Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna
”Det här är inte en självhjälpsbok. Jag kan inte lova att du är mer sams med din kropp när du har läst färdigt. Däremot kan jag nästan garantera att du kommer att se annorlunda på den och på andras kroppar.” Julia Skott tar ett brett grepp om ämnet kropp och hälsa. Hon vrider och vänder på våra idéer om hur en kropp bör vara, gör upp med BMI-lögner, hälsomyter och skeva kroppsideal, förklarar varför bantning inte fungerar i längden och att övervikt inte alltid är farlig. Med hjälp av forskning, personliga erfarenheter och populärkulturella spaningar tecknar Julia Skott bilden av ett samhälle som drabbats av kroppspanik. Julia Skott (f. 1982) har arbetat som journalist på bland annat Aftonbladet och TV4 Nyheterna. Hon medverkar regelbundet i tv-soffor och på bloggar där hon bland annat pratar teknik, film och tv. Hon har fått mycket uppmärksamhet för projektet Kroppsbilder, en blogg med bilder på kroppar i alla storlekar och former.
Författarfoto: Sara Mac Key Omslag: PdeR® Omslagsbilder: imagewerks/Getty Images samt Kurt Paris/Getty Images
Kroppspanik.HB3.indd 1
”Det finns mycket som vi alla tycker att vi vet. Om våra och om andras kroppar, om några eller många kilon som man kanske tycker att man borde bli av med. Om ätande, bantning, kalorier, fett och hälsa och allt sådant. Saker som vi är helt säkra på och tycker är allmängiltiga sanningar, och som vi får upprepade för oss hela tiden. Jag menar att det mesta av det där som du tror att du vet, det mesta som vi alla tror att vi vet, grundar sig på lögner, myter och missförstånd. Det handlar många gånger om fördomar om olika sorters kroppar. De hämmar oss och de behöver punkteras.”
”Smart, rolig, upprörande och inspirerande läsning. Jag är 100% för Skott-metoden.” Sara Bergmark Elfgren, författare
ISBN 978-91-27-13586-4
9 789127 135864
8/5/13 10:13 AM
9789127135864_1-224.indd 2
2013-06-04 00:02
Innehåll
Förord 6 Kroppshat från alla håll 10 Vad säger du, mänska? 26 Kronor per kilo och ångest per timme 36 Hälsan då? 47 BMIdioti och falsk matematik 63 Vad händer när vi bantar? 77 Varför går vi upp i vikt? 95 När omsorg ger sorg 116 Motion och motivation 126 Hur får våra kläder oss att må? 135 Vad får vi se, egentligen? 146 Kroppshat inifrån 165 Lite lagom ätstörd 180 Så allt är kört, eller? 187 Källor 203 Mer att läsa 223
9789127135864_1-224.indd 5
2013-06-04 00:02
Förord
Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna. Så enkelt kan min filosofi när det gäller kropp sammanfattas. Det är också grunden till den här boken. Vi handlingsförlamas av fixeringen vid våra kroppar, både som samhälle och som individer. I olika utsträckning. Lite grann, varje dag. Kvinnor och män, smala och tjocka. Och om vi fokuserar på vikt, om vi lägger en stor del av våra tankar och vår energi och våra resurser på vikten och kroppen, blir det mycket mindre tid och hjärnkapacitet kvar för att göra andra saker. Det är förstås upp till dig om du vill stå på en barrikad eller ligga i en soffa och titta på dåliga tvserier, det lägger jag mig inte i. Men jag vill att du ska kliva ner från vågen, släppa klämtaget om valkar, verkliga eller inbillade, och sluta noja om tre eller åtta eller fyrtio kilo för mycket – eller för lite. Oavsett hur du ser ut, oavsett vad du väger, är det onödigt att oroa sig och må dåligt över det. Det finns mycket som vi alla tycker att vi vet. Om våra och om andras kroppar, om några eller många kilon som man kanske tycker att man borde bli av med. Om ätande, bant6
9789127135864_1-224.indd 6
2013-06-04 00:02
ning, kalorier, fett och hälsa och allt sådant. Saker som vi är helt säkra på och tycker är allmängiltiga sanningar, och som vi får upprepade för oss hela tiden. Vi får lära oss att en viss sorts kropp, ett visst sorts utseende, är ohälsosam och farlig, och att en annan sorts kropp är frisk och eftersträvansvärd. Utseendet blir viktigare än beteendet. Jag menar att det mesta av det där som du tror att du vet, det mesta som vi alla tror att vi vet, grundar sig på lögner, myter och missförstånd. Det handlar många gånger om fördomar om olika sorters kroppar. De hämmar oss och de behöver punkteras. Jag vill att du ska ifrågasätta de där sanningarna som lika gärna kan vara lögner. Du kommer att få så mycket tid, pengar och tankekraft över till annat. Jag lovar. Om du är som jag, det vill säga nyfiken på den som har skapat något, har du kanske redan vid det här laget kollat om det finns ett författarporträtt i den här boken, eftersom du undrar om jag är tjock. Svaret är ja. Beroende på vem som tillfrågas är jag lite rund eller lite tjock eller ganska tjock eller en val. Och det är klart att min syn på världen har påverkats av att jag är den jag är – men det har allas. Det jag tror spelar större roll är att jag långsamt har insett, för att jag hela tiden har försökt fortsätta jobba på relationen till min egen kropp, att samhällets inställning till vikt är skev och att vi får lära oss väldigt konstiga saker om kroppar och vikt, och att vi mest verkar må dåligt av det. I delar av boken kanske jag verkar som en sådan där förnumstig människa som tycker att bara svaga människor väger sig eller bryr sig om hur de ser ut, eller att om man 7
9789127135864_1-224.indd 7
2013-06-04 00:02
bara är nöjd med sig själv tar man inte åt sig. Så är det förstås inte – helt ärligt verkar sådana människor lite läskiga. Jag har också dagar då jag är fulast i världen, inte gillar hur jag ser ut bakifrån och undrar varför jag inte kan vara en nätt älva med små fötter och mjukt hår som inte krullar sig när det regnar. Jag kan påverkas mentalt av att ha gått upp eller ner några kilo eller hur kläder sitter och jag kan haka upp mig på vad jag borde äta. Men jag har kommit att inse två viktiga saker. Ett: Jag har haft och kommer att fortsätta att ha sådana dagar oavsett vad jag väger och hur jag ser ut. Det vet jag både för att jag har vägt olika mycket och för att jag har alla sorters dagar oavsett vikt. Två: Det är inte mig det är fel på när jag blir nojig. Jag lever i en struktur som fokuserar enormt på utseende och som dessutom kopplar ihop utseende med påståenden om hälsa. Nästan varje dag bombarderas jag med budskap om hur jag borde vara och att jag är misslyckad om jag inte följer normen. Visst vore det trevligt att leva i en bubbla där jag alltid är nöjd med mig själv och varken noterar eller påverkas av vad samhället eller andra människor tycker, men det är inte så och jag tänker inte påstå det heller. Däremot är det lättare att strunta i det och att må någorlunda bra om man är medveten om strukturerna och skitsnacket. I alla fall vissa dagar. Och den medvetenheten, den lite större chansen att må bra, vill jag dela med mig av. Jag vill också dela med mig av min ilska. Blir du arg kan det vara lättare att se igenom skitsnacket och säga emot. Det här är inte en självhjälpsbok. Jag kan inte lova att du är mer sams med din kropp när du har läst färdigt. Däremot kan jag nästan garantera att du kommer att se annorlunda 8
9789127135864_1-224.indd 8
2013-06-04 00:02
på den och på andras kroppar. Du kommer att fundera över varför du tänker på den som du gör och varför du ägnar så mycket tid åt det. Kanske kommer du till och med att tänka mindre på den och mer på annat. Oavsett om det är på barrikaderna eller någon annanstans du står.
9
9789127135864_1-224.indd 9
2013-06-04 00:02
Kroppshat från alla håll att vi som samhälle är kroppsfixerade. Fokus är stort på hur kroppen är formad, hur stor den är och vad man ska göra åt den, både i media och i vardagen. Vi lever i en värld av strukturer, där människor ges olika värde beroende på en rad olika faktorer – och en av de strukturerna skiljer på människor utifrån fysiken, både vad gäller storleken och formen på kroppen. Många mår dåligt över sina kroppar, oavsett hur de faktiskt ser ut eller vad de väger. Ofta är det utseendet som står i fokus, men även när vi bortser från utseendet finns det saker vi ska oroa oss över. Då ska det hetsas om hälsa istället, och när vi gör det fokuserar vi på vikt, midjemått eller BMI. Fast det är absurt att kategorisera människor som överviktiga och i riskzonen för sjukdomar genom att knappa på en miniräknare, som ofta är det som görs nu, istället för att titta på hur kroppen mår eller hur vi lever. Vi hakar upp oss på fel saker, helt enkelt. Men det börjar långsamt förändras. De senaste åren har det skrivits allt mer i media om undersökningar som ger en annan syn på det här med vikt och hälsa. De som hetsar
De flesta skulle nog skriva under på
10
9789127135864_1-224.indd 10
2013-06-04 00:02
om viktnedgång och smala kroppar, som vill snäva in ramarna för skönhet, får nu ofta mothugg av journalister, bloggare eller andra. Men mycket av den allmänna diskursen handlar fortfarande om att man ska se ut på ett visst sätt, för annars är man misslyckad, och att man ska akta sig för att halka utanför normen. Vi har skapat oss en värld där folk svarar att de hellre skulle vara blinda eller amputera en arm än att vara permanent överviktiga. Både barn och vuxna tycker att tjocka människor är lata, äckliga och mindre värda. Stora företag tjänar enorma summor – många miljarder kronor varje år – på att sälja orealistiskt enkla lösningar till folk som mår dåligt över verklig eller inbillad övervikt, lösningar som i bästa fall inte fungerar och i värsta fall skadar kroppen oåterkalleligt. En snygg dag blir på två sekunder en dålig dag för att man råkar väga sig på morgonen och resultatet inte blir det man önskade eller trodde. Folk får sämre vård och sämre bemötande för att en matematisk formel säger att de väger för mycket. Både män och kvinnor definieras av sin vikt och sin kropp. En enda siffra – den på vågen – blir en orimligt stor faktor i hur du mår och behandlas och vem du är. Vi är kollektivt och individuellt missnöjda och mår dåligt över våra kroppar och vi lägger ofantligt mycket tid, energi och pengar på att göra något åt dem i hopp om att kanske må bättre. Men inte mycket tyder på att vi faktiskt mår bättre. Inte i längden, och varken fysiskt eller psykiskt. Vi har många idéer om vikt och hälsa som inte stämmer. Och de påverkar, ibland förstör, hur vi lever och inte lever våra liv. 11
9789127135864_1-224.indd 11
2013-06-04 00:02
Jag kan bli både arg och ledsen över hur djupt kroppshat, självhat och ångest kan gräva sig in i våra hjärnor och våra dagar. Jag blir ledsen när folk inte lever sina liv till fullo, när de inte tillåter sig själva den njutning det kan vara att välta ner i en lite för kall sjö en varm sommareftermiddag, inte ostört kan uppleva det fantastiska i att bita i en semla som är precis rätt kombination av stunsig kardemummadoftande bulle, fluffig grädde och grynig mandelmassa utan att må dåligt, inte tar chanser på jobb och resor och snygga människor att hångla med. Jag blir så där Oprah-ledsen när vi inte lever våra bästa liv utan begränsas av kroppar som det inte behöver vara något större fel på och jag blir arg när jag ser de dåligt översopade spåren av strukturer som får oss att må så, oavsett om det är någon som försöker sälja på mig någon lösning eller om det är människor i allmänhet som gör och säger dumma saker. Jag blir skitarg när folk får skriva böcker, debattartiklar och bloggar där de kräks ur sig hat och otidigheter om alla som inte passar in i deras extremt snäva mall för en acceptabel kropp och ett acceptabelt sätt att leva sitt liv. Jag blir arg när folk och företag och organisationer ljuger, och jag blir både arg och ledsen när jag inser att alla inte fattar att de ljuger. I början av 2010 startade jag Kroppsbilder, ett bloggprojekt där folk skickade in bilder på sig själva med uppgifter om längd, vikt och BMI. Jag ville uppmärksamma hur skevt och förvirrat förhållningssättet är till kroppar och vikt, och hur lite koll vi har på hur vikt eller BMI ser ut och vilken kropp som kan korrespondera mot vilken siffra. Jag ville också skapa en plats där man kunde se på kroppar som inte var sexualiserade. Jag tror nämligen att de flesta av oss ser 12
9789127135864_1-224.indd 12
2013-06-04 00:02
alldeles för få vanliga kroppar idag. Så få att vi knappt vet hur en vanlig kropp ser ut längre. Kroppar har blivit uppvisningsobjekt, som inte längre har någon motsvarighet i den verklighet vi lever i. Responsen på Kroppsbilder har varit fantastisk; jag fick prata om projektet och mina tankar i flera radioprogram och tidningsintervjuer och föreläsningar, och jag har fått många mejl, från både tacksamma och upprörda männi skor, om problemet. Jag berördes också på många sätt av att få så tydliga bevis på hur mycket våra liv påverkas av våra kroppar och relationen till dem, nästan alltid i onödan. Det blev väldigt, väldigt uppenbart att någon behövde peka på den där skevheten och på ett enkelt sätt visa hur lite kilona och tabellerna säger om någonting alls – och att det behövs platser förutom simhallen där vi kan se andra kroppar än våra egna och underklädesmodellernas, för den jämförelsen kommer man så gott som alltid att förlora. Frågor om vikt, hälsa och kropp diskuteras alltför sällan på ett vettigt sätt, och det behövs mer utrymme för den diskussionen. Viktfixeringen kostar, och inte bara i pengar som läggs på bantningslösningar eller plagg som ska forma kroppen. Den kostar dig oerhörda mängder tid och energi – tid och energi och hjärnceller som jag är ganska säker på att du kan använda till bättre saker. Som sagt, du behöver inte stå på barrikaderna, men vill man dit och hojta blir det svårt att orka det om man större delen av tiden fokuserar på sin röv, och det är definitivt svårt att orka göra någon skillnad om man på en dag får i sig mindre näring än vad som rekommenderas för en tvååring, och därför mest är trött och korkad. 13
9789127135864_1-224.indd 13
2013-06-04 00:02
Om vi skiter i barrikaden kan jag istället slå vad om att det går att lära sig flytande portugisiska, bli fenomenal på schack, eller vad vet jag, hitta en fungerande morgon rutin, med hjärnvindlingarna som nu upptas av att minnas antalet kalorier i en banan eller tänka på hur många kilo man kan gå ner till en fest, en födelsedag eller till nästa badsäsong. Till och med de små sakerna kan tillsammans bli mycket spilld tid. Tänk dig någon som väger sig en gång i veckan. Vad kan det ta? Säg två minuter, om man inte tänker sig extra försök på olika platser på golvet bara utifall att golvet är snett eller vågen är på bättre humör i ett annat väderstreck. Det är hundra minuter om året; om man kunde få alla minuterna på en gång skulle det räcka till att se en hel extra långfilm. Tänk dig då någon som väger sig flera gånger i veckan – det är flera timmar som slösas bort varje år. På samma sätt kan det gå timmar åt att läsa bantningsartiklar, googla sockerfria efterrätter eller vad man nu har för sig när man försöker gå ner i vikt, planerar att gå ner i vikt eller funderar på om man borde gå ner i vikt. Så många timmar på att tänka på allt som har med kropp och vikt att göra. Tankarna pågår förstås också samtidigt som man gör andra saker, men då tär man på koncentrationen och entusiasmen istället. För att inte tala om energin som förslösas på att stressa och må dåligt, energi som skulle kunna användas till tusen andra saker. Och som i förlängningen också begränsar människor i vad de gör och hur de lever. Visst kan du känna dig både duktig och snygg av att gå ner i vikt. Men var beredd på att de där jobbiga känslorna du hade från början kanske inte försvinner i takt med ki14
9789127135864_1-224.indd 14
2013-06-04 00:02
lona. För det är kanske inte kroppen som är problemet, och det är kanske inte att vara smal (eller smalare) som är lösningen. Vi har lärt oss att koppla ihop kropp och hälsa på ett sätt som inte stämmer med verkligheten. Sammankopplingen blir till en extremt förenklad ekvation, där smal betyder hälsosam och frisk medan tjock betyder ohälsosam och sjuk. Vi får för oss att kroppsfett är något farligt, något som i sig är hälsovådligt och dåligt, och vi får lära oss att människor med mycket fett på kroppen är sämre än andra. Å ena sidan är de lata och kan inte kontrollera ätandet och sin kropp. De kanske är lite korkade också, till och med äckliga. Å andra sidan är de sjuka, kostar samhället pengar och tar inte ansvar för det gemensammas bästa. Och har de inte redan besvär av vikten är det bara en fråga om tid. I nästa led betyder det att alla, även de som inte är överviktiga enligt BMI-tabellerna eller har särskilt mycket fett på kroppen, är i riskzonen. Du skulle nämligen kunna gå upp i vikt, och det måste du akta dig för – för då blir du också sjuk, och alla andra kommer att kunna se att du är lat. Och så vidare. Jakten på fettet blir något som angår alla, oavsett hur de ser ut och hur mycket fett de har på kroppen: fettet är dåligt och det ska bort. Det lustiga är att fett faktiskt kan vara något helt värdeneutralt. Det är ju egentligen bara en av beståndsdelarna i mat – och framför allt en livsnödvändig beståndsdel i människokroppen. Fett utgör en väsentlig del av en rad olika inre organ, inte minst hjärnan, och det behövs för olika hormonella processer, för att nervsystemet ska fun 15
9789127135864_1-224.indd 15
2013-06-04 00:02
gera och för en massa andra funktioner i kroppen. Fett gör att vi inte fryser, att vi kan sitta utan att få skavsår, att de flesta kvinnor har bröst och får mens, och sådana där praktiska saker. Ibland kan man se bilder där någon visar upp ett eller tio kilo fett, med den antingen underförstådda eller uttalade meningen »kolla vad äckligt, det är alldeles gult och dallrigt«, som motivering för viktnedgång och träning. Jag undrar ju då hur många bitar av kroppen man skulle kunna plocka fram och lägga på en bricka, helt utan sin kontext, som inte skulle se äckliga ut. Men fett, bara som det är, behöver inte vara mer laddat än musklerna som gör att jag kan vifta på öronen, eller de där små fåniga benen som man har väldigt många av i fötterna. Vi hakar upp oss på hur fett fördelas och vilka mängder det förekommer i, men också på dess blotta existens. Fett är en fysiologisk byggsten; vi behöver inte lägga någon moralisk värdering i det. Vi behöver inte akta oss för att ta ordet i vår mun. Och vi behöver inte vara livrädda för att ta fett i vår mun heller.
Gammalt hat, evigt hat Från antiken och framåt kan man hitta texter av filosofer, författare och forskare som uttrycker sig negativt eller nedlåtande om feta människor, både om män och kvinnor. Utöver det har synen på smala och runda människor varierat. I olika perioder har det till exempel varit eftersträvansvärt att ha en viss rondör, att vara muskulös eller att vara tanig. Skillnaden i ideal berodde på vad man ville förmedla: ett ekonomiskt överflöd, kanske en likhet med 16
9789127135864_1-224.indd 16
2013-06-04 00:02
en välbyggd övermänniska, eller ett romantiskt ointresse för den fysiska världen. Oavsett hur de har sett ut har både män och kvinnor alltid haft skönhetsideal att förhålla sig till, som för de flesta är svåra att leva upp till. En kvinna ska kanske ha en nätt överkropp och breda höfter med en bullig liten mage, eller en pojkaktig rak figur eller stor yppig byst, men vad som än gäller är det svårt att skapa sig en sådan kropp om man inte har den från början. Vissa kläder har ibland gjort det lättare, men det har alltid varit svåruppnåeliga ideal, som många gånger justerats fram med den tidens retuscheringspensel, alltså att måla tavlan eller hacka i marmorn så som kroppen skulle se ut istället för som verkligheten var. Allvarligt – kolla på vissa perioders och målares verk. Det är inte rimligt att flera hundra personer i ett land hade samma ansiktsform och näsa, eller att dussintals damer hade identisk silhuett. Och nu är det viktigt att komma ihåg att diskussioner om vikt generellt har varit en fråga för samhällets övre skikt, en grupp som alltid har varit liten. De hade lyxen att kunna styra sitt matintag och sin fysiska aktivitet efter eget huvud eller vad trenderna föregav. Historiskt sett var det inte länge sedan som vi började få ett överflöd av mat som kunde tillfalla större delar av befolkningen, och tekniska framsteg som innebar att färre människor hade fysiskt ansträngande arbeten. I stora delar av världen är det dock förstås fortfarande brist på mat och arbetet slutar inte vara hårt, och där fortsätter vikt att vara en fråga huvudsakligen för rika människor. Även för oss i överflödsländer är vikt en klassfråga, men här går numera ofta klasskillnaderna åt andra hållet. Det 17
9789127135864_1-224.indd 17
2013-06-04 00:02
krävs tid och pengar för att utbilda sig om vad som är bra mat, för att handla och tillaga den och för att kunna träna. Att man har ett slitigt jobb betyder inte nödvändigtvis att man tränar kondition och muskler på ett vettigt sätt, så det kan behövas motion utöver det. Motion det då ska hittas tid för, även om man hittar något billigare – tid för att springa i elljusspåren eller ge sig ut på cykelbanan. Vilken mat vi har tillgång till varierar också. I Sverige har vi det bättre än i många andra länder, där till exempel bristande kollektivtrafik kan hänvisa folk till enbart snabbmatsrestauranger och små snabbköp med dåligt utbud, men vad vi handlar i affärerna påverkas ändå av klass och socioekonomiska faktorer. Synen på kroppen styrs även den av dessa faktorer: många sociologer menar att den överviktiga ofta tolkas som obildad och fattig, som någon som saknar tid, råd och kunskap för att leva rätt. Skönhet är status, och nu är det smalhet som signalerar både skönhet och status. Status signalerar man i förlängningen också genom att visa att man har just tid, råd och kunskap att äta nyttigt och träna regelbundet. Uppenbart är att vikt alltid har setts som en moralisk fråga. Den som går upp i vikt är en måttlös livsnjutare, kanske till och med en frossare, eller någon som inte förstår att äta eller röra på sig för att hålla sig inom ramarna för vad som är acceptabelt. Den som inte klarar av att gå ner i vikt eller bibehålla den nedgångna vikten är en karaktärssvag förlorare eller lögnare. För om hen följde reglerna – ät mindre, rör på dig mer – skulle hen gå ner i vikt, eller hur? Trots att många exempel på motsatsen borde ha lärt oss vid det 18
9789127135864_1-224.indd 18
2013-06-04 00:02
här laget att det inte är så enkelt, ligger den uppfattningen kvar i det allmänna medvetandet. Den lever i allra högsta grad i huvudet på den enskilda individen, som kanske egentligen vet att den inte frossar och inte är lat, men ändå ser sig som ett misslyckande som inte klarar av att leva upp till idealen. Det verkar så enkelt, men det är så svårt, och det är något alla vet om. Men som i en tyst, gemensam överenskommelse har vi bestämt oss för att bortse från att motsägelsen existerar. Jag undrar hur mycket folk reflekterar över det. Jag tror så här: vi fascineras av defekter. Saknade lemmar, missbildade händer, stora födelsemärken. Hjärnan vet vad som borde vara där och det hisnar när mallen och verkligheten inte matchar. Som fantomsmärtor mellan öga och hjärna. Det går inte att inte titta. Samma sak gäller för mindre »fel« – ögon som sitter lite olika högt, en sned näsa; det ger inte lika stort utslag, men hjärnan reagerar ändå. Storlek (vaddering, kroppsform, benstomme, vad du vill) finns det däremot inte en lika klar mall för, även om man ibland kan läsa om studier som förklarar vilka proportioner vi föredrar. Det finns bara en socialt konstruerad mall, som varierar över tid och med hundra olika faktorer. Problemen uppstår i kollisionen mellan det biologiskt undermedvetnas »ja, okej, allt är som det ska och sitter där det bör« och det socialt undermedvetnas »HERREGUD VALKAR«. Reptilhjärnan säger »all clear«, Veckorevynhjärnan säger »näää …« och vi får ont i huvudet och vet inte riktigt varför vi plötsligt vill krypa upp i soffan och äta glass. 19
9789127135864_1-224.indd 19
2013-06-04 00:02
Okej, det är kanske inte fullt så enkelt, men det kan vara en av pusselbitarna i den stora bilden av hur vi ser på kroppar, vikt och skönhet.
Jobbigt på jobbet … Det har gjorts flera undersökningar genom åren, som visar att vikt påverkar bemötande i yrkeslivet. Senast en från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering hösten 2012, som återigen slog fast att överviktiga kan ha svårare att få jobb; den som var kraftigt överviktig hade mycket sämre chans att kallas till intervju än normalviktiga. Några saker är dock intressanta med just den här studien. Till att börja med utgår den från hypotetiska sökande som tilldelats olika kvaliteter, så de tillfrågade arbetsgivarna har bara fått veta att det rör sig om till exempel en »kraftigt överviktig person«. Det lämnar ett visst utrymme för egen uppfattning, även om man verkar ha haft med tecknade silhuetter för att illustrera storlekskategorier. Vi har ju väldigt olika mentala bilder av vad som innebär övervikt och fetma. Ännu mer intressant att notera är att en av forskarna som gjort undersökningen i en intervju i Svenska Dagbladet tolkade resultatet som att arbetsgivare »tror att en överviktig person är mindre produktiv« – trots att det inte står något om det i rapporten, och inte verkar ha ingått i undersökningen. Han verkar alltså ha gjort en egen analys, som förstås kan vara korrekt, men som också kan säga något om hans egna fördomar. Hans fördomar både om tjockisar och om arbetsgivare, men ändå. 20
9789127135864_1-224.indd 20
2013-06-04 00:02
Det kommer ständigt undersökningar som visar att det finns vitt spridda fördomar om överviktiga. Själva undersökningarna kan se olika ut – jag har till exempel läst om varianter med associationer till ord när man tittar på bilder eller får höra beskrivningar, barn som jämför dockor, eller att försökspersoner kategoriserar kroppar efter en skala – men resultaten blir ungefär desamma. Det är inte bara det att vi har fördomar om överviktiga redan i tidig ålder. En undersökning visade att även överviktiga brukar värdera smala högre än överviktiga, vilket förstås inte alls är konstigt: den kroppen är norm, och övervikt framställs som resultatet av lättja och frosseri. Det är dock intressant att det ofta framkommer att tjocka även uppfattas som mindre intelligenta och pålitliga. Hur resonemanget har gått är inte helt tydligt. Om de var smartare skulle de förstå hur man går ner i vikt och göra det, antar jag. Och de går inte att lita på, för de kommer att … smygäta din lunchlåda och stjäla din plånbok så de kan köpa glass? Lite oklart. De senaste åren har det också diskuterats hur mycket arbetsgivare och andra auktoriteter ska få bestämma om vad du gör med din kropp, vad gäller rökning, motion och andra vanor, och hur lätt det blir en obehaglig stämning av hälsohets på jobbet. Den kan både vara institutionaliserad, alltså att företaget gör hälsoundersökningar eller tvingar alla till fysiska kickoff-aktiviteter – det har också ryktats om någon som fick ett måttband av chefen för att hålla koll på midjemåttet – eller informell, kolleger emellan. Jag har själv jobbat på arbetsplatser där lunchlådor kunde kritiseras utifrån hur nyttiga de var, eller där arbetskamrater hetsade varandra att träna på lunchen. Det är förstås inte 21
9789127135864_1-224.indd 21
2013-06-04 00:02
dåligt att träna på lunchen, men i en pressad stämning är det inte kul att vara den som inte följer med, oavsett om det saknas ork eller vilja. De flesta mår bra av att röra på sig, och arbetsprestationen kan påverkas av motion, men det kan inte vara rimligt att en arbetsgivare kräver det av sina anställda. Lika orimligt som det är att inte anställa någon för att de inte drar storlek 38.
… och att jobba på fettet Fördomarna om övervikt kan ibland ta sig närmast komiska uttryck – eller, de skulle vara komiska om de inte var så tragiska bevis på ett bisarrt samhällsklimat. En gång var jag med i radioprogrammet Nordegren i P1 och pratade om kroppsaktivism. En av sakerna jag tog upp var hur mycket tid och energi som kan gå åt till att banta och tänka på vikten. Då fick jag motfrågan av den andra gästen i studion om det inte tog minst lika mycket tid att äta jätte mycket mat. Alltså, frågeställaren menade att man måste ju äta enorma mängder för att bli överviktig. Det måste då ta väldigt många timmar att bibehålla en gigantisk kroppshydda. Som sagt. Det skulle vara roligt, om det inte visade en som bäst aningslöst korkad och som värst obehaglig syn på kroppar och människor. Men det som gjorde det mest obehagligt, och väldigt talande, var att frågan ställdes så aningslöst, utan några undertoner alls av avsky. Det var en så självklar invändning hen kom med. Dessutom speglar det, tror jag, en syn på övervikt där människor antingen är normala eller jättefeta, och ingenting däremellan. Jag svarade nog något kort om att det inte krävs särskilt groteska mängder mat för att gå upp i vikt, men frågan var 22
9789127135864_1-224.indd 22
2013-06-04 00:02
avslöjande och fel ute på absurt många sätt. Till exempel är en stor del av den tillgängliga maten väldigt näringstät, särskilt sådan mat som inte tar lång tid att laga och sedan äta. Men de ständiga tankar om vikt och mat som jag tog upp gäller inte heller bara människor som faktiskt är överviktiga. De angår inte bara tjockisar, utan i så fall har vi alla att välja på att antingen banta och träna hela tiden, eller att sitta och möla Ben & Jerry’s – vilket verkade vara de alternativ som den här människan kunde tänka sig. Det fanns liksom inget mellanting: antingen ansträngde man sig eller så gödde man fettet. När så mycket hela tiden cirkulerar kring kroppar och utseende upptas många människors hjärnaktivitet av mat, vikt, planering och ångest. Oavsett om man »behöver« gå ner i vikt eller inte går det åt tid till att hålla koll och räkna och tänka och planera. Garanterat mer tid än det tar att trycka i sig till och med flera plusmenyer om dagen. Ett annat tecken på hur folk ställer sig till vikt är reaktionerna jag fått när jag debatterat och problematiserat just de här inställningarna till kroppar och hälsa. Genast påstår folk att jag hyllar fetma och främjar ohälsa, att jag vill att alla ska vara feta och sitta på sina rumpor och äta ostbågar tills soffan bågnar. Om jag ifrågasätter skönhetsnormer och felaktiga hälsopåståenden, är det egentligen en hemlig täckmantel för att jag vill trattgöda hela befolkningen tills den når ett tillräckligt högt BMI. Att jag pratar om hälsa i allmänhet, om normer som får nästan alla att må dåligt, oavsett kroppsform, och att jag inte uppmuntrar alla att ta en bit tårta till (även om jag tycker att man får det om man vill) spelar inte någon roll. Det är som att ett filter i 23
9789127135864_1-224.indd 23
2013-06-04 00:02
folks öron översätter det till att jag menar att alla ska vara tjocka. Världen är tydligen så svartvit att man antingen säger att alla ska vara smala, och de som inte är det ska må dåligt, eller så säger man att ingen får vara smal. Säger jag att tjockisar kan vara vackra betyder det att bara tjockisar är vackra. Säger jag att övervikt inte behöver bära med sig hälsobesvär betyder det att det aldrig medför hälsobesvär. Och så vidare. Någon anklagade mig en gång för att vilja att överviktiga skulle vara nöjda med sig själva – vilket var dåligt för då skulle de inte vilja gå ner i vikt och det var förstås hälso farligt. Det är en anklagelse som jag inte tar illa upp av; jag tror att jag skrattade åt den då. Jag kämpar ju för att alla ska må bra i sina kroppar, både psykiskt och fysiskt. Jag vill att alla ska ifrågasätta våra normer och det sätt som vi kritiserar varandra på. Men om vi nu låtsas att det mest var tjockisarna som tog det till sig. Till och med om det faktiskt bara var dem jag ville peppa och få att må bättre. Skulle det vara så tragiskt om tjocka människor var lite mer nöjda med sig själva? Vore det verkligen det största samhällsproblemet – en epidemi av folk som mår bra? Det är tydligen chockerande att någon säger »du duger som du är« utan att följa upp det med ett »men om du inte är nöjd kan du följa de tio enkla stegen i min bok och gå ner i vikt«. Det är rentav livsfarligt. Det är jag och cigarettföretagen. Jag vill göra det väldigt, väldigt tydligt: Jag säger på inget sätt att en sorts kropp är bättre än någon annan. Jag lyfter inte fram överviktiga kroppar, jag vill inte göra ner normalviktiga eller smala kroppar, och jag menar inte att en 24
9789127135864_1-224.indd 24
2013-06-04 00:02
sorts kropp är snyggare, sexigare eller mer »riktig« än en annan. Men ingen grupp, varken överviktiga, normalviktiga eller underviktiga, ska behöva stå till svars för fördomar och otrevligheter om en kropp man kanske inte har kontroll över formen på, oavsett vad den formen råkar vara. Jag tycker inte att riktiga kvinnor ska ha kurvor eller lite att ta i, jag tycker inte att den som är smal borde äta en macka, jag tycker inte att man ska slänga sig med för olämpningar som »benrangel« eller »fettberg«. Jag tycker att det är dåligt att ställa kroppar mot varandra, för till slut har vi förklarat för precis alla att de är misslyckade. Det är så oerhört frustrerande när någon förkastar normer men genast skapar nya, lika kvävande. Som att det vore bättre. Det jag vill är att rasera normerna och skapa ett samhälle där alla kroppar får finnas och må bra. Ett klimat där vi fokuserar på annat. Som vad kroppen kan göra och hur den mår. Jag vill inte döma någon person och inte få någon att må dåligt. Det jag faktiskt vill säga är att vi ofta mår dåligt i onödan, och att det finns saker vi kan göra åt det. Varken mer eller mindre. Jo, okej, lite mer. Men inget om vilken sorts kropp som är acceptabel.
25
9789127135864_1-224.indd 25
2013-06-04 00:02
Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna
”Det här är inte en självhjälpsbok. Jag kan inte lova att du är mer sams med din kropp när du har läst färdigt. Däremot kan jag nästan garantera att du kommer att se annorlunda på den och på andras kroppar.” Julia Skott tar ett brett grepp om ämnet kropp och hälsa. Hon vrider och vänder på våra idéer om hur en kropp bör vara, gör upp med BMI-lögner, hälsomyter och skeva kroppsideal, förklarar varför bantning inte fungerar i längden och att övervikt inte alltid är farlig. Med hjälp av forskning, personliga erfarenheter och populärkulturella spaningar tecknar Julia Skott bilden av ett samhälle som drabbats av kroppspanik. Julia Skott (f. 1982) har arbetat som journalist på bland annat Aftonbladet och TV4 Nyheterna. Hon medverkar regelbundet i tv-soffor och på bloggar där hon bland annat pratar teknik, film och tv. Hon har fått mycket uppmärksamhet för projektet Kroppsbilder, en blogg med bilder på kroppar i alla storlekar och former.
Författarfoto: Sara Mac Key Omslag: PdeR® Omslagsbilder: imagewerks/Getty Images samt Kurt Paris/Getty Images
Kroppspanik.HB3.indd 1
”Det finns mycket som vi alla tycker att vi vet. Om våra och om andras kroppar, om några eller många kilon som man kanske tycker att man borde bli av med. Om ätande, bantning, kalorier, fett och hälsa och allt sådant. Saker som vi är helt säkra på och tycker är allmängiltiga sanningar, och som vi får upprepade för oss hela tiden. Jag menar att det mesta av det där som du tror att du vet, det mesta som vi alla tror att vi vet, grundar sig på lögner, myter och missförstånd. Det handlar många gånger om fördomar om olika sorters kroppar. De hämmar oss och de behöver punkteras.”
”Smart, rolig, upprörande och inspirerande läsning. Jag är 100% för Skott-metoden.” Sara Bergmark Elfgren, författare
ISBN 978-91-27-13586-4
9 789127 135864
8/5/13 10:13 AM