

och kastade rivningsskräp ner i en stor, grön container.

Ett sms från Avery upplyste henne om att rivningsarbetet inför den nya fitnesstudion var igång.

Nu ville hon se det med egna ögon.

Oväsendet blev värre ju närmre hon kom, och hon uppfattade ett manligt råflabb från de öppna fönstren. Malande, rockiga gitarrsolon strömmade också ut.

Hon gick till sidoentrén, eller vad som var kvar av den, kikade in.

Och spärrade upp ögonen.

Hon hade aldrig varit inne i huset, men hon hade kikat in genom fönstren och var säker på att det funnits väggar och innertak då.

Nu var det knappt mer än ett skal kvar, med lite ringlande inkråm i form av sladdar och ledningar och enorma mängder grått damm.

Försiktigt, alla dunsar och dunkar och smällar verkade få byggnaden att skaka, gick hon vidare till framsidan.

Dörren stod öppen. Var det kanske för att vädra? Ännu en dörr, den som förde in till vad som varit en lägenhet på andra våningen, stod öppen. Musik, mansröster och oväsen där uppifrån också.

Hon betänkte den smala trappan, den smutsiga trapphallen och allt oljud – nej, så nyfiken var hon inte, utan drog sig bakåt.

När hon kom runt till baksidan hivade två män – helt täckta av grått damm, snudd på anonyma i skyddsglasögon, arbetshandskar och med nersmutsade ansikten – just ut ett lass av vad som en gång måste ha varit en vägg. Det landade i containern med en dov duns. ”Uräkta”, sa hon.

Hon kände igen Ryder på sättet han vred på huvudet, på kroppsspråket.

Han fällde upp skyddsglasögonen, fyrade av en av sina lätt irriterade blickar med de otåliga, gröna ögonen. ”Det är bäst att du aktar dig.”

30