9789174637144

Rosita Jakobsson Den mörka sanningen

Efter en traumatisk upplevelse kämpar Alice mot sina tillitsproblem och många rädslor.

Just när hon gett upp hoppet om att få vara lycklig så träffar hon Marco. Han är den första som inte ger upp om henne. Han gör allt han kan för att komma närmare henne och Alice börjar våga tro på att allt ska bli bättre men hon hade ingen aning om vad hon gett sig in på.

Rosita Jakobsson

Den mörka sanningen www.bod.se

Den mรถrka sanningen

Roman av Rosita Jakobsson

© 2015 Rosita Jakobsson © Omslagsfoto: Rosita Jakobsson Förlag och Tryck: BoD ISBN: 9789174637144

Kapitel 1

Alice vaknade i kallsvett. Mardrömmen hade väckt alla minnen till liv en än gång och hon visste att hon inte skulle få någon mer sömn den natten. Svettdropparna klibbade fast lakanet på hennes kropp och det fick henne att känna sig ännu mer instängd. Varför kunde hon inte få sova ifred?

Händelserna hon drömt om skedde för tre månader sen och hon hade fortfarande mardrömmar varje natt.

Hon tog sig upp ur sängen, gick med tunga steg mot badrummet, vred på duschen och lät de varma vattenstrålarna rinna nedför hennes kropp, som i ett försök att ta bort smärtan av de hemska minnena. Det var en rutin som hon hade hållit på länge med nu och hon visste att det nog skulle fortsätta länge om inget speciellt hände.

Minnen kom forsande över henne som en våg. Natten för tre månader sen då hon hade varit på en fest med sina kompisar och allt hade varit perfekt, känslan av glädje som hon saknade så mycket av idag. Hon och hennes kompisar hade bestämt sig för att gå ut och dansa den kvällen. Det gjorde de ofta och de brukade alltid ha väldigt roligt. Men den natten, träffade Alice en kille som drogade henne och våldtog henne. Det värsta var att hon inte kom ihåg hur han

~3~

såg ut. Allt var bara en dimma av sorg och ilska. Hon trodde som många andra kvinnor att det var hennes fel och ville helst bara begrava sig i ett djupt hål och glömma det hon faktiskt mindes. Hela hennes liv hade varit en serie av dåliga upplevelser men den senaste händelsen fick henne att rysa av obehag. Hon hade fått nog av att må dåligt.

Alice lutade upp sitt ansikte mot duschstrålen och sa högt för sig själv: – Aldrig mer! Nu ger jag upp hoppet om att hitta en snäll kille. Jag kanske blir nunna eller låtsas vara lesbisk.

Hon skrattade högt åt sig själv och det fick henne faktiskt att må lite bättre. Ikväll skulle hon träffa sina vänner och försöka glömma allt negativt i sitt liv.

Alice tittade på klockan och såg att bussen hon skulle ta till centrum inte gick förrän om tre timmar. En massa tid till att bara ta det lugnt och slappna av innan hon skulle iväg och köpa nya kläder inför kvällens sammankomst. Hon tog på sig den nya röda handduken hon hade fått av sin mamma i julklapp och satte sig i soffan för att se en film. Den var nästan tre timmar lång och den fick fungera som alarm. När den var slut så skulle hon ge sig av till bussen.

– Hej. – Hej. Alice tittade nervöst på killen som satt bredvid henne på bussen. Sen tittade hon ut genom fönstret som en antydan

~4~

till att hon inte ville ha mer kontakt. Hon hade blivit ganska inåtvänd och blyg sen allt hände och hon hade väldigt svårt med nya människor. De enda som fick se hennes riktiga jag var de som hon hade känt sen barnsben och hon visste att hon kunde lita på fullt ut. Hon tyckte inte om när nya människor försökte ta kontakt. Alice sneglade på killen igen och fick lite dåligt samvete för hur hon dömde ut människor. Självklart så kunde han ju vara hur snäll som helst men hon var inte öppen för nya kontakter, även om de var tillfälliga. Konstigt nog så kändes det som om människor kunde se rakt igenom henne, se vad hon så gärna ville dölja för omgivningen. Hon ville inte att någon skulle komma för nära hennes inre för hon trodde att de skulle bli äcklade av henne och undvika henne. Istället för att ta risken att lära känna någon ny och blir sårad igen så gjorde hon sig kall och tog avstånd från all kontakt. Just nu i livet så kände Alice som om hon stod på en klippavsatts och var på väg att ramla ner. Om hon blev sårad igen så skulle hon tappa fotfästet och ramla och då skulle hon inte kunna ta sig upp igen.

