Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
----
© Mikael Niemi Utgiven av Piratförlaget Omslag: Carl-André Beckston Tryckt hos ScandBook AB, Falun
få en riktigt dålig dag. Faktiskt skulle den bli värre än han någonsin kunnat föreställa sig. Ännu visste han ingenting om det, och kände sig därför både lätt till sinnes och en aning vemodig där han rattade fram sitt arbetsredskap, en specialutrustad Saab Limousine med tonade sidorutor. Förarsätet var en dröm, en skålad sportstol som kändes formgjuten för hans kropp och samtidigt utstrålade klassisk elegans med sitt blankade svarta kalvläder. Hans händer slöts om ratten och förenades med den, människa och maskin växte ihop organiskt, samma känsla som en gång fått honom att ta det där banklånet och slå till. Just nu körde han genom sitt barndomslandskap flera mil väster om Gällivare, uppe i en av Europas väldigaste vildmarker. Den smala anläggningsvägen kallades Vägen västerut, men Adolf Pavval körde den just nu i östlig riktning. Natten hade han tillbringat uppe i sin goahte vid Kirjaluokta, eldat ris och druckit kokkaffe och låtit Londons brus sakta sköljas ur honom. Vänner till honom kallade det att ladda batterierna. Själv tyckte han det var tvärtom, att ladda ur, att sänka den där förtvivlade energin som alltid sprakade genom staden. Att ta sig till fjälls, det var att tvätta själen. Skölja av sig sin oro i världens sista drickbara ytvatten.
Med en mjuk rörelse svängde han in på en parkeringsficka mitt i det stora skogslandskapet. Höga granar med hängande lavar, fuktig mossa, stenskallar. Vid sidan låg Stuor Lulejaure, Stora Lulevatten som svenskarna döpt den till, ett vatten som fortsatte ringlande ner genom Norrbottens vidsträckta län ut i Bottenvikens bräckta fjärdar. Utan brådska knäppte han loss bältet, öppnade dörren och lämnade kupévärmens behagliga bubbla. Därute regnade det. Ett mycket lätt, närmast disaktigt regn, mer en rykande fukt som svävade omkring än tydliga droppar. Han tog några steg fram till dikesrenen och drog ner gylfen. En knycklig läskburk låg halvt gömd i gräset, Adolf började pensla den med strålen, det uppstod ett klingande ljud när han försökte pricka burköppningen med dess nedvikta aluminiumflärp. Samtidigt steg lite ånga upp i regnet. När han var färdig plockade han fram termosen med färskt kokkaffe och hällde upp en kopp. Den svarta hettan fyllde honom som olja, gick rakt in i hans motorblock. Vilken njutning jämfört med det bryggda blask som han brukade köpa i pappmuggar i city och suga i sig genom plastlockets lilla urfasning. Det var inte värdigt, men det var därnere som pengarna fanns. Några år till, tänkte han, sedan har jag tillräckligt. Sedan kan jag börja leva. Det är under dessa funderingar som Adolf Pavval hör ljudet. Först tror han att det är en lastbil. Ett tungt susande fraktfordon som närmar sig. Sedan tror han det är regnet som tilltar, en annalkande skur mot trädkronorna. Förbryllad ser han sig om, ljudet kommer allt närmare. Bortanför landsvägskröken ser han hur grantopparna börjar vaja, trots att det är vindstilla. Sedan höjer sig vägen. Nej, det sker ovanpå vägen, en brungrå ås. Den fradgar. Ett tungt, salivaktigt mörker. Det kommer emot honom med förbluffande fart. Vältrar sig, sväljer allt.
Först nu inser han att det är farligt. Adolf Pavval kastar sig in i bilen. Det är knappt att han hinner, han kastar sig in i det varma sportsätet och drar igen dörren efter sig. Motorn mumlar igång. I en och samma inlärda rörelse trycker han i växeln, vrider ratten och gasar med spinnande hjul. Det framrullande berget närmar sig som en mardröm, fylld av skogens bråte. Däcken tjuter efter fäste, söker grepp. När han tittar i backspegeln är där alldeles mörkt.
