Issuu on Google+


Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 6

2009-04-03 14:35:56


Prolog Jag såg honom och blev rädd. Rädd att han skulle känna igen mig. Rädd att prata med honom. Men min djupaste rädsla var att den sanning som jag trängt bort skulle få kraft att komma tillbaka. Han såg ut som för tjugo år sedan, när vi gjorde militärtjänst tillsammans: det vattenkammade håret, det självsäkra leendet och märkeskläderna. När han klev in genom dörrarna i butiken följde en bataljon skuggor honom i hasorna. Minnena från min tid som värnpliktig. Jag stod i samma delikatessdisk som jag gjort sedan pappas kiosk gick i konkurs. Jag drog ner min keps i pannan och stirrade mot golvet för att inte möta hans blick. Han frågade efter den dyra osten, han ville ha den finaste skinkan och han fick den importerade glasburken med svamp som stått på översta hyllan ända sedan jag började arbeta här; efter varje förfrågan log jag och hämtade; när jag hade slagit in i papper och plast räckte jag paketen till honom. ”Hur är Roqueforten?” Hans röst hade inte förändrats genom åren. Jag undrade om han skulle känna igen min och mumlade till svar. Mina händer skälvde när jag höjde kniven och skar en skiva ur den grönmögliga cirkeln. Våra ögon möttes inte. Han stoppade biten i munnen och tittade i taket. Han smackade och nickade. 7

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 7

2009-04-03 14:35:56


”Jag vill också ha”, sa en barnröst och jag upptäckte att jag varit så fokuserad på mannen på andra sidan glasdisken att jag inte märkt att han hade sällskap. Det fanns en fru – de hade likadana ringar – och det fanns två barn. Kvinnan var ung och jag tänkte att hon kanske inte var mor till det äldsta barnet – en pojke i tolvårsåldern. Hon bar en tunn gyllene kedja om halsen och kliade sig på insidan av handen som om hon försökte få bort någonting. Sonen hade skor som verkade nya. Den lilla dottern hade grönt snor hängande under näsan och strimmorna i hennes ansikte avslöjade att hon hade gråtit. Jag tittade på henne. Hon tittade tillbaka. Jag är inte bra på att bedöma barns ålder, men jag tror inte hon var äldre än fyra år. ”Ost”, sa hon. ”Nu räcker det”, sa mannen från det förgångna. Det var då jag slant med kniven. TV:n flimrar. Persiennerna är nerdragna. Jag sitter i min röda, ärvda soffa. Jag tog tre av de vita tabletterna trots det som stod skrivet om dos på förpackningen. Jag har ingen familj; jag förlorade mina vänner för tjugo år sedan och det jag äger ryms i en kappsäck. Jag lever som en flykting fast jag inte är det; jag är svensk, jag är 38 år och jag arbetar i det nya varuhuset som ligger mittemot den nedlagda kiosken som en gång var min pappas ögonsten. Bredvid mig på soffan ligger fler piller. Om jag tvingar i mig dem så kommer allt att vara över. Det kommer inte att hända och jag har vant mig vid det. Jag låtsas att jag kommer att ta livet av mig. Men om i morgon är som dagarna har varit de senaste åren, så kommer jag att vakna upp i min välstädade lilla lägenhet på ön, duscha, äta frukost och le mot kunder hela dagen. Han kom in på delikatessavdelningen idag. Jag ser gammal ut; han såg likadan ut som han gjorde för tjugo år sedan. Han 8

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 8

2009-04-03 14:35:56


var rik då, och han såg än mer välbärgad ut idag. Jag har inte haft uniformen sedan vi sågs sist, men jag bär den om natten, i mina drömmar. Där finns vapen. Där finns grindar. Ibland är Fredrik där. När han erbjuder sig att bära min ryggsäck och ler mot mig så väcks jag av min egen gråt. Om natten bär jag stålbalkar; mina käkar är fastlåsta medan jag vandrar i en regntung skog. I drömmarna finns Sarah. Hon var gravid i trettiofjärde veckan. Jag visste inte att hon existerade förrän dagen hon dog. Sarah var redan död när hennes bil kraschade in i motorvägsräcket. Hon var tjugotre år gammal och gift med Johan som sa till kvällstidningarna att hon var hans livs kärlek. Sarah träffades av kulan från ett automatvapen som avlossades ofattbara sex kilometer bort. Hon hade vevat ner vänstra vindrutan, kanske för att känna sommarvinden i håret; kulan lämnade vapnet och flög längs marken, först svagt uppåt, sedan svagt nedåt. Den sista kilometern passerade kulan mellan hundratals träd innan den kom ut på motorvägen. Kulan träffade Sarah mellan ögat och örat och trängde in i hjärnan. Enligt polisrapporten dog hon omedelbart. Rapporten sa också att om hon inte hade haft vindrutan nere så skulle kulan antagligen ha ändrat riktning vid kollisionen med glaset och träffat någon mindre sårbar del, eller farit fullständigt förbi henne. I så fall kanske hon hade blivit skärrad av splittret som regnat över henne och hon kanske hade stannat bilen. Möjligtvis hade hon upptäckt den lilla kulan, men det troligaste är att hon, efter att ha lugnat sig, kört bilen till verkstaden och fått någon förklaring om hur inre spänningar i glas kan orsaka spontana sprickor. Sarah var på väg till sin mamma för att hämta en nystickad blå babymössa och körde på en motorväg som låg intill ett militärt övningsområde. Polisrapporten sa att på något sätt 9

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 9

2009-04-03 14:35:56


måste en kula ha kommit på avvägar. Den for genom luften och träffade ett rörligt mål: en liten röd bil som körde i nittio kilometer i timmen längs en motorväg kantad av träd. Dödsskjutningen ansågs vara en olycka. Enligt förundersökningen var skytten en av de tvåhundratrettiosju värnpliktiga som just då övade på skjutbanan. Att ta reda på vilket vapen som avfyrat kulan och vem som i det ögonblicket hållit i vapnet skulle ha tagit lång tid. Resultatet skulle inte ha kunnat fastslås bortom rimligt tvivel, vilket skulle gjort det svårt att fälla någon i domstol. Att finna den som avlossat ett dödande skott görs för att få fast en mördare. Här fanns ingen mördare, konstaterade åklagaren, bara en serie oturliga och olyckliga händelser. Åklagaren tog inte reda på vem som avfyrat metallprojektilen som dödade Sarah just när hennes vuxna liv hade börjat. Det saknades anledning att förstöra ytterligare ett liv, det liv som tillhörde den av de värnpliktiga som inte rimligtvis kunde ha anat vad hans kula skulle orsaka. På regementet var den allmänna uppfattningen att ödet beslutat att Sarah inte skulle få åldras som oss andra. När vi övade skytte var det längsta avståndet tusen meter. Ett fåtal kunde träffa så avlägsna måltavlor och bara i liggande skjutställning och om målet var orörligt. Dödsfallet betraktades som så osannolikt att en officer, känd för sin brist på religiositet, sa att det var Guds vilja. Jag var där när skottet avlossades. Jag vet att det gick att förstå att skottet skulle hamna utanför det avspärrade området. Jag vet också att det var möjligt att förutsäga att kulan skulle färdas så långt som till motorvägen, den motorväg där Sarah körde. Jag vet vem som höll i vapnet som dödade en ung kvinna och livet hon bar i sig. I tjugo år har jag hållit tyst. 10

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 10

2009-04-03 14:35:56


Först höll jag tyst för att jag var rädd. Sen höll jag tyst för att jag tyckte att allt det där inte hade med mig att göra. De senaste åren har jag hållit tyst av gammal vana. Jag sitter i min pappas gamla soffa framför TV-skärmen och låtsas att jag kommer att ta livet av mig. Jag tittar på plåstret jag satte på efter att jag skurit mig. Han verkade inte känna igen mig; han kanske har glömt bort alltsammans. Jag trodde att minnena skulle suddas ut med tiden; att färgerna skulle blekna; att konturerna skulle försvinna. Jag trodde att mitt liv skulle komma till mig; istället har avståndet mellan mig och nuet ökat. Den bruna flyttkartongen med minnena från den tiden är igentejpad. Om jag når min förväntade medellivslängd så kommer jag leva i ytterligare fyrtio år. Jag stänger av TV:n. Tystnaden och tabletterna får mig att känna som om jag befinner mig under vattnet. Det var när jag såg honom i butiken som jag förstod. Det var när jag hörde hur han pratade med sin dotter som jag insåg att vi båda hade valt samma väg in i framtiden. Vi lät inte dödsfallet förändra oss. Därför fortsätter den inträffa gång på gång; i min egen själ och i världen utanför. Jag läser i tidningarna om nya olyckor för att andra varit som jag. Jag vet inte om sanningen kommer att ge mig ro, men jag har inte längre något val. När jag reser mig ur soffan formas en tanke i mitt huvud: vi dör när vi ljuger. Därför har jag varit döende inuti ända sedan den där tryckande dagen i augusti och jag har fått nog.

11

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 11

2009-04-03 14:35:56


Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 12

2009-04-03 14:35:56


1 Fredrik och jag gömde oss i skogen: våra föräldrar letade efter sina åttaåringar med ficklampor; vi fnissade och visste att de inte kunde hitta oss. Vi låg under en rotvälta stor som en trädkrona. Min kropp vibrerade av spänning när jag hörde pappas ilskna röst – han sa åt oss att sluta tramsa. ”Ni kan inte stanna här hela natten”, ropade han och jag anade att hans andedräkt gjorde moln i vinterluften. ”De kanske inte kan höra dig”, sa Fredriks mamma, ”de kanske har fallit ner i ett hål eller…” ”Dumheter”, sa min pappa och eftersom han aldrig pratar till folk på det sättet så visste jag att han var minst lika orolig som Fredriks mamma. Jag kisade och såg Fredrik i mörkret. Han log. Jävlar i havet, tänkte jag, nu är de oroliga. Fredrik reste sig; han kanske tyckte det var nog. Jag drog ner honom i mossan och la min hand över hans mun. Våra föräldrar fortsatte söka längre bort, utom hör- och synhåll. Vi rätade upp oss, kravlade undan från rotvältan och sa till varandra att vi gömt oss bra. Vi skrattade högt medan vi promenerade genom natten och sedan såg jag mig omkring och insåg att jag varit så upptagen av att njuta av segern att jag glömt åt vilket håll vi skulle gå. Jag tittade på Fredrik och såg att han också irrade med blicken. Det var mörkt. Vi var i en skog som skulle bli kallare under natten; vi kunde 13

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 13

2009-04-03 14:35:56


frysa ihjäl. Det fanns hål i marken: hål som jag kunde falla ner i och bryta nacken. Fredrik tittade på stjärnorna och sa att han kunde hitta till havet. Han såg allvarlig ut den natten, som om han var vuxen. ”Det är inte hemåt”, sa jag. Om vi kom till havet måste vi gå oändligt långt längs kusten för att komma hem. Men vi skulle åtminstone veta vägen. Vi gick och mina fötter gjorde ont och träden var troll som sträckte knotiga fingrar ut i rymden; inifrån skogen hördes ljud, det lät som vargar som väntade i skuggorna på att vi skulle snubbla. Jag visste att de skulle slita oss i stycken om de kände lukten av min rädsla. Vi slutade ropa på hjälp. Det blev becksvart när molnen skymde stjärnorna. Jag halkade. Fredrik hjälpte mig upp. ”Ingen fara”, sa jag med tårarna rinnande längs kinderna. Vi hittade havet; det kalla havet som omger vår karga ö. På sommaren kan man simma några minuter om det är solsken och har varit varmt i en månad. Nu skickade vattnet råa havsvindar över två huttrande åttaåringar. Vi var på stranden och såg på vågorna. Vi hade varit här förut, med våra föräldrar. En sommar körde de oss hit och min stora glasstrut räckte inte hela bilresan. Vi fortsatte att gå. Vågorna dundrade mot stranden. Vi kunde inte höra skogens ljud, men vi såg skuggorna. Vi pratade inte; vi gick med klafsande steg genom blöt sand. Det var då jag snubblade. Kanske var det en rot eller en gren som fällde mig. Kanske var det en sten. Kanske snubblade jag på mina egna fötter, eftersom jag var för trött för att lyfta dem. Min högerfot svullnade. Jag låg i sanden och grät. Jag ville att mamma skulle komma; 14

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 14

2009-04-03 14:35:56


jag ville att hon skulle hålla om mig. Jag ville att pappa skulle komma; jag ville att han skulle glo på mig med sammanbiten min och säga att jag var en idiot som trodde att det fanns vargar i skogen och sedan säga åt mig att jag måste gå till sängs – genast. Fredrik stod bredvid mig; en högrest liten människa som tittade åt det håll där våra hem borde vara. Han sträckte ut handen. Jag tog den. Han böjde sina knän och lyfte upp mig på sin rygg. Jag slängde mina armar om honom. Hans första steg var skakiga, som om han inte var säker på att hans barnaben klarade tyngden av två. Hans rygg var varm; jag slutade skälva. Min fot ömmade, den bultade och pulserade och jag visste, utan att titta på den, att den svullnat till sin dubbla storlek. Fredrik fick fart; hans steg blev stadigare. Vi rörde oss snabbare än innan jag stukade foten. Jag somnade när Fredrik bar mig över stränderna; jag sov medan han klev över sand, stenar och stockar på väg mot våra hem. Jag har en suddig minnesbild av att mamma grät, av att pappa ringde Fredriks mamma. Någonstans, långt bak i mitt huvud, hörde jag min pappas röst: den var hes och sprucken, han lät som en gammal man som inte kunde få fram orden. Pappa sa att Fredrik är en liten hjälte, att han har uträttat någonting så stort att det finns människor som lever en livstid utan att komma i närheten av det Fredrik har gjort. Pappas röst blev raspig och stockade sig igen. Min pappa sa till Fredriks mamma att om det var någonting – vad som helst – som hon eller pojken behövde, så skulle de komma hit och så skulle pappa göra allt han kunde för att hjälpa. Var jag vaken? Det var inte förrän han sa att Fredrik skulle få livslång rabatt 15

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 15

2009-04-03 14:35:56


i kiosken som jag öppnade munnen: jag sa till pappa att det var en lek, att vi lekte kurragömma. Jag sov i vad som kändes som hundra år och när jag vaknade åt jag tre dubbelmackor och pappas två ägg. Mamma protesterade inte. Hon kokade fler ägg. Senare frågade jag Fredrik varför han inte satte ner mig, åtminstone för att vila. ”Du sov”, sa han. Fredrik var en kämpe då och nu skulle vi bli soldater. Bussen på väg till regementet: till bristningsgränsen packad med unga män. Det stank av sura strumpor. Jag hade aldrig sett Fredrik gråta. Inte den där natten i skogen. Inte någon annan gång heller. Men här satt vi nu, på väg till vårt militära liv, och jag såg att hans haka darrade och att han svepte bort något från ansiktet med baksidan av handen. Svenska män gjorde minst sju månaders militärtjänst. Vi var nitton år och nu gällde det oss. När jag fick inkallelseordern ringde jag Fredrik. Jag ringde alltid Fredrik. ”Vad ska vi göra?” sa han och jag förstod inte varför han lät så olycklig. Själv tyckte jag att det var bra att vi skulle ha sällskap. ”Det står att om du inte kommer så hämtar polisen dig”, sa jag, ”så du kanske hellre vill vänta på att få lifta med dem?” Han skrattade inte. Min pappa hade gjort lumpen; han pratade sällan om det, förutom när han satt nedsjunken i den röda soffan och fnös åt filmer med militärer i: ”Orealistiskt.” ”Tungt för pojken”, sa min mamma vid middagsbordet när hon la upp köttbullarna och jag hade klagat på att min bäste vän varit ur slag sen inkallelseordern. ”Här”, sa hon och räckte såssnipan. 16

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 16

2009-04-03 14:35:56


”Att leva ensam så där, med bara mamman”, sa min mamma och försvann in i köket. ”Det är bara några månader”, sa min pappa och rafsade åt sig fler köttbullar. Och när jag såg Fredrik torka ansiktet i bussen, förstod jag att min vän inte ville tillbringa månader i armén. Fredrik räddade mig den där natten i skogen. Han var vår ledare. Han gjorde och jag följde. Så hade det alltid varit. Jag önskar att någon ryckt tag i mig och skakat om mig så hårt att jag förstått att världen inte var en TV som jag tittade på. Fredrik snörvlade högt. Jag hoppades att ingen av de andra grabbarna hörde det genom bussbruset. Om jag åtminstone hade sett honom i ögonen, men jag gjorde som jag alltid gjorde när jag var rådvill. Jag såg åt ett annat håll, genom bussfönstret där bilar och hus for förbi.

17

Erba_Ensamhetens broar124x200.indd 17

2009-04-03 14:35:56


9789100116804