9789176970348

Av Mats Fors har bland annat tidigare utgivits: Svarta Nejlikan: Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion, 2009 (Prisma)

Copyright © Mats Fors 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Författarporträtt: Erja Lempinen ISBN: 978-91-7697-034-8 Tryckt hos Bookwell, Finland 2017

Inspirerad av verkliga personer, miljÜer och händelser.

Detta har hänt: Strax efter midnatt den 9 april 1940 anfaller Nazityskland de norska hamnstäderna Oslo, Bergen, Trondheim, Narvik och Kristiansand.

Vid invasionen lyckas norrmännen sänka den strategiskt viktiga kryssaren Blücher i Oslofjorden vilket fördröjer ockupationen så pass mycket att kungafamiljen och regeringen hinner lämna Oslo och fly norrut. Hårda strider utkämpas bland annat vid Narvik där norrmännen får hjälp av engelska, franska och polska trupper. Men det tyska anfallet på Frankrike gör att de allierade drar tillbaka sina trupper och den norska armén kapitulerar. Kungen och regeringen lämnar Norge och bildar en exilregering i London.

Vid det tyska anfallet griper Vidkun Quisling, ledare för det nazistiska partiet Nasjonal samling, makten. Men efter bara någon vecka ersätter tyskarna honom med ett administrationsråd. Adolf Hitlers förtrogna Josef Terboven utses till rikskommissarie i Norge med oinskränkt makt och han styr landet med järnhand. Quisling får den pampiga titeln ministerpresident, men utan verklig makt. Nasjonal samlings paramilitära organisation Hirden och den nazifierade Statspolisen tillfogar däremot motståndsrörelsen svåra motgångar.

Tyskarna stänger de flesta ambassader och beskickningar i Norge, men Sverige får behålla sitt generalkonsulat i Oslo framför allt av praktiska skäl. Det bor bland annat många svenskar i Norge och många praktiska angelägenheter behöver ordnas. Däremot är relationen mellan ”brödrafolken” kylig. Sverige gör en rad eftergifter gentemot Tyskland. Bland annat får tyskarna transportera trupper, krigsmateriel och andra förnödenheter genom Sverige. Det här ses inte med blida ögon i Norge. Tyskarna har svårt att bevaka den långa gränsen mellan Sverige och Norge. Många norrmän flyr till Sverige utan att vara säkra på om de kommer att tas emot välvilligt. Sverige 7

har en restriktiv flyktingpolitik och vissa gränsavsnitt leds av poliser med nazistiska sympatier som helt resolut skickar tillbaka flyende norrmän.

Hjemmefronten, ett samlingsbegrepp för motståndet mot ockupationen och försöken att nazifiera det norska samhället, bedriver i hög utsträckning ett passivt motstånd. Exilregeringen avråder norrmännen från aktivt motstånd eftersom man fruktar tyska repressalier mot civilbefolkningen. Efter att två Gestapoofficerare dödats i det lilla fiskeläget Telavåg i april 1942 bränner tyskarna ner byn och skickar byns hela befolkning till koncentrationsläger. De enda som utför sabotage, likvideringar och attentat är influgna SOE-agenter (norrmän som fått specialutbildning i Skottland) och kommunistiska motståndsceller, som till exempel kretsen runt Asbjørn Sunde.

Adolf Hitler är övertygad om att de allierade kommer att anfalla Norge och därför finns en halv miljon tyska soldater i landet. De tyska säkerhetstjänsterna, med Gestapo i spetsen, är också välrepresenterade och bedriver en intensiv jakt på judar likväl som alla former av motståndsverksamhet. Säkerhetstjänsterna har installerat sig i det stora byggnadskomplexet Victoria Terrasse i centrala Oslo där utrikesministeriet tidigare höll till. Runt om i Norge upprättar tyskarna koncentrationsläger där oppositionella och motståndsmän interneras. Det mest kända lägret är Grini utanför Oslo.

8

Prolog Hovfaret 54, Oslo, den 28 maj 1943 klockan 23.13 Ytterdörren öppnas och en kylig, fuktmättad vind drar genom de mörklagda rummen. Elden i eldstaden flammar upp av tvärdraget, lågorna tumlar om bland papperen i en färgskala från isblått till blodrött. − Attaché Edelstam, bilen är klar för avfärd!

Harald Edelstam böjer sig ner och matar in ännu en omgång brev, dokument och anteckningar i kakelugnen. Lågorna slickar i sig papper efter papper och förvandlar orden till grå, stum aska. Det som en gång var är icke längre.

När Edelstam vänder sig om för att plocka upp ännu en bunt papper hugger det till i vänster sida. Smärtan fortplantar sig upp mot axeln där den långsamt klingar av. Han sneglar ner på armen som vilar i mitellan. Bandaget är fuktigt och har en röd fläck, stor som en knuten näve.

Han bestämmer sig för att ta den mörkblå Crombierocken över axlarna. Den grå, fiskbensmönstrade paletån luktar krutrök, har ett stort hål vid höger ficka och är opassande för en diskret avfärd. − Jag kommer om en minut … eller två, ropar Edelstam mot tamburen.

