Page 1

Svenska s채kerhetsstrategier

Jacob Westberg


Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38586 ISBN 978-91-44-10095-1 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Anna Åström Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2015


Till Christina, Sophia och Esmeralda


INNEHÅLL

Förord 7 Inledning  9 Begreppet säkerhetsstrategi och säkerhetspolitiska påverkansfaktorer  17 Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag  57 1900-talets säkerhetspolitiska vägval: från första världskriget till kalla krigets slut  107 2000-talets säkerhetsstrategier  193 Referenser 243 Register 255

© Författaren och Studentlitteratur

5


FÖRORD

Denna bok var från början avsedd att bli en andra upplaga av boken Svensk neutralitetspolitik. Arbetet med att revidera texten har emellertid inneburit så stora tillägg att boken mer är att betrakta som en ny text. Det teoretiska ramverk som presenteras i kapitel två saknades helt i Svensk neutralitetspolitik. De efterföljande empiriska kapitlen har genomgått genomgripande omarbetningar med utgångspunkt i detta analytiska ramverk och kompletterats med ett framåtblickande kapitel som diskuterar framtida svenska säkerhetsstrategier. Boken har även kompletterats med referenser som den första upplagan av boken saknade eftersom den riktade sig till en bredare läsekrets. Denna version av boken är främst avsedd att användas i utbildning på högskolenivå, men den avser också att lämna ett bidrag till forskningen om svensk säkerhetspolitik. Min förhoppning är att boken, trots sin akademiska form, också kan uppfylla det syfte som jag hade med den tidigare boken: att bidra till den allmänna debatten om svensk säkerhetspolitik. Jag vill rikta ett stort tack till mina kolleger vid Försvarshögskolan, deltagarna vid det krigsvetenskapliga seminariet där delar av manuset behandlats samt militära och civila studenter som bidragit med kommentarer och uppmuntran i arbetet med © Författaren och Studentlitteratur

7


Förord

denna bok. Ett särskilt tack riktas till Håkan Edström som läst och kommenterat merparten av manuset. Avslutningsvis vill jag även rikta ett varmt tack för värdefulla synpunkter och språkliga korrigeringar till Caroline Boussard, Anna Åström och deras medarbetare på Studentlitteraturs samhällsvetenskapliga redaktion!

Stockholm i maj 2015 Jacob Westberg

8

© Författaren och Studentlitteratur


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

Förlusten av Finland till Ryssland vid freden i Fredrikshamn 1809 och uppgivandet av de sista svenska landområdena i Tyskland i anslutning till fredssluten efter kriget mot Danmark 1814 innebar att den era av svensk stormaktspolitik som inleddes med den svenska interventionen i det 30-åriga kriget 1630 definitivt var över. Förlusten av dessa landområden och föreningen med Norge 1814 innebar emellertid också att landet fått ett mer skyddat läge och bättre förutsättningar för att hålla sig utanför framtida konflikter mellan europeiska stormakter (Bergquist 2009; Wahlbäck 1987). I detta kapitel analyseras hur den svenska politiska ledningen under 1800-talet anpassade sina val av säkerhetsstrategier till de nya omständigheter som en sviktande nationell maktbas och ett förändrat geografiskt läge innebar. De svenska säkerhetspolitiska vägvalen under 1800-talet skedde också i ett sammanhang där nationalism och nya idéer om demokrati och internationellt samarbete skapat nya inre och yttre förutsättningar för säkerhetsstrategiers utformning.

© Författaren och Studentlitteratur

57


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

Förlusten av Finland och den svenska uppdämningspolitikens slut En viktig förutsättning för radikala omorienteringar av ett lands säkerhetspolitiska strategi är att den tidigare strategin uppfattas som otillräcklig för att realisera grundläggande säkerhets­politiska målsättningar. Björn Anderson och Håkan Edström har i en bred översikt av den svenska säkerhetspolitiska utvecklingen före 1800-talets början urskilt två långa faser: en expansionistisk fas som varade mellan 1323 och 1660, då Sverige etablerade ett stormaktsvälde i Östersjöområdet, och en protektionistisk fas som varade mellan 1660 och 1814, då de svenska ansträngningarna var inriktade mot att försvara rikets territorier (Anderson & Edström 2004:68–71). Den svenska strategin gentemot Ryssland hade sedan den andra hälften av 1600talet huvudsakligen varit inriktad mot att pressa tillbaka ryska framstötar mot Östersjöområdet, en säkerhetsstrategi som med strategisk terminologi skulle kunna karaktäriseras som en form av uppdämningspolitik (på engelska containment). Tilltron till denna säkerhetsstrategi hade undergrävts av de svenska förlusterna i anslutning till det stora nordiska kriget 1700–1721, som slutade med att Sverige vid freden i Nystad 1721 tvingades överlämna Östersjöprovinserna Ingermanland, Estland och Livland till Ryssland. Men krigen mot Ryssland skulle ändå fortsätta under 1700-talet, så den traditionella strategin fortsatte att tillämpas (Bergquist 2009:48). Freden i Fredrikshamn i september 1809 utgör det slutgiltiga misslyckandet för den svenska uppdämningsstrategin gentemot Ryssland. De hårda fredsvillkoren kan dock även ses som ett exempel på det som jag i teorikapitlet benämnde en extern chock. För­lusten 58

© Författaren och Studentlitteratur


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

av Finland skapade en situation där både en serie misslyckanden för en tidigare säkerhetsstrategi i kombination med ett plötsligt och omfattande militärt nederlag skapade både möjligheter för förändring och ett behov av en ny säkerhets­strategi. Utgången av kriget mot Ryssland 1808–1809 har karaktäriserats som ”den största katastrof Sverige råkat ut för” och den ”hårdaste freden i Sveriges historia”. Genom kriget berövades landet en tredjedel av sitt territorium, en fjärdedel av sin befolkning och band som formats över Östersjön sedan medeltiden skars av när rikets östliga landskap förvandlades till det ryska storfurstendömet Finland. Till detta kom att ekonomin efter kriget var körd i botten och att landet just genomlidit en traumatisk statskupp i anslutningen till avsättningen av Gustav IV Adolf i maj 1809. Rykten spreds även om att det fanns planer på att de resterande delarna av landet skulle delas mellan Danmark och Ryssland (Bergquist 2009:53; Höjer 1954:151f.; Carlsson 1954:127–130). Katastrofen 1809 skapade ett utrymme för förändring, men det var inte uppenbart av dessa händelser att den nya politiken skulle innebära ett nära samarbete med Ryssland och att Sverige skulle ansluta sig till alliansen mot Napoleon. Wahlbäck har i en artikel visat hur Erik Gustav Geijer vid upprepade till­f ällen under de decennier som följde efter Napoleonkrigens slut försvarade Karl Johans vägval gentemot kritiker som hävdade att kronprinsen 1812 i stället borde ha förenat sig med Napoleon mot Ryssland och bevarat Sveriges ställning som motvikt till Ryssland i norra Europa. I försvaret av Karl XIV Johan hän­ visade Geijer bland annat till att rikskanslern Axel Oxenstierna i ett anförande 1636 inför det svenska riksrådet ska ha hävdat att det var hans och den tidigare kungens Gustav II Adolfs uppfattning att det endast fanns två sätt för svenskarna att © Författaren och Studentlitteratur

59


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

trygga sin säkerhet: ”de borde endera, sedan de en gång gått över Östersjön, … förvärva sig herraväldet över detta hav genom besittningen av alla dess kustländer, eller ock – lämna allt, hålla en stark flotta, lägga sig bakom svenska klippor och skär och leva i landet sins emellan ense – ’då ingen skall dem lätterligen med fördel antasta’.” Karl XIV Johans omläggning av svensk säkerhetspolitik innebar i denna tolkning att han valde det isolationistiska alternativ som, enligt Geijer, även stormaktsväldets grundare sett som ett möjligt alternativ (Wahlbäck 1987:336ff.). Karl Johans uppgivande av den tidigare uppdämnings­ politiken utgick från de förändringar i maktfördelningen mellan stormakterna som skedde mellan åren 1807 och 1812. Grunden för Sveriges olycka 1809 lades i det ryska nederlaget mot Napoleons arméer vid slaget vid Friedland och i den efterföljande freden i Tilsit 7 juli 1807. Denna fred mellan Frankrike och Ryssland kom några dagar senare att åtföljas av en fred mellan Frankrike och Preussen. Sverige hade redan 1805 anslutit sig till den brittisk-ryska alliansen mot Napoleon och befann sig därför i ett mycket utsatt läge efter Rysslands separatfred med Frankrike (Carlsson 1954:99–102). I de hemliga delarna av det fransk-ryska fredsavtalet i Tilsit 1807 enades Napoleon och tsar Alexander om att Danmark, Sverige och Portugal skulle uppmanas att stänga sina hamnar för britterna och förklara krig mot Storbritannien om detta land inte accepterade fred med Frankrike innan årets slut. Enligt Pekka Visuri är det inte känt om avtalet direkt nämnde Finland, men Ryssland fick stor frihet att välja hur man skulle tvinga Sverige att gå med i blockaden mot Storbritannien. Om Sverige vägrade skulle även Danmark förmås förklara Sverige krig (Carlsson 1954:109f.; Visuri 2009:52f.). 60

© Författaren och Studentlitteratur


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

Gustav IV Adolf visade inga tecken på att han var beredd att ansluta Sverige till Napoleons kontinentalblockad. I stället avvisades nya fredsinviter och i juli 1807 sades vapenvilan med Frankrike upp. Samma månad inleddes ett franskt anfall mot svenska Pommern som ledde till att den svenska fästningen i Stralsund erövrades och att de svenska trupperna i Rügen tvinga­des dra sig tillbaka till det svenska fastlandet. Efter ett brittiskt anfall mot Köpenhamn hösten 1807 anslöt sig även Danmark till Frankrikes allians. Den 21 februari 1808 inleddes det ryska anfallet mot Finland och den 14 mars överlämnades en dansk krigsförklaring mot Sverige. I Danmark stod franska trupper under marskalk Bernadotte beredda att inleda ett angrepp mot Sveriges södra delar. Sverige var, enligt Sten Carlsson, vare sig militärt, finansiellt eller psykologiskt redo för att möta det tvåfrontskrig som utbröt 1808 och vägen fram till den olyckliga freden i Fredrikshamn 1809 låg nu öppen. Sveriges enda allierade, Storbritannien, understödde den svenska krigföringen ekonomiskt och våren 1808 kunde svensk-brittiska sjöstridskrafter vinna vissa framgångar mot den ryska flottan. Men detta samarbete kunde inte förhindra de svensk-finska nederlagen i landkriget och reträtten från Finland. Den 13 mars 1809 sattes Gustav IV Adolf i arrest eftersom det fanns miss­ tankar om att kungen inte skulle acceptera de hårda fredsvillkor som Ryssland skulle ställa. Dagen efter denna statskupp lät den nya regeringen utfärda hänvändelser om vapenvila till de fientliga överbefälhavarna på olika frontavsnitt. I mitten av maj förklarade sig den svenska regeringen villig att inleda fredsförhandlingar med Ryssland (Carlsson 1954:110–120 och 125ff.; Visuri 2009:52ff.).

© Författaren och Studentlitteratur

61


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

Den 6 juni 1809 utropades Gustav IV Adolfs barnlöse farbror Karl XIII till kung och i juli samma år valdes de norska styrkornas överbefälhavare Christian August till svensk tronföljare med namnet Karl August. Karl August avled dock i maj året efter att ha fallit av sin häst i anslutning till en militärövning. När den svenska riksdagen i augusti 1810 skulle välja en ny tronföljare kom valet att falla på den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som utsågs till tronföljare med namnet Karl Johan. Karl XIII behöll kungakronan fram till sin död 1818, men Karl Johan tog omedelbart efter sin ankomst över ansvaret för styrelsen av landet (Carlsson 1954:128; Höjer 1954:154; Hårdstedt 2014:310).

1812 års politik och Karl XIV Johans fredstida neutralitetspolitik I en artikel från 2009 analyserade Mats Bergquist fyra ”paradigmskiften” i svensk utrikespolitik. Det första av dessa var Engelbrektsupproret 1434 som ansågs utgöra början på Sve­riges utbrytning från den dansk-norsk-svenska Kalmarunionen och upprättandet av ett eget kungarike under Gustav Vasa 1523. Det andra skiftet daterade Bergquist till 1630, det år då svenska trupper under Gustav II Adolfs ledning landsattes på tysk jord för att delta i 30-åriga kriget. Den svenska inblandningen i kriget och efterföljande krig med Danmark skulle leda till att Sverige erövrade territorium runt Östersjön som etablerade landet som en ledande europeisk militärmakt, men den territoriella expansionen skapade också geografiska friktionsytor till andra länder som gjorde att landet blev involverat i ett stort antal krig. Enligt en sammanställning av Lars Ericson Wolke deltog 62

© Författaren och Studentlitteratur


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

Sverige i 27 krig mellan åren 1630 och 1814. Det tredje paradigmskifte som Bergquist identifierade daterades till 1812 och den uppgörelse som kronprinsen Karl Johan detta år gjorde med Ryssland och Storbritannien. Denna uppgörelse signalerade Sveriges kommande reträtt från den europeiska stor­politiken. Det sista paradigmskiftet som identifierades var året 1991 då Sverige ansökte om medlemskap i EU och lämnade den politiska alliansfriheten bakom sig (Bergquist 2009:47ff. och 58; Ericson Wolke 2009:244). Av dessa paradigmskiften var de som ägde rum 1630 och 1812, enligt Bergquist, de mest dramatiska och de som tydligast bröt mot tidigare mönster. Krister Wahlbäck har på ett liknande sätt beskrivit 1812 års politik som ”ett utrikespolitiskt systemskifte”. Den nya säkerhetspolitiska inriktningen var, enligt Wahlbäck, anmärkningsvärd också till sitt innehåll. Att ett land som förlorat en tredjedel av sitt territorium och försvagats av inre motsättningar samt sjuder av revanschbegär endast några år efter förlusten allierar sig med sin arvfiende och lyckas få kompensation för sina förluster i motsatt väderstreck var, enligt Wahlbäck, ”ovanligt, kanske unikt” (Wahlbäck 1987:35). Hur kan man förklara 1812 års omläggning av svensk säkerhetspolitik och på vilket sätt kan de teorier och begrepp som introducerades i teorikapitlet hjälpa oss att förklara, urskilja och värdera väsentliga delar av denna politik? 1812 års politik inleddes med det som i strategisk teori kallas för triumfvagnspolitik, att en stat i en konflikt gör gemensam sak med en framväxande makt i hopp om att öka sin egen säkerhet eller uppnå andra fördelar. Strategin syftade till att uppnå både defensiva och offensiva målsättningar. Acceptansen av förlusten av Finland skulle skapa en grund för långsiktigt © Författaren och Studentlitteratur

63


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

fredliga relationer med Ryssland, samtidigt skulle en svensk erövring av Norge ge en kompensation för förlusten av Finland och skapa ett mer skyddat läge i förhållande till Danmark. Metoden för att uppnå målen var alliansen med Ryssland och Storbritannien och ett militärt angrepp mot Danmark som med våldsmakt skulle tvingas att överlämna Norge till Sverige om den danske kungen inte frivilligt gav efter för de svenska kraven. Från rysk sida hoppades man att ett svenskt militärt engagemang på kontinenten skulle öppna upp en nordvästlig flank mot Napoleons styrkor som skulle kunna hota den franska arméns försörjnings- och kommunikationslinjer (Höjer 1954:161–171). Förklaringar till framväxten av 1812 års politik har, enligt Wahlbäck, vanligen utgått från Karl Johans personliga egenskaper. Den dåvarande kronprinsen drev igenom ett politisktstrategiskt program som ”tedde sig rationellt för en kyligt kalkylerande maktpolitiker”. Men för att ”det nedslitna svenska riket, med en sista spasm av stormaktsreflexer”, ännu en gång skulle kunna spela en roll inom den europeiska stormaktspolitiken, krävdes det, enligt Wahlbäck, att Karl Johan skulle lyckas att sätta sig över starka stämningar i Sverige i form av samhörighetskänslor med Finland och revanschlust gentemot Ryssland (Wahlbäck 1987:335). Karl Johan kunde verkligen genomföra nyktra rationella maktpolitiska analyser och 1812 års politik utgjorde ett brott mot tidigare svenska vän- och fiendebilder. Men 1812 års politik underlättades även av en mängd faktorer som inte var direkt kopplade till den blivande kungens snille och statsmannakonst. 1812 års politik hade som förutsättning att det fransk-ryska samförstånd som etablerades i Tilsit skulle brytas. Ökade motsättningar mellan Ryssland och Frankrike under 1811 samt 64

© Författaren och Studentlitteratur


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

Napoleons angrepp mot Ryssland i juli 1812 bröt den svenska isoleringen och öppnade upp möjligheter för en aktiv svensk allianspolitik. Napoleons politik gentemot Sverige kom också att underlätta Karl Johans vägval. I fredsvillkoren med Frankrike efter kriget 1808–1809 bestämdes att Sverige skulle ansluta sig till Frankrikes blockad mot Storbritannien, ett krav som successivt skärptes under året 1810. I november krävde Napoleon att Sverige skulle förklara Storbritannien krig och konfiskera brittiska varor i Sverige. Napoleon ska även ha kränkt Karl Johans personliga och ekonomiska intressen i Frankrike och visat ointresse för en bindande allians med Sverige. Karl Johan hade i februari 1811 förklarat för den franske ambassadören i Stockholm att en kompensation för Sveriges förlust av Finland var nödvändig om han skulle kunna leda den svenska folkopinionen i franskvänlig riktning och få acceptans för ett svenskt deltagande i blockaden mot Storbritannien. Kronprinsens förslag ska omedelbart ha avvisats av Napoleon i kärva och direkt kränkande ordalag. Kejsaren gav även order om att Danmark skulle varnas för de svenska planerna. Senare detta år kallades den franske ambassadören hem efter en öppen brytning mellan honom och den svenska regeringen. Ingen ny fransk representant utnämndes. I januari 1812 marscherade dessutom en fransk armékår in i svenska Pommern där svenska soldater togs som krigsfångar, statens kassor konfiskerades och dess ämbetsmän trakasserades och behandlades illa (Höjer 1954:159ff.). Karl Johan bidrog aktivt till att underblåsa tidningarnas rapportering om de franska övergreppen i Pommern, men trots att fullgoda folkrättsliga skäl nu fanns för en brytning med Frankrike så valde kronprinsen att agera försiktigt i avvaktan © Författaren och Studentlitteratur

65


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

på att brytningen mellan Frankrike och Ryssland skulle bli definitiv och oöverstiglig. Från rysk sida visades under samma tidsperiod ett livligt intresse för en god grannsämja med Sverige och Karl Johan uppvaktades fortlöpande av ryska representanter som tidigt ställde sig mycket förstående inför Karl Johans önskemål om Norge. I februari 1812 skickades brev till den ryske tsaren Alexander I från både den svenske kungen och kronprinsen. I brevet från kungen betonades att Sveriges och Rysslands ömsesidiga intressen borde byggas på grunder som ”avlägsnade alla skäl till en geografisk sammanstötning dem emellan och för alltid utplånade minnet av det förflutna”. Vid överlämnandet av breven förtydligades dessa skrivningar genom att det svenska sändebudet framhöll att det rörde sig om en svensk förfrågan om stöd i erövringen av Norge. I den traktat som föreslogs vid överlämnandet var tanken att ryska och svenska trupper skulle landstiga på Själland och tvinga den danske kungen Fredrik VI att avstå Norge. Efter att den norska frågan var löst skulle den svensk-ryska armén, eventuellt förstärkt med även andra arméer, anfalla franska styrkor i nordvästra Europa. Huvuddragen i dessa planer kom att bekräftas i avtal mellan Sverige och Ryssland i april och augusti detta år, men Napoleons anfall mot Ryssland i slutet av juni och Frankrikes initiala framgångar i detta krig gjorde att planerna inte kunde genomföras som planerat hösten 1812 (Höjer 1954:157 och 161–171; Hårdstedt 2014:323–329). För att de svenska trupperna skulle kunna sättas in på kontinenten behövdes även stöd från Storbritanniens flotta. Förhandlingarna med Storbritannien drog ut på tiden, men den 3 mars 1813 kunde en brittisk-svensk överenskommelse undertecknas där Storbritannien förband sig att medverka till 66

© Författaren och Studentlitteratur


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

Norges erövring. Även Preussen som åter anslutit sig till koalitionen mot Napoleon ingick ett avtal där man garanterade de svenska krigsmålen. Karl Johan hade sedan tidigare inlett en upprustning och svenska trupper började under våren skeppas över till Pommern. Den 17 maj landsteg Karl Johan i Pommern och hälsades av den nordtyska befolkningen som en befriare. Kronprinsen hade i detta skede av kriget tvingats ge upp önskemålet om att det svenska engagemanget i kriget mot Napoleon ha följt efter att Danmark överlåtit Norge till Sverige. Den 4 juni ingicks en vapenvila mellan de allierade och Frankrike. Under ett möte mellan de allierade i Trachenberg i juli drogs planerna för det fortsatta kriget upp. Karl Johan anses ha haft ett stort inflytande på dessa planer och fick vid mötet ansvaret att leda de allierades nordarmé som bestod av 120 000 man (Hårdstedt 2014:350ff.; Höjer 1954:172f.). Karl Johans armé bestod till tre fjärdedelar av preussare och resten var ryssar och svenskar. När striderna återtogs i augusti 1813 firade nordarmén firade inledningsvis framgångar genom att besegra franska trupper både i försvaret av Berlin den 23 augusti och i slaget vid Dennewitz den 6 september. Trots dessa segrar fick Bernadotte kritik för att han höll de svenska trupperna utanför striderna. De svenska trupperna hade vid båda slagen hunnit fram först när striderna i princip var över. Vid Dennewitz hade preussarna förlorat 7 000 man, de svenska förlusterna begränsade sig till 20 man. Karl Johans försiktighet hade flera skäl. Rysslands och Österrikes kontakter med Danmark gjorde Karl Johan osäker på om han kunde räkna med dessa staters stöd för de svenska kraven om Norge. De svenska styrkorna kunde därför visa sig nödvändiga för senare operationer mot Danmark. Bernadotte ska även ha varit oroad för © Författaren och Studentlitteratur

67


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

sin personliga ställning vid ett nederlag. Karl Johan förklarade för en rysk representant i nordarmén att ”den yttersta försiktigheten är av nöden” eftersom hans lycka stod på spel i varje slag: ”Om jag skulle bli besegrad fick jag leta i hela Europa för att finna någon som ville låna mig sex francs”. Enligt Hårdstedt var det det faktum att Karl Johan inte var född till monark som gjorde hans ställning extra sårbar. Även Napoleon ska ha yttrat sig på ett likartat sätt (Höjer 1954:182ff.; Hårdstedt 2014:355ff.). I oktober 1813 utkämpades slaget vid Leipzig. Slaget vanns av de allierade och nordarmén bidrog i hög grad till segern. Återigen var det dock uppenbart att Bernadotte sparat svenskarna. Slaget hade varit fruktansvärt blodigt och runt om i staden låg lemlästade kroppar från människor och hästar. De allierade förlorade sammanlagt omkring 54 000 soldater och fransmännen förlorade 73 000 varav 30 000 tillfångatogs. De svenska förlusterna begränsade sig till 46 döda och 132 sårade. Trots nordarméns bidrag till segern i Leipzig var Karl Johans maktposition försvagad efter slaget. Alltfler tyska stater reste sig mot Napoleon vilket minskade behovet av svenska bidrag till kriget. Att fler stater anslöt sig till koalitionen gjorde också att koalitionens stormakter betonade åtskillnaden mellan små stater och de stormakter vars intressen i första hand skulle beaktas i kommande fredsslut. Sverige inordnas i kategorin små­ stater. I krigsplaneringen efter slaget vid Leipzig hade man enats om att nordarmén skulle rycka fram mot Holland. Karl Johan bestämde sig för att i stället leda de svenska styrkorna och en del av nordarmén norrut mot de franska styrkorna i Hamburg för att i ett senare skede med vapenmakt kunna tvinga Danmark att ge upp Norge (Höjer 1954:187ff.; Hårdstedt 2014:361ff.). Retirerande danska soldater avskiljdes från de franska 68

© Författaren och Studentlitteratur


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

styrkor som inmanövrerades i Hamburg. Lübeck och Holstein ockuperades. Den 7 december utkämpades ett slag mellan svenskt kavalleri och danskt infanteri, men de retirerande danska soldaterna kunde inte göra mycket för att förhindra Karl Johans framryckning i Slesvig med 40 000 man. Den 15 december undertecknades ett fjorton dagars långt stilleståndsavtal, en vapenvila som senare förlängdes till 6 januari 1814. Den 7 januari förklarade sig den danske kungen Fredrik VI vara beredd att ge upp hela Norge och inträda i koalitionen mot Napoleon. I den fredstraktat som författades i Kiel natten mellan den 14 och den 15 januari förpliktigade sig Danmark att ansluta sig till koalitionen mot Frankrike och avträda hela Norge till Sverige. I gengäld skulle Danmark erhålla svenska Pommern och Rügen (Höjer 1954:190–194; Hårdstedt 2014:362f.). I Norge motsatte man sig fredsuppgörelsen och sammankallade en riksförsamling som i Eidsvoll den 17 maj 1814 valde den danske prinsen Kristian Fredrik till ny kung och antog en norsk grundlag till skydd för det egna nationella självbestämmandet. Karl Johan hade utarbetat planer för en invasion av Norge. Dessa sattes i verket i juli och ledde till en snabb svensk seger. Efter norsk–svenska förhandlingar nåddes en uppgörelse som begränsade den svenske kungens makt i Norge, men som ändå innebar att Sverige–Norge i utrikespolitiskt hänseende styrdes från Stockholm. Den 4 november valdes och erkändes den svenske kungen Karl XIII som Norges kung och Karl Johans fredstida säkerhetsstrategi kunde nu sättas i verket. Denna nya säkerhetsstrategi innebar att allianspolitiken ersattes av en balanserande alliansfri politik vars främsta mål var att konsolidera den svensk-norska unionen och undvika att Sverige-Norge blev indragna i stormakternas konflikter. © Författaren och Studentlitteratur

69


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

Sverige-Norge låg geografiskt i skärningspunkten mellan de två dominerande makterna i norra Europa – Storbritannien och Ryssland – och landet behövde upprätthålla vänskapliga förbindelser med båda dessa stater. Karl Johans huvudsakligen ryskvänliga politik behövde dock, som Elgström framhållit, också hantera risken att riket skulle utsättas för så kraftiga politiska påtryckningar från Ryssland att man i praktiken blev en vasallstat. Balanspolitiken var den strategi som Karl XIV Johan efter tronskiftet 1818 valde för att hantera också detta problem. Påtryckningar från Ryssland bemöttes med närmanden till Storbritannien. Vid flera tillfällen var dock Karl XIV Johan tvungen att böja sig för ryska krav och tillfälliga närmanden till Storbritannien åtföljdes av ett återupptagande av vänskapliga förbindelser med Ryssland (Elgström 2000:43ff.). Karl XIV Johans motto för denna fortsättning på 1812 års politik var fred, frihet och försoning (Zetterberg 2012:15f.). Det förenade kungarikets geografiska läge var en grundläggande förutsättning för denna nya säkerhetsstrategi. I ett anförande i anslutning till tronskiftet konstaterade Karl XIV Johan att ”till läget skilda från den övriga delen av Europa bör vår statskonst … alltid ålägga oss att aldrig deltaga i någon tvist, främmande för Skandinaviens båda nationer”. Karl XIV Johan benämnde inte sin politik för en neutralitetspolitik eftersom neutralitet betraktades som ett folkrättsligt begrepp som endast var tillämpbart vid en konflikt mellan två eller flera stater (Wahlbäck 1987:335 och 1986:11). En uppblossande konflikt mellan England och Ryssland 1833 gav Karl XIV Johan anledning att tillkännage och precisera innebörden av sitt neutralitetssystem. I en skrivelse till de brittiska och ryska regeringarna från januari 1834 tillkännagavs det ”system för en strikt och 70

© Författaren och Studentlitteratur


Svenska säkerhetspolitiska vägval från Napoleonkrigen till fredskonferenserna i Haag

oberoende neutralitet” som den svenska regeringen ämnade upprätthålla. I neutralitetsförklaringen redovisades även de regler som Sverige och Norge ämnade tillämpa i frågor som rörde handel och de krigförande parternas tillgång till svenska och norska hamnar (Wahlbäck 1986:8; Höjer 1954:267). I anslutning till detta presenterade den svensk-norske kungen även motiven för den förda politiken. Karl XIV Johan inledde meddelandet med konstaterandet att Sverige med förlusten av Finland och föreningen med Norge blivit en i det närmaste ”insulär makt”, det vill säga en ”ö-stat”, skild från övriga Europa av hav i väster, söder och öster. Grunden för den svenska politiken var, enligt kungen, denna geografiska belägen­het och de reella intressen som Sveriges inre förhållanden gav. Sverige hade, meddelades det, uppgivit sina tidigare expansiva ambitioner och slutgiltigt avstått från de provinser i syd och öst som man berövats i tidigare krig. Svensk utrikespolitik var nu inriktad på att skapa förtroende för landets oberoende hållning i förhållande till de två makter som var av störst betydelse för henne. I kommunikationen med London och St. Petersburg betonades även att det svenska neutralitetssystemet inte skulle påverkas av tillfälliga svängningar och ögonblickets konjunkturer. En liknande neutralitetsförklaring utfärdades även 1836 (Wahlbäck 1986:8; Höjer 1954:268). I anslutning till den första neutralitetsförklaringen 1834 utvecklade Karl XIV Johan motiven för den förda politiken inför riksdagens hemliga utskott. Här framträder en ytter­ ligare motivering till neutralitetsförklaringarna som anknyter till frågan om Sveriges relationer till stormakterna:

© Författaren och Studentlitteratur

71


Jacob Westberg är universitetslektor med inriktning mot säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan.

Svenska säkerhetsstrategier En nationell säkerhetsstrategi handlar ytterst om hur den politiska ledningen inriktar, utvecklar och utnyttjar olika former av maktmedel för att uppnå landets övergripande säkerhetspolitiska mål. I denna bok presenteras en sammanhållen analys av de olika säkerhetsstrategier som Sverige tillämpat under den 200-åriga fredsperioden sedan Napoleonkrigens slut. Bland dessa säkerhetsstrategier återfinns exempel på såväl olika former av neutralitetspolitik som olika former av allianspolitik samt strategier syftande till kollektiv säkerhet. De svenska vägvalen analyseras och förklaras med hjälp av teorier om säkerhetspolitiska strategier och internationell politik. Boken avslutas med en analys av dagens svenska försvarspolitik. Boken Svenska säkerhetsstrategier är främst avsedd att användas i utbildning på högskolenivå, men den avser också att lämna ett bidrag till forskning och debatt om svensk säkerhetspolitik.

Art.nr 38586 ISBN 978-91-44-10095-1

www.studentlitteratur.se

9 789144 100951

Profile for Smakprov Media AB

9789144100951  

9789144100951  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded