KLAUS LEKANDER
En Mördares Son(2023)
En ResaFrånBotten
En romanavClaus Lekander.
©Klaus Lekander 2025
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-985-6
Denförstajanuarinittonhundratrettiofem.LisaStrandbergvar på en fest medsinagamla klasskamrater från sjunde klass. De höllpåatt fira in det nyaårets inträdande. De befann seji en lägenhet somtillhörde hennes bästa vänAgnes ochhennes man. Dethade blivit en ganska högljudd fest där grannarna redan varitoch knackatpådörrenför attfådem attlugnasej lite.Lisavar en smal tanigtjejpånittonår, somnormalt var ganska lugn ochbehärskad. Mennuhade de druckitlitevin och skålat medChampagne,såhon hade blivit högljudd ochlite lössläppt än vanligt. Hondansade tryckare medenavde jämnårigakillarnasom vardär.Hennes vita tunna blus attraherade grabben till atttafsa på hennesbröst.Normalt hade hon ryckt sejundan ochtroligenlämnat honom.Men nu varhon vågad ochlät honom hållas.Hon slängde undan sitt långa mörkahår somi en inbjudandegest. Närmusiken tystnade så kanade dom ner isoffanoch fortsatte medatt undersöka varandra. Ingen runt omkringreagerade påderas sett attbete sej. Lisa ryckteplötsligttill närGöran börjatreva eftermera intima ställen.
"Nej du, nu fårdutadet litelugnt", sa hon snabbt ochdrog undan hans hand.
Detverkade somom Göranförstod ochaccepterade motgången. Menhan viskade till henne atthan ville meränså inom snar framtid.
"Inteän, ochintehär"sahon medensvagröstsom inbringade vissa förhoppningar hos Göran.
"Dufår somduvill",sahan ochlog mothenne innan han fortsatte attkyssa henne.Devaknadeupp av attHåkan ochGill trycktesej ner isoffanoch skuffade ihop dem.
"Flytta ihop, ni behöver inte helasoffansaHåkan och skrattade åt dem.
Lisa tittade sejomkring ochundrade vart Agnes tagitvägen. Honlämnade soffan ochgickuti köket. Agnes varintedär heller. Mendet stod etthalvfullt glas medskumpapå diskbänken. Hontog glaset ochtömde det iett svep. Hongick ut ihallen, varhon mötte Göran. Undrande frågade han,
"Vartska du”?
"Jag undrade baravartAgnes togvägen".
"Skiti det,kom istället",saGöran ochtog tagi armenpåLisa föratt få medhenne in irummetigen. Lisa protesterade och drog sejloss.
"Jag ska barasesåhon inte mårdåligt, följ medistället",sa hon ochrynkade på de mörkaögonbrynen.
"Kommer",sahan lydigt om än motvilligtoch följdeefter henne.
De stannade till utanför sovrummetoch lyssnade. De kunde inte höranågontingsådeöppnadedörrenoch tittade försiktigt in.Där inne lågAgnes ochPeter tätt sammanslingrade helt nakna. Agnes slet snabbt åt sejett lakanoch skylde deras kroppar någorlunda.
"Viärliteupptagna",skrattade Peteroch rättade till sinfrisyr.
"Ser det"saLisasnabbt ochstängdedörren.
"Nej,nuska jaggåhem", sa Lisa snabbtnär de fått igen dörren. Detmärktes atthon blev litebesväradöverAgnes beteende.
"Nej.Varfördet"undrade Göranbesviket, ochfortsatte,
"Stanna ettlitet tagtill,snälla".
"Nej jagvill gå hem.Det kännsintebra just nu och så mårjag lite illa också", sa hon somursäktandeanledning till det snabba uppbrottet.
"Jag följermed dej hem" erbjöd han sejartigt. Hanansåg inte attenflicka skulle gå ensam hem mitt inatten, och framförallt ville han visa sinbästa sida förhenne.
"Det behöver du inte,och pappa skulle nogintegilla attjag är uteoch går medenkille heller",
"Men om jagbaraföljerdej en liten bitdå",försöktehan.
"Men visst då. Mendumåste lova attvända om när jagsäjer till. Du vetfar".
"Hedersord,jag lovar".Han arbetademed attvarasåridderlig sommöjligtmot henne. Hanhadesinaförhoppningarom framtida vänskapoch merdär till. Hangillade henneverkligen. Domtog på sejskoroch Göranhjälpte hennepåmed hennes kappa. Sedan gick dom saktaivägmot hennesfarshus i utkanten av staden. De hörde ettpar enstaka smällare under vägen, medan de småpratade och höll varandrai handen. Strax vart det dags försista biten, och Lisa ville gå ensam så att fadernintesåg vemhon gick med. Göranvände direkt och återvände till festen. Honförsvann in iden lilla parken somlåg
mellanplatsen ochhenneshem.Påenparkbänk satt en man medenliten hund ikoppel.Han vinkade till henne när hon kom närmare.Hon stoppade händerna ifickornapåkappan och drog ihop dem runt magen,när honskulle passeramannen.
"Hej snygging, vill du ha litekul", sa han när hon varnästan framme.
Honsvarade inte utan baragicklitefortare ochpåandrasidan den smalastigen, föratt inte kommaför nära.
"Tyckerduatt du är förfin förmej eller",sahan ochreste sej upp från parkbänken.
Fortfarande utan attsvara ökadehon farten ochförsöktegåså fort hon barakunde. Honpasserade honom,men vågade inte springa iväg på grund av halkan. Så hon komintelängreänett par meterinnan han fick tagomhennesarm.
"Släpp",skrek hon ochförsöktekomma loss.
"Det är baravissa flickorsom är ute så här dags", sa mannen medenmenande tonoch ettlättskratt.
"Jag är ingen sån, släpp mej",skrek hon argt och medrädslai rösten ochförsökteslitasej loss.
"Nuärdu",sahan ochslängde nerhenne på marken. Han höllhenne hårtnertryckt iden kallasnön, höll förhennes mun medena handen ochmed denandra lyckade han draner henne trosorna.Sedan knäpptehan upp sina byxoroch lade sejpåhenne. Honhadeintekraft nog att värjasej då han var betydligtstörreänhenne.Med gråten somhindrade henne att skrika,och medan tårarnarinnande nerför hennes kinder.När han varklarreste han sejupp från henneoch drog upp sina byxoroch togkopplet ochsatill hunden, "Jag sa ju attdet skulle blienbra kväll".Sedan lämnade han henne där ikylan tillsammans medentom spritflaska. Efterenlång stund medförtvivlade tårarlyckades hon resa sej upp ochbörjade gå saktahemåt den sistabiten. Närhon var vidgrannhuset så stannadehon tvekande. Skulle hon gå in ellerskulle hon baraförsvinna. Honvissteatt det skulle bliett rent helvete.Far skulle aldrig trohenneoch troligen skulle han slänga ut henne efteratt getthennestryk. Ellersåskulle hon bli inlåst på vinden igen. Hennesmor skulle bara bliledsen och försökatröstahenne, trotsriskenatt blislagen. Frågan varom det faktiskt inte varlättare attbaraförsvinna. Menvartskulle hon ta vägen? Hongicktillbakatill parkenoch satte sejpåden
första bänken. Mellankänslorna av förtvivlan, ånger ochilska beslutade hon sejför attlämna staden medförstamöjligabuss.
Ihuset där Lisa boddeinnan denförfärligahändelsenoch ett tagefterhennes bestämdahemkomst, så gick fadernomkring ochgapade på hustrun, medanhan slog iluckoroch knuffade undan en stol så den föll ochgicksönder. Vreden lystei hans ögon. Förstbeskylldehan dottern föratt vara en hora. Sedan vände han sigmot frun.
”Det är du somäransvarigtillatt flickanhar horat,och detär väldusom har lärt henne,medan jaghar slitit föratt vi ska vara respektabla”,skrek han ochfortsatte medatt hota henne.
”Jag se till attnibåda blir arvlösa, ni svagsinta fruntimmer. Kvinnan satt på en köksstol och grät medan makenbara fortsatte atthävaursej hotoch okvädningar mothenne ochden frånvarande dottern.
"Duvet ju inte ens vadsom harhänthenne",försöktehon mellangråtattackerna.
Hanlyssnade inte på henneutanfortsatte.
”Duärbaraenskamlös kvinna somintefattarhur man uppfostrar barn. Dessutomhar hon säkert horatoch nu blivit på smällen",skrek han.
"Men om hon har blivit våldtagen och ligger förtvivlad där ute någonstans.Ellersåärhon död",sahon gråtande.
"Det vore likabra,hon kommer aldrig in idet här huset igen", lovade han.
Förhans del hade han ingen dotterlängre.
"Kan vi inte ringa runt och fråga om någon har sett henne", undrade hon mellangråtattackerna.
"Aldrigatt jagringer ochtalar om attden dottern jagfötthar blivit en hora.Ärduinteriktigt klok.Men du har välhorat du med, så ni båda har välbarasnyltat på mej, förstås".
"Hur kanduens tänkaså",undrade Moder fortfarande gråtande.
Ilskenbestämdefadernatt flickanskulle strykas, ochraderas ur kyrkböckerna, somhansdotter. Hanlovade attdet vardet första han skulle göraefter helgen. Sedan gick upp lade sej.
Lisa hade köpt en biljett somskulle ta henne ända ner till Ronneby.Där hade hon enavlägsensläkting, det visstehon, Kanske kunde hon hjälpa henne. Detvar detendahon kunde
komma på just förtillfället. Honsatthopkrupen på bussenoch tittade aldrig upp på någramedpassagerare.Men till slut mellan gråtattackernasåslumrade honi alla fall till. Nu hade allting blivit ingenting. Vadskulle hongöraomintesläktingen kunde hjälpa henne, elleromhon skulle se till attfadernkom och hämtade henne. Honvissteintemycketomkvinnan somhon skulle försökanå. Hennes namnvar Amanda,och hon trodde atthon hade samma efternamneftersomhon varsläkt på faderns sida på något sett.Dehade baraträffatstvå gånger tidigarepåtvå begravningar.Far ochhon hadebarahälsatpå varandramycketytligt. De verkade inte ha något gemensamt. Hurhon skulle ställa sejtill Lisasoinbjudna ankomsthade hon ingen aning om.Men just nu vardet hennesminstabekymmer.
Efterenlång resa medbyten av flerafärdmedel ienstadsom hon aldrig tidigare variti.Kliver Lisaavbussenvid stationen i det just nu mörkaRonneby. Enbarti detsvaga ljusetfrånhusen funderar hon på hur hon ska kunna hitta kvinnan ifråga. Hon gick in istationshuset menmannen iluckanhade inte en aning vemhon pratade om.Hon gick iväg till församlingshemmet sommannen iluckanhade föreslagit.Där tarendam fram adressentillenAmanda Strandberg.Dockefter ettnyfiket förfrågande om anledning och släktskap. Somtur varsåtrodde kvinnan atthon visstevem somkunde vara en Strandberg.
"Såbra,äntligen litetur"sahon till sejsjälv.Adressenhade hon fått, ochenvägbeskrivning till adressen.Det togLisa ungefär en timme innan hon hittade själva gatan somAmanda bodde på. Honstodutanför ettstort vitt hus, ochhon undrade om det kunde vara sant.Stort,med tvåvåningar,två småtorn ochenstorveranda. Detlystei tvåutavfönstren på nedervåningen.
"Hon måstevararik.Ärhon riksåkommerhon nog inte vilja ta emot en fattigflicka sommej,jag harjuinteett enda öre kvar", tänkte hon.
Saktagickhon fram till grinden och stod stilla ochbeundrade huset.Nukändes detintelängresom en så braidé attkomma hitlängre. Detknöt sejimagen på henne.Skullehon baragå fram ochknacka på?
"Nej", sa hon till sejsjälv där hon stod. Hontittade in genom fönstren,och kunde nättoch jämt se att
de varfylldamed blommoroch gardiner.Hon backarupp och går över gatan föratt inte upptäckas. Amanda kunde ju troatt det varentjuveller liknandesom stod ochglodde häri mörkret.
"Antingen gör jagdet nu ellersååkerjag här ifrån, Vilket jag inte har pengar till",sahon bestämt till sejsjälv. Precis somhon tarförstasteget ut igatan, öppnasdörrenoch en gammalman kommer ut. Hanärstiligtklädd ochbär på ett paket inslaget iett bruntpapper. Lisa tyckeratt det serutsom om det skulle kunna vara en tavlai paketet.
"Jag serframmot nästa gång",samannenhögtoch tydligt, somomkvinnan inte varvid porten. Inifrånhördes svagt,en röst somsa.
"Det gör jagmed".Sedan blevdet tyst ochdörrenstängdes av mannen själv. Hanförsvann nerförgatan utanatt ens titta åt Lisa.När mannen försvunnitursynhållsaLisatill sejsjälv, "Nuelleraldrig",sedan klev hon över gatan ochringde på dörrklockanmed darrandehand, hårtbultandehjärtaoch darrande knän. Helsthadehon velatvända om ochspringa där ifrån. Honhörde hur detringdei dörrklockan, och röstill. Än kunde hon vända ochspringa där ifrån.
"Kom in", hördes det svagtinifrån.
Lisa tarsej sammanoch öppnarförsiktigtdörrenoch kliver innanför tröskeln.
"Ärdet du Herr Larsson, du är tidig",hör Lisa när hon ställt sej innanför dörren.
"Nej,jag är Lisa från Motala".
"Vad sa du, igen",hördes kvinnan säja frågande.
"Jo, jagärLisaStrandberg"
"Lisa, vem"?Hördes damensäjamed undran irösten. Efter en kort paus sa hon.
"Kom in Lisa,såjag fårsepådej".
Lisa taravsej dom blötaskornaoch kliver in irummetraktfram från porten. Detärett stortrum somärheltbelamratmed målningar,staffli ochpenslar. Mitt irummetstårendam i femtioårsålderniklädd en före dettavit rock.Hon har en svart kalufs somborde kammatstill. Färgprickarnapåden vita rockenhade även spriditsej iansiktet. Utan ettord läggerhon ner sina målarpenslaroch går Lisatill mötes.
"Välkommen tror jag",sahon förundrat."Vadhar fört dejhit till stan? Harduförsatt dej itrubbel"? Undrade hon utan omsvep.
Deträckteför attLisaskulle tappa kontrollenoch börja gråtapå plats.
"Förstod väldet"sahon utan attverka förvånad. Är det farsgubben ellernågon annansom det handlar om. Berätta för mejmedan vi går ut iköket.Ärduhungrig?Jadet är klartatt du är". Sa hon ochlade armenomLisas skakande axlar ochdrog medhenne. Köketvar likarörigtsom rummetdekom ifrån. Diskbänken varfullavpenslar, använda paletteroch litedisk.
"Ursäkta röran. Menska manvarakreativ så har manintetid attvarahushållerska samtidigt. Mensättdej vidbordet ska jag fixa liteatt käka medan dubörjarberätta vadsom hänt.Men ta det lugnt,jag vetatt detkan vara svårt", sa hon medett bekymratleende. Honvar på det klaramed attdet varnågot riktigtallvarligtsom fört flickanända hit.
"Jo, jagvar på fest igår och detgickbra". Mansåg på Lisa hur svårt det varatt berätta.
"Och"saAmanda tålmodigt medenfundersamblick.
"Sånär jaggickhem så hade jagenkompissom följdemej nästanhem".
Lisa gjorde en kort paus,medan Amandaväntade tålmodigt på attfåhöraresten, samtidigtsom honställde fram bröd, smör, marmelad ochskinkapåbordet.
"Drickerdukaffe"? Undrade hon.
"Jatack".
"Vill du fortsätta"?
Lisa suckade ochtorkade tårarnainnan hon komigång igen.
"Jo. Sällskapet lämnade mejenbit innan vi komframtillhuset hemma",
"Sådet varenman meddej", sa Amanda somomdet varfullt naturligt.
"Ja. Menjag varrädd föratt farskulle se det.Såjag valdeatt gå ensamden sistabiten".
"Jag tror jagfattarvarför. Din farärintelättatt tass med. Ursäkta, fortsätt."
"Jo, så satt det en manpåenparkbänk och hananföllmej", sa Lisa nu medtårarna flödandenerförkinderna ochoförmögen attberätta vidare.
"Och nu vågar du inte gå hem igen",saAmandafortfarande förstående.
Föratt inte pina Lisa merännödvändigt så fortsätterhon själv,
"Dåska jagberätta en sakför dej"saAmandamed en klurig min, sominteLisauppfattade mellanallatårar. "När jagvar fjortonsåblevjag utsatt fördet sammaaven kusin. Så jagförstår precis vaddugår igenom.Minaföräldrar somdåvar gamla ochjag fjärde barnet,ansåg attjag inte gjort tillräckligtmed motstånd och fick skylla mejsjälv.Medan kusinen fick en dags husarrest.Själv fick jagaldriggåutensam fördom skämdes föratt ha en sådan lättsinnig dotter. Jagblev rund om magen ochdålåste dom in mejpåvindenoch matade mejgenom en lucka idörren. Närbarnet skulle födas så hann inte barnmorskandit itid,såbarnet dog påvägen ut.I min förtvivlan så skulle jagtalivet avmej ochkastade mejutgenom vindsfönstret.Men eftersom det varvinteroch massoravsnö så inte baraöverlevde jag, utanklarade fallet oskadd. Jag gjorde somduoch försvann från bygden.Efterett antal år så försökte jagfåkontaktmed en viss släkting somdukänner mycketväl.Men han avvisade mejheltutanatt ens lyssnapå minförklaring. Hanansåg attkvinnor inte kanbli våldtagna utan de är desperata. Så nu förstårduvarförjag inte umgås med släkten. Mentadet lugnt jagska hjälpa dej igenomdet här".
"Varförgör mänsåhär,fattardom inte attdet är fel"?
"Många mänanser attkvinnan är derasslavar, ja på flerasett. Detärenkvarlevasedanstenåldern. Sedan ärdom rädda för attdom inte fårbestämma längre. Du ska veta attdet är alltid mänsom styr på företagi regeringen och ihemmet. Menen dag kommer det attbli ändringpådet", slog Amanda med beslutsamhet fast.Lisahade lugnat ner sejliteoch gråten var nu bara en snyftning. Hontittade på Amanda och antog atthon kunde litapåhenne. Hontog en tugga påensmörgås somhon precis lyckats görai ordning.
"Såduhar varitmed om det samma. Hurkom du över det"?
"Det varintelätt, det vill jaglova. Menmed en beslutsamhet ochlitetur så träffade jagentjejsom varutsattför en liknande historia,envårkväll på Söder iStockholm.Vislogoss samman ochdelade på allt,och stöttade varandra. Till slut fick hon ett jobb på teaternoch så fick jaghjälpatill därmed attmåla bakgrunder till scenen".
"Men hur komduhit nertillRonneby"?
"Min väninna blev sjuk ochavled efternågraår, ochdå orkade jagintestanna kvardär upp. En skådespelerska hade
hörtomvåratragiska historier, ochsettatt jagarbetade idogt ochnoggrant medjobben på teatern".Hon erbjöd mejatt följa medhennehit neroch provapåatt måla på duk.Jasom du ser, det är det jaglever på",sahon litestolt ochsåg sejomkring. Amandas prat hade gjortatt stämningen kändes naturlig och sinnet hos Lisa blev litelugnare.
"Duhar ettjättefint hus,det måstegåbra fördej".
"Ärligthar jagärvthuset av Elsa,kvinnan påteatern.Hon var nämligen barnlös."
"Aha, ", sa Lisa."Menduhar ändå kunder sågjag".
"Jodå, jagjobbar en del åtenreklambyråsåjag klarar mej alltid.Men tillbakatill dej. Harduhunnittänka på vadduska göranu. Du kommeratt vara tvungenatt börjaheltpånytt", konstaterade hon.
"Har inte tänktpånågot sånt.Det harbarasnurrat ihuvudet medtankar på händelsenoch hur jagskulle våga ochhitta dej."
"Jag förstår, jagförstår", sa Amanda medan hon funderade på hur honskulle gå vidare. Sedan fortsattehon,
"Viska börja medatt ordnaindej imittgamla rum, så attdu kansovautordentligt. Detärviktigt medsömnen iett sånt här läge, förstårdu. Följ medhär så ska jagvisadej".
De restesej ochLisaföljdeefter upp påandravåningen. Där uppe fanns det fyra dörrarvarav den ena hade ett storthjärta målatpådörren, medtexten.
”Här sitterden somvill vara ifred”.
Lisa tyckteatt det varenskojig skyllt.Hon kände att hon loglite. Intill varytterligareendörrsom Amanda öppnade.
"Här lilla vän, kanduvara. Detärmittgamla rum. Dethar ståtttomti tioår, så du fårstå ut medlitedamminnan du städat".
Lisa klev in ochsåg sejomkring. Detvar en småblommigtapet, Blommiga tapeter,ett blommigt överkastpåsängen ochen blommigkudde. Mendet sågändå inte rörigt ut tycktehon.
"Duärväl inte allergiskmot blommorhoppas jag",saAmanda ochskrattade till.
"Nej då. Jagtyckerdet ärgulligt",svarade hon, medans ett litetleende åter dök upp.
"Omduvill ta ettbad så finns dethanddukar ochallt annat där inne. Ta allden tiddubehöver.Lägg dejsedan ochförsök sova,såkommerduner när duvaknartill imorgon",sa
Amanda ochlämnade rummet.
"Tacksåmycketför allt", sa Lisa. Honkände atthon ville tvätta sejren ordentligtefterden hemska händelsen. Honklädde av sejoch klev ner ibadkaret. Honvar äcklad över sinegen, nusmutskastade kropp. Hon vågade dock inte slappna av fördåskulle honantagligen somnaoch drunkna. Amanda hade getthenneett visst hopp om attgåvidare. Hontog på sejdom nusmutsigakläderna och lade sejpåsängen. Tröttoch litelättadsom hon varså somnade hon omgående.Hon vaknade avatt hon sparkade ochskrek.Hon svettades ymnigt ochhjärtat bankade av rädsla. Detvar på vägatt bliljust ochhon undrade hur länge hon sovit. Bredvid henne lågdet nyakläder somAmandalagt in till henne. Honbytte om,och gick sedannerförtrappenför attseomhon kunde hittaAmanda. Honstodåterigen medpenslar ihanden ochtittade på en målning.
"Det är jättefint"sahon till Amanda.
"Tack. Menden är inte klar ännu. Passadekläderna",undrade hon utan attvändasej om.
"Jo, tack de är fina",saLisatacksamt.
"Det ska du inte tackamej för, det varKerstin minväninna somvar ochhandlade. Jagvågade inte lämnadej ensam ännu. Dramatiska händelser kanföda irrationella beslut".
"Dåmåste jagtacka henne vidett tillfälle.Men hur kunde hon veta vilkamåttjag har", undrade hon.
"Duärenkopiaavhenne bortsettfrånhåret och dina mörka ögon".
"Vilken tur".
"Sånuärfrågan vadduärbra på.Vad brukar du göra? Har du något somduvet attduärbra på, och om du jobbade.Vad jobbade du med",frågadeAmanda abrupt ienföljd.
"Jag har jobbat somvanlig sekreterarepåMotalaverkstad".
"Var detpåekonomieller skrivarbeten".
"Det varmestadelsatt ta diktamen ochsedan skrivautoch skicka ellerarkivera. Senfickman naturligtvis ordnamed möten inbjudningar ochalla bisysslor somfinns påett kontor".
"Dåförstår jag, det är bra. Detborde gå attfixaåtminstone ett tillfälligtjobb. Kanske harKerstin någon kontaktpålut.Vifår börja medatt fråga henne".
"Tack" sa Lisa ochfrågade undrande."En helt annan sak. Hur
gör vi om farhör av sejeller dykerupp. Hankanske ringer polisen"
"Hoppas det,det skulle ge mejett tillfälle atttalaomvad jag anser om honom.Polisen behöver duintebry dejom, jaghar ettpar brahållhakar pålänsman här istan. Jagvet nämligen vart dom brukar gå när det tränger".
"Men usch".
"Jag vet, mendet är sådana somkarlarär. Mennubryrvioss inte om det.Vitar ochfixar litefikaoch seromvikan komma igång medplaneringen av dinframtid istället".
Lisa blev ombedd attordna fika,under tidensom Amanda ringde till Kerstinoch bad henne kommaöver. Lisa hade dukat på bordet iköket,men fick ställa allt på en bricka somhon sedan fick bäraintill ettmindrerum somvar avsett förfinare besök.Rummetvar rent ochfintoch försettmed en vacker soffgrupp iett rödaktigt mörkttyg medett mönsteravguldtrådar i. Fyra stolar stod runt ett runt bord. Allt isamma stil.I taket hängde en kristallkrona och medett antalamplarpåväggarna. Rummetsåg ut somdet varhämtatfrånett slott. Lisa blev stående när hon komin.
"Såvackert".
"Jomen detärintejag sominrettdet", sa Amanda. Kerstinsåg ut somLisaföreställtsej enligt Amandas tidigare beskrivning. Bortsett från att hennes hår föll ner på hennes axlari gyllene lockar. Lisa tyckteatt hon sågutsom en docka. Menhennes dockliknande utseende övertogs avhennes nästan manligaröstoch bestämdhet.
"Såvad har ni kommit fram till? Sa hon när hon sattesej i fåtöljen.
"Intesåmycketännu.Men klartäratt Lisa kandet där med attstenograferaoch redigeradokument.Det bordevaranågot attbygga på".
"Jaha, skulle det vara intressant att jobba somsekreterare ellerliknande",Undrade Kerstin. Lisa nickade bara, samtidigt somhon förundrade sejöverhur raka de båda kvinnorna vari sitt sett. Inget smörigtellersmygande. Bara rakt på sak.
"Skulle du kunna tänkadej att jobba ienbutik.Vilkaandra kunskaper har du? Du verkar vara väldigtlugnoch sansad? Stämmerdet?
"Lugn ochsansad. Jo,det stämmernog bra, tror jag. Jagär
ganska hyfsad på mattesåaffärsbiträde skulle nog fungera. Menjag är inte förtjust imode,speciellt.Kanske meråt specerierskulle vara intressantare, tror jag".
"Konst, kandet vara något".
"Nej,jag har svårt attsevad somärkonsteller ej"saLisa, jag tror dessutomatt jagärliteavfärgblind".
"Men du tyckteatt mintavla varfin,ellervar du baraartig"?
"Nej jagskulle aldrig ljuga föratt få extrapoäng. Dentavlanär vacker. Menkanske föratt denhar mina färger", sa Lisa med uppriktighet.
"Bra,för jagavskyr folk somkommermed falskt smicker", Informerade Amanda.
"Jag hållermed",betonadeKerstin ochfortsatte."Bra människorsäjer vaddom verkligen tycker. Andraärbarafega".
"Duhar visatpåett gott omdöme. Detbådar gott".Amanda vände sejtillKerstin.
"Såtrorduvikan ordna till något förden unga damen"?
"Det tror jagsäkert, mendet kantanågradagarinnan jaghar något attkomma med. Hoppas duhar tålamodatt vänta".
Ettpar veckorsenaresåfickLisa, medhjälp av Kerstin, en provanställningi en klädbutik inne istaden. Mannen, Erik Högberg, varenstriktman somvar tjocksom en bolloch hade väldigtsvårt föratt le.Hans kala hjässa skeni ljusetfrånde lampor somsatti butikens takoch väggar,och han hade en gedigen sydsvenskdialekt.HerrHögberg, somhan önskade sej kallas, hade en utbildning somskräddare igrunden, menhade arbetat sejupp till attbli en respekteradbutiksägare. Tvådamer ifyrtioårsåldernhade varitanställda hos honom sedan han övertogbutiken. Denena kvinnan,Märta,hade ett utomäktenskapligtbarnmed honom. Detvar till viss del en obekräftadsanning istaden, medan han självvar på det klara medatt barahan vissteatt han varfadern. Märta fick bo ien lägenhet idesämre delarna avRonneby.Men han betalade i alla fall hyranoch ettvisst underhålliformavlönen.Märta var heltknuten till honom så länge hennesson inte hade något arbete, vilket han inte verkade månomatt få.Hans andra biträde, Nancy, hade inte någotbarnallsdåhon varoförmögen attfå. Honhade varitHögbergsälskarinna sedan dessMärta blivit gravid.Båda kvinnorna varlikavarandramed mörkthår
Enung flicka råkarutför en händelse som vänder hela hennes liv upp och ner.Hennes enda möjlighet är att börja om på nytt någon annan stans,långt borta från Familj och vänner. Följ hennes och hennes dotteröden.