Pilsnerbacken är ännu halvfull med dokument. Edelstam inser att det kommer att ta tid att förstöra alla bevis. Och tid är något han saknar, varje minut är betydelsefull. Han stelnar till när en välbekant handstil flimrar förbi i pappersbunten. Jørgen von Tangens spretiga 9

och luftiga piktur fyller ett helt ark. Edelstam är övertygad om att han långt tidigare gjort sig av med deras korrespondens, men här ligger ett vittnesbörd som tydligt visar att han slarvat. Det är sådana små detaljer som gör att föreställningar havererar … som gjort att hans eget omsorgsfullt iscensatta dubbelspel störtat samman.

Telefonens klanglösa ringsignal ljuder genom rummen. Cockerspanieln King vaknar och tittar först bort mot telefonen och sedan på Edelstam. Från köksregionen hörs steg.

– Låt det ringa!

Edelstam hör hur stegen tystnar. Mildred Arvesen står helt stilla.

I matsalens halvdunkel ser han bara konturerna av henne, men han tycker att hela hennes väsen frågar: Varför? Ytterligare två ringsignaler hörs.

– Låt det ringa, fastslår Edelstam.

I det bleka ljuset ser han inte Mildreds ansikte. Det underlättar.

Edelstam frågar ut i mörkret: – Var det du?

– Vad menar attachén?

Tystnad. Edelstam hör hur pendeln svänger fram och tillbaka i den stora väggklockan. Mäter sekund för sekund.

– Nej, det var inget. Glöm det.

Mildred vänder sig om och trippar i väg. Edelstam hinner tänka att hon har en attraktiv stjärt innan den försvinner ur hans synfält.

Klackarna klapprar mot parkettgolvet och hon återvänder till köket.

Edelstam lystrar men han hör inte att dörren stängs. Har hon verkligen avlägsnat sig? Är han inkognito?

Då har också den sista ringsignalen klingat ut och telefonen tiger.

Edelstam fortsätter att fösa in papper i elden medan tankarna vilset vandrar omkring och försöker skapa ordning i de senaste dagarnas händelser.

Men telefonen skräller till igen. Han reser sig för hastigt och smärtan blixtrar till genom hela kroppen. Grimaserande går han fram till telefonen som står på ett runt mahognybord vid sidan om en låg bokhylla i samma träslag. − Edelstam … Harald Edelstam.

10

− Det är jag.

Rösten är svag och avlägsen som om den filtreras genom ett tyg eller något liknande. Ändå hör han direkt att det är Astrid Breien.

Dialekten avslöjar henne, eller kanske är det något annat betydligt mer personligt och subtilt. − Det är över … de är på väg. − Jag vet.

– Din diplomatiska immunitet kan inte längre skydda dig. Nu är det helt andra spelregler som gäller, viskar Breien.

– Jag har förstått det, genmäler Edelstam och blir åter varse den dova, pulserande smärtan.

– Rädda dig medan du kan!

Edelstam väntar på en fortsättning men det enda som hörs är linjens malande brus. Som havet, hinner han tänka, innan hon utbrister: – Har du förstått?

Hennes röst har gått upp i falsett.

– Jo, jag har förstått. Jag är på väg. Det är bara några saker jag måste ordna innan jag kan ge mig av. − Så farväl då. Jag ville bara säga … jag ville bara …

Samtalet bryts och Edelstam lyssnar några sekunder till bruset, ljudet av den kosmiska oändligheten där allt har så ringa betydelse, där allt som händer just nu är så futtigt.

Sedan lägger han äntligen ner luren i klykan för att försvåra eventuell spårning av samtalet.

Medan Edelstam går tillbaka till kakelugnen undrar han vad hon egentligen ville ha sagt, men som aldrig blev uttalat. Det kittlar hans nyfikenhet och fåfänga. Han drar handen genom kalufsen och rättar till sidbenan. Mekaniskt plockar han isär cigarrettändaren, del för del, och häller bensinen över papperen som är kvar. Han väntar några sekunder för att vätskan ska fördela sig och trycker sedan in allt i ugnen. Elden tycks slockna men han hinner inte stänga luckan innan det hörs en kraftig puff och en eldkvast skjuter ut från eldstaden. Brasan får förnyad kraft, några brinnande dokument ramlar ut och blir liggande på den svarta plåten nedanför. Han trampar på papperen och lyckas stänga luckan utan att bränna sig.

11

En diskret harkling får Edelstam att vända sig om. Rummet vilar i mörker men han igenkänner den välbekanta silhuetten av Stein Wolde, deras trogna gårdskarl och alltiallo. Hur länge har han stått där? Vad har han hört? Edelstam frågar sig om han håller på att tappa greppet om situationen.

– Ja … bilen är som sagt klar för avfärd. Den går på tomgång, för säkerhets skull, men jag tyckte att attachén borde vara informerad eftersom det är relativt knappt om bensin. Och det är ju trots allt ganska många mil till gränsen. − Jag kommer, jag kommer. Vi ses vid bilen.

Edelstam reser sig och låter blicken glida genom rummet. Brottstycken – bilder, repliker, stämningar och dofter – av allt som utspelat sig här under de senaste månaderna passerar revy. Han förnimmer helt oförhappandes Jørgen von Tangens barytonröst som fastslår: ”Bara så du vet, Fehmer kommer att jaga oss helt besinningslöst, utan nåd! Han är ambitiös och hatar att förlora. Strategin att hålla sina fiender tätt intill sig är ett förhållningssätt med hög fallhöjd.”

Med viss möda krånglar Edelstam rocken över axlarna. Därefter tar han gästboken som ligger på det runda bordet vid sidan om ytterdörren och stoppar ner den i sidfickan. Hans fingrar rör vid något i fickan som han tar upp. Det är brevet från Lilith. Ett diskret leende sprider sig över hans läppar. Kanske har den här tiden trots allt inte varit förgäves. Han har gjort skillnad åtminstone för en människa.

Kanske är det bara det lilla man kan hoppas på.

För ett ögonblick överväger Edelstam om han ska säga adjö till tjänstefolket, men bestämmer sig för att låta bli. Han gjorde ett försök med Mildred, och det gick inte så bra. Allt är så förvirrat nu.

Det är bättre att de vet så lite som möjligt, för sin egen skull, för det liv de är tvungna att leva här efter att han har gett sig av. Så slår det Edelstam att han står och ljuger för sig själv. Är det inte sig själv han vill skydda genom att inte fråga, genom att inte få något svar? Vissa saker är det bättre att inte veta.

King svassar otåligt runt hans fötter. Edelstam öppnar dörren på glänt. Mörkret och det täta regnet slår emot honom. Hunden trycker in nosen i springan och gläfser till ett par gånger. Den kupe12

rade svansen pendlar snabbt fram och tillbaka. Edelstam har aldrig lyckats bestämma sig för om svansstumpen King har kvar är charmig eller tragisk.

Så öppnar han dörren på vid gavel, King rusar ut och själv träder han också ut i natten, samtidigt som ljudet från ett fordon närmar sig.

13

Kapitel 1 Inkognitogata 12, Oslo, den 17 november 1942

Enstaka löv biter sig fortfarande fast vid ekarnas och bokarnas grenar. De prasslar blött i den byiga vinden när Harald Edelstam går genom Slottsparken. Det är en fråga om dagar innan trädens kronor sträcker sig nakna upp mot den grå himlen. Ute på havet samlar sig molnen till ännu en regnig dag. Över trädtopparna syns svastikan på kungliga slottets flaggstång. Oslo är en stad där uppgivenheten härjar som en farsot och skördar lika många själar som pesten en gång gjorde. Staden har överlevt det första undantagstillståndet, en farsartad ståndrätt och summariska avrättningar, men stadens invånare famlar sig fram och försöker hitta ett nytt sätt att leva på, eller kanske bara att överleva.

Det börjar duggregna och en kall vind för med sig grå dimbankar ifrån havet som vittnar om det krig som pågår där ute, på de ändlösa vidderna. Tyska ubåtar jagar rovgirigt bland de överlastade fartygskonvojerna på väg mot Murmansk. De dagliga kommunikéerna berättar om tyska framgångar på alla fronter. Dimman smakar ångest och den vita skräcken när det salta vattnet fyller lungorna, men också den efterföljande euforiska befrielsen när själen lämnar kroppen, när kroppen långsamt sjunker mot en väl förborgad gravplats på havets botten.

När Edelstam med långa kliv forcerar grusgången upp mot generalkonsulatet på Inkognitogata 12 river den salta vinden i den fiskbensmönstrade Chesterfieldrocken och det drar kallt om benen. De 14

handgjorda skorna från John Lobb slirar omkring bland lövsörjan.

Han känner att skorna borde få sig en halvsulning. Saken förvärras av att han av princip aldrig använder galoscher – det fulaste och mest oattraktiva klädesplagg som någonsin uppfunnits. Hur kunde det rationella vinna en så definitiv seger över det estetiska? Med oformliga gummiklumpar på fötterna är det fullständigt omöjligt att ta sig fram med värdighet och stil. Det vet var och en. Åtminstone de som räknas. Just därför är skorna genomsura när Edelstam äntligen räddar sig upp på generalkonsulatets bastanta granittrappa.

Edelstam tar av sig den fuxbruna Trilbyhatten och skakar regnet ur den. Han har nyss fyllt tjugonio år, håret är korpsvart och tjockt. Ännu har inga grå hårstrån letat sig in bland de svarta som bär vittnesmål om ett indiskt påbrå. Han är nästan två meter lång och varje centimeter accentueras av den gängliga, nästan taniga kroppskonstitutionen. Blicken är stadig och den får ytterligare stadga av de markerade ögonbrynen och den raka näsan. Och att han vet att en oförvägen ögonkontakt är ett av de mest verkningsfulla medlen som finns för mellanmänsklig påverkan.

Han öppnar den tunga porten och får syn på vaktmästaren som sitter i ett litet bås vid entrén. Framför honom ligger en tidning uppslagen. Den medelålders mannen tittar upp från tidningen och Edelstam anför: – Edelstam … Harald Edelstam, och jag önskar sammanträffa med generalkonsul Westring.

