__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


www.massolit.se Serien Mord i Falsterbo har en egen Facebooksida och en hemsida som sköts av bokens Mårten: facebook.com/mordifalsterbo www.mordifalsterbo.se Copyright © 2016 Christina Olséni & Micke Hansen Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslag Uffe ernelo, Jojo Form Omslagsfoto Erik Grönlund Kartritare Petter Lönegård Sättning/Illustration Kapish produktion Typsnitt Minion Pro Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN: 978-91-7679-049-6


Persongalleri Egon Hjort 83 år och i sitt livs bästa form. Enligt honom själv ser han inte ut att vara en dag över 70. Olidligt morgonpigg golfare som hatar att förlora, men älskar att vissla och baka. Gärna samtidigt. Nöjd ungkarl med förkärlek för rutiner och skräddarsytt och stolt farbror till Fredrik och Ingela. Fredrik Hjort 48 år och ständigt dödstrött. På två år har hans liv gjort en tvärvändning. Efter ett yrkesliv som högt ansedd åklagare gick han igenom en ofrivillig skilsmässa som ledde raka vägen till utbrändhet och en längre sjukskrivning. Numera är han lycklig varannan-vecka-pappa till lilla Ellen på åtta månader som han har tillsammans med Sophia Silfverstolpe. Lisa Stark 41-årig änka efter Mattias och ensamstående med åttaåriga dottern Linnea. Tidigare åklagarkollega till Fredrik, men sedan ett och ett halvt år polis med första jobbet på Skanörs polisstation. Otålig, glad, smart och trivs bäst med löparskorna på. Mårten Lind 48 år och lyckligt gift med dalkullan Frugan som han har två barn tillsammans med. Har varit polis i halva sitt liv och hans förebilder är tv-poliserna Kojak och Baretta. En glad hemmafixare som gärna tillbringar helgerna på Bauhaus och som har en benägenhet att prata först och tänka sedan.


Ragnar Persson 83 år och Egons bästa vän sedan skoltiden. Numera lyckligt förlovad med Märta. Med kaffebryggaren och klockradion nära till hands på nattduksbordet tillbringar han gärna förmiddagarna i sänghalmen. Han har dubbla hörapparater och lämnar aldrig hemmet utan keps och cigarilletui. En godmodig man som bolmar värre än ett ånglok. Elisabeth Ljung 79 år och en parant dam med håret i en elegant chinjong och designkläder från Paris, gärna i favoritfärgen cerise. Hon älskar Lasse Berghagen, har aldrig varit gift och en av hennes favoritsysselsättningar är att reta gallfeber på sin granne Egon. Märta Wall 81 år och en piggelin liten dam och syster till Elisabeth. Hon är änka efter ambassadören Lennart och har två vuxna döttrar med familjer boende utomlands. Numera lyckligt förlovad med Ragnar. Vera Ljung 103 år och pigg för sin ålder, Märta och Elisabeths mamma. Hon bor på S:t Knut äldreboende och är änka efter salig Erik. Närminnet är inte det bästa, men när det gäller svunna tider är hon som ett levande uppslagsverk. Ingela Hjort-Söderberg 46 år och syster till Fredrik, läkare på vårdcentralen och Lisas bästa vän. Hon är gift med en man som i sin tur tycks vara gift med sin cykel. Tillsammans har de två barn, varav den äldsta är utflugen.


Sophia Silfverstolpe 46 år och barndomsvän till Fredrik och Ingela. Blev änka förra sommaren efter Falsterbo Golfklubbs ordförande Sven Silfverstolpes plötsliga död. Tillsammans med Fredrik har hon dottern Ellen som de har delad vårdnad om. Kyrkoherden, Gun Waldemarsson 58 år och frånskild utan barn och älskar sitt jobb som kyrkoherde i Skanör-Falsterbo församling. Doktor Waldemarsson 91 år och still going strong. Pappa till kyrkoherden Gun och driver, sin aktningsvärda ålder till trots, läkarpraktiken på Västergatan i Skanör. Länspolismästare Billund 63-årig man som styr sina underlydande med järnhand från sitt fritidshus i Båstad. Han favoriserar Lisa, jagar Fredrik med blåslampa och avskyr Mårten eftersom han är skuld till att Billund sitter i rullstol. Kriminalteknikerna Holmgren och Persson Bägge i 55-årsåldern. Två buttra men oerhört skickliga kriminaltekniker som går under det ironiska smeknamnet Solstrålarna. Holmgren är den som styr och ställer och avskyr inkompetenta människor. Persson är fåordig, men håller alltid med Holmgren. Rättsläkare Johanna Pettersson 34-årig glad norrländska och skicklig rättsläkare. För övrigt den enda rättsläkare som Solstrålarna står ut att jobba ihop med.


1

Fågeltornet Fredag den 4 september kl. 06.45, heden i Falsterbo Johan Ekblad landade, efter en kort och högst oplanerad luftfärd, i det daggvåta gräset nedanför fågeltornet. Det var tur att han redan var död, för annars hade det gjort fasligt ont. Fast tur var det verkligen inte. Johan Ekblad hade nämligen haft helt andra planer för dagen än att dö. Morgonen hade börjat så bra när han i hemmets påkostade kök avnjutit en stor kaffe latte i lugn och ro medan solen sakta rest sig över Falsterbonäset. Därefter hade han satt sig i sin nyinköpta leksak, en Porsche Carrera 4S, och begivit sig mot sin favoritplats på jorden, heden vid Falsterbo – Nordeuropas största fuktljunghed – som nu var översållad med lila blommor och utgjorde ett paradis för flyttfåglar på väg söderut. När Johan Ekblad väl bestämde sig för att bli riktigt bra på något var det inget som kunde stoppa honom. I sin ungdom hade han varit ett hyllat tennislöfte men på grund av en förarglig knäskada han dragit på sig under en blöt kväll i Båstad hade han, till sin fars stora besvikelse, fått lägga tennisracketen på hyllan. Istället hade han tillsammans med två studiekamrater från Lunds tekniska högskola, Stefan Palm 11


och David Lönn, byggt upp Tre Träd AB till det välrenommerade it-konsultbolag det var i dag. Den gångna helgen hade Johan Ekblad firat sin fyrtioårsdag med en kräftskiva. På kvällen, när champagnen flödat och de svindyra svenska signalkräftorna serverats i överflöd, hade han kommit till insikt om vad som betydde mest för honom i livet. Stärkt av alkohol hade han fram på småtimmarna avslöjat sina framtidsplaner. Han hade bestämt sig för att satsa allt på sitt passionerade fågelintresse. Grundandet av Club 450 var en triumf som skulle rendera honom den eftertraktade statusen som en av norra Europas främsta ornitologer och fågelkännare. Efter morgonens tidiga möte i fågeltornet skulle han egentligen ha deltagit i Egons fågelbingo, där han självklart skulle briljerat med sina kunskaper i fågelläten. Vid lunchtid var planen att han skulle ha invigningstalat på Falsterbo Bird Show, en natur- och miljömässa med fåglar i fokus, och efter det hade han bokat ett möte med en vass skilsmässoadvokat som var med i samma loge som han själv. Dagen skulle sedan ha krönts av invigningen av Villa Fågelbo, där kommunens borgmästare skulle klippt det röda bandet och han själv skulle hållit ännu ett av sina väl förberedda och bejublade tal. Hundratalet specialinbjudna gäster skulle ha minglat och beskådat det mästerverk han skapat. Villa Fågelbo skulle utmärkt sig för att husera Europas mest spektakulära utställning av fåglar och skulle lockat fågelexperter från hela världen. Av detta blev nu intet. Istället låg han ohjälpligt död nedanför fågeltornet medan en mörk fläck spred sig över hans gröna väst. Solen hade nätt och jämnt gått upp och några övernattande bivråkar cirklade över heden. Det knakade till betänkligt i de slitna brädorna när någon målinriktat tog sig ner för den rangliga stegen för att sedan snabbt försvinna bort mot campingen. 12


2

Plötsligt på heden Fredag morgon den 4 september, hemma hos Jan Häger och på heden i Falsterbo Egon vände sig mot sin gamle vän Ragnar som satt inklämd i baksätet med en stor otymplig barnvagn bredvid sig. ”Ska du vänta i bilen, eller?” sa Egon och knäppte upp bilbältet. ”Ja, jag väntar här”, muttrade Ragnar som inte var helt vaken än. Inte ens sitt älskade morgonkaffe hade han fått avnjuta innan Egon ivrigt bultade på dörren. Det var den typen av bultande med knuten hand som får en att tro att grannarna håller på att slå in dörren för att de upptäckt att det brinner i ens kök. Var det något som kunde få Ragnar på dåligt humör så var det när han inte fick sitt sedvanliga morgonkaffe. Han föredrog att inleda sina dagar med morgontidningen och minst två koppar nybryggt kaffe i sängen tillsammans med sin älskade Märta. För att inte tala om morgoncigarillen, som han ansåg var dagens höjdpunkt. Inte ens den hade han hunnit med. Ragnar visste att Egon avskydde hans bolmande så på rent jäkelskap funderade han på att tända dagens första cigarill i den nystädade Bentleyn. Eller åtminstone kasta ut doftgranen som prydligt hängde i backspegeln och fick hela bilen att stinka tallbarr. 13


Egon klev vigt ur bilen. Trots sina åttiotre år var han i det närmaste ett fysiskt praktexemplar, i alla fall enligt honom själv. Detta berodde säkerligen på många decenniers idogt användande av Arne Tammers träningsprogram ”Ge mig en kvart om dagen”. Han hade sparat brevkursen från 1971 och prydligt satt in samtliga sidor i plastfickor i en blå gaffelpärm. Träningsaffischen, som uppvisade fina bilder på Tammers vältränade överkropp, hade han fäst på insidan av garderobsdörren i sovrummet, och varje vardagsmorgon klockan 05.30 följde han noga instruktionerna. Ragnar lutade huvudet tillbaka i skinnsätet, vevade ner bilrutan och slöt ögonen. Gruset krasade under Egons raska fötter som pinnade fram mot den gröna, slitna trädörren på Östergatan. Han bankade ivrigt på dörren som strax därpå öppnades av Jan Häger, ordföranden i ornitologföreningen Rosentärnan, vars stora kropp fyllde upp hela dörrhålet. ”Hej Egon, vad snällt att ni kunde hämta mig.” ”Självklart, Jan. Vi blev lite tidiga, men nu är vi här. Behöver du hjälp att bära något?” ”Nej, det behövs inte. Jag har bara min ryggsäck och den klarar jag själv.” Jan stack in armen under ena axelremmen och slängde vant upp ryggsäcken på ryggen. ”Jag ska bara hämta in morgontidningen till min fru och sedan är jag redo.” ”Det fixar jag.” Innan Jan hann säga att han kunde ta den själv, stod Egon och grävde i den rödmålade brevlådan med vita gäss på. Ragnar suckade högt inne i bilen. Han var så trött på Egons evinnerliga fjäskande för Jan Häger. När de tio minuter senare hade parkerat bilen vid heden och tagit ur alla grejorna kunde Ragnar äntligen tända morgo14


nens första cigarill. Han lyfte på kepsen och torkade pannan med jackärmen som färgades mörk av svett. ”Hade du berättat att vi skulle ha med oss allt det här hade jag aldrig följt med.” Ragnar blängde irriterat på termosarna, kaffekopparna, bullpåsarna, bordet, duken och brassestolen som han packat ur skuffen på Egons bil. ”Jag förstår inte varför han inte kan hjälpa till och lasta ur”, väste Ragnar mellan sammanbitna tänder och blängde bort mot Jan som stod med kikaren i högsta hugg och studerade någon liten grå fågel som fladdrade förbi. ”Han bröt ju handleden när han klev ur bussen i Amsterdam”, viskade Egon för att förvissa sig om att Jan inte hörde samtalet. ”Det var ju för helskotta ett halvår sedan, och han är säkert femton år yngre än oss”, fortsatte Ragnar upprört. ”Jamen, strunta nu i det”, sa Egon och krånglade ut barnvagnen ur baksätet. ”Vi kunde lika väl ha tagit med en stor kundvagn att packa ner sakerna i. Allt får ändå inte plats i den där.” Ragnar skakade uppgivet på huvudet. ”Vilken bra idé”, sa Egon småskrattande. ”Eftersom en kundvagn inte får plats i baksätet så skulle jag kunnat spänna fast den efter bilen, då hade du kunnat sitta i den när vi åkte hit.” Ragnar tittade förundrat på Egon för att avgöra om han verkligen menade allvar. ”Dog du? ” skrockade Egon och knäppte med fingrarna framför Ragnars nollställda blick. ”Förmodligen stängdes jag av en stund när du slösade bort några värdefulla sekunder av mitt liv med din torra humor”, sa Ragnar och tog några snabba bloss på cigarillen. ”Ja, det var ett riktigt dåligt skämt. Jag håller med, särskilt 15


som du förmodligen inte ens skulle kunna kravla dig upp i en kundvagn.” ”Du ska inte underskatta mig på grund av mitt yttre, det vet du.” Ragnar blåste demonstrativt ut röken i Egons riktning och sköt bak kepsen i nacken. ”Jag må vara lite skrynklig på utsidan, men invändigt är jag förmodligen inte en dag över sjuttio.” Han tog ett djupt bloss och avslutade meningen med en ihålig hostning. Egon tittade beklagande på honom. ”Ja, du är säkert frisk som en nötkärna om man bortser från att du kedjerökt i sextiofem år och fått problem med höften det senaste året du umgåtts med Märta.” ”Höften”, fnös Ragnar. ”Det är inget fel på min höft. Och varför blandar du in min Märta i det här?” ”Förr kunde du och jag vara spontana och ses på en fika eller ta en golfrunda i lugn och ro. Ska man träffa dig nu för tiden är det lika svårt som att hitta en ledig tvättid i ett hyreshus. Man får boka in sig flera veckor i förväg.” ”Hyreshus?” sa Ragnar förvånat. ”Vad vet du om det? Du har väl aldrig bott i en hyreslägenhet.” ”Nej, och inte du heller”, bet Egon av. ”Jag misstänker att din krånglande höft beror på att du rör på dig alldeles för lite. Ingen normal människa ligger och drar sig hela förmiddagen. Vad tycker Märta om det förresten?” ”Hon ligger bredvid mig och stickar”, svarade Ragnar kort. ”Vi trivs i lugn och ro. Märta har sin stickning och jag har mitt kaffe och mina cigariller. Jag löser faktiskt även ett och annat korsord i Märtas damtidningar.” ”Stickning och korsord”, stönade Egon. ”Rena friskvården.” ”Du kan tro vad du vill. Det är inget fel på min höft.” Ragnar knäppte iväg cigarillfimpen och ställde sig bredbent framför Egon. 16


Sakta började han göra något som kunde liknas vid knäböjningar. ”Du har aldrig berättat att du är stelopererad”, sa Egon och tittade roat på honom. ”Stelopererad?” sa Ragnar förnärmat och sjönk djupare ner med knäna. ”Vad säger du nu då? Kom inte och säg att jag har en krånglande hö…” Ragnar hann inte avsluta meningen förrän det small till ordentligt i högra höftledskulan på honom och han gav upp ett illvrål av smärta. Några uppskrämda småfåglar flaxade hastigt iväg. ”Men herregud, vad är det som händer?” sa Jan som skyndat fram till Ragnar och Egon. Ragnar stod framåtböjd och andades häftigt genom näsan och tryckte hårt med sin knutna hand mot den smärtande höftleden. ”Det är ingen fara”, pep Ragnar och himlade med ögonen. Egon och Jan iakttog honom oroligt. ”Nu är det lite bättre”, stönade han efter en stund och rätade försiktigt på sig. Egon tog tag i Ragnars arm och stöttade upp honom. ”Du borde gå till doktor Waldemarsson och låta honom undersöka höften. När du ändå är där kan han lyssna på dina lungor också. Du rosslar och hostar en hel del emellanåt, har du tänkt på det? Men om du nu är en sådan kraftkarl så kanske du kan ta barnvagnen här?” Egon vände sig om utan att invänta Ragnars svar och klev ut på heden. Ragnar följde efter och sköt med stor möda den överbelamrade barnvagnen framför sig. Nyss hade han haft en smärtsam nära-döden-upplevelse och ändå fick han slita mest av de tre och ta hand om fanskapet till vagn. Han sneglade avundsjukt på Jan som lätt vankade fram bärandes endast på 17


en plastpåse med kaffekoppar och en rödvitrutig linneduk. Ragnar torkade återigen svetten ur pannan. Egon stannade och lät blicken svepa över heden. Stolt pekade han bort mot fågeltornet. ”Där borta, Ragnar. Det är där jag ska utföra mina fågelimitationer.” Ragnar kisade bort mot fågeltornet. ”Det ser ut att vara förenat med livsfara att klättra upp i det där pinnabygget. Jag hoppas du har en bra livförsäkring. Är du verkligen helt säker på att du ska upp där?” ”Det kan du räkna med. När jag står där uppe kan alla höra och se mig ordentligt”, sa Egon belåtet. ”Där uppe kommer ingen att kunna undgå dig”, sa Jan med ett flin. Egon tog ett djupt andetag och fyllde lungorna med den morgonfriska luften. Han hade noga tänkt igenom varenda liten detalj inför dagens stora föreställning. Allt var som upplagt för en braksuccé. Egon konstaterade belåtet att han i det närmaste var fulländad och såg ut som en livserfaren, stilig gentleman direkt hämtad ur en skotsk whiskyreklam. Ragnar däremot såg mer ut som en vilsen fåraherde från Irland. Något sinne för kläder och stil hade hans bäste vän verkligen inte. Inför det stundande bröllopet skulle han locka med Ragnar till Malmös finaste herrekipering. Ragnar behövde hjälp både med en finkostym och med sin vardagsklädsel. Och det snabbt. ”Tror du verkligen att ett gäng fågelskådare kommer köpa allt du bakat?” sa Ragnar tveksamt. ”Allt det här är tillräckligt för att mätta ett mindre militärkompani.” ”Är det något som jag och mina ornitologvänner är bra på så är det att fika”, bröt Jan in. ”På ett dagspass kan jag sätta i mig minst två kannor kaffe och en limpa dubbelmackor”, skrockade han. 18


”Jag sa ju det. Vi kommer tjäna en bra hacka här”, sa Egon med ett brett leende. ”Du vet vad vi kommit överens om. Efter fågelbingon säljer du bullar, kaffe och kaffegök om någon så önskar.” ”Alltså det här åbäket till barnvagn är definitivt inte gjort för att köra på gräs”, klagade Ragnar. ”Vi skulle mer behövt ett litet terränggående fordon.” ”Jamen, det var ju ett evigt gnällande. Vi har gått högst femtio meter. Var nu lite positiv, tack”, sa Egon och räckte över det hopfällbara plastbordet och stolen till Ragnar och tog själv över barnvagnen. Han sköt den framför sig och fick motvilligt erkänna att Ragnar hade rätt. Vagnen var tungt lastad och hjulen fastnade i det höga gräset. Väl framme vid fågeltornet blev det tvärstopp. Egon tryckte till rejält ett par gånger med vagnen för att komma över den förmodade stenen han kört på. Han rundade barnvagnen och ryggade förskräckt tillbaka när han fick syn på kroppen som låg i gräset framför vagnen. ”Säg inte att han är död!” sa Egon uppbragt. Jan ställde sig bredvid Egon och betraktade förfärat mannen som låg på mage i det decimeterhöga gräset. Ragnar gick fram och böjde sig sakta med höger hand pressad mot sin krånglande höft. Han synade mannen och puffade försiktigt till honom ett par gånger på benet. ”Nu är jag inte läkare, men förmodligen är han död. Blicken är helt tom och han blinkar inte.” Ragnar gnuggade med handen över sin skrynkliga panna och vände sig mot Egon. ”Det kan bara inte vara sant. Minns du förra sommaren?” ”Ja, jag minns”, svarade Egon kort och studerade bestört kroppen medan han tänkte tillbaka på när de hittat golfklubbens ordförande Sven Silfverstolpes livlösa kropp i bunkern på golfbanan föregående sommar. 19


”Men herregud, det är ju Johan”, sa Jan och bleknade. ”Känner du honom?” sa Ragnar förvånat. ”Jag vet vem han är. Det är Johan Ekblad, han är fågelskådare”, sa Jan och fumlade med mobiltelefonen. ”Jag ringer polisen.” ”Vad bra, gör det”, sa Ragnar och tände med darrande händer ännu en cigarill. Egon tog några kliv bort och fällde bestämt upp bordet och tryckte ner det i gräset framför sig. ”Vad håller du på med?” sa Jan och tittade överraskat på Egon. ”Förbereder för fågelbingo och fikaförsäljning”, svarade Egon beslutsamt. ”Du kan inte mena allvar, Egon. Är du helt från vettet? ” Ragnar tog ett stadigt grepp och ryckte i stegen till fågeltornet som knakade betänkligt. ”Här ligger en död man som förmodligen trillat på vägen upp eller ner från det här skrangelverket.” ”Det är ett fågeltorn, byggt för att man ska kunna vara uppe i det”, sa Egon bestämt och började lasta ur barnvagnen. ”Jag ringer polisen nu”, inflikade Jan och höll upp sin telefon. Egon klev raskt fram och ryckte telefonen ur handen på Jan. Han stoppade resolut ner den i tweedkavajens innerficka och ställde sig med armarna i sidorna framför Ragnar och Jan. ”Jag har tränat varje dag i fem månader och lärt mig att härma fåglar som jag inte ens visste existerade, än mindre visste hur de lät. Detta är en av de största och viktigaste dagarna i mitt liv. Jag håller med er, vi ska ringa till polisen, men inte än.” Egon tittade beklagande på den döde Johan Ekblad och fortsatte: ”Det här är nog det mest osannolika som kunde inträffa. Det är nästan som om någon på rent jäkelskap lagt en kropp här, men det får inte stoppa oss.” 20


