Page 1

1.

20 december 2006 Förr, när de båda yrkesarbetade, steg Åke Melkersson helst upp en timma innan sin fru – hon var kvällsmänniska – bara för att få den där stunden med morgontidningens korsord och kaffet. En kvart innan de skulle vara tvungna att fara väckte han Kristina, som mer eller mindre i sömnen klädde sig och snubblade bort till garaget för att sjunka ner på passagerarsätet med en filt över knäna. Hon sov fram till listfabrikens entré, där han hoppade av och hon körde sista biten till Hjällbo och postkontoret där hon i alla år arbetat. På eftermiddagarna hämtade hon honom tjugo i sex vid fabriksgrinden, alla dagar utom torsdagar då hon kom två timmar senare efter att ha fikat på Dahls med sin syster efter jobbet. På torsdagar duschade han alltså i omklädningsrummet istället för när han kom hem. Sedan Kristina blivit pensionär hade han haft bilen för sig själv, hade tvingats hyra en ruta på fabrikens parkeringsplats för första gången sedan han blev anställd för tjugosju år sedan. Sextio kronor i månaden kostade den. Först hade han funderat på att ställa bilen på gratisparkeringen vid kolonistugeområdet och promenera sista biten. Det var inte pengarna han retade sig på. Det var bara så jävla småsnålt. Nu var platsen hur som helst uppsagd. Han hade varit god nog att 7

Ceder_Frusna_ORI.indd 7

09-03-04 15.02.02


betala för månaden ut, men skulle inte behöva nyttja den längre än denna sista dag. Insikten hade farit genom kroppen när väckarklockan ringde och han slog upp ögonen. För en sekund hade han övervägt möjligheten att sjukskriva sig för första gången på många år, låtsas ha en riktigt kärv influensa för att slippa den obligatoriska tårtan och det krystade talet från direktör Englund den yngre – direktör som han var även om han nu tydligen ville bli kallad för något utländskt klingande, omöjligt att minnas och uttala. En frusen gren hade lagt sig lutande mot matsalsfönstret under natten och vuxit fast i rimfrosten. Det var länge sedan december var så kall. Han fördröjde ögonblicket över den urdruckna kaffekoppen och tänkte också på själva stunden som den sista, så här: ensam i ottan, i sparsamt ljus från Kristinas ärvda adventsljusstakar. Han bestämde sig för att åka hemifrån en stund tidigare för att tömma skåpet före arbetstid, reste sig lite för fort och välte därmed ut det halvfulla mjölkglaset som balanserat farligt nära bordskanten. När han satte sig i bilen närmade sig klockan halv sju. De första tveksamma snöflingorna föll från en kvardröjande natthimmel och landade på vindrutan. Han satte på vindrutetorkarna och såg dem svepas bort, för en sekund hypnotiserad av rörelsen. Kristina hade varnat för snön i dagar, eller snarare för halkan: halkan som alltid är som värst strax innan snön. Och snön som alltid är på väg när luften river som mest i huden. Ispartiklar i ansiktet som inte syns men känns som frostat glas. Luften på läpparna som utspädd, smaklös sorbet. Det var de där fem åren, som hon var äldre. De hade spelat stor roll då, när de skulle till att gifta sig för snart ett halvsekel sedan. Åldersskillnaden hade planat ut allteftersom åren gick och varit dem likgiltig under största delen av äktenskapet. Nu började den återigen märkas. Kristina fyllde sjuttio i maj. Inte för att hon ville höra talas om någon form av uppvaktning. Hon fyllde sjuttio, men snarare än åren som lagts till hennes liv trodde han att det var avsaknaden av social kontakt som 8

Ceder_Frusna_ORI.indd 8

09-03-04 15.02.02


förändrat Kristina. Som gjort ängslans grepp om henne så mycket fastare. Var det vad som hände med människor som gick i pension? Sådana som vi, tänkte han för en sekund, som inte längre har något att ta oss för sedan plikterna slutat kalla. Som för länge sedan uttömt möjliga samtalsämnen. Som konstaterat att nöjet med de frivillighetsbaserade aktiviteterna man kunnat ägna sig åt knappast kompenserade för mödan de kostade. Sista backen, den brantaste, var sandad. Det var den enda fördelen med det chockartade byggandet och massinflyttningen som varit under 90-talet: att vägarna sandades vintertid. Från att ha varit rena vischan och sommarstugeland hade området plötsligt blivit eftertraktad mark för barnfamiljer. Den ena pastellfärgade villan efter den andra hade vuxit upp med imponerande hastighet. Hålorna från förra vårens tjälskott borde emellertid fyllas igen, han grinade illa när underredet på den gamla Opel Astran fick sig en törn. Det fortsatte att slå rytmiskt under hans fötter när han tog kurvan vid Johansson lite för snabbt och kände däcken släppa taget om vägbanan. Nej, att fylla igen tjälskotten skyndade inte den nya vägföreningen till. Den yngre generationen höll sig ju med enorma bilar tillika däck. När han svängde ut på Göteborgsvägen, som ännu låg öde, började morgonpigga människor tända upp i köken. Villornas fönster gjorde mjukgula ljuspunkter i allt det svarta. Han bromsade in och lät halvsjubussen pusta ut från hållplatsen. Den var som vanligt nästan tom. Bom-bom-bom. Det lät som avgasröret. Den råkalla morgonen inbjöd knappast till att ställa bilen och invänta nästa buss. Ännu skulle det inte ljusna på länge. Han bestämde sig för att chansa på att bilen höll till jobbet och istället köra raka vägen till verkstaden i Lerum efter arbetsdagens slut. Han kunde låta Christer titta på den. Nöjd med sitt beslut ökade han farten så mycket han vågade på den kurviga, frosthala vägen. Det glesa gatljuset visade vägen som ett radband över kullarna mot Olofstorp. Det kändes på ett vis skönt att ha ett åtagande efter att ha lämnat fabriken en sista gång, med det personliga i 9