Vaktmästaren möter hans blick, öppet, intresserat och nyfiket. Eller så är det bara vad Edelstam inbillar sig. Efter en stunds prövande tystnad ler vaktmästaren, det glittrar till i ögonen och han säger: – Välkommen till Norge, attaché Edelstam! Ni är väntad. Och direkt från Berlin dessutom … intressant miljöombyte. Det må jag säga. Jag ska omgående meddela generalkonsul Westring.

Edelstams käkmuskler arbetar intensivt och det rycker till i de strama läpparna. Han har en dräpande replik på tungan men sedan spricker ansiktet upp i ett brett leende. En underordnad borde inte tilltala en överordnad på det här sättet, men mod och förslagenhet är egenskaper som bara vissa har. Det är ingenting man kan lära sig.

15

Och det förtjänar respekt. Kriget är deprimerande på många sätt men det har också visat att det finns modiga människor som tidigare inte kommit till sin rätt. Kriget har gett dem en möjlighet, kanske den enda chans de någonsin fått och kommer att få.

Han hinner inte utveckla tanken. En dörr öppnas bakom honom och han blir varse en man i sextioårsåldern, med gråsprängt hår och intensiva blå ögon bakom stålbågade glasögon, som kommer emot honom. Men det Edelstam framför allt lägger märke till är den stora kroppshyddan. Kostymen är skrynklig och har dålig passform, som om den var avsedd för en annan kropp. Antagligen har Westring stått bakom gardinen och iakttagit honom medan han gått uppför grusgången, steg för steg, ansiktsuttryck för ansiktsuttryck, upp mot porten.

– Så här har vi attaché Edelstam. Intressant … Ditt rykte, eller vad man nu ska kalla det, har föregått dig, säger Westring med syrlig ton. Men det går ju så många rykten i dessa dagar, och om ens hälften vore sanna skulle det räcka till och bli över. Men om unge attachén kommer med här så ska jag en gång för alla berätta vad det är som gäller här, på den här beskickningen, åtminstone så länge jag för befälet.

Westring bjuder på ett leende som ser forcerat ut och visar vägen med armen.

– Om jag är rätt underrättad så gjorde herr Edelstam sin plikt för fosterlandet vid Svea livgarde. Ett regemente med anor, om man säger så. Dessutom är väl Edelstam en gammal krigarsläkt. Ombesjungen av den gode Johan Ludvig Runeberg om jag inte missminner mig. Den tappre Fahlander vid Virta bro. Var det inte så?

Westring väntar inte på något svar, om han över huvud taget haft för avsikt att ge någon möjlighet till ett genmäle. Edelstam observerar att hans blick hela tiden ligger de där betydelsefulla centimeterna vid sidan om. Det är mycket lättare att tala osanning om man slipper ha ögonkontakt. Han känner en hand på sin axel.

– Om nu unge attachén har vänligheten att komma med här så ska vi gå igenom rutinerna. Om herrn bara lyssnar noga till mina anvisningar så kommer vi att undvika många tråkigheter i framtiden.

16

Så jag ber om största möjliga uppmärksamhet. Varje kommatecken är viktigt. Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig och därför är jag noggrann med var varje kommatecken sitter. Jag vet inte hur det var i Berlin, och det struntar jag rent ut sagt i, men här är i alla fall varje kommatecken viktigt. Bara så att unge attachén vet.

Edelstam vänder sig mot entrén. Han möter vaktmästarens blick och får ett V-tecken till svar.

17

Kapitel 2 Drammensveien 115 B, Oslo, den 21 december 1942

Krönikören trimmar pennstumpens spets med största försiktighet. Det är den sista pennan. Många ord är formulerade, men ännu är många oskrivna och att skaffa en ny penna kan utvecklas till en vidlyftig affär som i värsta fall drar till sig uppmärksamhet. För från pennans spets kommer ord som kan förändra. Krönikören granskar spetsen mot ljuset, sedan för han pennan till papperet och skriver: God jul, jøssingar! Nasjonal Samlings medlemmar gav oss öknamnet jøssing – hare. Då, när det hände, befann vi oss ännu i chock, i förvirringens rum, och hade inte satt ord på det vi kände och ville. Vi var bara vilsna … så vilsna. Quisling och hans anhang slungade öknamnet mot oss från talarstolar och tidningssidor och de trodde att vi skulle böja våra huvuden i skam och förlägenhet. De förstod inte att de med namnet gav oss något att samlas kring, något mycket bättre än vi själva hade kunnat uppfinna eller hitta på. Jøssing – vi formade ordet med våra läppar, vi rullade runt det i munnen, smakade på det länge och eftertänksamt, och anammade det slutligen med begeistring och slöt det tätt intill våra hjärtan. För haren överlever tack vare sin försiktighet, förmåga att gömma sig och springa som bara den när det gäller.

Vi tänkte att vi skulle göra Nasjonal Samling en gentjänst för den hjälp vi hade fått. Och sipprande från otaliga bäckar, droppande från tusentals små källor, kom ordet quisling. Vi smakade och sög på ordet några dagar i tysthet. Vi såg i ansiktena på dem vi gav ordet till att 18

smaken var bitter och smärtsam. Men de svalde och såg glada ut hellre än att visa hur motbjudande ordet sved på tungan. Plötsligt fanns ordet i det allmänna medvetandet. Så kom den ena artikeln efter den andra i partipressen med ridstövelsslammer i orden: Vi är stolta över att kallas quislingar. Tro inte annat! Quislingar, det betyder Quislings män, och det är vi – det är ett namn vi är stolta över.

Partipressen trummade vidare med sina lögner men på Oslos gator var det inte så många som bar quislingordet med högt buret huvud. I stället försökte quislingarna själva förtränga ordet och tiga ihjäl det.

Men ju mer de försökte desto snabbare löpte det ut över jordklotet, från breddgrad till breddgrad, från tidszon till tidszon, tills det i dag är världsberömt, och på den globala marknaden har det helt och hållet konkurrerat ut namnet jøssing – om vi nu talar om ryktbarhet och spridning.

Och tystare och tystare blir det i quislingarnas led, om ordet quisling kommer på tal. Men ordet lever numera sitt eget liv, och har nått en ryktbarhet som vi jøssingar bara kan drömma om.

Ni minns kanske serierutan i Hovslag. Quisling besöker Hitler i Berlin. Quisling sträcker fram handen och säger: Quisling. Hitler frågar: Och hur var namnet? Det om något är väl ett tecken på ryktbarhet.

Det är i dag enkelt att göra ett stickprov, på vilken gata som helst i vårt kära fosterland, om hedersmännen vill vidkännas det hedersnamn de själva påstår sig vara så stolta över. Det är bara att gå fram till en medlem av Nasjonal Samling och fråga honom om han känner sig som en äkta quisling. Följden blir att han direkt tillkallar polisen eller Hirden – förnärmad å det grövsta.

Går en quisling däremot bort till en jøssing och frågar om han är en jøssing, eller kanske till och med skäller ut honom för att vara just det – ja, då flammar en låga upp i den utpekades själ och han tittar stolt omkring sig för att se om någon noterat den hedersbetygelse som just har vederfarits honom.

Så gick det med det öknamnet.

En quisling – det är något med själva ordet. Kombinationen av bokstäver verkar i sig vämjelig, som ormens väsande, som den skämda mjölken – något orent. Men skulle Vidkun Quisling då ha varit en farligare politiker om han hetat något mer norskt? Absolut inte! Har det hjälpt Gulbrand Lunde att han heter just Gulbrand Lunde?

19

Nåväl. Quisling blev i alla fall ett bra öknamn, medan jøssingnamnet blev öppet, brett och norskt. Bjørnstjerne Bjørnson skulle ha tyckt om att kallas jøssing. Han är nog den genom tiderna största ärkejøssingen.

Såsom vi nu har det önskar man inte ens sin värsta fiende, men håll med om att det skulle ha varit intressant att se Bjørnstjerne Bjørnson spankulera längs Karl Johan i dessa dagar.

På tal om att spankulera på Karl Johan, eller vilken gata som helst i Oslo, för den delen. Man hör ju en del. Det mesta är så klart bara sladder och löst prat. Krigets innersta kärna är ju lögner och rykten. Men den som vandrar på Oslos gator i dessa dagar hör väldigt många rykten om judarna, de norska judarna, och vilka planer tyskarna har för dem.

Men det kan väl ändå inte finnas någon sanningshalt i de här ryktena?

20

Kapitel 3 Holbergsgate 21, Oslo, den 29 december 1942

Ett, två, tre, fyra, fem … Slagen från den stora väggklockan är välbekanta. Under många nätter har ljudet varit trösterikt, men nu känns det hårt och skrämmande. Lilith har bott på ”Hemmet” i drygt två år. Hon är den sistanlända. På ett sällsamt sätt lyckades hon ta sig igenom, trots att dörren till friheten redan var stängd.

Otaliga gånger har hon legat vaken i sin säng, försökt uppfatta pendelns svängningar i mörkret och längtat efter klangen som förkunnar att natten är en kvart kortare eller att det till och med har gått en timme. Klockan har blivit mistluren som lotsat henne genom nätterna av förtvivlan och saknad.

Men nu är det annorlunda. Hon är fullt påklädd och lutar sig mot väggen i den långa korridoren som leder bort till pojkarnas sovsal.

Ljuset är naturligtvis släckt. De andras närvaro varseblir hon bara genom diskreta ljud och lukter som hon lärt sig igenkänna under åren av nära samvaro och ett gemensamt öde. Hon har tappat begreppet om tiden men det måste vara flera timmar sedan hon blev väckt av föreståndarinnan Nina Havold och fick samma instruktioner som alla andra: − Gör er klara för avfärd, packa två omgångar av allt. Strumpor, underkläder, tröjor … ja, ni vet. De äldre hjälper de yngre, som ni alltid gör.

På Ninas röst har Lilith hört att det inte finns något utrymme för frågor eller invändningar. Det är bara att finna sig. Lilith tycker 21

väldigt mycket om Nina som alltid har tid över för ett vänligt ord eller en trygg famn att krypa upp i när längtan och saknaden efter föräldrar, syskon och anhöriga blir alltför påträngande. Men just den här natten är Nina en annan. Hennes blick flackar och hon verkar nervös. Hennes trygga självklarhet har varit en fast punkt i tillvaron, men nu tycks även Nina vackla. Vem finns det då att lita på?

Lilith har just fyllt tio år. Den senaste tidens händelser har inte undgått henne. Samtalen de vuxna emellan har blivit allt mer lågmälda och antydande men fragment har hon ändå fått med sig. Hon är väl medveten om att tyskarna tycker illa om judar, men hon begriper inte varför. Vad har judarna gjort för ont? Vad har hon själv gjort för dumt? Många nätter har hon legat vaken och rannsakat sin vandel utan att upptäcka några värre synder. Men det är kanske något som hon inte förstått …

Hon tar av sig ryggsäcken och glider ner på golvet som är hårt och kallt. Hon är trött och förvirrad. I morgon skulle hon träffa sin bästa vän Cecilie. Det kommer nog inte att bli av. Helt oväntat rullar tårarna nedför hennes kinder, hulkande försöker hon hålla dem tillbaka. − Ta det med ro. Nina vet nog vad som måste göras.

Lilith känner igen rösten. Det är Josef, en ett par år äldre pojke med bruna, varma ögon och en doft av vanilj som inger trygghet.

Rösten är en aning ostadig men när en arm läggs runt hennes axlar vill hon ändå tro att det är sant. Det har hänt så mycket sedan hon kom till Norge, så många obegripligheter som hon varit tvungen att acceptera, försöka leva med, utan att egentligen förstå. Även om hon anstränger sig blir bilderna av hennes familj och Wien allt mer diffusa. Mamma Ruth berättade att hon skulle åka till ett land som låg långt bort, ett land som låg vid sidan om. Ett bra land.

Det var i och för sig sant. Efter ankomsten till Norge hade ingenting fattats henne, även om ost, smör och kött den senaste tiden blivit ett allt mer sällsport inslag på bordet i matsalen. Hon undrar vad som hänt med mor och far och lillasyster Rebecka, och varför de inte skriver. Hon har en återkommande mardröm. Pappa Isak står på knä i finkostymen och skrubbar kullerstenarna med en alldeles för 22

liten borste. Bredvid honom står två poliser som skrattar rått. Det är skratten som väcker henne. Kallsvettig ligger hon i sin säng. Hon är tvungen att nypa sig hårt i armen för att skratten ska förklinga.

Långsamt dör de bort och ersätts av ljuden från Judith och Carmela som sover i sängarna intill henne. Så har de flesta nätter sett ut, men just i natt är det en annorlunda natt. − Barn, nu ska ni lyssna!

Det är Nina Havold som talar. Lilith tycker att rösten låter stadigare nu och hon känner sig direkt bättre till mods. Nina berättar att de ska lämna byggnaden i två grupper. Gruppindelningen utkristalliserar sig naturligt och Lilith inser att hon tillhör den första gruppen. Josef hjälper henne upp på benen och ser till att hon får på sig ryggsäcken. Han ger henne en kram och viskar i hennes öra: − Du måste vara stark och modig … Du vet vad modig är, eller hur? Och Lilith, nu ska jag berätta en stor hemlighet för dig. Lova att du inte avslöjar den för någon annan. Lova! Om allt verkar förlorat så är det bara att springa. Du har starka ben, du springer ifrån alla.

Till och med mig. Spring, bara spring, Lilith! Minns det!

Lilith biter sig hårt i läppen för att hålla tillbaka gråten och reaktionen på det beröm hon fått av Josef. Hon känner den sträva och fadda smaken av blod och nickar till svar. När den första gruppen lämnar den stora lägenheten tar barnen av sig sina skor och smyger i strumplästen nedför trappan så tyst som möjligt för att inte väcka grannarna.

För det är omöjligt att veta vem som är vän och vem som är fiende.

Lilith känner den kalla stentrappan genom de slitna strumporna.

Allt går mycket välordnat och stillsamt till. Instruktionerna har varit knapphändiga men alla förstår stundens allvar. Nina lotsar skaran nedför trappan medan ängsliga barnögon följer hennes rörelser i trapphusets dunkel.

De blir stående utanför porten på Holbergsgate 21. Lilith blickar upp mot den gråsvarta himlen som saknar stjärnor. Efter en stund tittar alla frågande på Nina som med fäktande armar försöker samla flocken intill husfasaden. Hon tittar hastigt i båda riktningarna innan hon föser barnen framför sig bort mot en väntande bil. Väl framme fastslår hon med bestämd röst: 23

− Nu kliver alla in i bilen och lägger sig ner på golvet. Det blir trångt, men det kommer att gå. Ta varandra i händerna och håll dem hårt. Sedan är alla tysta som möss … vad som än händer. Har ni förstått?

Lilith kryper ihop, gör sig så liten som möjligt och lutar huvudet mot bildörren. Hon är osäker på hur många barn som trängt ihop sig i baksätet – kanske fem. Josef är däremot inte med i bilen. Det är hon säker på. Vart tog han vägen? Kroppar pressas mot henne och hon hör de korta andhämtningarna. Lilith sträcker på sig och får syn på personen som sitter bakom ratten. Håret är stort och burrigt. Det ser ut som en kvinna. Så vänder chauffören sig om och i en utandning viskar hon fram: – Barn, vi ska bara åka en liten bit. Det kommer att gå bra, allt kommer att gå bra. Jag lovar.

Kvinnan lättar på handbromsen och bilen rullar nedför gatan genom ett mörklagt och öde Oslo. Lilith lyckas ta sig upp på knä och tittar ut genom sidorutan. Med jämna mellanrum dyker klungor av uniformer fram ur skuggorna. Lilith ser hur kvinnan rättar till ett dokument i vindrutans vänstra kant. Bilen rör sig långsamt genom den mörklagda staden. Kupén ångar av nervösa utandningar och enstaka snyftningar. Kvinnan vevar ner sidorutan och torkar vindrutans insida med rockärmen men imman är tillbaka ögonblicket efteråt. I slutet av gatan syns ett fladdrande ljus. Kvinnan saktar in och kör långsamt fram mot ljuset. En soldat närmar sig och kvinnan häver sig ut och ropar: – Jag är läkare. Och ute i ett akut, mycket skyndsamt ärende. En svår förlossning. Det handlar om minuter … släpp fram mig!

Soldaten som har en ficklampa i handen för upprepade gånger handen nedåt medan han går bilen till mötes. Lampans ljuskägla träffar kupén och Lilith duckar. Soldaten närmar sig med målmedvetna steg. Han gör sig bred och spärrar gatan. Men kvinnan måste ha tryckt ner gaspedalen, för bakhjulen spinner loss. Ögonblicket efteråt får de fäste igen och slungar bilen framåt. Något träffar bilen och Lilith hör ljudet av glas som krossas. En skur av glassplitter faller över barnen och den kalla nattluften forsar in i kupén. Lilith sveper 24

bort glassplitter från kappan, sträcker på sig och ser hur de susar fram på den smala gatan. Hon känner lukten av blod samtidigt som kvinnan torkar bort något från sitt ansikte med handen.

Då hörs en kraftig smäll. Chaufförens huvud pressas framåt som om en kraftfull näve tog tag om hennes rygg och slungade kroppen framåt. Lilith känner också kraften. Ögonblicket efteråt säckar bilen ihop och kränger kraftigt åt höger. Kvinnan lyckas parera den första sladden, men bilen kanar över till den motsatta sidan gatan.

Lilith stirrar in i en röd tegelvägg som rusar emot dem. Kvinnan rycker desperat i ratten samtidigt som bilens front träffar väggen. Bilen kanar längs husfasaden i ett regn av gula gnistor. Lilith uppfattar i ett förtätat ögonblick hur bilen lutar allt mer, och slutligen välter.

Världen runt omkring henne snurrar i väg. * Mörkläggningsgardinen är neddragen till fönsterkarmen. I en smal glipa sipprar grått ljus in och lämnar rummet i ett fläckvist halvmörker. Nina Havold sitter i sängen i det bortre hörnet av rummet.

Hon sitter i fosterställning och håller armarna hårt runt benen för att kontrollera skälvningarna. När tankarna och oron kommer nyper hon sig hårt i handen och blundar tills det vita fyrverkeriet exploderar bakom ögonlocken. Hon försöker gå in i smärtan för att undvika paniken. Bara tänka på smärtan, bara smärtan, ingenting annat!

Där i hörnet har Havold suttit i timmar medan ljuden nerifrån gatan långsamt har förklingat och ett stilla regn börjat mala. Hon tror sig veta vad som har hänt, men hon är inte säker. Det var en vild chansning att bara gå upp till övernattningslägenheten mitt emot ”Hemmet” och hoppas på det bästa. Hon hade genomsökt barnhemmets alla rum en sista gång för att förvissa sig om att alla barn kommit med, att ingen darrande krake låg och gömde sig under en säng. När det var gjort hade hon gått ut genom bakdörren och det hade fungerat. Ingen hade slängt dörren i ansiktet på henne, ingen hade misshandlat henne, ingen hade våldtagit henne, ingen hade greppat tag i hennes hår, släpat ner henne för trapporna och vidare till Victoria Terrasse.

25

Hon sitter kvar där i hörnet och kniper sig hårt i handen för att riktigt känna smärtan, för att känna att hon finns. Att det finns något som är verkligt! Men hur mycket hon än fokuserar på smärtan börjar ansiktena på barnen passera förbi innanför hennes hårt sammanpressade ögonlock. Carmela, Benjamin, Josef och så Lilith. Hur ska det gå för henne? Hon var så skör och bräcklig, så märkt av sin historia. Havold inser vad hon tänkt och rättar sig omgående. Hon är så skör. Havold börjar tvivla på att hon handlat rätt. Kanske är allt tillspillogivet, förgäves. Hon har kanske bara skickat ut barnen i natten och rakt in i ett bakhåll. Gestapo eller deras tjänstvilliga lakejer i Statspolisen har kanske stått en bit längre ner på gatan. Havold vill inte tänka tanken, men tvivlet kommer i våg efter våg. Hon biter sig i kinden och fortsätter att tugga. Illamåendet kommer samtidigt som gråtattacken. Hennes kropp skakas av ett par kraftiga konvulsioner.

Nej, det får inte vara så, det får inte vara så, det är alltför grymt. * Lilith famlar omkring i dimman. Hon ser sin pappa Isak som har på sig en vit kittel, den täcker hela hans överkropp och på huvudet har han en likaledes vit kippa. När rabbinen börjar mässa Kol Nidre söker hans hand Liliths. Hans stora hand omsluter hennes helt och hållet. För ett ögonblick glömmer hon hur hungrig hon är. Hon har inte ätit något på hela dagen. De obegripliga orden ljuder under det välvda taket. Lilith fångar Isaks blick. Den är stadig, men i den yttersta kanten ser hon att ögat är fuktigt. Han är så vacker, hennes pappa.

Rabbinen mässar vidare och hon uppfattar fragment i ordflödet – att man ska sluta fred med sina ovänner och tända ljus för de döda.

Rabbinen understryker också att en försoning med Gud och människorna är möjlig först när man rannsakat sina egna handlingar och missgärningar och därefter bett de människor man gjort orätt om förlåtelse. Isaks hand kramar hennes hårdare. Lilith ser hur hans blick vilset söker bland bänkraderna, som om han desperat letade efter någon som borde vara där, men som inte längre finns tillstädes.

I en hostattack kommer plötsligt världen tillbaka. Lilith känner 26

klumpen mot den främre tandraden. Med nästa hostning lyckas hon spotta ut två tänder och med dem följer också en fontän av blodigt slem. Först har hon ingen aning om var hon befinner sig, men sedan minns hon. Hon satt i en bil, men nu har bilens tak blivit golv.

Omkring henne ligger livlösa, men även jämrande, kroppar. Det är becksvart. Det luktar blod och multnande löv. När ögonen vant sig vid mörkret kan hon urskilja att bilens vindruta är helt borta. Över ratten dinglar en kropp. Ansiktet är sönderslaget till oigenkännlighet, det är bara blod, slamsor och enstaka fläckar av vit hud. Lilith känner hur gråten kommer, men så minns hon Josefs uppmaning: ”Du måste vara stark och modig.”

Lilith sträcker på kroppen och inser att den fungerar som den ska. På avstånd hörs tyska röster och gläfsandet från hundar. Hon lyckas knuffa undan en kropp som ligger över hennes ben och kryper mot den krossade vindrutan. Den kalla luften strömmar emot henne. Hon kravlar mot det något ljusare som måste vara himlen.

Det hugger till i handen, men hon fortsätter att krypa. Så är hon ute i natten. Hon snubblar över den demolerade motorhuven, känner marken under sig, med händerna krafsar hon sig fram meter för meter på den glatta ytan klistrad med blöta löv. En kvist snärtar till henne i ansiktet. Hon hinner precis blunda. Och hon fortsätter att krypa, längre och längre in i nattens mörker. Sedan minns hon vad Josef sa: ”Spring, bara spring, Lilith!”

Mödosamt reser hon sig upp. Det smakar lera i munnen. Hon tar det första steget, det andra kommer av sig självt, och sedan springer hon rakt ut i natten. * Havold sätter sig hastigt upp i sängen. Hon måste härifrån. Fötterna vilar mot golvet, försiktigt känner hon efter. Benen kommer att bära.

Hon reser sig och börjar långsamt gå de få meterna fram till fönstret.

Benen skälver och hon är tvungen att ta stöd mot köksbordet och vänta ut dem. Efter en stund har benen stadgat sig. Hon tar de få återstående stegen fram till fönstret. Handen darrar när hon lyfter mörkläggningsgardinen, men hon fullföljer rörelsen och viker den åt 27

sidan. Havold blickar ner på Holbergsgate, som till en början ser ut som den brukar göra en natt i december. Men när ögonen vant sig vid mörkret ser hon att det över hela fasaden mitt emot står skrivet med svarta bokstäver: JUDESVIN. Dörren som hon för bara några timmar sedan smet ut genom med barnen i släptåg är sönderslagen och rester av den hänger vilset på ett gångjärn. Hur är det möjligt?

Var det någon som tog med sig målarfärg, en stege och annan utrustning för att skriva just den texten, eller hur gick det till?

Då upptäcker hon att det står en liten gestalt på trottoaren framför barnhemmet. Havold inser ganska omgående att det är Lilith. Det är något med hållningen. Gestalten nere på gatan står och väger på stegen, sedan tar hon sats och börjar småspringa mot dörren och väggen med sitt svarta budskap. Ögonblicket efteråt är Havold framme vid ytterdörren och hon ber en bön att hon ska hinna, att det inte är för sent, att huset är tomt, att en bil inte just nu rullar fram till entrén.

28