på kontoret strax norr om Porjus i den funktionella träbarack han låtit smälla upp för fjorton år sedan då livet var som nykärnat smör. På fasaden hängde skylten Helitours. Sedan dess hade han försörjt sig genom att skjutsa turister till de mest avlägsna fjällsjöarna och öringbäckarna. Om hösten blev det ripjägarnas tur. Och så samerna året om, transporter till sommarvisten, kalvmärkning och slakt. Ibland hade han lyft med en nyskjuten älgkropp dinglande under landningsstället. Fritt jobb. Fria tider. Och när vädret tillät de vackraste utsikter som norra Europa kunde erbjuda. Den där skylten skulle snart plockas ner, det hade Hennys advokater och hantlangare ordnat. Men Vincent Laurin tänkte inte stanna kvar för att se det. Alldeles strax skulle han ge sig ut på sin sista flygning, den skulle leda till Pårtemassivet, en plats som betydde alldeles särskilt mycket för honom. Där, mot en av de branta klippväggarna, skulle rotorn slå i och brytas sönder medan han satt i det sköra skalet. Det var det lämpligaste slutet han kunde komma på. Det finaste. Störta som en kungsörn från skyarna, en Ikaros. Några sekunders ångest, jo han skulle hinna känna en ilande rädsla. Flera hundra meters singlande dykning ner mellan klippbranterna.
Sedan skulle det bara bli svart. En lampa som släcktes. Allt som återstod var en bergvägg översållad med smulor. En overallklädd haverikommission skulle så småningom klättra omkring där och leta ledtrådar. Men inga svar skulle de finna. Inga tekniska fel, inget slarv. Ingen alkohol i de sargade människoresterna. Kastvindar möjligen. Eller dålig sikt. De skulle dricka ur sina termosar i skydd av något klipputsprång och resonera om hur det kunde ha gått till. Någon sekunds ouppmärksamhet, och så kom han för nära. Tänk att det skulle hända just honom. Med hans erfarenhet. Det var säkert ord som skulle nämnas vid begravningen. Hans erfarenhet. Hans otaliga flygtimmar i ur och skur. ”Luften var hans hem”. Dödsruna med foto i både Norrländskan och Kuriren. Och så alla nyhetsartiklar i samband med kraschen. ”Det var den välkände fjällflygaren Vincent Laurin som förolyckades vid helikopterkraschen i Pårtemassivet. Kroppen bärgades under gårdagen, de anhöriga har underrättats.” De anhöriga. Lovisa. De skulle ringa Lovisa. Vincent kände huvudvärken som en dunkande böld strax under pannbenet. Vid nickpunkten, tänkte han, just den del av pannvinkeln som han skulle ha använt på en bra hörnspark, en helt otagbar projektil förbi Notvikens häpet grinande målvakt. Fast nu var det många år sedan han spelade match, ens på korpnivå. Idag var det sömnbristen som satt där. Gammal grå utmattning, timmar av ältande i den ödsliga dubbelsängen i väntan på det första gryningsljuset innan han tog sig upp och försökte intala sig att en ny dag börjat. Fast den gamla egentligen aldrig tagit slut. Sov man inte blev man utan skiljetecken i livet. Dagen bara fortsatte, en oändligt lång mening som aldrig avbröts. En strömmande älv som bara rann och rann, som aldrig gick att stoppa. Om han bara kunnat bygga en
damm inom sig. Kunnat stänga dammluckorna inför natten. Så det blivit tyst. De få gånger han lyckats dåsa bort var barmhärtiga. Som en mild nunnehand mot hans feber. En svalka som gav honom några minuters tröst. Sedan ryckte han till, som om någon djävlades med honom. Ett ryande befäl under en vinterövning, någon som klev runt och sparkade i tältet, trampade och skrek. Man måste få slippa tänka ibland. Man måste kunna stoppa flödet. Stanna filmen, sätta punkt, få några korn av det som kallades nåd. Annars blev man … ja, galen. Smärtpunkten dunkade och brummade, kanske skulle man ta en tablett. Kanske skulle man ta en sup. Kanske skulle man skrika, öppna munnen till en brunn och bara vråla tills det lättade. Eller tills det hände något. En förändring. Vad som helst, bara inte en likadan timme till. Henny skulle inte ge sig förrän hon tagit ifrån honom allt. Huset skulle han mista. Han skulle aldrig ha råd att lösa ut henne, han måste ut ur det och sälja. Hennes advokat hade förklarat det med knarrande röst som när man täljer i trä. Bit efter bit hade singlat till golvet. Bilen måste delas. Ville han behålla den fick han betala. Liksom möblerna, datorn, teven, sommarstugan. Men det värsta av allt väntade han med till sist. Firman. Henny skulle ha halva firman också. Allt han byggt upp skulle hon ta med sig när hon gick. Redan innan han börjat räkna hade han bilden fullständigt klar för sig. Likvidation. Han skulle förlora firman, och med den sitt liv. Därute regnade det som det gjort hela hösten. Fisket hade länge varit dåligt, fjällbäckarna hade stigit nästan som under vårfloden. Vattendragen blev grumliga och snabba och fisken inte lika huggvillig. Även vandrarna skrämdes bort av vädret. Tältande i strilregn
var ingen höjdare när vyerna försvunnit. Fjälltopparna slukades av de låga molnen och höstfärgerna blev fadda och gråa. Vincent Laurin klev ut ur baracken, ställde sig vid helikoptern som stod startklar på strandslänten och blickade ut över Luleälven. Det var högvatten, ovanligt höga flöden för att vara på hösten. Allt detta vatten, tänkte han, skulle det aldrig ta slut? Sedan tänkte han att han borde börja röka igen. Få något varmt att hålla i, en glöd. Ett sällskap. Han drog fram mobiltelefonen och tvekade. Lovisa, han måste bara höra hur hon lät. En sista gång. – Hej, det är jag, sa han när hon svarade. – Pappa! Är inte du och flyger? – Jo, snart. Vad gör du? – Pluggar lite. Vi har distanstenta snart. – Ekonomi eller? – Redovisningsprinciper. Vad gör du själv då? – Står här vid kontoret. Tittar på älven. – Jag hörde att den fortsätter stiga. De släpper ut mer nu från magasinen. – Ännu mer? – De måste för säkerheten. För att det ska bli säkert. – Lovisa … du ska bara veta … – Ja? – Att jag … Jag är så glad att jag fick dig. – Oj … – Att du kom till världen. Just du. – Det var fint sagt, pappa. – Ha det bra nu. Med allt. – Jaha … du också. Du med, pappa.
Han skyndade sig att avsluta samtalet. De brukade inte prata så här. Hon kunde tro att han var full. Men efteråt skulle hon minnas orden när beskedet kom. Då skulle hon kunna upprepa vartenda ord, spara dem inom sig, tänka att de var hans sista ord till henne. – Han tyckte om mig. Ändå. Han var inte arg.
ifrån sig telefonen och försökte återgå till studierna. Kanske hon borde ha avslöjat det, nu när han ändå ringde. Fast hon hade ju kommit överens med Ole Henrik om att vänta. Det var för tidigt, allt kunde hända än, det kunde lossna. Rinna ut. Bättre att vänta några veckor. Få tid att vänja sig vid miraklet. Nej, skärpning nu. Konteringar. Brutet räkenskapsår. Köksbordet var belamrat med läroböcker, skrivblock, en fruktskål och en hundkalender. Hon använde den multisensoriska studietekniken. Ju fler stimuli, desto fler utsprång som kunskaperna kunde fastna på. Först snabbläsning med överstrykningspennor i olika neonfärger. Uttala nyckelorden högt för sig själv med olika röster. Förknippa dem med något angenämt – periodiseringsfonder var en nyklippt pudel med luddiga vita pälsbollar. Hela avsnittet kring revisorer hade med lapphunden att göra, hur den vallade renarna, tuggade på en skånk, distraherades av en ripflock, låg och sov vid elden med tassen över nosen och med pälsen avgasluktande från resan på skotersläpet. Vid riktigt besvärliga stycken bröt hon skalet på en mandarin, höll mot näsan och sniffade. Eller tuggade på en bit banan, en riktigt övermogen bit, brun och mjuk med den
där maltiga jästa aromen. Eller doften när man öppnade en ryggsäck, den där komplexa aromen av sot, läder, gran, smör, kött som torkat i vårsolen. Fan, nu blev hon kaffesugen. Det var tanken på ryggsäcken, doften från den uppsnörda kaffepåsen, vidderna som öppnades. Måste koka en balja. Kunde inte hjälpas. Vant sköljde hon ur morgonsumpen och ställde pannan på spisplattan. Medan hon väntade på kokljudet tänkte hon på telefonsamtalet. Gamla pappa. Det var ju bra att han ringt ändå. Även om det hördes hur han hade det. Mamma hade varit alldeles för hård mot honom. Men själv kunde han också hanterat det annorlunda, inte grävt ner sig så där. Livet går vidare, pappa. Det finns andra kvinnor. Du kan resa ut i världen, öppna dig för livet igen. Kliva ur den där förbannade helikoptern. Nu när han skulle bli morfar också. Hon kanske borde ha sagt det trots allt. Fast då skulle mamma ha blivit sur över att hon inte fått veta det först. Det gällde att kryssa mellan hatet, åka skridsko med långa snedskär precis längs med skarven. I själva skilsmässoråken. Ingen vågskål fick vippa över. Hon drack kaffet svart som hon brukade. Den mörka ytan skimrade av kaffeoljan likt ett ytterst tunt lager diesel. Koffeinet gick in i henne, tankarna skärptes. Vad var det han egentligen haft för ärende? Säga att han var glad över henne? Inget annat. Varför skulle han göra det nu när det aldrig hänt tidigare? Känslan växte sig starkare. Något var fel. Det var något som inte stämde. Jag måste köra ner till honom, tänkte hon. Till kontoret. Älven.
hade gjort i äktenskapet, hennes allra sista husmoderssyssla, hade bestått i att baka saltbullar. Först en vanlig deg på mjölk, smör, socker och vetemjöl. Jäsa och kavla, bre på mer smör och pudra kanel. Och så, pricken över i, några ordentliga nävar grovsalt över ytan. Rulla ihop och skära som om ingenting hänt, lägga i bullformar och pensla med ägg. Och så grovsalt ovanpå också, det såg faktiskt gott ut, precis som pärlsocker. In i ugnen, noggrann passning, de måste se perfekta ut, gyllene mästerverk så att snålvattnet dröp i munnen. Bulldoften spred sig i hela huset, jo mycket riktigt, nu kom maken hasande med fåraktig min. – Har du bakat? mumlade han fast han mycket väl såg det. Inget beröm, inget tack, inget som kunde stärka hennes självkänsla. Hon ställde det rykande varma bullfatet vid hans kaffekopp. Lovisa hade också kommit, hon sträckte sig efter fatet men Henny hejdade henne. – Pappa först. Vincents käft. Ett gapande kras. Bulldoften i näsan, det tog en stund. Munnen som liksom vrenskades. – Men vad i … Henny …? Hans blick på bullen. På henne. Sökandet efter en förklaring,
och så något att spotta i, det fanns inget, det fick bli handflatan. Hans min, hans hundblick, helt obetalbart. Lovisa som satt där och inte förstod ett smack. – Good bye, sa Henny. Det blev hennes slutreplik. På engelska. Det var inte planerat, det bara blev så. Good bye. The end. Och så ut till garaget där väskorna redan stod färdiga. Hon ringde till Einar och han kom med pickupen, det tog en halv minut, han hade väntat runt hörnet. En halv minut, sedan upp med väskorna på flaket medan Vincent dök upp i köksfönstret, och så iväg. Som i en film, helt perfekt. Till och med slutrepliken. – Good bye, brukade hon återberätta för Einar, och då skrattade han så magen hoppade. De hade samma humor, hon och Einar. Då var det annat med Vincent. Han var helt utan den varan. Om livet var något, så var det i varje fall inte roligt. Och en sådan skulle hon fastna hos, en köttätande blomma med klibbiga trådar. Nu skulle hon hämta pionerna. De var hennes. Det var hon som letat i katalogerna och gjort långa bilresor till handelsträdgårdarna, valt ut och köpt och planterat. Man kunde inte ta vilka pioner som helst hit till polcirkeltrakterna, även om hon grävt ner dem i skyddade lägen. Sarah Bernhardt hade tyvärr inte klarat sig. Däremot Shirley Temple och den sibiriska rosenpionen. Coral flame överlevde vintrarna med nöd och näppe liksom den gyllengula Svavelpionen. Likaså hennes stolthet, den tappra mörkröda Dillpionen. Hon hade gett dem år av sitt liv. De växte ju så förtvivlat långsamt. Ibland tog det flera säsonger innan de började blomma, men sedan blev de bara allt större och frodigare. Trädgårdens drottningar, utan tvekan. Pioner slog till och med rosor. En nyutslagen skärt skum-
mande pion med sin doft av nyhängd tvätt och honung djupt i det silkestunna myllret av kronblad medan gårdsmyrorna sög fast sig på de ännu outslagna knopparna. Hon älskade dem som barn. De skulle inte få förfaras. Vincent var inte värdig pionerna, det enda han begrep om trädgårdsarbete var gräsklippningen. Henny rattade sakta förbi huset för att se ifall han var hemma. Ingen bil stod på gårdsplanen, då hade han säkert farit till jobbet så här på förmiddagen. Hon fick väl chansa lite och göra det snabbt. Kom han hem och bråkade kunde hon hota med att ringa till Einar, det borde lugna ner honom. Även om Einar inte var riktigt tillgänglig just nu. Men det visste ju inte Vincent. Henny parkerade vid garaget och tog fram redskapen ur bakluckan. Jordspaden, handskarna, hinkarna. En blick mot köksfönstret, allt verkade lugnt. Hon kikade in i garaget. Mercedesen stod inte där, kusten var klar. Regnet kom och gick, ett tungt och dystert dis låg över Porjus. Det hade varit en fullständigt eländig höst. Henny såg det på trädgården, den var vattensjuk och tung. Gräsmattan var inte klippt på flera veckor nu när ingen längre sa åt honom. Inte hennes problem. Förfallet hade bara tilltagit. Hon började med rabatten mot sydväggen, den bästa, där man klarade växter ner till zon , ibland rentav . Ogräsen stod överallt och fröade, tänk så fort det gick att förstöra en rabatt. Nästa år skulle han få en vildäng där. Våtarv och maskrosor. Mjölkört och kråkvicker med sina djupa outrotliga rötter. Vincent hade låtit invasionen komma utan att röra ett finger. Ännu såg inkräktarna små och ofarliga ut, men redan till våren skulle de söka sig ner på djupet. Oredan gjorde att hon inte upptäckte det genast, ögonen var
inte vana. Hon tvärstannade mitt i ett steg. Tittade igen, förstod inte. Sedan skrek hon. Nej, det var inte ett skrik, snarare ett kvidande, känslan var outhärdlig. Ett knivblad i bukhålan, vrid och vrid. Hon knäböjde, sträckte fram handen, famlade i groparna. Ett gravfält. Ödeläggelse. Han hade dödat dem alla. Smärtan var kväljande. En plötslig yrsel fick henne att vingla till, hon fick ingen luft. Rabatten var tom. Varenda pion var borta. Uppgrävd, deporterad, avrättad. Eller fanns där inte en gnutta hopp? Kunde han verkligen ha tagit dem alla? Hon letade igenom hela trädgården, men han hade grävt upp de andra också. Inte en enda pion var kvar. Låg de kanske i komposten? Hon rotade förgäves i blasten, men han hade väl anat att hon skulle leta där. Han måste ha kört ut dem i skogen. Vräkt ut dem i en hög vid en skogsväg. Nu låg de där och dog. Kroppen förvreds av en spasm, hon slog armarna om sig i en frossbrytning. Om han velat skada henne hade han lyckats. Den satans … De var ju hennes barn. De senaste åren hade hon ägnat sig mer åt pionerna än åt Lovisa. Åratal av omsorg, av kärlek. Han hade slaktat allt. Eller? Kanske ändå …? Det var höst, pionernas viloperiod hade börjat. Det hade ju regnat också, fukt hade inte saknats. Om han lämnat dem i ett dike fanns det ännu en chans. Några kunde ha klarat sig. English Royal. Den låg någonstans och led nu. Sargad men inte död. Kanske de alla låg och stönade till varandra: – Håll ut, håll ut. Snart kommer Henny, ge inte upp … Om hon bara hittade dem innan frosten kom. Innan kylan sprängde sönder dem. Pioner var sega, det fanns hopp. Han måste klämma ur sig var han slängt dem.
Darrande av ursinne satte hon sig i pickupen och startade motorn. Vincent var garanterat på kontoret. Han skulle satan i mig få klämma ur sig det. Annars skulle hon hämnas. Slå sönder något, vad som helst. Hans kära, förbannade helikopter.