Ceder_Frusna_ORI.indd 9

09-03-04 15.02.02


en pappkartong bredvid sig på passagerarsätet. Som ett slags försäkran om att livet inte tog slut där, att det fortfarande fanns uppgifter som inte skulle bli gjorda. Om man inte fanns. Kristinas förutspådda oväder kom på skam när snön slutade falla lika tvärt som den börjat. Han knäppte av vindrutetorkarna och satte på ­radion för att slippa höra slamret från underredet. Skitkärra. Han passerade just Olofstorp: skola, dagis, handlare och elaffär. Hembygds­ museum, och så tog gatljusen slut och han befann sig återigen på den biltomma lands­vägen. Han försökte skingra den förblindande imman på insidan av rutorna, samtidigt som det verkade omöjligt att hitta en frekvens på radion som inte sände två kanaler samtidigt. Mitt i denna uppvisning av simultanförmåga krängde bilen till. Ett öronbedövande oväsen fick honom att svära högt. Han lyckades manövrera sitt slamrande fordon av vägen vid den stängda macken och in under taket som tycktes sväva fritt över de upplysta självbetjäningspumparna. Med ytterligare en svordom, mer för sakens skull denna gång, pustade han ut. Han var trots allt tacksam att avgasröret – det måste vara avgasröret – fallit ner i vägbanan just här och inte ute på någon av de becksvarta vägsträckorna mellan samhällena. Han hittade mobiltelefonen och vägde den i handen. Att väcka Kri­ stina och låta henne leta reda på bärgare eller Christers nummer och på kuppen få ägna en halvtimme åt att lugna hennes oro lockade inte. Han skulle bli tvungen att lösa det på annat sätt. I bagaget hittade han en oljig bit rep med vilket han hjälpligt lyckades binda upp avgasröret, på det viset skulle han kunna köra bilen till ­närmaste verkstad. Något upplivad av att ha bemästrat prövningen så långt agerade han impulsivt och rullade nerför grusvägen, ut i jordbrukslandskapet istället för att fortsätta köra i riktning mot stan. Grusvägen korsade Lärjeån med en smal stenbro och fortsatte skära in mellan kul­larna. Det var en chansning. För några år sedan hade de skjutsat barnbarnet till någon kamrat där i trakten. Han hade ett vagt minne av att det skulle ligga en bilverkstad på någon av gårdarna en bit efter bron. 10

Ceder_Frusna_ORI.indd 10

09-03-04 15.02.02


Nu var kanske hans minne inte helt att lita på längre och det visade sig vara en bra bit att köra. Bra länge, som varje kurva bara uppenbarade nya vägsträckor mellan tomma åkrar och fält. Han var glad att morgonljuset nalkades. Att topparna på trädens kronor högt ovanför den smala grus­vägen plötsligt gick att urskilja. Den där verkstaden behöver ju inte alls ligga kvar där den låg, tänkte han och ångrade sitt tilltag just som bilen gick runt en krök och strålkastarnas helljus flöt ut över en gammal fallfärdig lada. Inte heller villan mittemot var i toppskick och på gårdsplanen däremellan stod en ansenlig mängd billik uppställda. Ett hillbillyställe, det var tydligt, men järnskylten med Thomas Edells verkstad och skrot hängde kvar. Såg ungefär ut som hans mindes det hela. Det var en lättnad att få parkera den skramlande bilen på gårdsplanen mellan två skraltiga pick-uper. Tystnaden därefter var nästintill sakral. Han steg ur bilen och sträckte på benen, andades ett par djupa andetag råkall morgonluft och spanade upp mot den gråvita trävillan. Det lyste inte i några fönster. Ett starkt elljus strömmade ut från en plåtig tillbyggnad längs ladans kortvägg: ett garage, vars portar var upphissade. Klockan hade blivit över sju och det förvånade honom inte att flitens lampa lyste i verkstaden. Riktiga knegare börjar tidigt, det hade han alltid varit övertygad om. Däremot var det en smula konstigt att ingen verkade ha uppmärksammat hans ljudliga ankomst. Det var fortfarande tyst som i en grav. Han gjorde sitt bästa för att signalera sin närvaro, harklade sig och ropade hallå medan han korsade gräsmattan. Verkstadsgolvet var rörigt på prylar men tomt på folk. En upphissad Nissan Micra skymde sikten och han tog några steg längre in i lokalen. ”Hallå.” Där tillbyggnaden övergick i den gamla ladan fyllde ett bås uppbyggt av vitmålade plywoodskärmar funktionen av ett kaotiskt kontor, också det var tomt, men en radio stod på mellanfrekvens och brusade knappt hörbart. Han kunde efter ett ögonblicks handlingsförlamning urskilja Lugna Favoriter. Sedan insåg han att han var sen till jobbet, sen till sin egen avslutningsfest och att stället trots alla tecken på motsatsen uppen­ barligen var obemannat. Han stegade ut på gräsmattan igen och be11

Ceder_Frusna_ORI.indd 11

09-03-04 15.02.03


stämde sig för att ta en sista lov runt huset för att verkligen försäkra sig om att inte missa någon som eventuellt skulle kunna hjälpa honom. Han ville ju helst inte köra den slamrande rishögen mycket längre. Efteråt skulle han minnas att en olustig förnimmelse kröp honom inpå livet. Kanske var det tanken på förseningen till jobbet och direktör Englund som spökade, men också något annat, obestämbart. Känslan orsakade honom nära på en hjärtinfarkt när en svartvit katt kastade sig ut från ett öppet källarfönster, gnälligt jamande. Sekunden efter såg han mannen, utfläkt där grusplanen fortsatte runt laduknuten. Han behövde inte gå närmare för att se att mannen var överkörd, och förmodligen flera gånger. Hela underkroppen var mer eller mindre … massakrerad. Han är halv, tänkte Åke Melkersson med ett hysteriskt ångestfniss i mungiporna. Han är platt, halv. Till hälften nedsmetad i gruset. Han tänkte på barndomens skämtserier där karaktärerna alltid blev överkörda av ångvältar och platta som pannkakor efteråt. Det var aldrig blod i serier men här var blod, blodet hade samlats i en grop i gruset runt mannens huvud, som en blodgloria. Åke gjorde som de aldrig gör i serietidningarna, han backade och kräktes: en gång och torkade sig om munnen på jackärmen och så igen: denna gången över byxorna. Så här kan jag inte gå till jobbet hann han irrationellt tänka innan han störtade iväg till den trasiga bilen, backade ut med en rivstart som fick avgasröret att falla ner med ett brak och släpa i marken hela vägen upp till stora vägen. Det var när han nådde något som med lite god vilja skulle kunna kallas civilisation som han slutligen vågade stanna på en busshållplats. Med darrande händer slog han 112. Efteråt satt han en stund i den nedkylda bilen, han hade kört med rutan nervevad i tanken att den inströmmande kalluften skulle hind­ra honom från att svimma, och kände livsandarna långsamt återvända. Rösten hos poliskvinnan han talat med hade varit saklig och in­for­ mations­sökande. Det hade hjälpt honom att lugna ner sig och återfå så pass mycket sans att han istället för att uppge sin adress och telefon12

Ceder_Frusna_ORI.indd 12

09-03-04 15.02.03


nummer, erbjöd sig att köra tillbaka till brottsplatsen för att invänta polisen och låta sig förhöras på plats. Han ville inte oroa Kristina i onödan genom att få besök av polisen senare, allra minst i ett ärende som detta. Trafiken som regelenligt tätnade allteftersom klockan närmade sig åtta hade också en nervstillande inverkan. Han vred upp fläkten på maxvärme och tog åter upp mobiltelefonen.

13

Ceder_Frusna_ORI.indd 13

09-03-04 15.02.03


2.

Andreas Karlberg satt vid sitt skrivbord på polishuset och iakttog en skata som uppenbarligen förirrat sig och hamnat på hans fönsterbleck. Klorna gjorde ett dämpat tipptapp över plåten. De små sotsvarta ögonen stirrade rätt in genom springan där vädringsfönstret stod på glänt och mötte hans blick, varefter fågeln liksom blev skrämd och lyfte. Karlberg satt i andra tankar och gjorde ingen större affär av den oväntade kontakten. Vad han funderade på var om han höll på att bli en man med integritet, som förstod att dra adekvata gränser kring sin person eller om han bara betedde sig som ett egoistiskt svin. I översta skrivbordslådan låg en populärpsykologisk bok med titeln Energitjuvar. I ett vadderat kuvert hade boken legat på hallmattan på hans födelsedag för ett par veckor sedan. Den hade visat sig komma från hans före detta, som han inte sett på ett par månader. På 34-års­ dagen. Till en person som borde lära sig att säga nej. Lycka till, kramar från Marie. Hans första impuls var att ringa upp henne och fråga vad hon menade, men insåg att risken fanns att hon omedelbart skulle se detta som en chans att formulera anledningen till att hon lämnat honom för ett halvår sedan. Han var inte säker på att han ville veta. Inte nu längre, när såret efter den brustna relationen just börjat läka. Förmodligen hade det en del med jobbet att göra. Han jobbade för 14

Ceder_Frusna_ORI.indd 14

09-03-04 15.02.03


många timmar, för många kvällar, var mentalt för upptagen med sitt arbete. Men att han skulle ha ytterligare problem med att prioritera henne framför andra människor kunde han inte hålla med om. Hade man möjlighet att ställa upp för en kompis tyckte han fortfarande att man skulle göra det. Även om man ofta fann helgerna uppbokade med att hjälpa någon flytta, skjutsa till Landvetter på hutlösa tider eller låna ut pengar till någon nödställd. Lycka till, hade Marie skrivit. Han antog att hon uppmanade honom att öva sig i konsten att säga nej, och han hade faktiskt tagit henne på allvar. Inte så att han blivit en notorisk nej-sägare, men han hade börjat med att noga överväga varje tillfälle där han i vanliga fall tveklöst skulle sagt ja. Så också kvällen innan när han i kassakön på ICA iakttog kvinnan som pustande packade upp ett berg av matvaror ur sin kundvagn. Plötsligt hade hon vänt sig mot honom och något urskuldande frågat om han kunde tänka sig att mata på bandet med hennes varor medan hon gick ner till slutstationen och packade ner dem i kassar. Det skulle ju gå fortare så, menade hon. Och det hade hon ju kanske rätt i, tänkte han och såg i ett ögonblicks förvirring från sin räkbaguette till hennes frågande uppsyn och tillbaka till sin baguette. ”Nej, det kan jag faktiskt inte tänka mig att göra”, hörde han sig själv säga. ”Inte?”, sa kvinnan. Förvånat, som om han haft killen som alltid ställer upp tatuerat i pannan. ”Nej”, stod han på sig och drog nervöst handen genom det rågblonda håret som blivit statiskt elektriskt av mössan, medan det kändes allt annat än lugnt i magen. Kvinnans ansikte blev mörkrött. Så här dagen efter såg han med plötsligt plågsam realism kassörskans generade leende och kvinnans tillintetgjorda ansiktsuttryck; hur hon äntligen fått all sin julmat nerpackad och kånkat iväg med kassarna medan svetten pärlade sig i hårfästet. Till spårvagnen, hon hade säkert ingen bil. Säkert var hon ensamstående med flera barn. Han borde ringa Marie och triumfera. Kanske hade han gjort det också, om han inte hört skvallervägen att hon börjat dejta igen. En marknadsanalytiker, vad fan det nu var. 15

Ceder_Frusna_ORI.indd 15

09-03-04 15.02.03


Han väcktes ur tankarna av att kriminalkommissarie Christian Tell stack in huvudet på hans kontor. ”Du har kommit, vad bra. En död i Gunnilsetrakten. Överkörd, men gubben som ringde trodde att han var skjuten också. I huvudet.” En stund senare hade de passerat Gamlestadens pastellfärgade landshövdingehus och lagt de norra förorternas grå betonghus bakom sig. Det ena ytterområdet av parhus och radhuslängor hade avlöst det andra och slut­ligen lämnat plats för mindre samhällen: Knipared, Bingared, Linnarhult. Mellan dessa kuperad betesmark. Det brukade förvåna Karlberg: att staden var så pass liten. Det tog bara en halvtimma att ta sig ut på landet. Efter en avslutande halsbrytande färd längs den gropiga grusvägen svängde de in på gården. En polisvan stod uppställd på en mötesplats bredvid uppfarten och representanter från den lokala styrkan verkade redan ha gjort sig hemmastadda. Tell muttrade något ohörbart. Karlberg hämtade andan och klarade strupen. ”Gubben då, var finns han?” ”Han är väl på ingång.” Tell tände en cigarett och öppnade i samma rörelse bildörren. ”Tydligen fick han spel och körde härifrån, kan man ju förstå. Sedan pajade hans bil och han blev stående uppe vid vägen. Han vet att vi vill prata med honom.” Karlberg drog djupa andetag för att få pulsen att sjunka efter den hisnande rallyfärden. Känslan var alltid densamma när man åkte ut på ett fall; man både ville och ville inte gå vidare. Öppna den där dörren, gå runt den där husknuten. Våldsamma dödsfall var inte ovanligt i jobbet. Regelrätta avrättningar som denna, åtminstone enligt larmsamtalet, hörde däremot inte till vardagligheterna. De hade resonerat i bilen om det kunde röra sig om något slags gänguppgörelse, men det stämde inte med kontexten. Inte här, på en bondgård ute i ingenstans. Fylleri, en granne som lackat ur på en annan kanske. Fast grannar såg man ju inte röken av här, bara skog och åkrar.

16

Ceder_Frusna_ORI.indd 16

09-03-04 15.02.03


”Dom går inte på varann här ute direkt”, mumlade han när ett billjud på håll bröt den relativa tystnaden. ”Okej, ska vi ta tag i detta då.” Tell hade redan dragit några snabba bloss, fimpat i en tömd pappersmugg från McDonald’s och satt kurs mot en av de uniformerade konstaplarna, just som läkarbilen svängde upp på gräset följd av kriminalteknikerna. Så var det igång.

17

Ceder_Frusna_ORI.indd 17

09-03-04 15.02.03


3.

Nio minuter innan telefonen ringde hade Seja ställt väckarklockan på snooze, ifall hon skulle somna om. Ena benet i verkligheten: blicken i takets spruckna färg och dess linjer. Andra benet kvar i drömmen. Hon ryckte till när klockan gav ifrån sig sitt till en början svagt uppfordrande pip, för att följas av telefonsignalens skarpa signalerande. Ljuden trängde in i skallbenet på henne och för ett ögonblick blev hon skräckslagen. Det ringa dagsljuset sipprade in i skarvarna mellan gardinerna, men stugan låg ännu i skuggor. Det åldrade exemplaret av Rekordmagasinet föll i golvet när hon rullade ur sängbåset och sprang på tå över det kalla trägolvet. ”Hallå!” ”Ja, hallå. Sov du?” ”Vem är det?” ”Grannen. Är du på benen?” ”Åke, är det du?” Hon suckade inombords. Sedan Martin flyttade hade hon varit tacksam över en smula kontakt med de närmaste grannarna. Det gav en känsla av att inte vara helt utelämnad till rädslan mörka kvällar, hon kunde glutta på gardinen, och även om det enda hon såg var hur granarna avtecknade sig mot natthimlen så visste hon att bakom dessa 18

Ceder_Frusna_ORI.indd 18

09-03-04 15.02.03


granar fanns en mosse och ett annat litet hus där Åke och Kristina Melkersson bodde. Åke kunde vara nog så gammalmansaktigt tjatig och irriterande småflirtig, men de hade ändå hittat en skön jargong. Det var okej att möta någon på morgnarna vid brevlådorna. Hon hade också funnit sig ganska så väl i att vara den som ställde upp och hjälpte Kristina i vardagen när Åke var borta på sitt arbete. Oftast handlade det om småsaker. Köpa med sig något från affären eller posta ett brev. Seja misstänkte att Åke kände stor tacksamhet över den trygghet hon trots sitt förhållandevis obetydliga engage­mang erbjöd hans hustru. Vid ett par tillfällen hade han till och med, något generad, erbjudit sig att betala henne för att hon fanns till hands. Vilket hon givetvis lika generat avböjt. Hon var ju ensam, och trots att hon var halvvägs igenom journalistprogrammet efter flera års planlöst pluggande, hade hon oceaner av tid att disponera. Att bli väckt på morgonen av Melkersson var emellertid ett steg i fel riktning i grannkontakten. ”Vad vill du, Åke?” ”Jag behöver din hjälp. Har hamnat i ett … ja. Konstigt läge. Minst sagt.” Han lät stressad. ”Vad vill du att jag ska göra, var är du?” ”Hämta upp mig vid ICA i Gunnilse. Min bil har gått sönder, men det är inte bara det. Jag väntar här, jag berättar när du kommer. Vill liksom inte ta det på telefon. Jag lägger på nu.” ”Åke!” Hon ropade till. ”Jag åker ingenstans om du inte talar om vad det är frågan om. Vadå? Har du fått motorstopp? Varför ringer du inte om bärgning?” Han sänkte rösten och talade rätt in i telefonen. ”Lyssna! En man är mördad. På en verkstad här i närheten. Jag hittade honom. Han är avrättad, skjuten i skallen, det måste vara så, det var så mycket blod. Men inte bara det, Seja, han är överkörd. Han är ta mig fan helt jävla mosad. Nån har … Du måste köra mig dit, jag har lovat polisen och bilen är helt …” 19

Ceder_Frusna_ORI.indd 19

09-03-04 15.02.04


”Åke! Polisen! Vad …” ”Jag lägger på nu.” Klick. ”… är det frågan om?”, sa hon till katten, som surmulet vände sig in mot väggen och somnade om. Blek var han, där han mycket riktigt stod framför sin gamla Opel. Seja svängde in bredvid honom och slängde i samma stund upp dörren till passagerarsätet. ”Hoppa in. Och förklara dig.” En frän lukt omgav Åke när han tungt sjönk ner på sätet. ”Jag skulle bara be honom kolla på bilen.” Han tycktes koncentrera sig på andningen. Seja var smittad av hans starka olust. ”Fan, du säger att du har ett lik i en verkstad och jag är sjukt nog på väg dit. Fattar bara inte varför, du kunde ringt bärgare. Eller taxi.” ”Ja, vänster här. Förstår du inte, Seja? Jag är för gammal för sånt här. Du kan väl följa med som stöd?” Hon teg. Solens första strålar sköt bländande mot sidospeglarna när hon tog kurvan något för hastigt. Åke greppade handtaget i taket och gav henne en outgrundlig blick. Hon svalde, tänkte på hur hon hastat iväg utan att ta sig tid att utfordra hästen eller släppa ut honom i hagen. Hon skulle inte kunna vara borta länge: den reflexionen stillade nerverna något. Hon blev ofta irriterad när hon var rädd. Det kändes lättare att vara rädd och förbannad än att vara rädd och bara svag. Lättare att drivas av en idé än låta sig gäckas av slumpen. Spänningen, för den fanns där, härstammande från nattlig läsning av femtio år gamla kriminalreportage i Rekordmagasinet. I krypkällaren hittade hon traven, den förre ägaren till stugan hade lämnat dem. Hon hade tänkt elda med dem, men istället fastnat i en uppsjö av ålderdomligt och oskuldsfullt formulerade artiklar om brott som ingen längre kunde minnas. De intresserade henne, som en bild av hur samhället förändrats, eller kanske av den allmänmänskliga fascinationen för människans mörkare sidor. På senare 20

Ceder_Frusna_ORI.indd 20

09-03-04 15.02.04


tid hade hon börjat fundera på att ha dem som grund för sin C-uppsats: en historisk översikt av brottsjournalistiken. Eller så var det bara en ursäkt hon använde för att slippa ägna sig åt att läsa till nästa tenta. Nu ingav tanken på de grovporigt svartvita bilderna och braskande rubrikerna en stärkande känsla av distans till situationen. Hon var trettio år och hade relativt nyligen kommit på vad hon ville göra med sitt liv; nyfödd var åtminstone insikten om att det var möjligt. Skrivandet, det hade alltid funnit där – så sammanflätat med hennes person att hon tidigare knappt ens reflekterat över att det skulle kunna bli hennes yrke. Än så länge hade hon bara lyckats publicera sig i obetydliga sammanhang: hade sålt en novell till en månadstidning, ett hurtigt reportage i lokaltidningen om ett långfärdsskridskosällskap som jubilerade och en redogörelse över kommunens snöröjningsrutiner. Hon var glad om hon fick betalt för att skriva. I samma ögonblick fick hon syn på platsen. Att det var där brottet begåtts rådde det ingen tvekan om. En ansamling av bilar blockerade redan infarten till gårdsplanen. Hon tvingades parkera i vägrenen en bit bort. Det var en gammal färgflagad bondgård. En skylt vajade i den snåla vinden, hon såg den först i ögonvrån. Thomas Edells verkstad och skrot. En elektrisk stöt gick genom hennes kropp. Hon var helt oförberedd på den reaktionen. Den vaga olustkänslan förbyttes i en hjärtklappning som fick bröstkorgen att verka vibrera. Händerna började skaka och hon var tvungen att ta ett djupt andetag för att återta kontrollen över kroppen. Åke verkade inte lägga märke till henne, fullt upptagen som han var med sin egen ängslighet. Han steg ur bilen och gick så myndigt han förmådde fram till vad hon antog var en grupp civilklädda poliser. Hennes tankar rusade febrilt. Utan att höra vad som sas såg hon Åke bli hänvisad till en man som befann sig i utkanten av gården med blicken i marken som en spårhund. En död man, mördad. Hon öppnade bildörren och satte foten i backen. Runtomkring henne rådde full aktivitet men ingenstans såg hon den döde. Hjärtat slog ytterligare volter i bröstet. Styrd av en kraft som hon varken förstod eller hade hunnit analysera närmade hon sig Åke 21

Ceder_Frusna_ORI.indd 21

09-03-04 15.02.04


och den rockklädde mannen. Grannen vände sig inte om när hon spände ögonen i hans ryggtavla. Hjälp mig nu Åke. Hjälp mig att få stanna kvar och se den döde. Jag kan inte förklara varför, det blir för komplicerat, men jag måste det bara. Polismannen fick syn på henne och hon tog prövande ett steg i hans riktning. ”Ursäkta mig, jag antar att jag ska förhöras. Jag var med Åke och hittade kroppen.” Hon låtsades inte se Åkes förvånade min. ”Och du är?” ”Nu har det väl ändå uppstått ett missf…” ”Seja Lundberg”, avbröt hon Åke och lyckades låta hyfsat stadig på rösten när hon mötte polismannens blick. Han hade ett finmejslat ansikte som med sin raka, smala näsa och täta ögonfransar kunnat tas för kvinnligt om det inte vore för de buskiga ögonbrynen. De sköt ut över ögonen när han rynkade pannan. Seja tyckte sig känna hans andedräkt; kaffe och cigaretter, en smula mint. Handen som sträcktes fram mot henne var varm och torr. ”Christian Tell, kriminalkommissarie. Jaha. Melkersson här har berättat att ni fann kroppen strax efter sju, och därefter åkte upp till stora vägen för att ringa. Hmm …” Han undrar varför Åke gav sken av att ha varit ensam. Seja ångrade redan sin enfaldiga lögn. ”Det verkar stämma bra”, fortsatte Tell efter den korta pausen, ”eftersom larmsamtalet inkom vid halv åtta.” Han verkade något okoncentrerad, drog upp axlarna mot öronen och huttrade till, som om han just märkte att temperaturen halkat långt under nollstrecket under natten. Det var inte underligt att han frös. Rocken han bar var alltför tunn för vädret, en typisk stadsrock, passande för någon som endast rörde sig mellan lägenheten och bilen, bilen och ­jobbet. ”Jag ska se om jag hittar nånstans vi kan gå in och prata. Det är för jävla bistert, om ni ursäktar.” Seja nickade stumt efter att han vänt på klacken. I rådande förvirring 22

Ceder_Frusna_ORI.indd 22

09-03-04 15.02.04


fick hon för sig att ha träffat mannen förut, i ett helt annat sammanhang. Han är löjligt bekant. De tjocka, svarta ögonbrynen som växte ihop mel­lan ögonen och inte alls verkade höra samman med det cendré­ färgade håret som föll över öron och krage. Det djupa röstläget och dialekten; en från början grov men ansträngt tuktad göteborgska. Hon kände igen rösten, och trodde sig veta från vilken kväll minnet härstammade. De hade just flyttat in i stugan. Hon skulle hämta Martin på centralstationens pub, han hade bowlat och tagit några öl efteråt med en polare från Stockholm som skulle sova över. Båda killarna var ganska fulla, rejält fulla och rätt högljudda och inte alls intresserade av att följa med henne hem. Hon hade tröttnat på att tjata och övervägt att åka hem igen och lämna dem åt sitt öde, men istället surt satt sig på en av barstolarna och väntat medan killarna beställde in varsin öl och shot till. Mannen som åtminstone liknade Christian Tell hade suttit bredvid henne i baren och till hälften roat och till hälften medlidsamt kommenterat hennes olägenhet. Hon minns att hon funnit honom attraktiv, och skämts över att vara så mesig. Över att hon bara satt där svettig och förbannad med jackan på och väntade. Som en hund, återigen placerad i facket gnällkärring medan Martin var den roliga, den bejakande. Den som befriades från ansvar tack vare att det alltid fanns någon annan som axlade det; återigen martyren som kom tassande med Treo dagen efter och sammanbitet städade upp, rensade upp, skrapade upp spillrorna efter det som varit roligt men inte längre var det. Hon fördes tillbaka till verkligheten av att Åke tog henne hårt i armen. Hon förekom honom viskande: ”Jag tänkte att om jag säger att jag var med i bilen så får jag stanna. Annars hade jag varit obehörig och fått åka härifrån.” Han verkade återfå talförmågan. ”Obehörig? Fattar du vad du har gjort? Du har ljugit för polisen i ett mordfall och dragit in mig i soppan. Hur blev jag inblandad i det här? Nu måste vi ju fortsätta att ljuga och …” ”Snälla Åke … jag kan inte förklara.” 23

Ceder_Frusna_ORI.indd 23

09-03-04 15.02.04


Det var lönlöst. Åke visade tydligt med sin klandrande blick att han inte tänkte lyssna på henne. Istället böjde han sig ner för att plocka upp något skräp, som om han deltog i det polisiära arbetet. ”Ursäkta, men kan ni identifiera er?” En uniformsklädd lade handen på Åkes axel. Seja insåg att alter­­ nativen för henne nu var få: antingen kunde hon gräva ner sig i fler lögner, eller så kunde hon krypa till korset och bli uppläxad och bortkörd. En del av henne ville försvinna därifrån innan hon blev upptäckt och ställd till svars. För visst bröt man mot någon lag om man snokade runt på en brottsplats olovligen? En annan del av henne ville vara kvar, ville hinna se innan det var för sent. Se den döde innan de bar iväg honom. Det var samma fenomen av sensationslystnad som drabbade männi­ skor som passerar en olycksplats, men inte bara. Hon gick närmare utan att någonsin bestämma sig för att göra det. Benen rörde sig av sig själva runt laduknuten där en grupp män och en kvinna var sysselsatta med en människa i gruset: mörkt klädd, i en underlig ställning. Mobilen, som ju också var en kamera, brände i fickan. Med en tendens till tunnelseende tvingade Seja sig till att inte vända bort blicken. Hon tog ytterligare några steg tills hon stod alldeles nära. Någonstans bakom sig hörde hon Åke få en tillrättavisning för att ha förstört bevis genom att plocka upp tuggummipappret från marken. Hon hörde ordet mord­utredning uttalas av en sträv kvinnoröst. Det angick inte Seja. Bara den här kroppen angick henne. Ett ögonblicks förvirring uppstod när hon fick se mannens ansikte. Hon rannsakade sitt minne och tankarna rusade snabbt. Han såg inte ut så som hon kom ihåg honom. Hon kände både lättnad och besvikelse. Hon hade aldrig vågat smyga upp telefonen ur fickan om det inte vore för att hon ännu mindre vågade möta den döda kroppen skyddslös. Hon sköt från höften och för var gång hon pressade ner avtryckaren förväntade hon sig att någon av de uniformerade skulle dundra fram till henne och rycka till sig mobiltelefonen. Men det hände inte, och så länge avtryckaren klickade mellan henne och de glasartade ögonen, till hälften täckta av en mjölk­aktig hinna, stod hon ut. 24

Ceder_Frusna_ORI.indd 24

09-03-04 15.02.04


Slut hans ögon, för djävulen. Den spontana tanken förbryllade: orden som kommit till henne. Den marinblå Helly Hansen-tröjan var en likadan som hennes far ofta burit vintertid under jackan. Det blonda håret var nerdränkt i blod, stelnat och mörknat. Slut hans ögon, upprepade hon viskande och kunde inte längre hindra tårarna. Tell dök upp igen. För en sekund mötte han hennes tårade ögon med en intensiv, frågande blick innan han vinkade på Åke att följa med in i en van som stod uppställd vid vägkanten. Hon småsprang över gräsmattan med känslan av att ha blivit ertappad. Det stod en termos på en utfälld bordsskiva, en stapel plastmuggar och trasiga pepparkakor i en plåtburk utan lock. ”Kaffe?” Seja nickade stumt fastän det vände sig i magen. Christian Tell sysslade med serveringen av kaffet. Hans händer hade en lugnande effekt på henne; breda och i motljuset från det immiga fönstret syntes blont hår växa längs handryggen. Han hade ingen vigselring. ”Ja … du ringde, Åke. Kan jag säga Åke?” Åke nickade. Han såg blek ut. ”Var du förresten bekant med offret? Visste du vem han var? Till namnet?” ”Nej, ingen aning. Edell, men det står ju på skylten.” Tell vände sig till Seja med en frågande min. Hon skakade på huvudet. ”Okej, då vet vi det. Ditt samtal inkom 07.49, Åke. Då hade ni hunnit hitta kroppen och sen köra upp till stora vägen.” Seja kunde inte förmå sig att se Tell i ögonen. Hon lät det rykande kaffet vara, händerna lydde inte, darrade, hade avslöjat henne direkt. Det hade varit så enkelt. Ändå kunde hon inte säga som det var, att hon inte varit med och hittat kroppen men att hon var plågsamt berörd av den oformliga svarta högen bara några meter bort. Liket. Hon fortsatte att stirra ner på sina rödnariga händer. Tell fortsatte. 25

Ceder_Frusna_ORI.indd 25

09-03-04 15.02.04


”Jag behöver veta, så exakt som möjligt, vad klockan var när ni kom fram till verkstaden och hittade den döde.” Åke harklade sig för tredje gången. ”Eh … jag, eller vi, åkte hemifrån … ja, vi bor alltså grannar … halv sju. Det vet jag, för jag såg halvsjubussen på hållplatsen.” Nöjd nu, för att ha lyckats vara så konkret behjälplig. Sedan rynkade han pannan i en bekymrad min. ”Jag körde ju rätt långsamt, för det var ju som sagt nåt med bilen. Vid pumparna, där rasade avgasröret. Det tog väl en liten stund innan jag hade bundit upp det. Tjugo minuter kanske. Sen letade jag – eller vi – ju upp verkstaden …” ”Du kände ändå till den?” ”Nej … alltså jag visste att den skulle ligga ungefär … där. Eller jag trodde i alla fall det, om den låg kvar. Jag har bara kört förbi där innan, sett skylten. Ja, det var flera år sen. Jag var ju precis i närheten nu. Annars går jag till Christer. Eller ja, alltså, Nordén och son i Lerum. Jag har alltid …” ”Ni gjorde alltså inget annat än körde upp till vägen och ringde? Kan vi gissa kvalificerat på att ni fann kroppen säg, tio minuter, en kvart innan du ringde?” Åke nickade igen. ”Ja. Jag tror att jag – eller vi – satt i bilen vid hållplatsen en liten stund, men det kan inte ha varit länge. Bara för att samla tankarna lite. Jag var ju rätt chockad, som du förstår. Jag förstår att jag givetvis borde ha stannat kvar … här, tills ni kom, men … Jag tänkte liksom inte, ville bara därifrån och tänkte inte ens på att jag hade en telefon med mig. Jag har inte haft den så länge heller, men min fru …” ”Det är helt okej, jag förstår att första impulsen är att lägga benen på ryggen”, lugnade Tell och Åke verkade slappna av en aning. Han tog en klunk kaffe och lade det ena benet över det andra. Tell lutade sig framåt. ”Jag vill veta hur det gick till, så exakt ni kan berätta. Såg ni nåt särskilt, hörde nåt, vad verkade konstigt? Vad som helst.” Medan Åke Melkersson tog god tid på sig att svara såg Tell Karlberg i 26

Ceder_Frusna_ORI.indd 26

09-03-04 15.02.04


ögonvrån. Han stod och pratade med läkaren som konstaterat mannens död. Sjukvårdarna gjorde sig redo att köra in kroppen i ambulansen och Tell övervägde att be dem vänta en stund till. Han hade velat gå igenom hur mannen låg en gång till innan de flyttade honom, men bestämde sig så för att låta det vara. Motvilligt släppte han skeendet utanför vanen. Han återgick till det omaka paret framför sig just i tid för att se Seja kasta en vädjande blick på Åke och rycka på axlarna. ”Nej … jag såg inget särskilt mer än det Åke redan berättat.” ”Låt höra igen, Åke.” ”Huset verkade tomt men garagedörren till verkstaden stod öppen. Det lyste därinne. Jag gick in för att se efter, jag ropade men ingen svarade. Det stod en radio på … Lugna Favoriter. Ja, jag brukar lyssna på den stationen själv.” ”Bra. Nåt annat. Var var du, Seja, när Åke gick in för att leta reda på nån?” ”I bilen. Jag satt kvar i bilen, därför såg jag inte … den döde.” Ska du ljuga trovärdigt så ljug så lite som möjligt. Tell nickade långsamt. När hon inte fortsatte vände han sig åter mot Åke som tog vid där han avbrutits. ”Jag bestämde mig för att gå runt och kika lite till, det verkade ju som sagt som att nån var där, eller hade varit där nyligen.” Åke pekade i riktning mot gårdsplanen genom att knacka i rutan. ”Ja, sen såg jag honom. Han bara låg där. Jag såg direkt att han var död, jag gick inte så nära … eh … sen tror jag att jag … fick upp frukosten. Det kom så plötsligt, man tänker ju sig inte att man ska hitta nån … på det viset också …” ”Fullt förståeligt, Åke. Fullt förståeligt.” Man hade redan hittat uppkastningarna en bit ifrån kroppen. Tell hade fiskat upp en anteckningsbok och började skriva ner delar av redogörelsen. Åke hade fått tillbaka färgen på kinderna och själv­för­ tro­endet. Han vågade sig på en fråga. ”Jag undrar bara … han var väl skjuten? Nån har skjutit honom och sen kört över honom?” 27

Ceder_Frusna_ORI.indd 27

09-03-04 15.02.05


Tell såg upp från sitt antecknande och strök den något långa luggen ur ögonen. ”Dödsorsaken får rättsläkaren fastställa. Men han har onekligen blivit skjuten, man kan väl utgå från att det är vad han dött av.” Han tog upp ett cigarettpaket ur innerfickan på rocken och skakade ut en cigarett med ett beklagande leende. Seja lade märke till en sned framtand som fick honom att se yngre ut när han log. ”Det är inte kutym att röka nånstans längre, men om ni tycker det är okej så tänker jag ta två bloss.” Han log igen, lite generat och vände sig bort för att blåsa ut röken som ändå genast fyllde det lilla utrymmet. Seja kände illamåendet välla upp inom henne, som en försenad reaktion, och blev plötsligt enormt och irrationellt irriterad på denna fulsnygga, självgoda man som uppen­ barligen trodde att världen var till för honom att domdera. Han fimpade faktiskt efter två bloss. ”För att återgå till er historia … Åke, du sa att bilen gick sönder och att du inte kunde köra den från hållplatsen som du ringde ifrån. Ni kom alltså inte därifrån utan fick ringa efter hjälp. Den bilen ni kom med nu, det är inte den som är trasig?” ”Nej, Opeln fick jag lämna däruppe, vid vägen. Jag hade inget mer snöre att binda upp avgasröret …” ”Jag förstår. Men den personen som kom för att hjälpa er, jag antar att den personen körde den mörkblå Hyundaien som ni kom i nu, inte sant?” Han såg ut genom det immiga fönstret. Hyundaien stod fullt synlig en bit bort. ”Vems är bilen?” Han tittar på registreringsnumret. ”Min”, skyndade Seja sig att säga. Hennes impuls var att resa sig och gå ut. ”Nån lånade din bil för att komma och hämta er. Släppte ni av den personen nånstans, innan ni kom hit?” Åke drog efter andan lite för häftigt och nickade jakande. ”Just det. I Hjällbo. Det var min fru, Kristina. Hon har sin syster i 28

Ceder_Frusna_ORI.indd 28

09-03-04 15.02.05


Hjällbo, hon hälsar på henne … ibland. Jag släppte henne där. Vi släpp­ te henne där.” Han var inte blek längre utan snarare röd i ansiktet, i tinningen pulserade en blodåder under pälsmösskanten i takt med de malande käkarna. Seja skulle precis till att få ett slut på charaderna genom att säga som det var, att lögnerna var fullständigt befängt onödiga. Att hennes ansvar i det hela var att hon var korkat nyfiken, att hon velat skriva ett kriminalreportage eller bara få se en död människa – hon hade aldrig sett en död människa förut – när Tell slog ihop sin anteckningsbok. ”Jag noterade att baksätena var nerfällda.” Kommentaren orsakade ett brott i Sejas tankegångar. ”Jag har kört hästfoder …?” Hon välte ut den sista kaffeslatten. En tunn rännil sökte sig mot bordskanten och droppade retsamt ner i hennes knä. Christian Tell räckte henne en toalettpappersrulle från en lämpligt närbelägen hylla. ”Var satt Kristina?” sa han. ”Kristina?” sa Seja dumt. Tell nickade. ”Var satt Kristina, om du körde och Åke satt bredvid dig och bak­ sätena var fällda?” Seja torkade byxbenen med löjlig noggrannhet. Hon suckade när tystnaden vuxit henne över huvudet. ”Ingenstans”, sa hon. ”Hon var inte med. Jag ljög för att jag inte ville lämna Åke i sticket.” Tell nickade barskt. ”Då tycker jag att vi tar det hela en gång till. Så som det egentligen var.”

29

Ceder_Frusna_ORI.indd 29

09-03-04 15.02.05

Profile for Smakprov Media AB

9789170017230  

1. 7 8 9 10 11 stämde sig för att ta en sista lov runt huset för att verkligen försäkra sig om att inte missa någon som eventuellt skulle ku...

9789170017230  

1. 7 8 9 10 11 stämde sig för att ta en sista lov runt huset för att verkligen försäkra sig om att inte missa någon som eventuellt skulle ku...

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded