9789163364051

Keith 1967 Hela vägen hem från skolan mådde Keith illa och han hann knappt innanför dörren förrän han började kräkas våldsamt. Detta var ingen vanlig influensa, det insåg mamma Iris när hennes yngste son aldrig slutade kräkas. Kermit var inte hemma så hon fick själv ordna så att Keith kom iväg till sjukhuset.

Där tog personalen bara en titt på pojken och körde sedan snabbt iväg honom på en bår. Iris stod kvar på akuten och undrade vad i herrans namn som drabbat hennes son.

Keith själv var alldeles för omtöcknad för att fundera på vad som hände.

Men när han kördes in på ett rum och personalen bytte om till långa vita rockar och skyddsmasker slog hans hjärta ett extraslag. Han hade uppenbarligen drabbats av något riktigt läskigt.

Hjärnhinneinflammation löd domen, straffet var en månads isolering och dagliga obehagliga blodprov. Keith hatade sprutorna som var stora som strumpstickor, och han gjorde allt för att komma undan dem. Han hängde som en liten apa i stången ovanför sängen men det var givetvis meningslöst, proverna skulle tas och om han inte låg stilla kom ett helt gäng sjuksköterskor och höll fast honom.

Efter de första dagarna hade han inte så ont längre. Men smärta bekom honom aldrig särskilt mycket, åtminstone hade tanken på smärta aldrig fått honom att avstå från farliga saker. Knappt nio år gammal hade han redan haft flera hjärnskakningar, orsakade av balansgång på balkongräcken och andra våghalsiga uppdrag som imponerade på kompisarna. Risken att slå sig avskräckte inte Keith från att pröva något som andra tyckte var otäckt och farligt. Tvärtom, skulle man kunna säga. Keith älskade utmaningar och kastade sig glatt över alla som kom i hans väg.

Frestelsen var oemotståndlig om någon sa: »Du vågar aldrig balansera på balkongräcket, du vågar aldrig sparka fotbollen mot en fönsterruta, du vågar aldrig säga ›jävla kärring‹ till fröken!« Han var bara tvungen att visa 11