Bussen stannade och Alice gick ut. Det fanns en ny affär i stan som hon länge hade velat kolla in. Hon ville dock inte vara i centrum så länge eftersom hon var rätt folkskygg men affären var rätt nära där bussen hade stannat. Hon bestämde sig för att gå dit.

Hon hittade snabbt en jättefin klänning som slutade just nedanför knäna. Den var lila med några svarta blommor på.

Alice tyckte den kändes väldigt tunn och luftig och det

~5~

passade bra eftersom det var i slutet av juli och väldigt varmt.

Väl hemma, ställde sig Alice framför den stora helkroppsspegeln som fanns i hennes hall. Hon granskade sig noga. Många hade nog sagt att hon såg riktigt bra ut men Alice var väldigt självkritisk. Midjan hade kunnat vara lite mindre, brösten större och visst hade det varit kul att vara lite längre än 165 cm. Men hon visste att det kunde ha varit värre. Hon hade ju i alla fall förlorat över 10 kg de senaste fyra månaderna och det passade henne väldigt bra.

Det långa blonda håret satt uppe med en hårsnodd som hon själv gjort när hon var yngre. Nu var hon 21 år och hårsnodden var väldigt sliten. Alice tog tag i snodden och släppte ut håret, ruskade om huvudet och bestämde sig för att hon faktiskt passade bättre i utsläppt. Hårsnodden fick hamna i soporna. Den var en del av det förflutna och nu skulle hon försöka ta sig framåt.

Alice var djupt inne i sina egna tankar och när hon hörde att mobilen ringde med högsta volym så hoppade hon till.

Hon skrattade åt sig själv och svarade. Det var hennes kompis Erika som undrade om Alice ville ha hämtning. Det var visst fler som planerat att de skulle komma på festen så Erika tyckte att det kunde vara bra om de for lite tidigare.

Alice tyckte om att dricka eftersom hon slappnade av då och tänkte inte lika mycket på konsekvenserna av vad hon gjorde. Hon tyckte om känslan att vara avtrubbad och nästan vara osårbar. Det var just den känslan som lett henne i många dåliga situationer och det visste hon, men det hade

~6~

blivit en dålig cirkel. Hon drack för att trubba av känslorna men det var när hon drack som dåliga saker hände och då drack hon ännu mer. Men hon hade ofta väldigt roligt också och det var nog det som lockade.

Alice såg sig omkring i lägenheten, hittade sin väska och gick fort ut till bilen som stod utanför dörren. När hon såg Erika så fylldes hon med glädje. Det var nästan tre månader sen de hade träffats och Alice hade saknat henne. Erika var hennes bästa vän och de hade känt varandra sen de var tre år gamla. Ända sen dess, hade de stått vid varandras sida genom vått och torrt. Tre månader var det längsta de hade varit ifrån varandra och det hade varit jobbigt för Alice samtidigt som hon hade behövt vara ensam. Hon var alltid så rädd att folk skulle döma henne för sitt förflutna, men när hon såg Erika så insåg hon att det var ganska löjligt, speciellt när de känt varandra så länge. Erika fick alltid henne att må bättre. Hade de varit tillsammans de senaste tre månaderna så hade nog Alice inte mått fullt så dåligt.

Hon hade haft för mycket tid över till att överanalysera allt.

När de kom fram till festen, var det redan ganska många där fast klockan bara var fyra på eftermiddagen. Alice försökte räkna och fick det till tio personer. Det var egentligen meningen att de bara skulle vara fyra stycken med Alice och hennes tjej kompisar. Hon hade sett fram emot en lugn tjejkväll med sina vänner och tappade modet lite när hon såg att det även fanns en del killar där. Vissa kände hon från tidigare, vissa inte.

~7~

Hon såg sig runt och såg en kille som hon faktiskt hade känt rätt länge. De umgicks inte men hade festat tillsammans i samma umgängeskrets i flera år. Ett tag tillbaka så hade de även dejtat, men det höll bara i ca två månader eftersom Alice tyckte att han var för barnslig. Hon gick fram till honom och knackade honom på axeln. Han vände sig om och log med hela ansiktet när han fick se henne.

-

Alice! Hej. Vad kul att se dig.

Hej Dominic. Kul att se dig också. Hur har du haft det?

Jodå, bara bra. Jag har saknat dig.

Vad trevligt, men nu är jag här i alla fall.

Vilken fin klänning du har. Den passar dig. Men du har alltid varit vacker Alice.

Alice log generat och tackade men sa sen att hon var tvungen att gå och hälsa på de andra. Dominic gav henne en kram och vände sig sedan om medan Alice gick därifrån.

Kvällen gick fort och när klockan var nio så var det bara ett fåtal kvar. Alice satt i soffan med Erika och skrattade medan de såg på när Dominic och en av de nya killarna höll på att fåna sig. De låtsades bråka och försökte se macho ut men det såg mer ut som två barn som inte kunde stå på fötterna. Alice och Erika visste att killarna försökte imponera på dem genom att visa sig starka men det såg bara för roligt ut. Alice ropade skrattande till killarna.

~8~

– Visst vet ni att kärlek börjar med bråk?

Dominic och den andra killen tvärslutade, tittade på henne och sen på varandra och såg lite äcklade ut, vilket fick Alice och Erika bara att skratta ännu högre. Den nya killen tittade nyfiket på Alice och närmade sig henne med ett leende. Han räckte fram handen för att hälsa.

– Hej. Vi har nog inte presenterat oss än. Jag heter Marco.

Alice såg på honom och kände sig plötsligt väldigt nyfiken på Marco. Han log fortfarande och det var nog ett av de charmigaste leenden hon hade sett. Han såg rätt bra ut tyckte hon. Han såg lite annorlunda ut jämfört med andra killar hon hade träffat. Marco hade intensiva klarblå ögon och till det svart kortklippt hår. Alice undrade om han hade linser på sig men insåg att det var hans riktiga ögonfärg och blev helt betagen. Han var ganska vältränad och Alice hade alltid tyckt om killar som tog hand om sin kropp. Men hon var blyg och hade inte så höga tankar om sig själv så hon trodde aldrig att en kille som han någonsin kunde vara intresserad av henne. Och det spelade ändå ingen roll eftersom hon rätt nyligen avsagt sig killar helt och hållet.

Det passade helt enkelt inte nu med allt som hänt. Ett förhållande skulle aldrig funka eftersom hon mådde för dåligt. Hon slog bort tankarna på hur snygg han var och hälsade blygt tillbaka.

– Så du säger att kärlek börjar med bråk?

~9~

Marco tittade utmanande på henne och Alice tittade blygt ner på golvet och insåg plötsligt att det var en rätt konstig sak att säga. Hon började säga något men hann inte långt förrän Marco helt plötsligt tryckte ner henne i soffan och började kittla henne. Alice skrattade förstås men det var bara en naturlig reaktion. I själva verket så var hon arg.

Varför hoppade han på henne? Varför var han tvungen att trycka ner henne i soffan? Han visste ju förstås inte vad som hade hänt henne men allt hände så plötsligt att Alice instinktivt försökte putta bort honom. Inte för att det kittlades, utan för att hon inte tyckte om att ha en man så nära hennes kropp.

– Jaja, ni kan väl sluta hångla så kan vi gå ut på en klubb och dansa.

Erika såg irriterad ut och man kunde nästan tro att hon var svartsjuk men så var det inte. Erika tyckte om att festa men ville alltid gå ut och dansa senare på kvällen och nu hade klockan blivit ganska mycket.

Marco flyttade sig bort från Alice men höll ögonkontakten med henne och fortsatte le. Han såg att det var någonting som störde henne men han trodde att det berodde på att Erika hade låtit så irriterad.

När de kommit fram till dansstället så gick de alla fyra direkt till baren för att beställa någonting att dricka. Det var ganska mycket folk som stod i kön men till slut så var det deras tur. Killarna beställde varsin öl medan tjejerna ville ha cider. Sen gick de och letade efter sittplatser.

~ 10 ~

Rosita Jakobsson Den mörka sanningen

Efter en traumatisk upplevelse kämpar Alice mot sina tillitsproblem och många rädslor.

Just när hon gett upp hoppet om att få vara lycklig så träffar hon Marco. Han är den första som inte ger upp om henne. Han gör allt han kan för att komma närmare henne och Alice börjar våga tro på att allt ska bli bättre men hon hade ingen aning om vad hon gett sig in på.

Rosita Jakobsson

Den mörka sanningen www.bod.se