Jag heter Nujood, är 10 år och skild Copyright © Nujood Ali & Delphine Minoui Svensk copyright © 2012 Marcus Förlag Originalets titel: Moi Nojoud, 10 ans, divorcée Utgiven i samarbete med Michel Lafon Publishing Översättning: Janne Carlsson Omslagsfoto: Delphine Minoui Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se 019-16 54 00 Tryckt i Tyskland 2012 Första tryckningen ISBN 978-91-7999-579-9 Bok nr 9579
,RGLLA BK KRQFA> EGkIQFKK>
Det var en gång ett magiskt land med legender lika spännande som husen, som var så vackert utsmyckade att de liknade små pepparkakshus med florsockerglasyr. Ett land längst i söder på Arabiska halvön, omgivet av Röda havet och Indiska oceanen. Ett land som är präglat av en tusenårig historia, med små torn av soltorkat tegel på toppen av veckade berg. Ett land där doften av rökelse muntert sveper fram längs de slingriga kullerstensgränderna. Det landet heter Jemen. Fast en gång i tiden bestämde sig de vuxna för att kalla det Arabia Felix – det lyckliga Arabien. För Jemen får en att drömma. Det är drottningen av Sabas rike, en otroligt vacker och stark kvinna som fick kung Salomos hjärta att brinna och har lämnat sina avtryck i Bibelns och Koranens heliga texter. Det är en mytomspunnen trakt där männen aldrig lämnar hemmet utan den böjda dolken stolt nerstucken vid midjan och där kvinnorna döljer sin 7
skönhet bakom tjocka svarta slöjor. Det är ett land som korsas av en gammal handelsled där handelskaravaner färdades med kryddor, kanel och tyger. Dessa färder varade i veckor, och månader ibland. De fortsatte oupphörligen, oberoende av väder och vind. Det sägs att de minst motståndskraftiga handelsmännen aldrig återvände hem. För att skapa sig en uppfattning om Jemen kan man föreställa sig ett land som är något större än Grekland, Nepal och Syrien tillsammans och dyker rakt ner i Adenviken. Ute i de livliga farvattnen ligger oceanångare med pirater och lurar på handelsskepp som idkar handel med Indien, Afrika, Europa och USA. Under flera århundraden kom inkräktare som föll för frestelsen att göra anspråk på det vackra landet för egen del. Etiopierna steg i land beväpnade med pil och båge men blev snabbt jagade därifrån. Då kom perserna med sina buskiga ögonbryn och byggde kanaler och fästningar och värvade medlemmar ur vissa stammar för att bekämpa andra inkräktare. Sedan var det portugiserna som prövade sin lycka genom att anlägga handelsbaser där. Efter det antogs utmaningen av ottomaner som la beslag på landet i över hundra år. Ännu senare var det britterna med sin bleka hy som slog sig ner i Aden, i söder, medan turkarna etablerade sig i norr. Och när engelsmännen väl hade gett sig av var det de lugna och sansade ryssarna som riktade sin uppmärksamhet mot den södra delen. Likt en kaka som glupska barn kivas om delades landet så småningom i två. De vuxna berättar att Arabia Felix alltid har varit eftertrak8
tat för att det rymmer tusen och en skatter. Oljan får utlänningar att dregla. Honungen är guld värd. Musiken är förtrollande. Dikterna är ljuva och sofistikerade. De kryddiga maträtterna är lättsmälta. Fornlämningar och gammal arkitektur lockar till sig arkeologer från hela världen. Nu är det evigheter sedan inkräktarna packade och gav sig av, men ända sedan dess har det utspelat sig en rad inbördeskrig i Jemen som är för krångliga att gå in på här. Landet enades 1990 men lider fortfarande av sviterna efter alla konflikter, som en sjuk gammal man som inte längre kan orientera sig utan får lära sig att gå på nytt. Man kan förresten undra vem som har stiftat lagarna i detta märkliga land, där så många pojkar och flickor är ute och tigger på gatorna istället för att gå i skolan. Den som har högsta makten är presidenten som ofta är avbildad i affärernas skyltfönster. Men Jemen är också landet där stamledare med turbaner på huvudet framkallar regn och vackert väder i byarna. De vill ofta ha sista ordet när det gäller vapenförsäljning, giftermål eller vanan att tugga khat. Det verkar till och med som att de kan bli väldigt arga om någon vägrar att lyssna på dem. Det sker explosioner i de fina kvarteren i huvudstaden Sanaa där utländska diplomater åker runt i stora bilar med svarta bilrutor. Det sägs att det är starkt religiösa män med långt skägg som ligger bakom dessa attacker, i Allahs namn! Och i hemmet är det i praktiken fädernas och de äldre brödernas lag som gäller ... Det var i detta märkliga och oroliga land som Nujood kom till världen för knappt tio år sedan. 9
Nujood är knappt en tvärhand hög och varken drottning eller prinsessa. Det är en helt vanlig flicka med föräldrar och massor av syskon. Som alla barn i den åldern älskar hon att leka kurragömma och gillar choklad. Hon tycker om att rita färgglada teckningar och önskar att hon vore en sköldpadda, för hon har aldrig varit vid havet. När hon ler bildas en liten skrattgrop i hennes vänstra kind. Men en grå och kall februarikväll 2008 skymdes den okynniga, charmiga blicken plötsligt av tårar när hennes pappa meddelade att hon skulle gifta sig med en man som var tre gånger äldre än hon. Det var som om hela hennes värld rasade samman. När den lilla flickan giftes bort i all hast några dagar senare bestämde hon sig för att uppbåda sina sista krafter och försöka vända sitt olyckliga öde ... Delphine Minoui
10
1
' ALJPQLIBK
2 april Det snurrar i huvudet. Jag har aldrig sett så mycket folk tidigare. På gården utanför domstolsbyggnaden skyndar människor åt alla håll: män i kostym och slips med gulnade mappar under armen, andra iförda zanna, den fotsida traditionella tunikan som används i byarna i norra Jemen. Och sedan det öronbedövande sorlet av gråtande och skrikande kvinnor. Jag önskar att jag kunde läsa på deras läppar vad de försöker säga, men deras niqab som matchar deras långa svarta kappor döljer allting utom deras klotrunda ögon som påminner om granater som är färdiga att explodera. De ser arga ut, som om en tornado just hade svept fram över deras hus. Jag spetsar öronen. Jag lyckas bara uppfatta enstaka ord av vad de säger: ”barnvakt”, ”rättvisa”, ”mänskliga rättigheter”. Jag är inte helt säker på vad de betyder. En bit ifrån mig förklarar en bredaxlad koloss med en turban nertryckt i pannan och en plastpåse full 11
med dokument i handen för alla som vill höra att han är där för att försöka få tillbaka den mark som han blivit bestulen på. Aj! Han far omkring som en uppjagad hare och är nära att krocka med mig. Ett sådant kaos! Det måste vara som på Al-Qa, torget med arbetslösa i huvudstadens centrum som Aba, pappa, brukar prata om. Där är det upp till var och en att själv försöka hitta ett dagsverke när solen har gått upp, strax efter dagens första azan, böneutrop. Människorna är så hungriga att de blir hårda och hänsynslösa. De har inte tid att tycka synd om någon annan. Ändå skulle jag önska att någon ville ta min hand och kasta en medlidsam blick på mig. Att de för en gångs skull ville lyssna på mig! Istället är det som om jag vore osynlig. Ingen ser mig. Jag är för liten och når dem knappt till midjan. Jag är bara tio år, kanske yngre, vad vet jag. Jag hade föreställt mig domstolen annorlunda, som en lugn och välordnad plats. En stor byggnad där det Goda ställs mot det Onda och man löser alla problem i världen. Jag hade redan sett en rättssal med domarna i sina långa kåpor på tv hemma hos våra grannar. Det sägs att det är domare som kan hjälpa folk som behöver det. Alltså måste jag hitta en och berätta för honom. Jag är helt slut. Jag svettas under min slöja. Jag känner mig skamsen och har ont i huvudet. Kommer jag att orka fortsätta? Nej. Ja. Kanske. För sent att ångra sig, tänker jag. Det värsta är över. Jag måste vidare. När jag lämnade mina föräldrars hus i morse svor jag på att inte sätta foten där igen förrän jag hade uppnått mitt mål. Det var exakt tio timmar sedan. 12
”Kila iväg nu och köp bröd till frukosten”, sa min mamma och gav mig 150 rialer. Jag fäste upp mitt långa, lockiga hår under den svarta huvudduken och skylde kroppen med en svart kappa som är det alla jemenitiska kvinnor har på sig ute bland folk. Darrande och på svaga knän gick jag bara ett litet stycke innan jag tog första bästa minibuss som körde längs den breda infarten till stan. Jag steg av på ändhållplatsen. Fastän jag var rädd klev jag för första gången i livet ensam in i en gul taxi. Och så detta oändliga väntande på domstolsgården. Vem skulle jag tala med? Borta vid trappan som leder upp till den stora betongbyggnadens entréhall får jag helt oväntat syn på några få ansikten i mängden som ser vänliga ut. Tre pojkar med kinder mörka av damm tittar nyfiket på mig. De påminner mig om mina småbröder. ”Väg dej för tio rial!” ropar en av dem till mig och skakar en sliten gammal våg. ”Lite gott te?” frågar en annan och håller upp en liten korg full med ångande heta glas. ”Färsk morotsjuice?” föreslår den tredje pojken och lägger på sitt trevligaste leende samtidigt som han sträcker fram högerhanden och hoppas tjäna en liten slant. Nej tack, jag är inte törstig, och jag funderar på något helt annat än hur mycket jag väger. De skulle bara veta varför jag kommit hit … Förvirrad och hjälplös tittar jag om igen upp i ansiktet på de många vuxna som rusar förbi. I sina långa slöjor ser alla kvinnor likadana ut. Hur hamnade jag egentligen i den här röran? 13
Då får jag syn på en man i vit skjorta och svart kostym som kommer gående emot mig. Kanske en domare, eller en advokat? Bäst att gripa tillfället i flykten. ”Ursäkta mej, jag skulle vilja träffa domaren.” ”Domaren? Åt det där hållet, uppför trappan”, svarar han, nästan utan att bevärdiga mig med en blick och försvinner in i mängden igen. Nu har jag inget val längre. Jag måste ta mig uppför trappan som reser sig framför mig. Det är min sista och enda chans att få hjälp. Jag känner mig smutsig och skamsen, men jag måste ta mig uppför den där trappan, steg för steg, och berätta min historia, måste vada genom detta människohav som blir större och större ju närmare jag kommer entréhallen. Jag tappar nästan balansen, men rycker upp mig. Jag har gråtit så mycket att jag är torr i ögonen. Jag är trött. Fötterna känns tunga som bly när jag äntligen kommer ut på marmorgolvet. Men jag får inte svimma, inte nu. På de vita väggarna ser jag arabiska inskrifter, men hur jag än anstränger mig lyckas jag inte läsa dem. Jag blev tvungen att sluta skolan i tvåan, alldeles innan livet förvandlades till en mardröm, och förutom mitt namn, Nujood, kan jag inte skriva särskilt mycket, och det känns verkligen pinsamt. Jag tittar mig omkring och får syn på en grupp män i olivgröna uniformer och uniformsmössor. Det måste vara poliser eller annars soldater. En av dem har en kalasjnikov slängd över axeln. Jag skälver – får de syn på mig kanske de haffar mig. En liten flicka som rymt hemifrån, det går verkligen inte för sig. Darrande slår jag i all hemlighet följe med första bästa 14
slöja som kommer förbi och hoppas fånga uppmärksamheten hos den okända kvinna som döljer sig där under. En liten röst inom mig viskar: ”Gå på bara, Nujood! Visst är du bara en flicka, men du är också en kvinna, på riktigt, även om de än så länge har svårt att fatta det.” ”Jag vill prata med domaren.” Ur den svarta slöjan stirrar två ögon förvånat på mig. Damen framför mig hade inte sett när jag kom fram till henne. ”Vadå?” ”Jag vill prata med domaren.” Låtsas hon bara inte förstå mig så att hon lättare kan behandla mig som luft, som alla de andra? ”Vilken domare söker du?” ”Jag vill bara få tala med en domare vilken som helst.” ”Men det finns en massa domare i den här domstolen.” ”Ta mej till en domare – det kvittar vilken!” Hon stirrar tyst på mig, förbluffad över min beslutsamhet. Om det nu inte är mitt lilla pipiga rop som fått henne att stelna till. Jag är en enkel byflicka från en familj som blev tvungen att flytta till huvudstaden, och jag har alltid gjort som min far och mina bröder sagt. Hur länge som helst har jag lärt mig att bara säga ja till allt. I dag har jag bestämt mig för att säga nej. I mitt inre har jag blivit fläckad, nedsmutsad – det är som om en del av mitt jag hade blivit stulet från mig. Ingen har rätt att hindra mig från att försöka få rättvisa. Det är min sista chans så jag tänker inte ge upp i första taget. Och den där för15
vånat stirrande blicken, lika iskall som marmorn i den stora entréhallen där mitt rop just nu ger ett konstigt eko, ska inte få tyst på mig. Klockan är snart tolv. Förtvivlat har jag timme in och timme ut irrat omkring i denna labyrint till domstol. Jag vill träffa domaren! ”Följ mej”, säger kvinnan till slut och tecknar åt mig att gå bakom henne. Dörren öppnas till ett rum med bruna mattor. Det är fullt av folk, och längst bort sitter en man vid ett skrivbord. Han är mager i ansiktet och har mustasch. Han har fullt upp med att svara på en massa frågor som haglar över honom från alla håll. Detta är domaren, äntligen. Det är stimmigt men känns lugnt. Jag känner mig trygg. På hedersplats på väggen känner jag igen ett inramat fotografi av Amm Ali, ”farbror Ali”. Det är så jag lärt mig kalla vårt lands president, Ali Abdullah al-Saleh, i skolan, han som regerat i mer än trettio år. Utanför ropar muezzinen ut bönetimmen medan jag som alla andra slår mig ner i en av de bruna fåtöljerna som står uppradade längs väggen. Runt omkring mig ser jag glimtar av välkända ansikten – eller snarare välkända ögon – från den ilskna skocken på gården. Vissa ansikten lutar sig mot mig på ett märkligt sätt. Äntligen har de märkt att jag finns! Det kan vara på tiden. Tröstad vilar jag huvudet mot stolsryggen och väntar på min tur. Om Gud finns, säger jag för mig själv, så låt honom komma och rädda mig. Jag har alltid läst de fem föreskrivna dagliga 16
bönerna. Under Eid al-Fitr, när vi firar att islams heliga fastemånad Ramadan är slut, hjälper jag lydigt min mamma och mina systrar med all matlagning. Jag är egentligen en mycket bra flicka. Åh, Gud hjälp mej! Bilder snurrar runt i huvudet på mig … jag är ute och simmar. Inte minsta krusning på havet. Så blåser det upp. Jag får se min bror Fares på långt håll, men jag kan inte ta mig till honom. När jag ropar på honom hör han mig inte så jag börjar ropa hans namn. Vindbyarna drar mig bakåt, in mot stranden. Jag kämpar och snurrar med händerna som propellrar – jag tänker inte låta mig drivas tillbaka hela vägen till startpunkten, men jag är så nära stranden nu, och jag har tappat Fares ur sikte … Hjälp! Jag vill inte tillbaka till Khardji, nej, jag vill inte tillbaka dit! ”Och vad kan jag hjälpa dej med?” En mansröst väcker mig ur halvslummern. Det är en besynnerligt vänlig röst, utan behov av att bli högljudd för att väcka min uppmärksamhet. Den viskar bara några ord: ”Och vad kan jag hjälpa dej med?” Äntligen har någon kommit till min räddning. Jag gnuggar mig i ögonen och känner igen domaren med mustaschen som står där lång och stor framför mig. Människorna har gått sin väg, ögonen har försvunnit, och rummet är nästan tomt. Jag har inte svarat, så mannen försöker igen. ”Vad vill du?” Den här gången svarar jag på direkten. ”Jag vill skilja mej!”
17
2
)E>OAGF
I Khardji, byn där jag är född, får kvinnor inte lära sig att välja. När min mamma Shoya var i sextonårsåldern gifte hon sig utan protester med min far, Ali Mohammad al-Ahdel. Och när han fyra år senare bestämde sig för att utöka familjen och ta sig en hustru till fann sig min mor lydigt i hans beslut. Det var med samma resignation som jag först gick med på att gifta mig, utan att inse vad som stod på spel. Vid min ålder ifrågasätter man inte så mycket. En gång hade jag i all oskuld ställt en fråga till Omma – mamma. ”Hur gör man bebisar?” ”Det får du veta när du blir äldre”, svarade hon och viftade bort min fråga. Så jag hade bara glömt bort min barnsliga nyfikenhet och gått ut och lekt i trädgården med mina syskon. Kurragömma var vår älsklingslek, och dalgången Wadi La’a i den norra je19
menitiska provinsen Hajja kunde erbjuda massor av gömställen dit vi enkelt kunde smita undan: trädstammar, stora klippor, grottor som gröpts ur under årens lopp. När vi sprungit tills vi blev andfådda dök vi ner i det svala gräset för att pusta ut i våra små gröna bon där solen smekte vår hud och gjorde våra redan mörka kinder ännu mer solbrända. Utvilade och svalkade roade vi oss med att jaga kycklingarna och reta åsnorna med pinnar. Min mor födde sexton barn. Varenda graviditet var en verklig utmaning för henne. I all tysthet sörjde hon över tre missfall, och ett av barnen förlorade hon vid förlossningen. Och eftersom det inte fanns någon läkare dog fyra av mina syskon, som jag aldrig hann lära känna, i olika sjukdomar i åldern mellan två månader och fyra år. Omma födde mig på samma sätt som hon fött alla sina barn: hemma, liggande på en vävd matta, badande i svett, under fruktansvärt lidande och med en bön till Gud om att beskydda hennes nyfödda. För att stilla min nyfikenhet brukade hon då och då berätta om hur det var när jag föddes. ”Det dröjde länge innan du kom ut. Värkarna började mitt i natten, vid tvåtiden. Och förlossningen tog drygt en halv dag, i brännande högsommarhetta. Det var fredag, en helgdag.” Men även om jag hade fötts på en vanlig veckodag skulle det inte ha gjort någon större skillnad. Det var aldrig aktuellt att Omma skulle förlösas på ett sjukhus. Vår by låg allra längst 20
in i dalen, långt från allt vad sjukvård heter, och Khardji bestod bara av fem små stenhus utan någon matbutik, bilverkstad eller frisör, utan stadshus eller ens någon moské. Man kunde bara ta sig dit med mulåsna. Bara några modiga chaufförer vågade köra sina små lastbilar längs kanten av ravinen, en väg så dålig att de måste byta däck varannan månad. Så tänk er om mamma hade valt att åka till sjukhuset. Då hade hon fött barn under bar himmel! Omma säger att inte ens mobilkliniken tog risken att försöka ta sig fram till Khardji. När Omma tröttnade på mina frågor och glömde berätta hela historien tjatade jag på henne. ”Men vem var barnmorska hemma hos oss?” ”Som tur var fanns din storasyster Jamila där. Som alltid var det hon som hjälpte mej skära av navelsträngen med en kökskniv. Sedan badade hon dej för första gången innan hon virade in dej i ett tygstycke. Nujood är ett beduinnamn, och du fick det av din farfar Jad.” ”Är jag född i juni eller juli, Omma? Eller i mitten av augusti?” På det här stadiet brukar Omma alltid bli irriterad. ”När ska du sluta tjata på mej så där, Nujood?” Och då ställer jag inga fler frågor. Egentligen låter hon bli att svara mig för att hon inte vet vad hon ska säga eftersom mitt namn inte alls finns med i några officiella register. Ute på landet får folk en massa bebisar utan att bry sig om att skaffa identitetskort. Vem kan veta vilket år jag är född? När min mor tänker efter säger hon att i dag måste jag vara i tioårsåldern, men jag kunde lika 21
1 , ' (#+#, Nujood Ali lever som barn gĂśr mest. Livet
kretsar kring skolan, kompisarna pü gatan och den stora familjen. Men barndomen für ett plÜtsligt slut. Strax innan hon ska fylla tio gifts hon bort i ett arrangerat äktenskap och säljs till en okänd man, mer än tjugo ür äldre än henne själv. FÜr südant är livet, menar mamma Shoya, alla kvinnor müste gü igenom detta. Frün huvudstaden fÜrs hon ut pü landsbygden till ett liv med Üvergrepp, vüld och misshandel. FÜrtvivlad och Üvergiven beslutar hon sig fÜr att rymma. När tillfället kommer flyr hon i skydd av burkan, tillbaka in mot huvudstaden. Hon vill leva ett annat liv. ( % &#2#0 ,3(--" är den sanna berättelsen om hur en kortväxt flicka i Jemen trotsar traditionerna och mot alla odds blir den fÜrsta barnbrud som genom domstolsbeslut für rätt att själv bestämma Üver sitt liv och sin kropp. Det är ocksü en historia om hederskultur, identitet och längtan efter jämlikhet sett genom ett barns Ügon. Nujood Alis fall har rÜnt stor internationell uppmärksamhet och boken är Üversatt till fler än tjugo sprük.
'1 , _ _ _ _