”Jag vägrar”, sa Ragnar och ställde sig demonstrativt framför stegen till tornet. ”Vi måste ställa in, det förstår du väl?” ”Ragnar har rätt. Vi kan inte genomföra fågelbingon”, sa Jan. Egon drog en djup suck. ”Om vi ringer polisen nu eller om en timme kan väl inte spela någon större roll. Mannen är ju varken mer eller mindre död då. Det hela kommer vara snabbt över och sedan tar vi itu med John.” ”Johan … han heter Johan”, sa Jan med ostadig röst och sorgsen blick. Alla tre stod tysta och tittade på Johan Ekblad som låg en halvmeter framför dem. ”Nämen titta, nu kommer de första bingodeltagarna”, sa Egon med panik i rösten. Han pekade bort mot campingen.

21


3

Fredagsmöte Fredag morgon den 4 september, Skanörs polisstation Huset i korsningen Mellangatan och Kyrkogatan i Skanör såg inte mycket ut för världen. Den vita putsen flagnade, huset var i bedrövligt skick och i skriande behov av renovering. Några blomlådor med pelargonier och gröna växter skvallrade dock om att någon förbarmade sig över stället. På bottenvåningen, där församlingshemmet huserade, var det ständig aktivitet. På övervåningen som inhyste polisstationen var det desto lugnare. Där satt ortens två poliser, Mårten och Lisa. Mårten var nöjd med det stillsamma tempot, Lisa däremot var frustrerad och hade, utan Mårtens vetskap, börjat söka jobb på annan ort. ”Varför har du plötsligt med dig äppelknyten varje dag?” sa Lisa när mikron plingade till. Hon tog ut de tre upptinade knytena och la dem i en flätad korg. ”Jag gjorde ett inredningsjobb på Annas Bageri och tog ut betalningen i äppelknyten”, sa Mårten och slängde upp sina fyrtiosjuor på konferensbordet. Lisa smuttade på sitt te och tittade skeptiskt på honom. Hon lutade sig över bordet och knuffade bestämt ner hans fötter. ”Ett inredningsjobb?” ”Ja, jag tapetserade om på övervåningen.” 22


”Och du fick alltså betalt i äppelknyten?” ”Det var min idé”, sa Mårten stolt. ”Jag kunde ha fått tretusen spänn cash men föreslog istället att de skulle ge mig tvåhundrafemtio äppelknyten.” Han var uppriktigt förvånad över att Lisa inte såg det minsta imponerad ut. Mårten fortsatte: ”Alltså ett knyte kostar sexton spänn och multiplicerar man det med tvåhundrafemtio stycken blir det fyratusen. Jag tänkte att då kan jag sälja till grannarna på gatan och till alla på församlingshemmet och tjäna tusen spänn mer än de tretusen jag skulle fått från början.” ”Jaså, det tänkte du? Du tänkte inte på att de flesta damerna på församlingshemmet bakar för fullt själva och alltid har med sig mängder av kakor som de bjuder på? Hur många har du sålt om man får fråga?” sa Lisa och höjde på ögonbrynen på ett frågande sätt som Mårten inte alls gillade. ”Tja, jag har …” Han drog på svaret. ”Frysen i garaget där hemma svämmar nästan över eftersom jag inte hunnit sälja några än.” ”Du är inte klok, Mårten. Visserligen är de goda, men jag tänker inte sitta här och trycka i mig äppelknyte med dig varje dag”, sa hon och plockade fram en sådan där brun bulle som Mårten avskydde. Det var den typen av nyttig bulle som man på flera meters avstånd kunde se var fullproppad med en massa frö och korn eller vad det nu var. Skulle man äta sådant där trams kunde man lika gärna kila över till grannens trädgård och äta direkt ur fåglarnas fröautomat. Det var ju dessutom gratis, tänkte Mårten. ”Nå, ska vi sammanfatta veckan?” fortsatte Lisa. ”Visst. Börja du, men jag förstår inte varför vi startat med dessa fredagsmöten där vi enbart redovisar till den där Billund om vad som hänt under veckan”, sa Mårten och sträckte sig efter ett äppelknyte. 23


”Fast det där har vi inget att säga till om. Billund är faktiskt vår högsta chef”, sa Lisa och öppnade sin bärbara dator. Modell svindyr och extremt modern. Mårten var visserligen inte ett dugg intresserad av den senaste tekniken, men han visste att alla produkter med ett silvrigt äpple utanpå kostade skjortan. Att all teknik och information kunde samlas i en sådan där platt sak övergick hans förstånd. Han tittade imponerat på Lisas flinka fingrar som for fram över tangentbordet. Själv tyckte han att pekfingervalsen kändes mer stabil. Han hade provat att använda båda händernas fingrar och skriva snabbt vid sin stationära dator. Det utskrivna slutresultatet var helt oläsligt och det såg ut som om det suttit en tvååring och bankat på tangentbordet. ”Jag är säker på att det är för att Billund ska kontrollera så jag sköter mig”, sa Mårten och tittade avvaktande på Lisa. ”Det gör du väl? Sköter dig”, sa Lisa och bollade tillbaka frågan. Fan, tänkte Mårten, hon är skicklig. Säkerligen hade hon fått högsta betyg i förhörsteknik på Polishögskolan. Han tyckte att Lisa hade varit distanserad och lite kort mot honom de senaste månaderna. Eller var det bara som han inbillade sig? Tidigare hade hon ständigt skrattat åt hans skämt och liksom verkat gladare. Förmodligen hade hon privata problem som han inte kände till, för hans skämt var det minsann inga fel på. Han skulle hålla ögonen öppna, men tänkte absolut inte fråga Lisa om hennes eventuella bekymmer. Han hade frågat Frugan hur det var fatt när hon verkat dyster vid ett par tillfällen och vid samtliga av dessa hade det helt oväntat visat sig att han var den bidragande orsaken. Fast så var det såklart inte i detta fall. Eller? ”Klart jag sköter mig, det vet du. Lagens långa arm personifierad, det är jag det”, sa Mårten och vecklade ut högerarmen. 24


Lisa skrattade inte. ”Du måste släppa det där med Billund nu, Mårten. Han har annat att syssla med än att kontrollera så du sköter dig. Han vill såklart bli informerad om allt som händer. Det vore konstigt annars. Jag är säker på att han kräver in sådan information från alla mindre polisstationer runt om i Skåne. Han är ju trots allt länspolismästare. Dessutom verkar det vara förändringar på gång.” ”Förändringar?” sa Mårten och sträckte oroligt på sig så det knakade till i nacken. Var det något som gjorde honom orolig så var det förändringar. Hans erfarenhet var att de oftast var till det sämre. ”Vad menar du nu, vadå för förändringar? Det vet inte jag något om.” ”När läste du dina mail senast?” kontrade Lisa och började knappa på sin dator. ”Va?” sa Mårten oroligt. ”Det var väl några veckor sedan. Min bärbara dator försvann helt plötsligt här på polisstationen, det vet du. Jag fattar inte att någon människa över huvud taget kan vara så iskall att de stövlar rakt in och stjäl en dator. Vi skulle haft övervakningskameror. Det sa jag från början när de skulle öppna polisstation här och …” ”Jag vet, Mårten”, avbröt Lisa bestämt. ”Du har sagt det varje dag sedan din dator försvann. Har du upprättat en anmälan som du lovade mig?” Det räckte för Lisa att se in i Mårtens tomma, vilsna blick för att förstå att han fortfarande inte lyckats skriva ner en anmälan. Hon vände sin datorskärm mot Mårten som lutade sig över bordet och intresserat läste ett av mailen. ”Vad menar han med det här? ” Han pekade upprört på skärmen. ”Eventuella nedskärningar på följande polisstationer till årsskiftet. Varför står Skanörs polisstation med bland dessa? Jag fattar inte …” 25


”Men helt ärligt”, sa Lisa och klickade bort dokumentet. ”Det är ju inte så att det hänt massor här sedan förra sommaren. Jag förstår faktiskt Billund. Vi är två poliser stationerade här på heltid och det känns verkligen inte som om det är befogat.” ”Jaha, då får jag väl bli förflyttad igen då”, sa Mårten uppgivet. ”Billund kanske förpassar mig till Norrbotten denna gång.” Nu skrattade Lisa däremot och då hade inte ens Mårten menat det som ett skämt. ”Lägg av, Mårten. Om du bara visar framfötterna så blir du förmodligen den som får stanna. Jag skulle inte ha något emot att röra på mig. Faktum är att jag faktiskt har sökt några andra tjänster. Här händer inte så mycket och den personliga utvecklingen är väl inte den bästa när man jobbar i det här tempot. Titta bara på dig själv, du har ju stagnerat helt”, sa Lisa och skrattade på nytt. Mårten konstaterade att när det kom till humor bodde de verkligen på två helt olika planeter. ”Jag trodde att jag skulle få en ny dator men istället fick jag den här.” Mårten la besviket upp ett litet silvrigt fickminne som kommit med gårdagens post. ”Men hur ska de kunna skicka en ny dator till dig när du inte ens har anmält att din gamla är stulen? Förresten finns det en anledning till att jag beställde ett fickminne till dig också.” ”Jaha, tack då, men det är helt onödigt. Jag har min mobiltelefon”, sa Mårten oengagerat. ”Jag vill inte hålla reda på en teknisk pryl till.” Lisa suckade. ”Ta det inte personligt, Mårten, men vid förra årets mordutredning var inte dina förhör så väl dokumenterade om jag uttrycker mig snällt …” ”Vadå menar du? Jag löste ju … jag menar, vi löste typ hela 26


fallet och satte dit den skyldige.” Mårten gungade nöjt på stolen. ”Jo, i och för sig”, sa Lisa. ”Men det var knappast på grund av dina förhörsutskrifter.” Mårten bytte snabbt ämne. ”Synd att det inte hänt så mycket sedan dess. En ny mordutredning vore något att bita i”, sa han och gnuggade händerna. ”Lägg av, Mårten.” Lisa började på nytt knappa på tangentbordet. ”Här finns att göra. Denna vecka har jag tagit emot två anmälningar om vildsvin i Falsterbo och en försvunnen hund i Skanör. Jag har även uppdaterat och sorterat hela vårt dokument- och arkivskåp, varit på ett sista möte med arrangörerna för Falsterbo Bird Show, ansökt hos Malmöpolisen om att vi ska få gå självförsvarskurs i oktober, träffat fritidsledarna i Skanör och diskuterat eventuella skyldiga till de sönderslagna busskurerna. Utöver det har jag försökt reda ut tre villainbrott, jagat ungdomar på trimmade mopeder och ägnat åtskilliga timmar åt att diskutera en försvunnen båttrailer med en upprörd dansk båtägare.” Lisa skrev rapporten lika snabbt som hon pratade och tittade på Mårten som var fullt upptagen med att försöka balansera fickminnet på högkant. ”Nå?” sa Lisa och tittade frågande på Mårten. ”Vad har du gjort i veckan?” Mårten som inte hade hört så mycket av vad Lisa sagt sträckte på sig. ”Sedan kyrkan blev vinfilial åt Systembolaget har jag haft fullt upp med att hjälpa kyrkoherden att bygga vinställ i kryptan.” ”Skojar du? Menar du på allvar att jag ska skriva att du byggt vinställ åt kyrkan i dokumentet till Billund? Det du håller på med när du hjälper kyrkoherden får du göra utanför din ordinarie arbetstid. Det här är definitivt inte okej, Mårten!” 27


”Du vet hur det är när folk frågar mig, jag har så svårt att säga nej”, svarade Mårten ärligt. Lisa visste att Mårten var en man med stort hjärta och valde motvilligt att än en gång inte meddela Billund om Mårtens göranden. ”Vad har du mer gjort i veckan då?” Mårten tänkte efter en stund och nickade sedan bort mot glasburen/kontoret. ”Jag har städat kontoret och möblerat om lite, har du inte sett det?” ”Det märks inte. Det ser snarare ut som om någon slängt in en handgranat i ditt rum. Om du inte städar snart kan du väl åtminstone byta ut glasdörren mot en trädörr så att jag och eventuella besökare slipper se röran.” ”Så farligt är det väl inte”, sa han och ryckte på axlarna och sträckte sig efter sitt andra äppelknyte. ”Det viktiga är väl att jag hittar på mitt kontor och har full koll på alla mina saker.” Lisa puttade undan brödkorgen och sa irriterat: ”Om du nu har sådan ordning på dina saker, kan du då berätta varför det står tre stora hinkar med flytspackel i städskrubben på bottenvåningen? Eller vad sågbocken och vinkelslipen gör på herrtoaletten? Tror du inte jag vet att det är dina grejer?” Mårten visste inte om han var mest imponerad över att Lisa visste vad en vinkelslip var för något eller att hon listat ut att det var hans grejer som han gömt undan efter ett renoveringsjobb. Just de sakerna som Lisa nämnt härrörde från ett jobb som han hade utfört när hon befann sig på en veckas semester, i början på augusti, när hon och hennes dotter Linnea hälsade på en släkting i Norrköping. Så fort hon berättat för Mårten om sina semesterplaner hade han börjat luska runt bland alla boende i närområdet om någons hus behövde renoveras. Det skulle förmodligen ändå inte hända någonting av polisiärt intresse i Skanör eller 28


Falsterbo de dagarna. Det vore ju totalt slöseri med talang att låta en händig man som Mårten sitta på polisstationen och rulla tummarna. Att tapetsera och stenlägga en liten uteplats var inga problem, men golvläggning var däremot inte Mårtens bästa gren. Därför hade han tagit med sig sin dator för att googla runt lite och förhoppningsvis få en snabblektion i hur man lägger trägolv. Till hans stora glädje hade han hittat Martin Timells golvskola från inredningsprogrammet ”Äntligen Hemma” samt annan matnyttig information om hur man genomför en lyckad golvläggning. Det nylagda teakgolvet satt som en smäck. Den mönstrade tapeten lyfte hela vardagsrummet och stenläggningen på uteplatsen var perfekt. Det äldre trevliga paret från församlingshemmet var stormförtjusta. På något vänster hade Mårten totalt kalkylerat fel och köpt alldeles för mycket flytspackel. Att ta med det hem var helt otänkbart med tanke på att Frugan redan tyckte att deras övervåning såg ut som en konkursutförsäljning på Bauhaus. Men Mårtens geniala plan att börja förvara verktyg och allehanda byggmaterial i hemlighet på polisstationen och församlingshemmet hade nu gått i stöpet. Det var inte bara fördelar att jobba ihop med en så smart kollega som Lisa. Dessutom slog det honom nu att han helt glömt bort att lämna tillbaka vinkelslipen och sågbocken som han lånat av sin granne, Östen. Mårten funderade på om han inte kunde få Östen att hämta slipen och bocken med bil. Eftersom han själv endast var cykelburen skulle han säkert förstå honom. Att cykla med en vinkelslip och en sågbock var rena självmordsförsöket hade Mårten insett redan när han transporterade hit grejerna för några veckor sedan. ”Hur känner du till flytspacklet, vinkelslipen och sågbocken?” hasplade Mårten ur sig. ”Alltså, jag är inte korkad. Jag pratar med folk och har ögon 29


och öron att se och höra med”, sa Lisa och stirrade på Mårten som vek undan med blicken. ”Får jag fylla på med lite mer te? Kanske ett äppelknyte?” fjäskade Mårten. Lisa insåg att det fick vara nog nu, Mårten misskötte sitt jobb totalt. Hon kunde inte hålla på och täcka upp för honom ständigt, och förhoppningsvis slapp hon det inom en snar framtid. ”Du verkar inte ha gjort någon nytta på hela veckan”, sa Lisa skarpt och trummade irriterat med de kortklippta naglarna på skrivbordet. ”Alltså de där extraknäcken jag gör ibland på arbetstid är verkligen inget som stör mitt arbete som polis. Tvärtom. Ofta pratar jag runt med kunderna och får en massa matnyttig information om deras grannar och vänner, sådan information som vi kan ha nytta av i vårt polisarbete. Det kan handla om någon i deras bekantskapskrets som bränner sprit hemma eller någon annan som fifflat med tomtgränserna. Ett par berättade att deras granne driver frisörsalong i garaget utan att redovisa ett öre till skattemyndigheterna.” Mårten överraskade sig själv med sin förträfflighet. ”Jag är mycket imponerad”, sa Lisa. ”Så du uppbär lön både från polisen och dina personliga kunder och får samtidigt massor av inside information som vi har nytta av inom polisen och som aldrig skulle ha kommit fram annars?” Mårten kände att han fått rätsida på diskussionen och var nöjd med hur han lagt fram fördelarna med sitt dubbelarbetande. ”Hur mycket tjänar du på de där extraknäcken?” sa Lisa intresserat. ”Tja”, sa Mårten och babblade på helt ogenomtänkt. ”Någonstans mellan tusen kronor för ett mindre jobb och upp 30


till en sex–sju tusen för större arbeten som golvläggning, ute­ platser och sådant.” Lisa visslade till. ”Det var inte illa, det går bra för dig, Mårten Lind.” ”Ja, man ska väl inte klaga”, sa Mårten och sträckte sig på nytt efter ett äppelknyte och tog en rejäl och välförtjänt tugga. Segerns sötma tänkte han. ”Men mycket av pengarna går väl åt till skatt? Är det ungefär hälften av det du drar in kontant som försvinner eller hur mycket rör det sig om?” Lisa spände blicken i honom. Mårten satte en bit äppelknyte i halsen. Det var den där jäkla förhörstekniken igen. Lisa hade invaggat honom i falsk trygghet för att sedan hugga som en kobra. ”Ja, det är väl sisådär femtio procent jag betalar in till Skatte­ verket”, ljög han. ”Och all den där informationen som du får av dina kunder”, pressade Lisa på, ”vad gör du med den? Du har aldrig berättat för mig om någon som bränner hemma eller fifflar med tomtgränserna.” Helvete vad varmt det blev plötsligt. Mårten knäppte upp skjortan i halsen och bara väntade på att Lisa skulle smälla upp skrivbordslampans skarpa ljus i nyllet på honom, eller att Billund skulle hoppa fram ur dokumentskåpet med en lögndetektor i famnen. Det var då han kläckte ur sig något av det mest korkade han sagt i hela sitt liv. ”Om du inte berättar för Billund om mina dubbla inkoms­ ter kan du få tjugofem procent av alla intäkter från mina extraknäck.” Lisa blev helt rasande och var nära att skriva en polisanmälan på stående fot. ”Försöker du muta mig?” ”Där fick jag dig allt”, sa Mårten och avvaktade med ett nervöst leende Lisas reaktion. 31


”Jag hoppas verkligen att du inte menade det du sa.” Lisa såg riktigt förbannad ut. Hon stod upp nu och båda händerna var så hårt knutna att knogarna vitnade. ”Jag skojade bara”, sa Mårten och försökte hålla masken. Han tänkte på det som Frugan sagt till honom genom alla år: ”Tänk först och tala sedan.” Att han hade så svårt att lära sig den ordningen. Lisa satte sig ner och svepte det sista av sitt te. Mårten hade faktiskt planerat sin eventuella reträtt väl och nu behövdes det verkligen något extra för att få Lisa på andra tankar. Han tänkte imponera rejält på henne och spelade ut sitt trumfkort. Han tog upp en hopvikt och skrynklig papperslapp ur bakfickan. ”Här har jag något som gör att du och jag kommer att kunna jobba smidigare, närmare varandra och hålla en ständig kommunikation när vi är på uppdrag.” Lisa tittade förvånat på honom. ”Vad menar du med ständig kommunikation? Vi har ju mobiltelefoner. Har du skaffat walkie-talkie till oss, eller vad?” En lastbil tutade ute på Kyrkogatan. Mårten la lappen på bordet och sprang fram till fönstret. Han slog upp det på vid gavel och lutade sig ut. ”Jag kommer”, ropade han ivrigt, vinkande och rusade nedför trapporna. Lisa tittade förvånat efter honom och tog upp lappen. Köpeavtal Blocket. Begagnad gul tandemcykel som använts vid cykeluthyrning på Ven under somrarna 2014–2015. Pris: 8000:– Beställare: Polismyndigheten Skanör Falsterbo, Mårten Lind.

32

Profile for Smakprov Media AB

9789176790496  

9789176790496  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded