Issuu on Google+

INGRID CARLQVIST och

keith jag En berättelse om utanförskap och rättsröta


Prolog gislaved november 1981. Jag är tjugoett år och besatt. Jag läser allt jag kan komma över om raggarmordet och jag skulle göra nästan vad som helst för att vara på tingsrätten i Malmö och se mördarna i ögonen – min gamla skolkamrat Forskarn och de förfärliga bröderna Cederholm. Jag vill inte lägga ifrån mig kvällstidningarna och jag vill framförallt inte ta kameran och blocket och sticka iväg för att träffa tanterna i Gislaveds kyrkliga syjunta. Men det är det jag måste. Det är bara jag kvar på Värnamo-Tidningens en gång så livaktiga Gislavedsredaktion. Vår ägare, Jönköpings-Posten, har köpt konkurrenttidningen Värnamo Nyheter och ska snart lägga ner oss. Eftersom jag just har gått ut journalisthögskolan och är löjligt ung, har jag fått ta det jobb som erbjuds: att hålla ställningarna i Gislaved under tidningens sista skälvande månader. Inget drömjobb precis, vilket redaktionschefen från Jönköping lät förstå att han begrep. – Du som är från Helsingborg tycker väl inte det är kul att bo i lilla Gislaved? frågade han under anställningsintervjun. Jag sa att jag var oerhört tacksam för att få ett vikariat, med tanke på hur oerfaren jag är, och att det inte spelade någon roll var jag bodde. Jag var där för att lära mig journalistik och redaktionschefen lät sig övertygas – åtminstone om att jag skulle stanna året ut, så länge vikariatet och tidningen varade. Framför mig på bordet ligger de söndertummade kvällstidningarna. Jag har redan läst varenda bokstav men jag kan inte sluta. Jag läser artiklarna om och om igen. Raggargänget från Helsingborg, med bröderna Cederholm i spetsen, är åter i centrum för krigsrubriker. Inte nog med att de i våras dömdes för mordbranden på raggargården Granbacken i Malmö, nu vill åklagare Cay Kallin ha dem dömda för mord också – han säger sig ha bevis för att raggarna mördade killen som försvann samma helg som raggargården brann, killen vars kropp senare flöt upp i Helsingborgs hamnbassäng. 7


Min hjärna vill inte ta in det. Visserligen hade jag, som alla andra tonåringar i det sena 1970-talets Helsingborg, fruktat de beryktade bröderna Cederholm och visserligen hade mamma kastat ut Forskarn från mitt flickrum med orden: »Den killen kommer det att gå illa för, det säger jag dig bara!« Men detta går ändå bortom min fattningsförmåga. Har jag haft en blivande mördare hemma hos mig? Till nöds har jag tagit till mig att de i fyllan och villan tände på Granbacken (två domstolar har ju befunnit dem skyldiga och dömt dem till mellan ett och åtta års fängelse), men jag har tänkt att de aldrig hade för avsikt att försätta människor i fara. Hela grejen var väl en hämnd för inbillade oförrätter, en hämnd som gick fasansfullt snett. Mord är bara för mycket. Jag stirrar på bilden av min kompis, han som kallas Forskarn. Smeknamnet är en ironisk lek med hans efternamn, för Forskarn var sannerligen inget ljus i skolan. Jag fick inte ens gå i hans klass eftersom den bara bestod av busfrön med streck och ettor i betygen. I 9a gick Forskarn, hans tvillingsyster Carina, tvillingarna Bohlin och Jörgen och alla de andra som bodde på Närlunda. Men jag som just flyttat dit fick inte gå i deras klass, för jag hade för bra betyg. Forskarns hår är fortfarande väldigt blont, han har jeans, jeansskjorta och jeansjacka på sig och han håller upp vänsterhanden för ansiktet. Den högra är ihopkopplad med en häktesvakt. I Aftonbladets bildtext står det: »Forskarn«, 21 år, fick fyra år för mordbrand. Är åtalad för mord och människorov. Betraktas som tuff slagskämpe.

Tre av de andra åtalade finns också på bild: Keith Cederholm, Rick Cederholm och Rolle. Alla utom Rick bär handfängsel. Keith har svarta byxor och en rutig skjorta och döljer också sitt ansikte med vänsterhanden. Bildtexten lyder: Keith, 23 år, en av de två bröder som betraktas som gängets ledare. Dömd till åtta års fängelse för mordbranden. Nu åtalad för mord och misshandel. Rick håller upp en stor portfölj för ansiktet och av någon anledning får han gå in till rättssalen utan handbojor. Men bildtexten gör klart vad han är för en: Rick, 24 år, den andre brodern, också han hårdför ligaledare. Åtta år för mordbrand. Nu åtalad för mord, människorov och misshandel.

8


Rolle känner jag inte alls till. Han har kavaj och en vit skjorta med långa spetsiga kragsnibbar och han går rak i ryggen utan att dölja sitt ansikte. Tidningen har därför tvingats sätta en svart platta över hans ögonparti. Rolle, 23 år, dömd till sex års fängelse för mordbrand. Nu åtalad för människorov och mord. En av de hårdföra i gänget.

Men det är den stora bilden på Bryllis som får blodet i mina ådror att frysa till is. Killen böjer ner huvudet i sin högra arm och häktesvakten med sammanpressade läppar och stora glasögon, håller bara försiktigt runt hans vänstra arm. Mer som för att stödja honom än för att föra honom inför skranket. Detta är chauffören, den ende ur gänget som har erkänt brott och därför kommit lindrigare undan. Bildtexten slår fast att han är mera av ett offer än en gärningsman: Bryllis, 20 år, vek, rädd, hårt pressad. Den ende som fick skyddstillsyn i mordbrandsaffären. Nu åtalad för medhjälp till människorov.

Än en gång ska han vittna mot sina forna vänner. Han, tjallaren, som enligt Aftonbladet har ett pris på sitt huvud. Rubriken får håren på mina armar att resa sig: Kamraterna har dömt honom till döden

Enligt artikeln har alla de andra vänt sig mot Bryllis, de har dömt honom till döden för att han »golat«. Jag kan ingressen och början på brödtexten utantill nu: MA L MÖ .

Nio unga män ställdes i går inför Malmö tingsrätt. Anklagelsen: Mord, medhjälp till mord, människorov och misshandel. En av dem är redan dömd. Av kamraterna i raggargänget. Han är 20 år och kallas Bryllis i raggargänget. Det var han som körde bilen kvällen den 24 november för två år sedan när Helsingborgsraggarna åkte till Malmö och tände på Granbackens motorgård. Det var också Bryllis som körde när man åkte tillbaka med den medvetslöse Bo Göransson i baksätet. Malmöpojken som sedan dränktes i hamnbassängen i Helsingborg.

Motvilligt sliter jag mig från raggarmordet och försöker koncentrera mig på reportaget jag ska ut på. Kyrkliga syjuntan får inte blodet att svalla och jag tänker att det finns gränser för hur kul det är att jobba som lokalredaktör. 9


Men någonstans måste man börja och jag är tacksam för att det blev Småland och inte Norrland. Så fort det här vikariatet är över ska jag hem till Helsingborg och pusta ut, innan jag söker nästa vikariat i obygden. En dag ska jag fixa jobb i en riktig stad och skriva om riktiga nyheter. Det låter lite töntigt så därför säger jag det inte högt, men jag vill att mina artiklar ska förändra någonting, om inte världen så åtminstone orättvisor här hemma. Keith och Rick och Forskarn ska inte förändra någonting – de ska spendera de kommande sex-åtta åren i fängelse, dömda för bestialiska brott. Med en rysning lägger jag ifrån mig tidningarna och tänker än en gång på hur märkligt det är att jag aldrig stötte ihop med bröderna Cederholm i Helsingborg. De var som fantomer, vart man än kom så hade de just varit där eller så kom de precis när man själv gått. Alla kvällarna på puben Charles Dickens, alla färjeturorna med »Halvtian« och alla nätterna på stans olika diskotek och den ökända Klubben nere i Sydhamnen – av någon anledning har jag aldrig råkat ut för de läskiga bröderna. Inget kan i det ögonblicket framstå som mer osannolikt än det som faktiskt händer några år senare: Att Keith Cederholms öde blir min viktigaste journalistiska ledstjärna.

10


Keith 1967 Hela vägen hem från skolan mådde Keith illa och han hann knappt innanför dörren förrän han började kräkas våldsamt. Detta var ingen vanlig influensa, det insåg mamma Iris när hennes yngste son aldrig slutade kräkas. Kermit var inte hemma så hon fick själv ordna så att Keith kom iväg till sjukhuset. Där tog personalen bara en titt på pojken och körde sedan snabbt iväg honom på en bår. Iris stod kvar på akuten och undrade vad i herrans namn som drabbat hennes son. Keith själv var alldeles för omtöcknad för att fundera på vad som hände. Men när han kördes in på ett rum och personalen bytte om till långa vita rockar och skyddsmasker slog hans hjärta ett extraslag. Han hade uppenbarligen drabbats av något riktigt läskigt. Hjärnhinneinflammation löd domen, straffet var en månads isolering och dagliga obehagliga blodprov. Keith hatade sprutorna som var stora som strumpstickor, och han gjorde allt för att komma undan dem. Han hängde som en liten apa i stången ovanför sängen men det var givetvis meningslöst, proverna skulle tas och om han inte låg stilla kom ett helt gäng sjuksköterskor och höll fast honom. Efter de första dagarna hade han inte så ont längre. Men smärta bekom honom aldrig särskilt mycket, åtminstone hade tanken på smärta aldrig fått honom att avstå från farliga saker. Knappt nio år gammal hade han redan haft flera hjärnskakningar, orsakade av balansgång på balkongräcken och andra våghalsiga uppdrag som imponerade på kompisarna. Risken att slå sig avskräckte inte Keith från att pröva något som andra tyckte var otäckt och farligt. Tvärtom, skulle man kunna säga. Keith älskade utmaningar och kastade sig glatt över alla som kom i hans väg. Frestelsen var oemotståndlig om någon sa: »Du vågar aldrig balansera på balkongräcket, du vågar aldrig sparka fotbollen mot en fönsterruta, du vågar aldrig säga ›jävla kärring‹ till fröken!« Han var bara tvungen att visa 11


dem. Keith vågade allt, han vågade mer än någon annan, utom möjligen sina två storebröder men han skulle snart gå förbi dem. Det skilde bara ett år mellan bröderna. Rick var ett år äldre än Keith och Bill var två år äldre. Mamma Iris hade fått alla tre sönerna som tonåring, så de hade världens yngsta och vackraste mamma. Det hade börjat med att hon träffade Kermits syster som jobbade inom teatern och hade en snygg och charmerande bror. Iris hade inte ens fyllt sexton, Kermit var tio år äldre, utbildad kock och hade varit på sjön. Men alla bodde tillsammans i Eskilstuna och drev Cederholms tivoli, ett av Europas äldsta nöjesfält. Iris flyttade in, började jobba på tivolit och snart var hon gravid. Folk såg ner på och föraktade familjen och deras resandeliv, men själva brydde de sig inte om skällsord som tattare. De tjänade stora pengar och hade inga högre tankar om »vanligt folk«. En karusell kostade en förmögenhet i inköp och affärerna gick så bra att de började köpa fastigheter i stan. De köpte stora, flotta bilar men hade aldrig några tillgångar när kronofogden knackade på dörren. Iris insåg ganska snart att hon gift sig med en riktig slarver. Visst älskade Kermit sin familj men under vinterhalvåret när karuseller och vagnar skulle repareras försvann han utan ett ord. Ibland damp det ner någon postanvisning i lådan och ibland dök han själv upp som gubben i lådan. Iris förstod att hon var tvungen att försörja sig själv och med hjälp av mormor Tekla, matriarken i familjen, kunde hon öppna en liten glas- och presentaffär. När Keith föddes ville hon ge honom ett alldeles eget namn och genom att kombinera de första bokstäverna i Kermit, Iris, mormor Tekla och morbror Harald, fick de till ett helt unikt namn. Ingen av dem kunde förutse att Keith Richards några år senare skulle vara på allas läppar som gudabenådad gitarrist i Rolling Stones och få folk att tro att deras minste son hette Kiiith. Deras Keith hette Kejt och oftast kallades han för Kejtan. Plötsligt bestämdes det att alla skulle flytta till Skåne. Lite motvilligt gick Iris med på att börja om på nytt med Kermit, åtminstone skulle de bo tillsammans som en familj. Kermit älskade ungarna och gick med på vad som helst, bara Iris inte lämnade honom. När Keith var fem år fick de en lillasyster. En dag kom Iris hem från bb med ett litet knyte som hon sa var hans syster. 12


– Kom här får du se vad mamma har, en liten tjej! – En tjej, sa Keith besviket. Tjejer är väl inget att ha … Iris skrattade och skojade: – Nej, det har du rätt i. Vi tar och kastar ut henne, va? Ett par veckor senare tittade Iris in i barnkammaren och såg hur Keith satt och gullade med sin lillasyster. Hon smög ut i köket igen där grannfrun satt och tillsammans fnissade de åt syskonkärleken. Men Keith hade fler överraskningar i faggorna. Plötsligt stod han i köket i sin blå pyjamas, med lillasyster dinglande under ena armen. – Vad gör du Keith? – Jag ska kasta ut henne, mamma. Det sa du ju att vi skulle göra … Keith skrattade förtjust när han såg sin mammas skräckslagna min. – Jag bara skojar, mamma! Iris kunde inte hålla sig för skratt, det kunde hon sällan när hennes minste son iscensatte något av alla sina hyss. Men det var bäst att hon lärde Keith hur man håller en bebis under huvudet, om han nu tänkte bära omkring på lillasyster.

***

Inte ett enda besök fick Keith under den långa månad han tillbringade på lasarettet. Ingen fick komma eftersom risken att smittas var stor. En gång kom hans mor ändå, hon stod i korridoren och klättrade upp på en stol för att kunna se in genom fönstret till hans isolerade rum. Hon vinkade glatt och det var skönt att se henne, men eftersom de inte kunde prata med varandra hjälpte det inte vidare mycket mot tristessen. Dagarna släpade sig fram och den enda förströelsen var serietidningarna som han bläddrade i gång på gång tills han kunde dem utantill. En dag fick han en trave skolböcker. En av hans lärare tyckte tydligen att det var någon mening med detta, men allvarligt talat kunde Keith inte begripa varför. Det var något i hans huvud som gjorde att han bara inte kunde få ihop de där bokstäverna till begripliga ord. Hur han än ansträngde sig flöt allting bara samman och i ren frustration kastade han boken ifrån sig. Vad var det för fel på honom? Varför kunde alla andra ungar få ihop bokstäverna till ord och meningar, medan de för honom bara var som flugskitar 13


Sommaren 1984. Livet leker för Keith Cederholm. Tack vare

journalisten Jan Guillou har han friats från den mordbrand han blivit ­oskyldigt dömd för. Han ska få en halv miljon i ­skadestånd, han väntar barn med sin flickvän och drömmen om en egen bondgård ska äntligen gå i uppfyllelse. Två år senare är pengarna slut, bondgården borta och knarket har honom i ett fast grepp. Keith döms till fängelse för stölder och narkotikabrott. Under de närmaste två de­ cennierna lyckas han aldrig vara på fri fot i mer än två år i rad. Sommaren 2010 är Keith så svårt märkt av sjukdomar, drog­

missbruk och många år bakom murarna att författaren Ingrid Carlqvist knappt känner igen honom. keith och jag är en berättelse om socialt arv och utanför­

skap, och om engagemang för orättvisor. Den handlar om två människor som båda växte upp i 1970-talets Helsingborg och vars öden flätas samman under livets gång. Han blev en av landets mest omskrivna brottslingar, hon blev journalist som slåss för de oskyldigt dömda. Keith Cederholm berättar om det grå livet bakom fängelse­ murarna, om elchocker på psyket, stryk och förnedring i ­häkten. Och om de narkotikaaffärer som förde honom dit. Innan Keith Cederholm avled den 28 augusti 2010 sa han till Ingrid Carlqvist: – Jag har varit med om det värsta en människa kan uppleva: Min son dog och folk blev glada.

blue publishing ISBN 978-91-633-6405-1

ISBN 978-91-633-6405-1

9 789163 364051

9 789163 364051


9789163364051